Vilken regering vore egentligen bäst för Sverige efter valet 2026 om man struntar i vilket parti man själv röstar på?

Det går förstås inte att ge ett objektivt svar. Men det går att göra något mer intressant än att bara jämföra opinionssiffror och regeringsmatematik: väga de realistiska alternativen mot Sveriges största problem och fråga vilken regering som har bäst förutsättningar att faktiskt hantera dem.

När ekonomi och tillväxt, energi, kriminalitet, migration och integration, välfärd, försvar, klimat och regeringsduglighet vägs samman blir slutsatsen ganska oväntad.

Den regering som enligt vår analys har bäst förutsättningar att stärka Sverige under mandatperioden 2026–2030 är en regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna.

Inte som en permanent svensk storkoalition. Inte därför att partierna tycker likadant. Och inte för att mitten automatiskt är bäst.

Snarare därför att Sverige just nu har flera mycket stora problem där Socialdemokraterna och Moderaterna har kommit tillräckligt nära varandra för att kunna lägga fast politik över blockgränsen, samtidigt som partierna har olika styrkor som i flera frågor faktiskt kompletterar varandra.

Det finns dock också ett tungt argument emot. En regering med Sveriges två stora statsbärande partier skulle göra oppositionen svagare i mitten och kunna driva missnöjda väljare längre ut mot kanterna.

Det är därför den starkaste versionen av S+M-alternativet inte är en ny permanent politisk ordning.

Det är en reformregering för en mandatperiod.

Så har vi bedömt vilken regering som vore bäst

Frågan om Sveriges bästa regering kan inte avgöras med en matematisk formel.

Olika väljare prioriterar olika saker. Den som tycker att klimatfrågan övertrumfar nästan allt annat kommer sannolikt till en annan slutsats än den som anser att migration och kriminalitet är helt avgörande. En väljare som främst vill sänka skatterna kommer att värdera regeringsalternativen annorlunda än den som vill bygga ut den offentliga välfärden.

Men det går ändå att göra bedömningen transparent.

Vi har framför allt vägt åtta områden:

Område	Vikt i bedömningen
Ekonomi, jobb och produktivitet	20 procent
Regeringsduglighet och långsiktighet	15 procent
Kriminalitet och rättsstat	15 procent
Energi och infrastruktur	15 procent
Migration och integration	10 procent
Välfärd, vård och skola	10 procent
Försvar och säkerhet	7,5 procent
Klimat och omställning	7,5 procent

Det här är en redaktionell bedömningsmodell, inte vetenskap.

När vi väger ihop områdena hamnar alternativen ungefär så här:

Regeringsalternativ	Samlad bedömning
S + M i en begränsad reformregering	8,6 av 10
M-ledd regering med SD, KD och L	8,0 av 10
S-minoritetsregering med breda uppgörelser	7,6 av 10
S-ledd regering beroende av V, MP och C	7,0 av 10

Poängen är inte decimalerna.

Det intressanta är varför S och M tillsammans hamnar högst.

Båda vanliga regeringsalternativen har problem redan före valet

Sveriges regeringsfråga är ovanligt komplicerad inför valet 2026.

På högersidan har Sverigedemokraterna vuxit till ett parti som i flera opinionsmätningar är större än Moderaterna. SD vill inte längre enbart fungera som stödparti utan kräver verkligt regeringsinflytande. Samtidigt har Liberalerna under lång tid befunnit sig farligt nära, och ibland långt under, riksdagens fyraprocentsspärr.

Det gör att ett fortsatt Tidöstyre inte automatiskt innebär en repris på mandatperioden 2022–2026. Maktbalansen mellan M och SD kan bli en helt annan.

Den som vill läsa mer om själva regeringsmatematiken kan göra det i vår genomgång av hur regeringen efter valet 2026 faktiskt kan se ut.

Oppositionssidan har ett annat problem.

Socialdemokraterna är klart störst, men de andra partier som behövs för att bära fram Magdalena Andersson drar åt olika håll.

Vänsterpartiet har varit tydligt med att partiet vill ha regeringsinflytande. Miljöpartiet vill också sitta i regering. Centerpartiet har samtidigt gjort klart att man inte accepterar Vänsterpartiet i en regering som C ska stödja.

Det är inte någon mindre sakpolitisk oenighet som går att lösa genom ett par skrivningar i ett regeringsavtal.

Det är en konflikt om vilka partier som över huvud taget ska få sitta vid regeringsbordet.

Mitt i detta finns ett alternativ som nästan ingen går till val på: S och M.

Ekonomin är ett argument för en ovanlig kompromiss

Sverige går in i valåret med en ekonomi som är på väg upp ur lågkonjunkturen, men där arbetslösheten fortfarande ligger på en hög nivå.

Konjunkturinstitutets prognos från augusti räknar med en BNP-tillväxt på 2,4 procent under 2026. Återhämtningen har alltså kommit en bra bit, men arbetslösheten ligger fortfarande omkring 8,6 procent.

Det är ett läge där Sverige behöver både tillväxt och disciplin.

Moderaternas klassiska styrkor ligger i arbetslinjen, företagsklimatet, skatterna och kraven på att offentliga utgifter ska finansieras.

Socialdemokraterna har samtidigt lagt betydligt större vikt vid industripolitik, investeringar, infrastruktur, utbildning, forskning och statens roll i att få fart på stora ekonomiska projekt.

Problemet med en renodlad högerregering är att ekonomisk politik ganska lätt reduceras till sänkta skatter, arbetsincitament och mindre regelbörda.

Problemet med en renodlad vänsterregering är det motsatta: nya statliga satsningar kan alltför lätt bli huvudlösningen även när problemet egentligen handlar om produktivitet, företagande eller ineffektiva system.

En fungerande S+M-regering skulle tvinga fram båda perspektiven samtidigt.

Det betyder inte att man skulle bli överens om skattenivån i Sverige.

Det behövs inte heller.

En reformregering skulle i stället kunna enas om investeringar som höjer Sveriges långsiktiga produktivitet, snabbare tillståndsprocesser, bättre infrastruktur, forskning, kompetensförsörjning och ett skattesystem där arbete och företagande fortsatt lönar sig.

Det kräver samtidigt en finanspolitisk spärr.

Den dåliga versionen av en S+M-regering är enkel att föreställa sig: Socialdemokraterna får igenom nya utgifter och Moderaterna får igenom nya skattesänkningar. Slutresultatet blir att båda partierna får något att visa sina väljare medan staten får betala.

Det vore ingen stark regering.

Den intressanta versionen är en regering där båda partierna också får säga nej till den andra.

Energin är det kanske starkaste argumentet för S och M tillsammans

Sveriges energisystem ska klara en elektrifiering som sträcker sig långt bortom nästa mandatperiod.

Svenska kraftnät arbetar med scenarier där elanvändningen kan behöva nå minst 300 terawattimmar omkring 2045. Det innebär ett elsystem på en helt annan nivå än dagens.

Det spelar därför mindre roll vad Sverige klarar att besluta 2027 om nästa regering ändrar spelreglerna 2030.

Industriföretag som bygger fabriker, elproducenter som investerar i kärnkraft eller vindkraft och nätägare som förstärker transmissionsnätet arbetar med tidshorisonter på årtionden.

Här har blockpolitiken länge varit direkt skadlig.

Men skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har minskat.

Moderaterna driver ny kärnkraft hårt, men ser samtidigt vattenkraft, vindkraft och kraftvärme som delar av energisystemet.

Socialdemokraterna accepterar numera också kärnkraften som en långsiktig del av systemet och vill kombinera den med bland annat vindkraft, vattenkraft, effekthöjningar och snabbare utbyggnad.

Det skapar förutsättningar för något Sverige länge saknat:

en energipolitik som inte bygger på att ena blocket river upp den andras beslut efter varje regeringsskifte.

En S+M-uppgörelse skulle kunna vara mycket enkel i sin grund:

Bygg kärnkraft där den är ekonomiskt och systemmässigt motiverad. Bygg vindkraft där den fungerar. Behåll och utveckla vattenkraften. Bygg nät. Korta tillståndstiderna.

Och lova därefter företag och investerare att huvudreglerna ligger fast.

I vår separata analys av kärnkraften och elpolitiken inför valet 2026 går vi djupare in i skillnaderna mellan blocken.

Just på energiområdet är det svårt att se någon annan regeringskombination som kan skapa lika stor långsiktig politisk stabilitet som S och M tillsammans.

Kriminalpolitiken är inte längre en enkel höger-vänsterfråga

Sverige har fått tydliga resultat i kampen mot skjutningarna.

Under första halvåret 2026 registrerade polisen 39 skjutningar, jämfört med 86 under samma period året före. Det är den lägsta nivån sedan den nuvarande statistiken började föras 2017.

Samtidigt finns ingen anledning att beskriva problemet som löst.

Antalet anmälda sprängningsbrott har ökat kraftigt och nådde 621 under 2025. Brå har dessutom visat hur starkt både skjutningar och sprängningar är koncentrerade till socialt utsatta områden.

Den bilden säger något viktigt om kriminalpolitiken.

Sverige behöver fortsatt stark polis, effektiva tvångsmedel, hårda konsekvenser för grovt våld och en kriminalvård som klarar ett växande antal dömda.

Men Sverige behöver också stoppa rekryteringen.

Det är svårt att fängsla sig ur problemet om en ny 14-åring står redo att ta över varje gång en 19-åring döms.

Här har Moderaterna och Socialdemokraterna närmat sig varandra kraftigt.

Moderaterna har drivit fram en betydligt hårdare svensk kriminalpolitik.

Socialdemokraterna har accepterat stora delar av den nya riktningen och förespråkar själva bland annat hårdare straff, mer övervakning och större kapacitet inom rättsväsendet.

Men S lägger samtidigt större vikt vid socialtjänst, skola, familjeinsatser och att stoppa rekryteringen innan ungdomar blir grovt kriminella.

Det är svårt att se varför Sverige skulle behöva välja mellan de två delarna.

Den starkaste kriminalpolitiken kan mycket väl vara den som gör båda.

Även migrationspolitiken har förändrats

En S+M-regering hade varit betydligt svårare att föreställa sig under migrationskrisen 2015.

Då fanns en mycket djup konflikt om svensk migrationspolitik.

Den konflikten är betydligt mindre 2026.

Socialdemokraterna säger numera uttryckligen att den strama migrationspolitiken ska ligga fast. Partiet driver samtidigt aktivitetskrav, språkkrav och en tydligare arbetslinje för människor som står utanför arbetsmarknaden.

Moderaterna går längre inom flera delar av migrationspolitiken, bland annat kring återvändande, medborgarskap och anhöriginvandring.

Men den stora principiella skillnaden är inte längre densamma.

Det öppnar för något som svensk migrationsdebatt länge saknat: möjligheten att flytta fokus från hur många som kommer hit till hur Sverige faktiskt ska fungera för dem som redan bor här.

I vår genomgång av invandringen inför valet 2026 finns den större jämförelsen mellan regeringsalternativen.

En bred S+M-uppgörelse skulle sannolikt kunna låsa fast en fortsatt restriktiv migrationspolitik och samtidigt lägga mycket större kraft på integration, språk, utbildning, arbete och krav.

Det är potentiellt mer betydelsefullt för Sverige under 2030-talet än ytterligare en mandatperiod av blockstrid om migrationsvolymer.

Försvaret är nästan redan en S+M-fråga

På försvarsområdet finns egentligen inget behov av att uppfinna en ny politisk syntes.

Den finns redan.

Sverige är medlem i Nato. Försvarsutgifterna har ökat kraftigt. Både Socialdemokraterna och Moderaterna står bakom en fortsatt militär upprustning, ett starkare totalförsvar och långsiktigt stöd till Ukraina.

Det gör försvarsfrågan till ett område där en S+M-regering skulle vara extremt stabil.

Men det är samtidigt ett svagare argument för själva regeringsbildningen.

S och M har redan visat att de kan göra breda säkerhetspolitiska överenskommelser från varsin sida av regeringsgränsen.

All samsyn kräver inte en gemensam regering.

Välfärden är den stora svagheten i S+M-idén

Det finns en risk att göra en storkoalition till någon sorts politisk universalmedicin.

Så fungerar det inte.

Vård, skola och välfärdens organisation är områden där Socialdemokraterna och Moderaterna fortfarande har tydliga ideologiska konflikter.

Moderaterna vill i högre grad använda valfrihet, privata aktörer, ekonomiska incitament och tydligare prestationskrav.

Socialdemokraterna vill ha mer offentlig styrning och är betydligt mer skeptiska till vinster och marknadsinslag i välfärden.

Den konflikten försvinner inte för att partiledarna sätter sig runt samma regeringsbord.

Och den bör kanske inte heller göra det.

En S+M-regering som försöker kompromissa fram en gemensam ideologi för hela välfärden lär snart bli handlingsförlamad.

Den rimligare vägen är att identifiera problemen där det går att enas om resultatet.

Vårdköerna måste ned.

Personalbristen måste hanteras.

Skolresultaten måste upp.

Staten behöver bättre kontroll över vad skattepengarna faktiskt ger för resultat.

Sedan får partierna fortsätta vara oense om exakt hur mycket privat eller offentligt som bör finnas i systemen.

Det är också själva poängen med en begränsad reformregering.

Allt behöver inte lösas tillsammans.

Klimatet är ett område där S+M inte är starkast

Den som sätter snabbast möjliga utsläppsminskningar högst kommer sannolikt inte att välja S+M.

Sveriges territoriella utsläpp minskade under 2025, men Naturvårdsverkets bedömning är samtidigt att dagens styrmedel inte räcker för att nå vare sig de nationella klimatmålen eller Sveriges åtaganden inom EU.

En regering där Miljöpartiet har större inflytande skulle sannolikt driva en mer offensiv klimatpolitik än en S+M-regering.

Det ska inte döljas i analysen.

S+M:s potentiella fördel ligger snarare i möjligheten att kombinera klimatpolitiken med industriell omställning och mycket stora investeringar i elproduktion och elnät.

Det är en annan typ av styrka.

Här får ett rödgrönt alternativ högre poäng på ren klimatambition medan S+M får högre poäng på långsiktig energi- och industristabilitet.

Svenska väljare är inte lika blockpolitiska som partierna

Det kanske mest intressanta argumentet för en S+M-regering kommer från väljarna själva.

Forskare vid Göteborgs universitet har visat hur en mycket stor grupp svenska väljare kombinerar ståndpunkter som traditionellt placerats på olika sidor i politiken.

Många vill ha en stark välfärdsstat och omfattande offentlig sektor samtidigt som de förespråkar stram migration och hård kriminalpolitik.

I universitetets analys har gruppen med denna kombination vuxit kraftigt under de senaste två decennierna.

Det betyder inte att dessa väljare vill ha Socialdemokraterna och Moderaterna i samma regering.

Men det säger något om varför en sådan regering sakpolitiskt inte är lika absurd som den först kan låta.

Den svenska väljarkåren har förändrats snabbare än den gamla blockkartan.

Den som vill fördjupa sig i den utvecklingen kan läsa Göteborgs universitets genomgång av samhällsläget, demokratin och regeringsmakten inför valet 2026.

Men en S+M-regering har ett mycket stort demokratiskt problem

Det starkaste argumentet emot S och M tillsammans är egentligen inte sakpolitiken.

Det är oppositionen.

Om Sveriges två stora statsbärande partier bildar regering tillsammans försvinner en stor del av den traditionella regeringskonkurrensen.

En väljare som är missnöjd med regeringen kan inte längre byta från M till S eller från S till M för att få ett tydligt maktskifte.

Oppositionen skulle i stället i stor utsträckning bestå av SD på högerkanten och V och MP till vänster, tillsammans med C och eventuellt andra mindre borgerliga partier.

Det kan göra det svårare att utkräva ansvar.

Det kan också stärka berättelsen om att de stora etablerade partierna egentligen är samma sak.

Erfarenheter från andra europeiska länder visar att stora koalitioner ofta kostar de regerande mittenpartierna väljare. Det finns också en risk att partier längre ut på den politiska skalan blir de tydligaste oppositionsalternativen.

Det är inget mindre problem.

Sverige behöver både en regering och en fungerande opposition.

Därför är det svårt att argumentera för att S och M permanent ska bli ett nytt gemensamt regeringsblock.

Lösningen kan vara en regering med ett slutdatum

Det är här idén blir mer intressant.

Tänk inte S+M som en permanent svensk storkoalition.

Tänk den som ett projekt för mandatperioden 2026–2030.

Regeringen bildas kring ett begränsat antal problem som Sverige måste lösa långsiktigt:

Energi. Tillväxt. Integration. Kriminalitet. Infrastruktur. Försvar.

På andra områden accepterar partierna att de fortfarande är politiska motståndare.

Ett möjligt regeringsprogram skulle kunna innehålla sju stora delar.

1. En energiuppgörelse som gäller långt efter 2030

Ny kärnkraft, vindkraft, vattenkraft, nätutbyggnad och snabbare tillstånd.

De viktigaste spelreglerna ska inte kunna rivas upp efter nästa val.

2. En svensk tillväxtpakt

Infrastruktur, forskning, kompetens, industripolitik och enklare regler för företag och investeringar.

Sverige behöver både kapital och offentliga investeringar.

3. Arbete och integration

Starkare drivkrafter att arbeta kombinerat med språkkrav, utbildning, yrkesutbildning och tydlig aktivitetsplikt.

Den som kan arbeta ska förväntas göra det.

4. En gemensam kriminalpolitisk modell

Hård rättspolitik ska ligga fast.

Men den ska kombineras med betydligt mer systematiska insatser mot rekryteringen av barn och unga till organiserad kriminalitet.

5. Försvaret bort från den vanliga partipolitiken

Militärt försvar, civil beredskap och Sveriges åtaganden inom Nato ska finansieras och planeras långsiktigt.

6. Resultat före ideologi i välfärden

Fokus på vårdköer, personaltillgång, skolresultat och offentlig kapacitet.

De mest infekterade konflikterna om ägande och vinster behöver inte lösas av reformregeringen.

7. En gemensam finanspolitisk spärr

Nya permanenta utgifter och skattesänkningar måste rymmas inom ett överenskommet ramverk.

S ska inte kunna finansiera varje kompromiss med högre utgifter.

M ska inte kunna finansiera varje kompromiss med lägre skatter.

Tidöalternativet är fortfarande ett starkt alternativ

Att S+M hamnar först betyder inte att den nuvarande högersidan är ett svagt regeringsalternativ.

Tvärtom.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har under mandatperioden visat att de kan förhandla fram och genomföra ett mycket omfattande gemensamt politiskt program.

De har hög samsyn kring migration, kriminalitet, kärnkraft, försvar och arbetslinje.

I vår större jämförelse av höger och vänster inför valet 2026 går vi igenom skillnaderna mer detaljerat.

Högersidans problem inför nästa mandatperiod är i stället dess förändrade interna maktbalans.

Om SD blir större än M är det rimligt att fråga hur länge regeringen fortfarande kan beskrivas som Moderatledd i praktiken.

Och om Liberalerna åker ur riksdagen kan hela regeringsunderlaget förändras.

Till det kommer klimatpolitiken, där Sveriges avstånd till flera klimatmål fortfarande är betydande.

Det gör att Tidöalternativet hamnar tvåa i vår samlade bedömning.

Men marginalen är inte enorm.

En S-ledd regering har ett annat problem

Socialdemokraternas svaghet ligger mindre i partiets egen position än i vilka partier som krävs runt omkring.

S har under senare år rört sig mot mitten i flera stora frågor.

Migrationen ska fortsätta vara stram.

Kriminalpolitiken är betydligt hårdare.

Försvaret ska rustas upp.

Kärnkraften accepteras.

Samtidigt behåller partiet sin profil kring välfärd, investeringar och arbetsmarknad.

Det är i sig en politisk kombination som skulle kunna fungera ganska väl.

Problemet uppstår när en regering samtidigt ska förhandla med V, MP och C.

V och MP vill åt ett håll i ekonomiska frågor, klimat och delar av välfärdspolitiken.

C står långt från V i flera ekonomiska frågor och accepterar dessutom inte att Vänsterpartiet sitter i regeringen.

En ren S-minoritetsregering som söker olika majoriteter i olika frågor kan därför mycket väl vara ett stabilare alternativ än att försöka skapa ett formellt regeringsprojekt av alla fyra partierna.

S och M behöver inte ens få egen majoritet

Sverige har negativ parlamentarism.

Det innebär att en statsminister inte behöver få minst 175 ja-röster i riksdagen.

Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej.

Det gör en S+M-regering parlamentarisk möjlig även i ett läge där de två partierna tillsammans inte når egen majoritet, så länge övriga partier inte samlar en majoritet mot statsministerkandidaten.

Det betyder inte att en sådan regering automatiskt skulle bildas.

De politiska hindren är enorma.

Båda partierna riskerar att förlora väljare. Ministerposter måste fördelas. Skattepolitiken måste hanteras. Partiernas identitet måste skyddas.

Men rent parlamentariskt är alternativet betydligt mindre exotiskt än det kan verka.

Så vilken regering vore bäst för Sverige?

Om frågan är vilken regering som är mest naturlig efter valet 2026 är svaret sannolikt inte S+M.

Om frågan är vilken regering som partiernas väljare helst vill ha är svaret inte heller S+M.

Men det var inte frågan.

Frågan var vilken regering som, när de stora svenska samhällsproblemen vägs samman, har bäst förutsättningar att göra Sverige starkare fram till 2030.

Då blir svaret annorlunda.

Socialdemokraterna och Moderaterna har tillsammans möjlighet att skapa något som inget av de normala blockalternativen riktigt kan erbjuda:

mycket lång politisk stabilitet i frågor där Sverige behöver fatta beslut som sträcker sig långt bortom nästa val.

De kan skapa en energipolitik som industrin vågar investera efter.

De kan kombinera hård brottsbekämpning med förebyggande arbete.

De kan låsa fast en stram migration men flytta mer kraft till integration och jobb.

De kan kombinera Moderaternas fokus på arbetslinje, företagande och ekonomiska drivkrafter med Socialdemokraternas fokus på investeringar, kompetens och offentlig kapacitet.

De är redan nära varandra i försvars- och säkerhetspolitiken.

Men de ska inte försöka bli ett nytt gemensamt mittenparti.

Det är där idén skulle börja gå sönder.

Den bästa versionen är därför betydligt mer begränsad:

En S+M-regering 2026–2030 med ett tydligt reformuppdrag, några få stora långsiktiga överenskommelser och ett slutdatum.

Sedan får väljarna välja igen.

Och då får Socialdemokraterna och Moderaterna gärna försöka besegra varandra.