Nooshi Dadgostar lär inte bli finansminister. Jimmie Åkesson som migrations- och integrationsminister är betydligt mer realistiskt. Bakom partiernas varningar om motståndarsidans skräckregering finns några regeringsalternativ som faktiskt går att ta på allvar. Här är ministrarna, kompromisserna och löftena som kan avgöra vem som styr Sverige efter valet den 13 september 2026.
Bedömningen gäller den 6 augusti 2026. Mycket kan förändras under den återstående valrörelsen, men partiernas besked och den parlamentariska matematiken gör redan vissa alternativ betydligt mer sannolika än andra.
Det mest realistiska svaret just nu
Den enkla versionen är att högern har en ganska tydlig regeringsmodell men ett svagt opinionsläge. Oppositionssidan har ett bättre opinionsläge men saknar fortfarande en färdig regeringskonstruktion.
Om M, SD, KD och L får tillräckligt många mandat är huvudalternativet en fyrpartiregering med Ulf Kristersson som statsminister. Sverigedemokraterna skulle då för första gången få egna ministrar och sannolikt ta över några av regeringens tyngsta sakområden.
Om S, V, MP och C tillsammans får en majoritet är Magdalena Andersson den självklara statsministerkandidaten. Problemet är att Vänsterpartiet kräver att få ingå i regeringen samtidigt som Centerpartiet säger nej till en regering med vänsterpartistiska ministrar.
Någon av dem måste alltså backa.
De mest sannolika svaren på de stora personfrågorna ser ut så här:
| Fråga | Realistiskt svar | Sannolikhet |
|---|---|---|
| Statsminister vid högerseger | Ulf Kristersson | Mycket hög |
| Statsminister vid oppositionsseger | Magdalena Andersson | Mycket hög |
| Finansminister vid högerseger | Elisabeth Svantesson | Hög |
| Finansminister vid oppositionsseger | Mikael Damberg | Hög |
| Jimmie Åkesson i regeringen | Ja, vid högerseger | Mycket hög |
| Åkesson som migrationsminister | Fullt möjligt | Ganska hög |
| Nooshi Dadgostar i regeringen | Möjligt om V får igenom sitt krav | Osäkert |
| Dadgostar som finansminister | Mycket osannolikt | Mycket låg |
Det betyder inte att ministerlistorna redan är färdiga. Partierna förhandlar inte bara om politik, utan också om departement, titlar, antal statsråd och vem som får kontroll över regeringens gemensamma arbete.
Men kampanjpåståendena kan redan nu sorteras i två högar: sådant som faktiskt kan inträffa och sådant som främst används för att skrämma väljare.
Nooshi Dadgostar lär inte bli finansminister
På högersidan används ofta Nooshi Dadgostar som symbol för hur en regering ledd av Magdalena Andersson skulle kunna se ut. Finansministerposten nämns eftersom den är tung, konkret och väcker starka reaktioner hos borgerliga väljare.
Det är samtidigt en mycket osannolik utnämning.
Finansministern leder regeringens budgetarbete och får en central roll i nästan alla större politiska beslut. I en regering där Socialdemokraterna är överlägset största parti kommer S med största sannolikhet att behålla kontrollen över Finansdepartementet.
Det tydligaste namnet är Mikael Damberg. Han är Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och leder partiets arbete i finansutskottet. Han har dessutom tidigare varit finansminister.
Det finns ingen grundlagsregel som säger att statsministerpartiet måste få finansministerposten. I praktiken krävs det dock en ovanligt långtgående koalition för att det största regeringspartiet ska lämna över kontrollen över budgetprocessen till ett mindre parti.
En S-ledd regering skulle dessutom behöva balansera Vänsterpartiets ekonomiska krav mot Centerpartiets krav på företagande, skatter och arbetsmarknad. Att samtidigt göra V-ledaren till finansminister skulle göra den ekvationen ännu svårare.
Vilken post kan Dadgostar få?
Om Vänsterpartiet går in i regeringen behöver partiet sannolikt få flera tydliga politiska framgångar och åtminstone en mycket tung ministerpost.
Nooshi Dadgostar skulle kunna bli:
- vice statsminister med ett samordningsansvar
- arbetsmarknads- eller arbetslivsminister
- socialminister eller välfärdsminister
- minister med ansvar för jämlikhet, arbetsliv och sociala frågor
Vice statsminister är kanske den mest politiskt logiska titeln. Den skulle markera att Vänsterpartiet är en fullvärdig regeringspartner utan att Socialdemokraterna lämnar ifrån sig finanspolitiken.
Det är inte heller självklart att Dadgostar själv skulle gå in i regeringen. Hon kan välja att fortsätta som partiledare utanför Regeringskansliet och låta andra vänsterpartister bli statsråd.
Ida Gabrielsson är då ett av de starkaste namnen. Hon är ekonomisk-politisk talesperson och har fått en viktig roll i Vänsterpartiets förberedelser inför möjliga regeringsförhandlingar. Fler tänkbara namn finns i vår genomgång av Vänsterpartiets ledande politiker.
Jimmie Åkesson som migrationsminister är fullt realistiskt
Högerns varningar om en S-ledd regering är ofta mer personinriktade än vänsterns. På andra sidan används framför allt Sverigedemokraternas möjliga ministrar som skräckbild.
Här ligger kampanjen närmare den politiska verkligheten.
M, SD, KD och L har gjort klart att ambitionen är att alla fyra partierna ska ingå i regeringen efter en valseger. Sverigedemokraterna kommer i så fall inte längre att nöja sig med att förhandla fram ett avtal från utsidan.
Partiet vill ha verkliga ministerposter, egna departementsområden och inflytande över regeringens löpande arbete.
Migration och integration är det mest självklara området. Moderaterna har redan öppnat för att SD ska få tunga poster där, och Jimmie Åkesson har själv pekat ut migrationsministerposten som intressant.
En fullt realistisk konstruktion är därför:
Jimmie Åkesson, vice statsminister och minister för migration, integration och återvändande.
Den exakta titeln behöver inte bli sådan. Regeringar kan flytta ansvarsområden, skapa nya ministerposter och ge en minister bredare eller smalare uppdrag.
Det avgörande är att Åkesson behöver en post som motsvarar hans partis storlek. En vanlig fackministerpost längst ned i rangordningen skulle knappast räcka om SD blir regeringens största eller näst största parti.
Åkesson kan också få en samordnande roll
Ett alternativ är att Jimmie Åkesson placeras i Statsrådsberedningen som vice statsminister och får ett övergripande samordningsansvar, medan en annan sverigedemokrat blir migrationsminister.
Det skulle ge Åkesson inflytande över hela regeringens arbete och samtidigt göra det möjligt för SD att tillsätta en minister med mer detaljerad erfarenhet av migrationslagstiftning och förvaltningsfrågor.
Henrik Vinge är ett naturligt namn i en sådan konstruktion. Han är jurist, vice partiledare och har en tydlig profil inom rätts- och migrationspolitiken.
Det finns fler möjliga ministrar i vår sammanställning av Sverigedemokraternas ledande politiker.
Så kan en M–SD–KD–L-regering se ut
Ulf Kristersson är de fyra Tidöpartiernas gemensamma statsministerkandidat. Det finns därför inget som i dag talar för att Jimmie Åkesson skulle bli statsminister även om SD blir större än M.
Att byta statsministerkandidat efter valet skulle kräva en ny och mycket dramatisk förhandling. Den uttryckliga modellen är att Kristersson leder regeringen medan SD får ett stort antal ministerposter och ett betydligt större inflytande än under den nuvarande mandatperioden.
Ett realistiskt toppskikt skulle kunna se ut så här:
| Post eller område | Trolig kandidat | Kommentar |
|---|---|---|
| Statsminister | Ulf Kristersson, M | I praktiken låst |
| Finansminister | Elisabeth Svantesson, M | Stark kontinuitetskandidat |
| Migration och integration | Jimmie Åkesson, SD | Ett av SD:s tydligaste krav |
| Justitiefrågor | Gunnar Strömmer, M eller Henrik Vinge, SD | Möjlig maktkamp |
| Energi och näringsliv | Ebba Busch, KD | Trolig tung KD-post |
| Försvar | Pål Jonson, M | Kontinuitet ligger nära till hands |
| Utrikesfrågor | Maria Malmer Stenergard, M | M lär vilja behålla området |
| Utbildning | Simona Mohamsson, L | Trolig om L klarar spärren |
| Ekonomisk SD-post | Oscar Sjöstedt, SD | Budget, skatt eller finansmarknad |
Ministerlistan ska inte läsas som en prognos på individnivå. Den visar vilka personer som genom sina nuvarande roller ligger nära respektive ansvarsområde.
Moderaterna kan exempelvis vilja behålla både justitie- och utrikesministerposten. SD kan samtidigt hävda att ett parti av dess storlek måste få minst en av dem.
Finansministerposten stannar sannolikt hos M
Oscar Sjöstedt är Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och ett självklart ministerämne. Det betyder inte att han är en trolig finansminister.
Samma koalitionslogik som gör Nooshi Dadgostar osannolik på Finansdepartementet talar för Elisabeth Svantesson.
Ulf Kristersson och Moderaterna behöver kunna styra regeringens gemensamma ekonomiska politik. SD kan i stället få en annan tung post inom Finansdepartementet, exempelvis med ansvar för skatter, finansmarknad, offentlig förvaltning eller delar av budgetsamordningen.
Svantesson är inte garanterad att fortsätta. Men om hon själv vill och Moderaterna återtar regeringsmakten är hon den tydligaste kandidaten.
Hur många ministrar kan SD få?
Jimmie Åkesson har krävt knappt hälften av ministerposterna. Om regeringen får ungefär lika många statsråd som dagens skulle det motsvara omkring elva sverigedemokratiska ministrar.
Det är ett förhandlingsbud, inte en överenskommelse.
Den slutliga fördelningen beror bland annat på:
- hur stora partierna blir
- om Liberalerna klarar riksdagsspärren
- vilka departement som delas eller slås ihop
- vilka personer de andra partierna kan acceptera
- hur mycket politiskt inflytande SD får utanför själva ministerposterna
Även åtta eller nio SD-ministrar skulle innebära en genomgripande förändring. Flera nuvarande M-, KD- och L-ministrar skulle behöva lämna eller få mindre ansvarsområden.
Vilka andra sverigedemokrater ligger nära?
Henrik Vinge är ett självklart namn för justitie-, migrations- eller trygghetspolitik.
Oscar Sjöstedt ligger nära ett ekonomiskt departement.
Mattias Bäckström Johansson har en stark energiprofil och skulle kunna bli energi- eller industriminister.
Mattias Karlsson Bergman har länge arbetat med kultur, identitet och kulturarv och är en tänkbar kulturminister.
Linda Lindberg är en central ledningsperson med en bred politisk profil.
Clara Aranda har arbetat med pensioner, socialförsäkringar och psykisk hälsa och kan vara aktuell för en socialpolitisk post.
Richard Jomshof går inte att räkna bort, men han är en mer konfliktfylld kandidat. En gemensam regering kräver att statsministern kan acceptera de personer som övriga partier nominerar. Därför är det inte säkert att alla framträdande SD-politiker också blir ministrar.
Högerns stora problem är inte ministerlistan
M, SD, KD och L har kommit betydligt längre i regeringsfrågan än partierna på den andra sidan. De vet vilka fyra partier som ska ingå och vem de vill se som statsminister.
Problemet är att det aktuella opinionsläget inte ger dem en trovärdig majoritet.
I Novus och TV4:s väljarbarometer den 22 juli fick S, V, MP och C tillsammans 53,4 procent. M, SD, KD och L fick 45,6 procent. Liberalerna låg på 1,8 procent och skulle därmed falla ur riksdagen.
En förenklad omräkning gav ungefär följande läge:
| Underlag | Ungefärliga mandat |
|---|---|
| S, V och MP | 168 |
| S, V, MP och C | 192 |
| M, SD och KD | 157 |
Detta är inte en valprognos. Mandaten fördelas inte genom en enkel nationell omräkning, och mycket kan hända före valdagen.
Mätningen visar ändå högerns grundproblem. Om L faller ur måste M, SD och KD antingen göra ett mycket starkare val eller hitta ett parti utanför samarbetet som är berett att släppa fram Kristersson.
Centerpartiet har i nuläget inte gett några signaler om att vilja rädda en regering där SD får tunga ministerposter.
Magdalena Andersson är självklar – resten är öppet
På oppositionssidan råder det ingen verklig osäkerhet om statsministerfrågan. Om S, V, MP och C kan enas om ett underlag är Magdalena Andersson den enda realistiska kandidaten.
Finansministerposten går sannolikt till Mikael Damberg.
Därefter blir det betydligt svårare.
Miljöpartiet har sagt att partiet inte tänker släppa fram en ren socialdemokratisk regering. Vänsterpartiet har krävt att få ingå i regeringen. Centerpartiet har samtidigt sagt nej till en regering där Vänsterpartiet sitter med.
Alla tre beskeden kan inte uppfyllas samtidigt.
Det mest naturliga alternativet: S och MP
Den institutionellt enklaste konstruktionen är en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Magdalena Andersson blir statsminister. MP får ministerposter inom exempelvis klimat, infrastruktur, kultur och demokrati. V och C står utanför men släpper fram regeringen efter separata förhandlingar.
Modellen har flera fördelar:
- S och MP har tidigare regerat tillsammans.
- MP får den regeringsmedverkan som partiet kräver.
- C behöver inte sitta i samma regering som V.
- Regeringen kan söka olika uppgörelser i olika frågor.
Problemet är Vänsterpartiet.
Nooshi Dadgostar har gjort regeringsmedverkan till ett centralt krav. För att ändå acceptera en S–MP-regering skulle V sannolikt behöva få ett detaljerat avtal med tydliga framgångar om välfärd, bostäder, arbetsliv och ekonomisk politik.
Det kan bli den kompromiss som slutligen fungerar. Men den kräver att V backar från sitt mest kategoriska besked.
S, MP och V i regering
Det andra tydliga alternativet är att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bildar regering tillsammans.
Centerpartiet skulle då kunna släppa fram Magdalena Andersson genom att lägga ned sina röster. C behöver inte rösta ja eller skriva under hela regeringsprogrammet.
Den modellen tillgodoser både MP:s och V:s krav. Problemet är att Centerpartiet uttryckligen sagt nej till vänsterpartistiska ministrar.
C skulle därför behöva göra en mycket synlig omsvängning. Partiet skulle kunna förklara den med att valresultatet måste respekteras och att alternativet är en regering där SD ingår, men förändringen skulle ändå vara politiskt kostsam.
S, MP och C i regering
Ett tredje alternativ är en regering med S, MP och C, som stöds av Vänsterpartiet.
Centerpartiet skulle då kunna få direkt inflytande över skatter, företagande, landsbygd, jobb och klimatpolitik. V skulle stå utanför men förhandla om budget och välfärdsfrågor.
Problemet är återigen Vänsterpartiets regeringskrav. Dessutom skulle de ekonomisk-politiska motsättningarna mellan C och V bli stora även om bara ett av partierna sitter i regeringen.
Centerpartiet har inte heller gjort regeringsmedverkan till ett självändamål. Det är därför mer sannolikt att C försöker påverka från utsidan.
En ren S-regering är mindre sannolik än den verkar
En minoritetsregering som endast består av Socialdemokraterna kan vid första anblicken se ut som den enklaste lösningen. Magdalena Andersson skulle då kunna förhandla åt vänster i vissa frågor och med C eller borgerliga partier i andra.
Men modellen kräver att både MP och V backar från sina nuvarande besked.
MP kräver regeringsmedverkan. V kräver regeringsmedverkan. C kräver att V inte ingår.
En ren S-regering löser Centerpartiets problem men gör både Vänsterpartiet och Miljöpartiet till förlorare. Därför är en S–MP-regering med V och C som stödpartier mer realistisk.
Så kan en S-ledd ministerlista se ut
Socialdemokraternas utskottsledning visar vilka personer som ligger nära de stora departementen.
| Post eller område | Trolig kandidat | Kommentar |
|---|---|---|
| Statsminister | Magdalena Andersson, S | Självklar kandidat |
| Finansminister | Mikael Damberg, S | Tydlig favorit |
| Justitieminister | Teresa Carvalho, S | Leder S i justitieutskottet |
| Försvarsminister | Peter Hultqvist, S | Erfaren och tung försvarsprofil |
| Arbetsmarknadsminister | Ardalan Shekarabi, S | Naturlig kandidat |
| Klimat eller infrastruktur | Daniel Helldén, MP | Trolig tung MP-post |
| Kultur eller demokrati | Amanda Lind, MP | Tidigare minister |
| Migration | S-minister eller Annika Hirvonen, MP | Förhandlingsfråga |
| Tung V-post | Nooshi Dadgostar | Endast om V ingår |
| Välfärd eller socialförsäkring | Ida Gabrielsson, V | Tänkbar V-minister |
Teresa Carvalho, Peter Hultqvist och Ardalan Shekarabi är inte utsedda på förhand. Deras positioner gör dem däremot till naturliga kandidater.
Fler möjliga namn finns i vår genomgång av Socialdemokraternas ledande politiker.
MP ligger närmast regeringsmedverkan
Miljöpartiet är mer sannolikt som regeringsparti än både Vänsterpartiet och Centerpartiet.
S och MP har regerat tillsammans tidigare. Partierna har stora konflikter om bland annat migration, energi och skogspolitik, men deras samarbete kräver inte samma grundläggande omsvängning som en regering där både V och C ska acceptera varandras ekonomiska politik.
Daniel Helldén ligger nära klimat-, transport- och infrastrukturfrågor. Amanda Lind har erfarenhet av kultur- och demokratifrågor. Annika Hirvonen kan bli aktuell inom migration, även om S sannolikt vill ha stark kontroll över området.
Att MP sitter i regeringen löser däremot inte konflikten mellan V och C. Den konflikten avgör om regeringen faktiskt kan tillträda och få igenom sin budget.
Sverige kräver inte 175 ja-röster
Regeringsbildningen blir lättare att förstå när man skiljer mellan att stödja en regering och att inte rösta bort den.
Sverige använder negativ parlamentarism. En statsministerkandidat godkänns så länge färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej.
Ett parti kan alltså släppa fram en statsminister genom att avstå. Det behöver inte rösta ja, ingå i regeringen eller acceptera varje del av regeringens politik.
Det är därför möjligt för Centerpartiet att släppa fram en regering med S, MP och V utan att beskriva sig som stödparti. Det är också möjligt för V att släppa fram en S–MP-regering efter en separat uppgörelse.
När talmannen föreslår en statsminister anges vilka partier som ska ingå i regeringen. Den godkända statsministern utser därefter ministrarna. Den formella processen beskrivs närmare av Sveriges riksdag.
Om regeringsbildningen låser sig kan Sverige få en lång process med flera talmansrundor. Det förklarar vi närmare i guiden om vad som händer om Sverige står utan regering efter valet.
De realistiska regeringsalternativen
Det går inte att säga vilken regering Sverige får innan mandaten är räknade. Det går däremot att bedöma vilka konstruktioner som är politiskt möjliga.
| Regering | Vad som krävs | Bedömning |
|---|---|---|
| M–SD–KD–L | Högern vinner och L klarar spärren | Högerns huvudmodell |
| M–SD–KD | L faller ur men övriga tre får tillräckligt stöd | Möjligt men svårt |
| S–MP med stöd av V och C | V accepterar att stå utanför | Mest naturliga oppositionsmodellen |
| S–MP–V med stöd av C | C accepterar V-ministrar | Möjligt efter en C-omsvängning |
| S–MP–C med stöd av V | V accepterar att stå utanför | Möjligt men mindre naturligt |
| Ren S-regering | Både MP och V backar | Ganska osannolikt |
| S–V–MP–C | C och V accepterar gemensam regering | Mycket osannolikt |
| S–M eller bred samlingsregering | Fullständig låsning eller kris | Reservalternativ |
En regering med alla fyra oppositionspartierna är inte omöjlig i matematisk mening. Politiskt är den däremot svår att föreställa sig. Skillnaderna mellan V och C om skatter, arbetsmarknad, ägande och företagsvillkor är för stora för att en sådan regering ska vara förstahandsvalet.
En bred regering med S och M är ännu mindre sannolik. Den kan bli aktuell vid ett extraordinärt säkerhetsläge eller om alla andra regeringsalternativ kollapsar, men den är inte något av partiernas normala alternativ.
Kampanjens skräckbilder jämfört med verkligheten
Partierna har goda skäl att tala om vilka som kan få makt efter valet. Problemet uppstår när en teoretiskt möjlig utnämning framställs som det mest sannolika utfallet.
| Kampanjpåstående | Realistisk bedömning |
|---|---|
| Nooshi Dadgostar blir finansminister | Mycket osannolikt |
| Jimmie Åkesson blir statsminister | Mycket osannolikt enligt högerns modell |
| Jimmie Åkesson blir migrationsminister | Fullt realistiskt |
| SD får nästan halva regeringen | Ett verkligt krav, men inte beslutat |
| MP står utanför en S-ledd regering | Mindre sannolikt efter partiets besked |
| V och C sitter tillsammans i regeringen | Mycket osannolikt |
| Centerpartiet kan rundas vid oppositionsseger | Bara om S, V och MP själva når 175 mandat |
| Liberalernas storlek spelar liten roll | Fel, spärren kan avgöra hela högerns underlag |
Det är alltså rimligt att fråga vilka sverigedemokrater som kan bli ministrar. M, SD, KD och L har själva sagt att det är den regering de vill bilda.
Det är också rimligt att fråga vilket inflytande Vänsterpartiet får över en regering ledd av Magdalena Andersson. Men det är inte samma sak som att Nooshi Dadgostar automatiskt får Finansdepartementet.
Valnatten avgör mer än vilket block som blir störst
Det första som avgör regeringsfrågan är naturligtvis om S, V, MP och C eller M, SD, KD och L får flest mandat.
Därefter blir fyra frågor särskilt viktiga.
Klarar Liberalerna spärren?
Liberalerna kan avgöra om högerns fyrpartimodell över huvud taget är möjlig. Ett resultat strax under fyra procent kan innebära att ett stort antal borgerliga röster inte ger några utjämningsmandat.
Om L faller ur riksdagen kan M, SD och KD behöva göra ett betydligt starkare val än opinionsmätningarna visar.
Klarar S, V och MP egen majoritet?
Om de tre partierna tillsammans når 175 mandat minskar Centerpartiets inflytande dramatiskt. En S–MP- eller S–MP–V-regering kan då bildas utan C.
I det aktuella opinionsläget ligger de dock under egen majoritet.
Vilket parti blir störst av M och SD?
Ulf Kristersson är högerns gemensamma statsministerkandidat, men fördelningen mellan M och SD påverkar ministerförhandlingarna.
Om SD blir klart större än M kommer Åkesson att kunna kräva fler och tyngre poster. Det kan handla om migration, rättsväsende, energi, kultur och ekonomisk politik samt en samordnande roll för Åkesson själv.
Om M blir större stärks Kristerssons möjlighet att behålla Finansdepartementet, Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet.
Vem backar först av V och C?
På oppositionssidan är detta den avgörande frågan.
V kan backa från kravet på att ingå i regeringen och i stället acceptera ett omfattande samarbetsavtal.
C kan backa från sitt nej till vänsterpartistiska ministrar och nöja sig med politiska eftergifter från utsidan.
Båda partierna kan också mildra sina formuleringar efter valet och hävda att det nya parlamentariska läget kräver en kompromiss.
Det är i praktiken där en S-ledd regering kommer att avgöras.
Den mest sannolika bilden på de två sidorna
Om högern vinner är den mest realistiska regeringen:
Ulf Kristersson som statsminister, Elisabeth Svantesson som finansminister, Jimmie Åkesson i en tung roll med ansvar för migration och integration samt flera ytterligare SD-ministrar.
Den stora osäkerheten gäller hur många poster SD får och om partiet lyckas ta över justitie-, utrikes- eller energipolitiken.
Om oppositionssidan vinner är den mest realistiska regeringen:
Magdalena Andersson som statsminister, Mikael Damberg som finansminister och en regering med S och MP som släpps fram av V och C efter separata uppgörelser.
Den stora osäkerheten är om Vänsterpartiet accepterar att stå utanför. Om svaret blir nej återstår i praktiken att Centerpartiet släpper fram en regering där V ingår.
I vår samlade guide till valet 2026 följer vi de politiska beskeden och förutsättningarna inför valdagen.
Slutsats: högern har en regering, oppositionen har mandaten
Partiernas skräckbilder säger något om vilka konflikter de vill att valet ska handla om. De säger mindre om hur den faktiska regeringsbildningen kommer att se ut.
Nooshi Dadgostar är en möjlig minister men en mycket osannolik finansminister.
Jimmie Åkesson är en mycket sannolik minister vid en högerseger, och migration och integration är ett av de mest realistiska ansvarsområdena.
Ulf Kristersson och Magdalena Andersson är de tydliga statsministeralternativen. Elisabeth Svantesson och Mikael Damberg är de tydligaste finansministerkandidaterna.
Den verkliga regeringsfrågan kan därför sammanfattas så här:
Högern har en ganska färdig regering men saknar i dag ett övertygande opinionsunderlag. Oppositionssidan har ett starkare opinionsläge men har ännu inte kommit överens om vilken regering mandaten ska användas till.