Kinesiska raffinaderier har kastat sig ut på världsmarknaden för att ersätta billig olja från Iran och Ryssland. Över 20 miljoner fat uppges redan ha köpts från bland annat Västafrika, Kanada och Sydamerika. Samtidigt har premierna på fysisk råolja skjutit i höjden – en signal om att den verkliga knappheten på tillgängliga fat är betydligt större än Brentpriset ensamt visar.

Det är en förändring som kan få konsekvenser långt utanför Kina.

Under sommaren har Kina fungerat som en oväntad stötdämpare på en redan hårt pressad oljemarknad. Landets sjöburna råoljeimport föll till omkring 7,14 miljoner fat per dag i augusti, långt under nivåerna före störningarna i Mellanöstern.

Nu börjar delar av den kinesiska raffinaderisektorn köpa igen.

Analysföretaget Kpler bedömer att den sjöburna importen kan stiga till omkring 8,5–9 miljoner fat per dag när framför allt oberoende raffinaderier försöker ersätta oljeleveranser som blivit svårare eller dyrare att få tag på.

Det innebär att en viktig broms på oljepriset riskerar att försvinna samtidigt som Brent åter ligger över 100 dollar fatet.

Kina har redan köpt mer än 20 miljoner fat

Enligt handelsuppgifter som Reuters rapporterar om har kinesiska raffinaderier på kort tid säkrat mer än 20 miljoner fat alternativ råolja.

Bland leverantörerna finns producenter i Västafrika, Kanada och Sydamerika.

Det kan låta som enorma volymer. I ett kinesiskt perspektiv är de betydligt mindre dramatiska.

Vid en import på 8,5–9 miljoner fat per dag motsvarar 20 miljoner fat bara drygt två dagars sjöburen kinesisk import.

Det viktiga är i stället att så många laster köps samtidigt på spotmarknaden. När flera stora köpare konkurrerar om samma tillgängliga fat stiger priset på just de fysiska leveranser som går att få fram snabbt.

Det är precis vad som nu syns.

Marknadssignal	Senaste läget
Kinas sjöimport i augusti	cirka 7,14 miljoner fat/dag
Möjlig ny importnivå	cirka 8,5–9 miljoner fat/dag
Alternativa köp	över 20 miljoner fat
Kongolesisk Djeno	omkring 22 dollar över Brent
Rysk ESPO	omkring 12 dollar över Brent
Brent	över 100 dollar/fat

Spotpremierna avslöjar den verkliga bristen

Det mest anmärkningsvärda är inte nödvändigtvis själva Brentpriset.

Den tydligaste signalen finns i premierna på fysisk olja.

Kongolesisk Djeno för leverans till Kina har handlats omkring 22 dollar över Brent för novemberleveranser. Så sent som under försommaren kunde samma kvalitet handlas med rabatt.

Även rysk ESPO, som länge varit en viktig och attraktiv råolja för kinesiska raffinaderier, har uppgetts ligga omkring 12 dollar över Brent.

Det betyder inte att hela premien består av ren oljeunderskott. Transportkostnaderna har exploderat och står för en betydande del av skillnaden.

Men marknadssignalen är ändå tydlig: raffinaderier som behöver fysisk råolja nu är beredda att betala långt över det internationella referenspriset för att få rätt kvalitet levererad till rätt plats.

Det är en betydligt mer konkret knapphet än rörelser på terminsmarknaden.

De billiga iranska faten har blivit svårare att få fram

Kinas oberoende raffinaderier har under lång tid dragit stor ekonomisk nytta av sanktionerad och rabatterad olja från Iran och Ryssland.

Iran är den tydligaste delen av problemet.

Kina tog under 2025 emot en mycket stor del av Irans exporterade olja, omkring 1,4 miljoner fat per dag. När transporterna genom Hormuz störts och amerikanska sanktioner och blockader skärpts har dessa leveranser blivit betydligt mer osäkra.

Det är ett stort hål att fylla på spotmarknaden.

Att ersätta en rabattlast från Iran med olja från exempelvis Västafrika är heller inte bara en fråga om att hitta samma antal fat.

Den nya oljan kan vara dyrare. Resan är längre. Frakten kostar mer. Kvaliteten kan skilja sig. Raffinaderiet måste dessutom kunna hantera råoljans densitet och svavelhalt.

Det gör varje ersättningsfat dyrare än det som försvann.

Rysk olja finns kvar – men konkurrensen om ESPO har hårdnat

Det vore samtidigt missvisande att säga att den ryska oljeexporten har upphört.

Ryssland fortsätter att exportera stora mängder råolja.

Problemet är snarare att den typ av rysk olja som är särskilt attraktiv för kinesiska raffinaderier blivit svårare att köpa billigt.

ESPO lastas från Kozmino i ryska Fjärran östern och har en mycket kortare transportväg till Kina än exempelvis olja från Atlanten.

När stora kinesiska raffinaderier och andra asiatiska köpare konkurrerar om samma laster pressas premierna upp.

Hurbra har tidigare gått igenom hur den ryska produktionen pressas i artikeln Rysslands oljeproduktion mot 17-årslägsta.

För kinesiska raffinaderier innebär det att två av de viktigaste källorna till billig råolja – Iran och rysk ESPO – inte längre erbjuder samma enkla kostnadsfördel.

Kanada och Västafrika kan hjälpa – men inte ersätta allt

På pappret finns gott om andra oljeproducenter.

Kanada, Guyana, Brasilien och flera västafrikanska länder kan alla sälja mer till Asien. Problemet är skalan och logistiken.

Kanadas utbyggda Trans Mountain-system kan exempelvis transportera omkring 890 000 fat per dag till västkusten och andra anslutna marknader. Det är mindre än de omkring 1,4 miljoner fat per dag Iran tidigare levererade till Kina.

Och långt ifrån all kanadensisk olja kan skickas till Kina.

Samma problem återkommer i andra delar av världen. Det finns fat att köpa, men inte nödvändigtvis i rätt kvalitet, på rätt plats och till rätt pris.

Det är därför Kinas nya inköp inte innebär att problemet är löst.

De innebär snarare att Kina köper tid.

Kina är inte på väg att få slut på olja

Det finns också en viktig motvikt.

Kina har enorma oljelager och den inhemska efterfrågan växer inte snabbt.

Kpler har uppskattat kinesiska reserver till omkring 1,17 miljarder fat. Samtidigt räknar Sinopec med att landets oljeefterfrågan faktiskt minskar under 2026.

Elektrifieringen av bilflottan är en viktig orsak. Elfordon ersätter redan mycket stora mängder bensin och diesel.

Det betyder att Kina på nationell nivå har betydligt större handlingsutrymme än de dramatiska spotpremierna kan ge intryck av.

Men för ett enskilt raffinaderi som behöver råolja till nästa körning hjälper det inte särskilt mycket att landet som helhet har stora strategiska reserver.

Det är där budkriget uppstår.

Den globala marknaden är stram trots svag efterfrågan

Den större bilden gör utvecklingen ännu mer anmärkningsvärd.

Världen befinner sig inte i en klassisk högkonjunktur där snabbt stigande konsumtion driver oljepriset.

Tvärtom har efterfrågan på flera håll varit svag.

Ändå har de globala oljelagren sjunkit kraftigt. USA:s energimyndighet EIA har uppskattat nedgången till omkring 400 miljoner fat under 2026 och räknat med fortsatta lageruttag under resten av året.

Det gör dagens läge ovanligt.

Marknaden är stram trots att efterfrågan redan har bromsats.

Om Kina nu ökar sin import med ytterligare 1,5 miljoner fat per dag eller mer jämfört med augusti blir konkurrensen om tillgänglig olja snabbt hårdare.

Det är därför Kinas agerande kan bli viktigare för oljepriset än de drygt 20 miljoner fat som hittills uppges ha köpts.

Hormuz är fortfarande den stora flaskhalsen

Det verkligt stora osäkerhetsmomentet ligger fortfarande i Persiska viken.

Före kriget passerade enorma mängder råolja och oljeprodukter genom Hormuz varje dag. De faktiska flödena är nu betydligt lägre, även om uppskattningarna varierar eftersom vissa fartyg färdas med avstängda transpondrar.

Varje ytterligare försämring innebär att fler köpare måste leta alternativa leveranser.

Och när alternativ olja ska hämtas från Kanada, Sydamerika eller Västafrika i stället för Persiska viken eller ryska Fjärran östern blir transportsträckorna mycket längre.

Det binder upp tankfartyg under fler dagar och minskar den effektiva tillgången på fartyg.

Fraktkostnaderna blir en andra oljekris

Den effekten syns redan.

Försäkrings- och krigsriskpremier för fartyg i och omkring Hormuz har rusat. För ett enskilt cargo kan merkostnaden för passage, försäkring och risk enligt branschuppgifter uppgå till många miljoner dollar.

När fartygen dessutom måste färdas längre för att hämta alternativ olja får marknaden en dubbel kostnadsökning.

Först blir råoljan dyrare.

Sedan blir det dyrare att transportera den.

Det gör också att en fysisk oljehandel till 20 dollar över Brent inte ska tolkas som att själva råoljan blivit 20 dollar mer värdefull. En del av premien består av frakt och risk.

Men för raffinaderiet spelar orsaken mindre roll.

Slutkostnaden blir högre ändå.

Diesel kan bli ett större problem än bensin

För svenska konsumenter är den mest uppenbara konsekvensen högre bensin- och dieselpriser.

Dieselmarknaden är särskilt känslig eftersom problemen inte enbart ligger i råoljan. Även tillgången på raffinerade produkter och raffinaderikapacitet är pressad.

Det gör att dieselpriset kan stiga snabbare än vad rörelsen i Brent ensam antyder.

Hurbra har tidigare gått igenom den risken i Dieselbrist i vinter – risk för prischock i Sverige.

För bensinen gäller samma grundprincip: dyrare råolja, högre frakt och starkare raffinaderimarginaler tenderar att leta sig vidare till pumpen.

Men det går inte att översätta ett Brentpris på exempelvis 105 dollar direkt till ett exakt svenskt literpris.

Dollarkursen, svenska skatter, biokomponenter, raffinaderimarginaler och konkurrensen mellan drivmedelsbolagen påverkar också.

Ett oljepris över 100 dollar kan börja synas i svensk inflation

Sverige går in i den nya oljeuppgången från en ovanligt låg inflationsnivå.

Den preliminära KPIF-inflationen för augusti låg på 0,7 procent och KPIF exklusive energi på 0,5 procent.

Det ger Riksbanken betydligt större marginal än under tidigare energikriser.

Ett par veckor med Brent över 100 dollar förändrar därför sannolikt inte räntepolitiken på egen hand.

Problemet uppstår om prisnivån blir varaktig.

Då slår energikostnaden inte bara direkt mot bensin och diesel. Dyrare transporter höjer kostnaderna för företag. Frakt blir dyrare. Jordbruk, industri och byggsektor får högre energiräkningar. Importerade varor kan bli dyrare när transportkostnaderna stiger.

Efter hand kan effekten spridas från energikomponenten till den bredare inflationen.

Hurbra har tidigare beskrivit riskerna i Oljepriset mot 100 dollar – hot mot bensin och ränta.

Riksbanken får ett svårare läge

Riksbanken har samtidigt räknat med att energipriserna gradvis ska normaliseras.

Om oljan i stället etablerar sig över 100 dollar under en längre period börjar den prognosen se mer osäker ut.

Nästa svenska räntebesked kommer den 24 september.

Den mycket låga inflationen i augusti har minskat marknadens förväntningar på en omedelbar räntehöjning kraftigt. Hurbra har gått igenom det aktuella läget i Räntehöjning i september nästan bortprisad – bankerna pekar på november.

Men en utdragen oljechock skulle dra åt andra hållet.

Det svåra för Riksbanken är att dyr olja fungerar som en stagflationschock.

Den höjer inflationen samtidigt som hushållen får mindre pengar kvar att konsumera för och företagens kostnader stiger. Tillväxten kan alltså försvagas samtidigt som inflationstrycket ökar.

Riksbanken måste då bedöma om den högre inflationen är tillfällig eller börjar sprida sig till löner, tjänstepriser och inflationsförväntningar.

Ju längre Brent ligger över 100 dollar och ju högre frakt- och dieselpriserna blir, desto svårare blir det att avfärda utvecklingen som ett kort energiryck.

Kinas nästa drag kan avgöra hur högt oljan går

Det är därför utvecklingen i Kina är så viktig just nu.

Landet har hittills kunnat minska sina inköp, använda lager och dra fördel av en svag inhemsk oljeefterfrågan.

Om Kina fortsätter på den linjen kan trycket på världsmarknaden begränsas.

Men om de kinesiska raffinaderierna på bred front återgår till importnivåer närmare dem före kriget måste världen plötsligt hitta ytterligare mycket stora volymer fysisk olja.

Det sker samtidigt som globala lager redan minskar och stora mängder produktion och exportkapacitet fortfarande är störda.

Då blir frågan inte längre om Kina kan hitta olja.

Olja finns.

Frågan blir vilket pris Kina – och resten av världen – måste betala för att få den levererad.

Och just nu skickar spotmarknaden ett betydligt mer alarmerande besked än Brentpriset på drygt 100 dollar ensamt visar.