Andres Lokko är journalisten och musikkritikern som gjorde pop till ett större kulturämne – och manusförfattaren som samtidigt var med och formade Killinggängets humor. Sedan genombrottet i slutet av 1980-talet har han rört sig mellan dagspress, tidskrifter, tv, film, radio, böcker och scen. Hans roll i Killinggänget har varit mindre synlig än Robert Gustafssons och Johan Rheborgs, men avgörande för gruppens ton, referenser och manus. Här följer hela historien om vägen in i gruppen, de viktigaste produktionerna och den parallella karriär som gjort Lokko till en av Sveriges mest tongivande kulturjournalister.
| Snabbfakta | Andres Lokko |
|---|---|
| Fullständigt namn | Andres Mart Lokko |
| Född | 29 maj 1967 i Torshälla |
| Yrken | Journalist, musikkritiker, krönikör, manusförfattare och dramatiker |
| Känd för | Killinggänget, tidskriften Pop och Svenska Dagbladet |
| Roll i Killinggänget | Manusförfattare, idéperson och en del av gruppens nuvarande kärna |
| Aktuell | Skriver i SvD, kuraterar musik och ingår i Killinggängets återkomst 2027 |
Vem är Andres Lokko?
Andres Lokko föddes den 29 maj 1967 i Torshälla men växte huvudsakligen upp i Viksjö och Jakobsberg nordväst om Stockholm. Hans föräldrar hade kommit till Sverige som estniska flyktingar, och han gick de första sex skolåren i Estniska skolan. Där lärde han känna Kristian och Martin Luuk, två personer som på olika sätt skulle återkomma långt senare i hans yrkesliv.
Musiken blev tidigt hans viktigaste orienteringspunkt. För Lokko var en skiva sällan bara en samling låtar. Musik berättade också något om plats, klass, kläder, politik, litteratur och vilka grupper människor ville tillhöra. Den blicken kom att prägla både hans journalistik och hans humorarbete.
Det ovanliga med karriären är att de två huvudspåren aldrig låg efter varandra. Lokko blev inte först musikkritiker och sedan medlem i Killinggänget, eller tvärtom. Han skrev om pop samtidigt som han skapade tv, byggde tidskrifter samtidigt som gruppen gjorde sina mest kända serier och fortsatte som kulturjournalist när Killinggängets humor rörde sig från sketcher till mörkare film och teater.
Den som vill läsa gruppens hela historia hittar den i den stora guiden till Killinggänget. Här ligger fokus på vad Lokko själv förde in i samarbetet och vad han byggde vid sidan av det.
Så blev Andres Lokko en del av Killinggänget
Lokko har själv berättat att samarbetet med Henrik Schyffert tog fart under en konsert med David Bowies band Tin Machine på Cirkus i Stockholm. De blev berusade tillsammans och bestämde sig för att göra pop-tv. De delade musikintresset, tänkte på liknande sätt och upptäckte att de hade samma sorts humor.
Idén resulterade i PopiTopp, ett popprogram som de arbetade fram tillsammans. Därifrån gick vägen vidare till I manegen med Glenn Killing, som hade premiär 1992. Runt projektet växte en större ensemble fram med bland andra Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Jonas Inde. Det som senare fick namnet Killinggänget började alltså inte med att en färdig grupp kallade till medlemsmöte. Det utvecklades ur samarbeten inom musik, radio, tv och humor.
För Lokko var inträdet därför mindre ett steg bort från journalistiken än en förlängning av den. PopiTopp använde musik-tv som lekplats. I manegen lade till rollfigurer, intervjuer, sketcher och en mer utvecklad parodi på samtidens mediespråk. Det fanns en naturlig plats för en skribent som kunde musikvärlden men också såg dess poser, statusspel och absurditeter.
Vad gjorde Andres Lokko i Killinggänget?
Lokko förknippas inte med en enskild publikfavorit på samma sätt som Johan Rheborg förknippas med Percy Nilegård eller Robert Gustafsson med exempelvis Weiron och Roland Järverup. Hans huvudsakliga arbete skedde i manusgruppen.
Det innebar att utveckla idéer, miljöer, dialog, formuleringar och referenser tillsammans med de andra. Lokko hade en särskild känslighet för musik, medier, stil och smakmarkörer: sådant som avslöjar hur en människa vill uppfattas, vilken gemenskap hon söker sig till eller vilken status hon försöker signalera. Det passade Killinggängets humor, där rollfigurerna ofta avslöjar sig genom språket och sin egen självbild.
Manusarbetet var samtidigt kollektivt. Gruppens medlemmar skrev, strök och prövade material tillsammans. Det går därför inte att tillskriva Lokko varje musikreferens eller varje särskild formulering. Hans betydelse ligger snarare i den blick han förde in i rummet och i hur den blandades med de andra medlemmarnas erfarenheter. I vår guide till Killinggängets medlemmar går det att se tydligare hur författare, skådespelare och regissörer kompletterade varandra.
Att beskriva Lokko som helt osynlig bakom kameran vore också fel. Han gjorde enstaka framträdanden i gruppens produktioner och stod på scen i Drömmen om Herrön som en bearbetad version av sig själv. Men hans mest bestående insats finns i texterna och i gruppens gemensamma ton, inte i en paradroll.
Filmerna, serierna och scenprojekten
Lokko finns med genom nästan hela Killinggängets utveckling: från tidig pop-tv och studiounderhållning till tv-serier, film, webbprojekt och Dramaten. Den bredare kronologin finns i guiden till Killinggängets filmer och tv-serier. Nedan ligger tyngdpunkten på Lokkos del.
| Produktion | Lokkos roll och betydelse |
|---|---|
| PopiTopp, tidigt 1990-tal | Manus- och idéarbete i pop-tv-projektet med Henrik Schyffert som blev vägen in i det senare Killinggänget. |
| I manegen med Glenn Killing, 1992 | En av de tidiga författande krafterna när gruppens humorvärld och återkommande figurer tog form. |
| I manegen med Glenn Killing Live, 1994 | Del av manusgruppen tillsammans med Schyffert, Gustafsson, Rheborg och Inde. |
| NileCity 105,6, 1995 | Manusförfattare till serien om den kaotiska kommersiella radiostationen och dess omgivning. |
| Percy tårar, 1996 | Del av den utvidgade manusgruppen där även Martin Luuk ingick. |
| Fyra små filmer, 1999 | Medförfattare till den sammanhängande filmsviten med bland annat Ben & Gunnar och Torsk på Tallinn. |
| Glenn Killing på Grand Hôtel, 2000 | Fortsatt arbete med gruppens scenformat och etablerade humorvärld. |
| Spermaharen, omkring 2002 | Webb- och bokprojekt som förde Killinggängets experiment utanför traditionell tv och film. |
| Fyra nyanser av brunt, 2004 | En av manusförfattarna bakom gruppens stora mörka filmprojekt. Manusgruppen Guldbaggenominerades. |
| Drömmen om Herrön, 2009–2010 | Medförfattare och scenmedverkande i Dramatenföreställningen som blev gruppens sista stora gemensamma nyskapade verk före pausen. |
| Berättelsen om Killinggänget, 2024 | Medverkade som sig själv och reflekterade över gruppens historia i SVT:s dokumentärserie. |
| I manegen med Glenn Killing, 2027 | Ingår i gruppens aviserade återkomst i Avicii Arena. Hans exakta funktion i den nya föreställningen är inte närmare offentliggjord. |
Från sketcher till mörkare berättande
I manegen, NileCity 105,6 och Percy tårar byggde mycket av sin kraft på högt tempo, medieparodier och figurer som omedelbart gick att känna igen. Men redan där fanns sådant som senare skulle ta större plats: ensamhet, misslyckade manliga gemenskaper, självbedrägeri och människor som inte riktigt klarar den roll de försöker spela.
I Fyra små filmer från 1999 blev den sidan tydligare. Sviten består av Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa, Ben & Gunnar – en liten film om manlig vänskap, På sista versen – en liten film om döden och Torsk på Tallinn – en liten film om ensamhet. Lokko var medförfattare till samtliga. Humorn fanns kvar, men filmerna gav obekväma situationer och sorgliga figurer mer tid än en traditionell sketch hade gjort.
Förändringen fullföljdes i Fyra nyanser av brunt 2004. Lokko skrev tillsammans med Tomas Alfredson, Robert Gustafsson, Jonas Inde, Martin Luuk, Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Resultatet var en film uppdelad i fyra berättelser om svek, skam, familjer och manlig oförmåga. Manusgruppen nominerades till Guldbaggen för bästa manus. Lokko vann alltså inte ett individuellt manuspris, men nomineringen visar att gruppens skrivande nu bedömdes som dramatik, inte enbart som tv-humor.
Drömmen om Herrön på Dramaten 2009 blev ytterligare en förskjutning. Medlemmarna spelade versioner av sig själva och använde gruppens relationer, historia och kris som material. Föreställningen blev också slutpunkten före en lång period utan nya gemensamma verk. När texten gavs ut 2024 följde den tidigare opublicerade föregångaren Förruttnelse med.
Journalistiken började före Killinggänget
Lokko fick sitt journalistiska genombrott 1989. Efter att ha utsett De La Souls debutalbum till årets bästa skiva i Aftonbladets Träffpunkt började han skriva regelbundet i tidningen. Han arbetade sedan för bland annat Ultra och Slitz innan tidskriften Pop blev hans stora redaktionella projekt.
Redan från början var hans kritik mer än konsumentupplysning om huruvida en skiva var bra eller dålig. Texterna kunde börja i en låt och fortsätta genom brittiska veckotidningar, klädstil, fotboll, film, politik eller en personlig erfarenhet. Referenserna krävde ibland mycket av läsaren, men de gjorde också musikjournalistiken till en plats för större resonemang.
Samtidigt skapade den starka rösten en tydlig offentlig person. Läsaren mötte inte en anonym recensent som gömde sig bakom en neutral tidningston, utan Andres Lokko med hans preferenser, associationer, irritationsmoment och entusiasm. Det blev en viktig del av hans genomslag – och senare också av kritiken mot honom.
Pop gjorde musikkritik till en egen kulturvärld
Tidskriften Pop gavs ut mellan 1992 och 1999, mitt under den period då Killinggänget slog igenom. Lokko blev dess chefredaktör och centrala kritikerprofil. Tidningen behandlade populärmusik med en ambitionsnivå som annars ofta förknippades med litteratur- och konstkritik: långa texter, omsorgsfull form, historiska linjer och skribenter med tydliga personligheter.
Pop fungerade också som en smakmaskin. Tidningen kunde lyfta fram förbisedda artister, bygga alternativa musikhistorier och få läsare att söka sig bakåt från en ny skiva till soul, reggae, postpunk eller elektronisk musik. Lokkos auktoritet låg inte bara i kunskapsmängden utan i förmågan att placera en skiva i ett sammanhang och få läsaren att höra fler lager i den.
Den positionen var inte okontroversiell. Pop och Lokko kritiserades för elitism, tvärsäkra domar och en kanon där män och vissa genrer fick oproportionerligt stor plats. För en del läsare var den kompromisslösa smaken inspirerande; för andra blev den exkluderande. Båda reaktionerna hör till historien. Inflytandet bestod inte i att alla höll med honom, utan i att musikintresserade och andra skribenter behövde förhålla sig till hans sätt att skriva.
Det märks fortfarande i svensk kulturjournalistik. Den personliga, essäistiska och referenstäta popkritiken är numera ett etablerat format. Under 1990-talet var den ett mycket tydligare brott mot föreställningen att musikjournalistik främst skulle leverera artistintervjuer, nyheter och korta skivbetyg.
Efter Pop: Feber, London och Svenska Dagbladet
När Pop hade lagts ned fortsatte Lokko att pröva nya publiceringsformer. Musikwebbplatsen Feber drevs 2000–2002 tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall. Sajten tog med sig den starkt kuraterade musikjournalistiken ut på nätet och gav dessutom ut samlingsskivor. Det var ett tidigt exempel på hur kritiker kunde gå från att bara recensera utbudet till att själva välja, paketera och presentera musik för en publik.
Lokko fortsatte samtidigt i dagspressen. Svenska Dagbladet blev med tiden hans tydligaste bas, men han har också skrivit för bland annat Aftonbladet, Expressen och ETC. Ämnesområdet breddades gradvis. Musiken försvann aldrig, men texterna kom allt oftare att handla om litteratur, medier, klass, ideologi och politik.
Londonåren var viktiga för den förändringen. Lokko bodde i staden i drygt sex år och skrev nära den brittiska vardag där finanskris, nedskärningar, klasskillnader och politisk retorik blev synliga på gatunivå. De politiska texterna från 2008–2013 samlades i boken David Cameron fick nyligen sin cykel stulen. Titeln är skämtsam, men innehållet visar hur långt hans journalistik hade rört sig från den renodlade skivrecensionen.
Det betyder inte att han bytte ämne. Snarare vidgade han sin ursprungliga metod. På samma sätt som en skiva kunde säga något om sin tid kunde en nedlagd butik, en brittisk ledare eller en förändrad stadsdel bli utgångspunkt för ett större resonemang.
Böckerna gör journalistiken till ett författarskap
Lokko har framför allt gett ut samlingar med journalistik, kritik, essäer och dramatik. Tillsammans bildar de en löpande kulturkrönika från 1989 och framåt.
| Bok | Innehåll |
|---|---|
| Andres Lokko 1989–2009, 2010 | En box med volymerna Andres 1989–1998 och Lokko 1999–2009, sammanlagt över 1 600 sidor journalistik. |
| David Cameron fick nyligen sin cykel stulen, 2013 | Politiska texter från 2008–2013, starkt präglade av åren i London. |
| Andres Lokko 2010–2019, 2020 | Ett nytt decennium av kritik, krönikor och essäer där kultur och politik blir allt mer sammanvävda. |
| Drömmen om Herrön/Förruttnelse, 2024 | Killinggängets scenpjäs tillsammans med den tidigare opublicerade text som föregick den. Ett kollektivt gruppverk. |
| Andres Lokko 2020–2024, 2025 | Den fjärde kronologiska volymen med samlade texter och den hittills senaste stora sammanställningen av hans journalistik. |
Utgåvorna förändrar också hur man kan läsa hans arbete. En dagsaktuell recension blir i efterhand en del av berättelsen om vad svensk kultur ansåg vara viktigt vid en viss tidpunkt. De tidiga texternas självsäkerhet kan ställas mot senare omprövningar, och musikbevakningen mot de politiska och personliga ämnen som tar större plats med åren.
Radio, tv och rollen som musikvägledare
Lokko har återkommande flyttat samma grundidé mellan olika medier: att välja musik, sätta den i ett sammanhang och ge publiken en väg vidare. Han har arbetat med MTV-programmet This Is Our Music, varit programledare i Tempo, gjort två Sommar i P1-program och haft podden Luuk & Lokko med barndomsvännen Kristian Luuk.
I Lokko i P2 fick den kuraterande rollen ett eget radioformat. Programmet sändes varannan söndag under tre år och rörde sig mellan genrer snarare än att följa en enkel spellista. Det lades ned i december 2024 i samband med Sveriges Radios besparingar.
Under 2026 fortsätter han samma arbete i fysisk form genom Lokko X Fasching. Under sex kvällar väljer han artister och sätter samman musikaliska möten. Steget från skivrecensent till konsertkurator är logiskt: i båda fallen handlar arbetet om att sortera i ett enormt utbud, skapa oväntade samband och övertyga människor om att lyssna utanför det de redan känner till.
Utmärkelser och erkännanden
Lokko fick Axel Liffner-stipendiet 2009. Priset delas ut till kulturjournalister som arbetar i en självständig och gränsöverskridande tradition, och motiveringen lyfte hans pionjärroll i att göra populärkulturen central för förståelsen av modern svensk kulturjournalistik.
Han utsågs också till Årets stilist 2018, med prisutdelning 2019. Den utmärkelsen handlade mindre om vilka artister han föredrog och mer om själva skrivandet: rytmen, associationerna och förmågan att göra den egna rösten omedelbart igenkännbar.
Tillsammans med Guldbaggenomineringen för manuset till Fyra nyanser av brunt visar priserna bredden i hans arbete. Han har fått erkännande både som journalistisk stilist och som del av en kollektiv manusgrupp.
Därför har Andres Lokko påverkat svensk populärkultur
Lokkos mest särpräglade position finns i kombinationen av kritik och skapande. Han skrev om populärkultur som något värt att undersöka med samma allvar som litteratur och konst. Samtidigt satt han själv i manusrum och var med och skapade tv, film och teater som blev en del av den svenska populärkulturella kanon han annars kommenterade.
Killinggänget gav honom en praktisk plats i berättandet. Där kunde en iakttagelse om manlig status, musiksmak eller mediespråk bli dialog och rollfigur. Journalistiken gav i sin tur grupparbetet ett ovanligt förråd av kulturella referenser och en blick för vilka detaljer som avslöjar en människa.
Han bidrog också till att förändra vad en musikkritiker kunde vara. Kritikern behövde inte stå utanför texten eller låtsas vara neutral. Han kunde vara folkbildare, samlare, provokatör och berättare. Den modellen skapade efterföljare, men också motstånd. Lokkos smakdomar har emellanåt uppfattats som exkluderande och hans kanon som för smal. Att han själv senare har återvänt till och omprövat äldre värderingar gör den långa publiceringen mer intressant än ett oföränderligt facit.
Det bestående avtrycket är därför inte en lista med rätt skivor eller ett anspråk på att han alltid haft rätt. Det är idén att popmusik är en del av det större samhället, att en recension kan vara en essä och att samma kulturella blick kan fungera i en tidning, ett filmmanus, ett radioprogram eller på en teaterscen.
Vad gör Andres Lokko i dag?
Andres Lokko är 59 år under 2026 och fortsatt verksam som journalist, kritiker och musikkurator. Den som vill följa hans löpande arbete kan läsa Andres Lokkos aktuella texter i Svenska Dagbladet. Den senaste stora textsamlingen, Andres Lokko 2020–2024, kom 2025, och under 2026 driver han konsertserien Lokko X Fasching.
Samtidigt har Killinggänget åter blivit ett pågående projekt. Gruppen har aviserat nya föreställningar med namnet I manegen med Glenn Killing i Avicii Arena i juli 2027. Lokko ingår i den nuvarande kärnan, men någon mer detaljerad beskrivning av hans manus- eller scenfunktion har inte offentliggjorts. Datum, biljetter och övriga praktiska uppgifter finns i guiden till Killinggängets comeback i Globen 2027.
Vanliga frågor om Andres Lokko
Hur gammal är Andres Lokko?
Andres Lokko föddes den 29 maj 1967. Han är 59 år från den 29 maj 2026 till den 28 maj 2027.
Är Andres Lokko med i Killinggänget?
Ja. Han räknas till Killinggängets nuvarande kärna tillsammans med Henrik Schyffert, Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Martin Luuk och Tomas Alfredson.
Hur blev Andres Lokko en del av Killinggänget?
Samarbetet började genom hans och Henrik Schyfferts gemensamma intresse för musik, tv och humor. Efter en Tin Machine-konsert bestämde de sig för att göra pop-tv. Det blev PopiTopp och ledde sedan vidare till I manegen med Glenn Killing och den större gruppen.
Vad gjorde Andres Lokko i Killinggänget?
Han arbetade framför allt som manusförfattare och idéperson. Hans bidrag märks i gruppens språk, musik- och mediereferenser, miljöer och blick för smak och status. Han har även gjort enstaka framträdanden, men är inte främst känd som en av gruppens rollfigursskådespelare.
Vilka Killinggänget-produktioner har Andres Lokko skrivit?
Han har arbetat med bland annat I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6, Percy tårar, Fyra små filmer, Fyra nyanser av brunt och Drömmen om Herrön. Manus skapades kollektivt tillsammans med andra medlemmar och regissörer.
Var Andres Lokko chefredaktör för Pop?
Ja. Han var chefredaktör och den centrala kritikerprofilen i musiktidskriften Pop, som gavs ut 1992–1999.
Vilka tidningar har Andres Lokko skrivit för?
Han började skriva regelbundet i Aftonbladet 1989 och har bland annat arbetat för Ultra, Slitz, Pop, Svenska Dagbladet, Expressen och ETC. Svenska Dagbladet är hans huvudsakliga publiceringsplats i dag.
Är Andres Lokko med i comebacken 2027?
Ja, han ingår i den Killinggänget-uppställning som återkommer med I manegen med Glenn Killing i Avicii Arena 2027. Hans exakta uppgift i den nya föreställningen är ännu inte närmare presenterad.