Killinggänget är humorgruppen som gick från en skev talkshow i SVT till några av 1990-talets mest citerade svenska tv-serier, vidare till mörk filmkomik och slutligen Dramatens stora scen. I dag består gruppen av Henrik Schyffert, Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Andres Lokko, Martin Luuk och Tomas Alfredson.

Efter att inte ha gjort någon ny gemensam föreställning sedan 2009 återvänder Killinggänget 2027 med I manegen med Glenn Killing i Globen. Därmed sluts en cirkel som började med gruppens tv-debut 35 år tidigare.

Vilka är Killinggänget?

Killinggänget är ett svenskt humor- och filmskaparkollektiv som bildades 1991. Gruppen blev känd genom tv, men har också arbetat med krogshower, kortfilmer, långfilm, internethumor och teater.

Namnet kommer från Glenn Killing, Henrik Schyfferts programledarfigur i I manegen med Glenn Killing. Det ska alltså inte läsas som att medlemmarna är ett ”gäng killingar”. Glenns efternamn blev etiketten för hela kollektivet.

Det som skiljer Killinggänget från en vanlig komikerensemble är arbetsfördelningen. Några medlemmar har främst synts framför kameran, andra har haft sin största betydelse i manusarbetet och Tomas Alfredson har framför allt format gruppen som regissör och filmskapare. Det gemensamma uttrycket har vuxit fram ur alla dessa roller.

Vilka ingår i Killinggänget i dag?

Den nuvarande uppställningen består av sex personer. Här är den korta överblicken; i den separata guiden finns en utförligare genomgång av Killinggängets medlemmar.

Medlem	Roll och betydelse i gruppen
Henrik Schyffert	Initiativtagare, manusförfattare och scenpersonlighet. Spelar Glenn Killing och blev gruppens tydligaste frontfigur under 1990-talet.
Robert Gustafsson	Skådespelare, komiker och manusförfattare. Har spelat en stor del av Killinggängets mest kända och fysiskt utpräglade figurer.
Johan Rheborg	Skådespelare, komiker och manusförfattare. Spelar bland andra Percy Nilegård och farbror Barbro.
Andres Lokko	Manusförfattare, journalist och populärkulturell idégivare. Har främst påverkat gruppens språk, referenser, ton och manus.
Martin Luuk	Manusförfattare, författare och scenmedverkande. Blev medlem 1994 och bidrog starkt till gruppens absurda och mörkare sida.
Tomas Alfredson	Regissör och manusmedarbetare. Började arbeta med gruppen 1999 och räknas som en av dagens sex medlemmar.

Andres Lokko och Martin Luuk har aldrig behövt vara lika synliga som Schyffert, Gustafsson och Rheborg för att vara centrala. Killinggänget skapades lika mycket i skrivrummet som framför kameran. På motsvarande sätt är Tomas Alfredson inte en medlem därför att han har spelat flest roller, utan därför att hans regi blev avgörande för gruppens utveckling från sketchhumor till filmisk tragikomedi.

Jonas Inde var med från starten

Jonas Inde var en av Killinggängets ursprungliga medlemmar och arbetade som både skådespelare och manusförfattare. Han spelade bland andra Tommy Bohlin och sångaren Loke Martinzon, medverkade i Torsk på Tallinn och hade en bärande roll i Fyra nyanser av brunt.

I januari 2005 meddelade Inde att han lämnade gruppen efter tretton års samarbete. Han ingår därför inte i den nuvarande sexmannagruppen eller i den uppställning som samlades för dokumentärserien om Killinggänget 2024.

Walter Söderlund skapade den tidiga tv-stilen

Walter Söderlund var regissören bakom Killinggängets första stora period. Han regisserade bland annat I manegen med Glenn Killing, liveversionen från Berns, NileCity 105,6 och Percy tårar.

Söderlund beskrivs ibland som medlem och ibland som gruppens regissör. Det mest rättvisande är att se honom som en central del av den tidiga Killinggänget-kretsen. Han hade inte samma funktion som skådespelarna och manusförfattarna, men var viktig för hur deras humor faktiskt blev tv. Söderlund avled 2012.

Så började Killinggänget

Gruppen växte fram när Henrik Schyffert och Andres Lokko fick möjlighet att göra ett humorprogram för SVT. Johan Rheborg och Jonas Inde kände varandra från en manusutbildning, Rheborg hade kontakt med Robert Gustafsson och Walter Söderlund blev regissör.

Resultatet blev I manegen med Glenn Killing, som producerades 1992. Programmet var byggt som en medvetet skev talkshow där Glenn Killing tog emot gäster och presenterade sketcher, musik och återkommande figurer. Det fanns en igenkännbar programledare och studio, men nästan allt som normalt skulle skapa ordning i en tv-show användes i stället för att göra den mer oberäknelig.

Redan här dök Percy Nilegård upp. Johan Rheborgs underbett, pressade tal och blandning av självsäker kulturpersonlighet och hänsynslös affärsman gav gruppen en figur som kunde återanvändas i ständigt nya miljöer.

Tv-programmet blev också en scenshow. I manegen med Glenn Killing – Live från Berns spelades in 1994 och visade att Killinggängets värld fungerade inför en stor publik utan att förlora sin egendomliga ton. Samma år fick gruppen Povel Ramels Karamelodiktstipendium.

NileCity gjorde Killinggänget till ett fenomen

Det stora breda genombrottet kom 1995 med NileCity 105,6. Percy Nilegård driver där en kommersiell radiostation tillsammans med Glenn Killing, samtidigt som verksamheten fylls av personer som knappast borde anförtros en radiosändare.

Miljön var en träffsäker parodi på 1990-talets nya reklamradio, managementspråk och mediala självbild. Samtidigt fungerade radiostationen som en enkel motor för gruppens fantasi: nästan vem som helst kunde ringa in, intervjuas eller få ett eget program.

Det var i NileCity som flera av Killinggängets mest slitstarka figurer fick sina främsta ögonblick. Robert Gustafssons Weiron ringde och väckte människor i gryningen, Johan Rheborgs farbror Barbro gav tveksamma råd och Greger Hawkwind hyrde ut plats på brandstationen där radiokanalen höll till.

Året därpå kom Percy tårar. Percy Nilegård fick en ännu tydligare central roll, men serien rymde också Kapten Klänning, Tommy Bohlin, Kaminmannen och Allan i dalen. De två serierna från 1995 och 1996 är den renaste koncentrationen av det som många förknippar med det klassiska Killinggänget: återkommande figurer, popreferenser, märkliga namn, språkliga infall och ett tv-format som hela tiden håller på att falla sönder.

Tomas Alfredson öppnade dörren till allvaret

Efter Percy tårar avslutades samarbetet med Walter Söderlund. När gruppen återkom med Fyra små filmer 1999 var Tomas Alfredson regissör. Bytet sammanföll med en tydlig förändring av själva humorn.

De fyra filmerna hette:

• Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa
• Ben & Gunnar – en liten film om manlig vänskap
• På sista versen – en liten film om döden
• Torsk på Tallinn – en liten film om ensamhet

Titlarna säger mycket om förflyttningen. Killinggänget fortsatte att vara absurda och roliga, men skämten omgavs nu av ensamhet, död, vänskap, förnedring och människor som misslyckats med sina liv.

Torsk på Tallinn blev svitens mest kända film. Percy Nilegård arrangerar där en bussresa till Estland för svenska män som hoppas finna en partner. Upplägget är komiskt och ofta hänsynslöst, men filmen låter aldrig resenärernas utsatthet bli enbart ett skämt. Johan Rheborgs Roland Järverup blev en av gruppens mest älskade rollgestaltningar just för att han är både rolig, obekväm och djupt sorglig.

Från Spermaharen till Fyra nyanser av brunt

Killinggänget återvände till den klassiska scenformen med Glenn Killing på Grand 2000. Därefter gjorde gruppen något helt annat: nätprojektet Spermaharen.

På sajten publicerades nytt och ofta medvetet gränslöst material under 2001 och 2002. Projektet blev senare både bok och dvd. Det var tidigt för svensk daglig internethumor och visade gruppens vilja att pröva nya format, men blev också ett exempel på hur deras lust att provocera kunde gå över gränsen. Bland annat väckte material om författaren Håkan Nesser hård kritik.

2004 kom Fyra nyanser av brunt, Killinggängets enda egentliga långfilm och det mest omfattande verket i gruppens historia. Filmen är drygt tre timmar lång och följer fyra berättelser om familjer, fäder, skam och människor som inte mår bra.

Här hade utvecklingen från Fyra små filmer gått ännu längre. Komiken finns kvar, men det är inte längre fråga om ett sketchprogram som fått en handling. Det är en mörk dramakomedi där absurditeterna uppstår ur människornas försök att leva med varandra. Filmen belönades med fyra Guldbaggar, däribland priset för Tomas Alfredsons regi.

Killinggängets viktigaste filmer och tv-serier

Den som vill gå vidare kan läsa den fullständiga kronologin över Killinggängets filmer, tv-serier och andra produktioner. Flera av de äldre programmen finns också samlade hos SVT Play.

År och produktion	Betydelse
1992: I manegen med Glenn Killing	Tv-debuten, gruppnamnets ursprung och starten för Glenn Killing och Percy Nilegård.
1994: I manegen med Glenn Killing – Live från Berns	Det första stora steget från tv-studio till scen.
1995: NileCity 105,6	Det breda genombrottet och hemmet för många av gruppens mest kända figurer.
1996: Percy tårar	Utvidgade Percy Nilegårds värld och gav plats åt en ny våg av karaktärer.
1999: Fyra små filmer	Tomas Alfredsons första samarbete med gruppen och brytpunkten mot mörkare filmkomik.
1999: Torsk på Tallinn	Gruppens mest omtalade tv-film och ett av de tydligaste mötena mellan humor och ensamhet.
2000: Glenn Killing på Grand	En ny krogshow i den klassiska Glenn- och Percy-traditionen.
2001–2002: Spermaharen	Tidigt och omstritt humorprojekt för internet, senare även bok och dvd.
2004: Fyra nyanser av brunt	Den stora långfilmen och kulmen på gruppens förflyttning mot tragikomedi.
2009: Drömmen om Herrön	Självreflekterande Dramatenpjäs och gruppens sista nya gemensamma produktion före uppehållet.
2024: Berättelsen om Killinggänget	Dokumentärserien där dagens sex medlemmar samlades och gick igenom historien.
2027: I manegen med Glenn Killing	Scencomebacken i Globen och återkomsten till titeln som startade allt.

Killinggängets största karaktärer

Killinggängets rollfigurer blev en egen populärkulturell värld. De kunde flyttas mellan talkshow, reklamradio, krogshow och fristående sketcher, samtidigt som deras sätt att tala och röra sig var så tydligt att publiken kände igen dem omedelbart.

Den kompletta sammanställningen finns i guiden till Killinggängets karaktärer, men några figurer är särskilt viktiga för att förstå gruppen.

Glenn Killing

Henrik Schyfferts Glenn Killing är programledare, radiopratare och gruppens namngivare. Han är inte alltid den roligaste eller mest extrema personen i rummet. Hans funktion är ofta att hålla ihop formatet medan märkligare människor tar över.

Percy Nilegård

Johan Rheborgs Percy är kulturstrateg, konsult, affärsman, estradör och självutnämnd smakdomare. Han är lika delar elegant och desperat, övertygad om sin egen överlägsenhet men ständigt indragen i projekt som avslöjar hans dåliga omdöme. Percy blev den viktigaste länken mellan I manegen, NileCity, Percy tårar, scenshowerna och Torsk på Tallinn.

Weiron i ottan

Robert Gustafssons Weiron är en arg och stolt göteborgsk industriarbetare som sänder tidig morgonradio. Han ringer upp människor, väcker dem och förvandlar samtalen till monologer om arbete, klass och sin egen världsbild.

Farbror Barbro

Johan Rheborg spelar radiokuratorn farbror Barbro, som förväntas hjälpa ungdomar men gärna styr samtalen mot stereoanläggningar och annan hemelektronik. Figuren är ett exempel på Killinggängets förmåga att bygga en hel person ur en märklig röst, en titel och en fullständigt felriktad yrkesroll.

Tommy Bohlin och Lasse Kongo

Jonas Indes Tommy Bohlin är hårdrockare och ofta Percys medhjälpare. Robert Gustafssons Lasse Kongo är den temperamentsfulle busschauffören vars tal är svårt att förstå men vars känsloläge aldrig går att missa.

Roland Järverup

Roland Järverup hör inte till den tidiga sketchvärlden utan till Torsk på Tallinn. Johan Rheborg spelar honom med betydligt mindre yttre komik än Percy Nilegård. Roland är försiktig, ensam och illa rustad för den resa han hamnat på. Figuren visar varför Killinggänget kunde bli mer än en samling citatmaskiner.

Därför förändrade Killinggänget svensk humor

Killinggänget förknippas ofta med 1990-talets ironi, men framgången byggde på mer än distans och interna referenser.

Gruppen hade en ovanlig blandning av kompetenser. Robert Gustafsson och Johan Rheborg kunde förvandla små manusiakttagelser till fullständiga människor. Henrik Schyffert kunde bära formatet och dess offentliga identitet. Andres Lokko och Martin Luuk tillförde språk, musik, litterär absurditet och en populärkulturell blick. Walter Söderlund och senare Tomas Alfredson gav materialet två tydligt olika visuella epoker.

De var också skickliga på att göra själva mediet till en del av skämtet. En talkshow skulle inte bara fyllas med sketcher; talkshowens självbild skulle monteras ned. En kommersiell radiostation blev en miljö för att driva med både reklam, konsultspråk och programledarnas behov av att höras. Dokumentärfilmen, presskonferensen, krogshowen, webbportalen och nationalscenen behandlades på samma sätt.

Den viktigaste utvecklingen kom ändå när gruppen började ta sina sorgliga figurer på allvar. Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt fungerar eftersom personerna inte bara existerar för att leverera repliker. Ensamheten, skammen och de misslyckade relationerna finns kvar när skämtet är över.

Det gjorde att Killinggänget kunde spegla en särskild sorts svensk manlighet långt innan det blev ett vanligt tema: män som behärskar jargong, yrkesroller och kulturella markörer men saknar språk för närhet, misslyckande och rädsla.

All humor har inte åldrats lika väl

En permanent guide behöver skilja mellan historisk betydelse och ett okritiskt försvar av allt gruppen gjorde. Vissa etniska och sexuella stereotyper från 1990-talet skulle bedömas annorlunda i dag. Spermaharen byggde dessutom delvis på att offentliga personer utsattes för material som medvetet skulle vara grovt och gränslöst.

Det betyder inte att hela produktionen kan reduceras till sin tids sämsta omdömen. Samma grupp skapade också ovanligt precisa skildringar av ensamhet, statusjakt, självmotsägelser och social utsatthet. Båda sidorna hör till historien.

Dramaten blev slutet på den första epoken

Efter Fyra nyanser av brunt och Jonas Indes avhopp hade de kvarvarande medlemmarna svårt att hitta ett gemensamt projekt. Vägen tillbaka gick oväntat via Dramaten.

Drömmen om Herrön hade premiär på stora scenen 2009. Där spelade medlemmarna versioner av sig själva i en berättelse om män i grupp, kreativt samarbete och upplösning. Föreställningen fick inte samma mottagande som de största tv- och filmsuccéerna, men gruppen har senare talat varmt om den.

Pjäsen blev deras sista nya gemensamma produktion på många år. När den tredelade dokumentären Berättelsen om Killinggänget kom 2024 samlades Henrik Schyffert, Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Andres Lokko, Martin Luuk och Tomas Alfredson framför kameran. Dokumentären var en återförening och en genomgång av historien, men ännu ingen ny Killinggänget-show.

Killinggängets comeback i Globen 2027

Den 24 augusti 2026 bekräftades att Killinggänget återvänder till scenen med I manegen med Glenn Killing. När beskedet presenterades annonserades tre föreställningar i Globen, vars officiella namn är Avicii Arena.

Datum	Tid och plats
3 juli 2027	20.00, Avicii Arena
10 juli 2027	20.00, Avicii Arena
17 juli 2027	20.00, Avicii Arena

Biljettsläppet angavs till den 29 augusti 2026 klockan 12.00. Aktuella biljettuppgifter och eventuella tillkommande datum samlas i den separata guiden till Killinggängets comeback i Globen 2027.

Titeln är inte vald av en slump. I manegen med Glenn Killing var gruppens första tv-program och blev därefter en stor scenshow på Berns. Att Percy Nilegård åter presenterar Glenn Killing innebär att comebacken går tillbaka till den ursprungliga ramen, samtidigt som arenan är betydligt större än den scen där gruppen först mötte sin livepublik.

När Killinggänget går upp på scen 2027 har det gått 18 år sedan Drömmen om Herrön. Det gör återkomsten större än ett gemensamt tv-framträdande eller en nostalgisk dokumentär. Gruppen lanserar återigen en föreställning under Killinggängets namn.

Exakt hur den nuvarande sexmannagruppens roller fördelas i föreställningen är ännu inte fullständigt redovisat i det publicerade evenemangsmaterialet. Det säkra är att Killinggänget återvänder, att Glenn Killing och Percy Nilegård är en del av inramningen och att tre Globenkvällar annonserades vid lanseringen.

Comebacken sluter cirkeln från 1992, men öppnar också en ny fråga. Killinggänget har alltid byggt sin identitet på att byta form innan den gamla blivit rutin. Nu återvänder de för första gången genom att välja just formen som startade allt.