Vem bestämmer över marken i Sápmi? Så stark är samernas rätt när staten vill något annat
En 50 meter bred passage för renar utanför Kiruna har blivit en symbol för en mycket större konflikt. Under marken finns mineral som Sverige och EU betraktar som strategiskt viktiga. Ovanpå marken går den sista smala flyttleden som Gabna sameby säger sig behöva för att renskötseln ska fungera. Frågan är därför större än en enskild gruva: vem bestämmer egentligen över marken i Sápmi när staten, industrin och samerna vill olika saker?
Det korta svaret är att samerna har starkare rättigheter än vad ordet ”samråd” kan få det att låta som. Renskötselrätten är en självständig rätt till mark som bygger på urminnes hävd och omfattas av egendomsskydd. En sameby kan därför ha omfattande rättigheter på mark som någon annan formellt äger.
Men den svenska lagstiftningen ger inte samebyarna något generellt veto mot gruvor eller andra stora exploateringar.
När staten anser att flera viktiga samhällsintressen krockar kan den i sista hand tillåta en verksamhet trots motstånd från en sameby. Det betyder däremot inte att staten kan göra vad den vill. Renskötselrätten, miljölagstiftningen, grundlagens egendomsskydd och Sveriges internationella åtaganden sätter gränser för hur beslut får fattas.
Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna visar varför den här juridiken nu blivit en fråga om både industri, klimat, säkerhet och urfolksrätt.
Per Geijer ligger mitt i den svåraste konflikten
LKAB:s Per Geijer-fyndighet ligger strax utanför Kiruna och har på några år fått en strategisk betydelse långt utanför Norrbotten.
LKAB har redovisat en mineraltillgång på omkring 1,3 miljarder ton järnmalm och fosfor. I fyndigheten finns dessutom uppskattningsvis omkring 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetalloxider.
Det är framför allt de sällsynta jordartsmetallerna som gör projektet politiskt laddat.
Europa är mycket beroende av import för flera av de råvaror som behövs till bland annat elmotorer, vindkraftverk, elektronik och försvarsteknik. EU har därför försökt bygga upp en egen försörjning av kritiska mineraler, och Per Geijer utsågs 2025 till ett strategiskt projekt inom unionens Critical Raw Materials Act.
Men fyndigheten ligger i ett område där Gabna sameby bedriver renskötsel.
Problemet handlar inte bara om hur många hektar mark som en eventuell gruva skulle ta i anspråk. Kiruna har under lång tid expanderat genom gruvor, vägar, järnvägar, kraftledningar och stadsbebyggelse. Enligt uppgifter som lyfts fram i konflikten har en tidigare omkring 13 kilometer bred passage för renarna successivt krympt tills det återstår en korridor på omkring 50 meter.
Gabna beskriver den som den sista fungerande flyttleden förbi Kiruna.
Om den bryts riskerar problemet därför att bli betydligt större än själva gruvområdet.
Det är ett tydligt exempel på något som är centralt i renskötselkonflikter: det kan vara den sista återstående länken mellan två större områden som är avgörande, inte bara hur stor yta ett enskilt projekt tar.
LKAB ansökte 2023 om bearbetningskoncession för området. Någon färdig gruva är det ännu inte fråga om. Enligt den aktuella tidsplanen väntas Bergsstatens beslut i koncessionsfrågan först mot slutet av november 2026.
Även ett positivt beslut skulle bara vara ett av flera steg innan brytning kan börja.
En sameby är inte en vanlig by
För att förstå maktförhållandet måste man först förstå vad en sameby juridiskt är.
En sameby är inte en geografisk by och heller inte en organisation som automatiskt representerar alla samer som bor i ett område.
Det är en ekonomisk och administrativ sammanslutning som organiserar renskötseln inom ett bestämt område.
Renskötselrätten tillkommer enligt svensk lag den samiska befolkningen och bygger på urminnes hävd. Den praktiska utövningen av renskötselrätten sker genom samebyarna och deras medlemmar.
Det betyder att själva rätten är äldre och mer grundläggande än den moderna organisationsformen sameby.
Samebyn kan bland annat organisera renbetet, företräda medlemmarna, föra rättsliga processer och tillvarata deras gemensamma rättigheter.
Renskötselrätten innebär dessutom betydligt mer än att renar får beta någonstans.
Den omfattar bland annat möjligheten att använda mark för bete, flytta renar mellan olika områden och under vissa förutsättningar uppföra anläggningar och använda naturresurser som behövs för renskötseln.
Den som vill läsa lagens grundläggande regler hittar dem i rennäringslagen hos Sveriges riksdag.
En flyttled kan därför vara lika viktig juridiskt och praktiskt som själva betesmarken.
Om renarna inte längre kan ta sig mellan sommar- och vinterområden kan stora arealer på båda sidor om ett ingrepp förlora sin praktiska betydelse.
Samerna behöver inte äga marken för att ha rätt till den
En av de vanligaste missuppfattningarna i gruvkonflikter är att den som står på lagfarten också ensam bestämmer över marken.
Så fungerar inte svensk fastighetsrätt.
Flera olika rättigheter kan existera samtidigt på samma mark.
En privatperson, ett företag eller staten kan äga fastigheten. Samtidigt kan en sameby ha renskötselrätt där.
Det går att jämföra med andra rättigheter som kan belasta en fastighet, även om renskötselrätten har sin egen mycket speciella historiska och rättsliga grund.
Skillnaden blir tydlig när samebyn och markägaren vill olika saker.
Markägaren kan inte automatiskt avskaffa renskötselrätten bara för att den egna fastigheten ska användas på ett annat sätt. Rätten är inte ett tillfälligt tillstånd som markägaren när som helst kan säga upp.
Samtidigt har samebyn inte vanlig äganderätt till all mark där renarna får röra sig.
Det är därför frågan ”vem äger marken?” ofta ger ett missvisande svar.
Den juridiskt viktigare frågan är vilka rättigheter olika aktörer har till samma mark.
Vem äger mineralerna under marken?
Även här är verkligheten mer komplicerad än den ofta framställs.
Det går inte enkelt att säga att fastighetsägaren automatiskt äger alla ekonomiskt värdefulla mineral långt under markytan.
Svenska förarbeten till minerallagstiftningen har uttryckligen konstaterat att äganderätten till de så kallade koncessionsmineralen är rättsligt oklar.
I praktiken är det i stället minerallagen som avgör vem som kan få rätt att undersöka och senare bryta vissa mineral.
Det innebär att den som äger en fastighet inte själv kan bestämma att någon annan aldrig får leta efter en koncessionsmineral där.
På motsvarande sätt kan ett gruvbolag inte säga:
”Vi hittade fyndigheten, alltså är den vår.”
Bolaget måste få rättigheter genom staten.
Det är därför mineralfrågan i praktiken handlar mindre om vem som ”äger malmen” och mer om vem staten ger rätt att undersöka och exploatera fyndigheten.
Minerallagen ger staten en central roll
För ett gruvbolag börjar processen normalt med ett undersökningstillstånd.
Ett sådant tillstånd ger företaget ensamrätt att undersöka vissa koncessionsmineral inom ett område under en bestämd tid.
Det betyder inte att en gruva är godkänd.
Om bolaget senare bedömer att det finns en brytvärd fyndighet kan det ansöka om bearbetningskoncession.
Det är den fas där Per Geijer befinner sig.
Vid prövningen ska bland annat fyndighetens ekonomiska förutsättningar och markanvändningen bedömas. Centrala bestämmelser i miljöbalken ska redan då vägas in.
Bergmästaren vid Bergsstaten fattar normalt beslutet.
Men stora och politiskt känsliga ärenden kan hamna hos regeringen. Regeringen kan också bli överklagandeinstans för beslut om bearbetningskoncession.
Det är alltså inte markägaren, samebyn eller gruvbolaget som ensamt får sista ordet.
Det offentliga tillståndssystemet gör den avgörande avvägningen.
En bearbetningskoncession betyder inte att gruvan får öppna
Det här är en särskilt viktig skillnad.
En bearbetningskoncession avgör i huvudsak vem som får rätt till fyndigheten och om den planerade markanvändningen principiellt kan accepteras.
Men den innebär inte automatiskt att gruvbolaget kan börja bryta.
Därefter väntar omfattande miljöprövning.
Frågor som vatten, utsläpp, avfall, naturmiljö, buller och påverkan på människor och näringar kan behöva prövas av mark- och miljödomstolen.
Ett aktuellt svenskt exempel är Lavergruvan, där en beviljad bearbetningskoncession fortfarande inte är samma sak som ett färdigt gruvtillstånd.
Även om LKAB skulle få bearbetningskoncession för Per Geijer återstår därför viktiga juridiska steg innan en gruva kan bli verklighet.
Rennäringen och gruvorna kan båda vara riksintressen
Miljöbalkens regler gör konflikten ännu tydligare.
Vissa områden är utpekade som riksintresse för rennäringen.
Sådana områden ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra renskötseln.
Samtidigt kan fyndigheter av värdefulla mineral också vara riksintressen.
Det betyder att staten ibland ställs inför en situation där två lagligt skyddade samhällsintressen ligger på exakt samma plats.
Det finns ingen enkel regel som säger att gruvan alltid går före.
Det finns heller ingen regel som säger att rennäringen automatiskt går före.
När två riksintressen inte går att förena ska det göras en avvägning där den användning som bäst främjar en långsiktig hushållning med mark och vatten ska prioriteras.
Det är en juridisk bedömning, men samtidigt en bedömning där mycket stora samhällsfrågor kan hamna på vågen.
Försvarsargumentet betyder inte automatiskt att gruvan vinner
Per Geijer har blivit en del av Europas diskussion om säkerhet.
EU vill minska beroendet av andra länder för kritiska mineraler. Sällsynta jordartsmetaller används i tekniska system som är viktiga för både energiförsörjning och försvarsindustri.
Det är därför lätt att få intrycket att ett säkerhetsargument automatiskt kan slå ut andra intressen.
Så enkelt är det inte.
Miljöbalken ger särskilt stark ställning åt mark som behövs för vissa totalförsvarsanläggningar.
Men en gruva blir inte automatiskt en sådan anläggning bara för att mineralen kan användas inom försvarsindustrin.
Att ett mineralprojekt bedöms vara viktigt för svensk eller europeisk säkerhet kan väga tungt i den politiska och rättsliga helhetsbedömningen.
Det är inte samma sak som att lagen automatiskt ger gruvan företräde.
Konsultationslagen ger samerna större inflytande – men inget veto
Sedan 2022 finns en särskild svensk lag om konsultation i frågor som rör det samiska folket.
Den innebär att regeringen och statliga myndigheter i vissa frågor måste konsultera samiska företrädare innan beslut fattas.
Sedan 2024 omfattas även kommuner och regioner.
Om ett ärende är särskilt viktigt för en viss sameby ska den samebyn kunna konsulteras.
Tanken är att samerna ska komma in tidigare och få ett verkligare inflytande än genom en vanlig remiss där staten i praktiken redan kan ha bestämt sig.
Konsultationen ska genomföras i god anda.
Parterna ska försöka nå enighet eller samtycke.
Men där finns en avgörande juridisk detalj.
Processen kan avslutas om någon av parterna konstaterar att enighet inte går att nå.
Svensk konsultationslag innebär därför inte att samebyn alltid måste säga ja innan ett projekt kan godkännas.
Det finns dessutom undantag, bland annat i vissa frågor som rör totalförsvaret och Sveriges säkerhet.
Girjasdomen visade hur stark samisk markrätt kan vara
Högsta domstolens Girjasdom från 2020 förändrade inte hela regelsystemet för gruvor.
Men domen blev avgörande för synen på hur starka samiska rättigheter kan vara.
Tvisten handlade om vem som fick upplåta småviltsjakt och fiske på statlig mark inom Girjas samebys område.
Högsta domstolen slog fast att Girjas sameby hade ensamrätt att göra dessa upplåtelser gentemot staten.
Det avgörande var urminnes hävd.
Domen betyder inte att Girjas eller andra samebyar automatiskt äger all mark de använder.
Den innebär heller inte att samebyarna fått veto mot gruvor.
Men den visar att staten inte kan utgå från att statligt ägande innebär att staten också ensam besitter samtliga rättigheter till marken.
Vi har tidigare gått igenom Girjasdomen och den större politiska konflikten om rennäringen.
Privat mark kan också omfattas av renskötselrätt
Samma princip blev tydlig redan i den så kallade Nordmalingdomen 2011.
Där slog Högsta domstolen fast att samebyar kunde ha rätt till vinterbete på privatägda fastigheter genom sedvana.
Även där blir slutsatsen densamma:
Lagfarten berättar vem som äger fastigheten.
Den berättar inte nödvändigtvis allt om vilka andra rättigheter som gäller där.
Det är en viktig bakgrund till dagens gruvkonflikter.
När ett företag beskriver en fyndighet på en karta kan samma område samtidigt vara en del av en annan aktörs historiskt etablerade rättssystem.
FN har återkommande kritiserat Sverige
Sverige brukar internationellt beskrivas som en stark rättsstat.
Samtidigt har FN-organ vid flera tillfällen kritiserat hur samernas rättigheter hanteras när stora markprojekt prövas.
Så sent som 2025 kritiserade FN:s rasdiskrimineringskommitté Sverige för brister i samiskt inflytande vid bland annat gruv- och utvecklingsprojekt.
Kommittén ansåg att konsultationerna behöver vara mer meningsfulla och effektiva och pekade på principen om fritt och informerat förhandssamtycke, ofta förkortat FPIC.
Begreppet är centralt i internationell urfolksrätt.
Tanken är att urfolk inte bara ska informeras efter att de avgörande besluten redan fattats. De ska få verklig möjlighet att påverka innan ett projekt genomförs på traditionella marker.
Det är en starkare utgångspunkt än den svenska modellen där konsultationen kan avslutas utan att samtycke uppnåtts.
Rönnbäcken blev ett skarpt internationellt fall
Skillnaden mellan svensk rätt och internationella urfolksnormer blev särskilt tydlig i konflikten om Rönnbäckens gruvprojekt i Västerbotten.
FN:s rasdiskrimineringskommitté bedömde i ett klagomålsärende att Sverige hade brutit mot rasdiskrimineringskonventionen.
Kommittén rekommenderade bland annat att koncessionsbesluten skulle omprövas efter en process som bättre respekterade principen om fritt och informerat förhandssamtycke.
Den slog också fast en viktig princip:
Staten kan inte helt överlåta sitt ansvar för urfolkskonsultation till gruvbolaget som själv har ett ekonomiskt intresse i projektet.
Det är den svenska staten som är bunden av Sveriges internationella åtaganden.
FN:s kritik är viktig – men inte samma sak som ett svenskt domstolsbeslut
Internationell rätt måste samtidigt beskrivas noggrant.
När en FN-kommitté kritiserar Sverige betyder det inte automatiskt att ett svenskt gruvtillstånd upphör att gälla.
Sverige har ett rättssystem där internationella konventioner inte alltid blir direkt tillämplig svensk lag bara genom att staten har anslutit sig till dem.
FN:s deklaration om urfolks rättigheter är dessutom en deklaration och inte ett internationellt fördrag med samma juridiska status som en ratificerad konvention.
Sverige har heller fortfarande inte ratificerat ILO-konvention 169 om urfolk och stamfolk.
Internationella regler och FN-organens uttalanden har ändå stor betydelse.
De påverkar hur Sveriges människorättsåtaganden förstås, hur lagstiftningen kritiseras och vilka krav som kan komma att ställas på framtida beslut.
Det skapar en tydlig spänning mellan två system.
Internationell urfolksrätt rör sig mot allt starkare krav på verkligt samtycke.
Svensk lag ger i dag i första hand rätt till deltagande, konsultation, domstolsprövning och skydd mot oproportionerliga ingrepp – inte ett generellt krav på att samebyn måste godkänna projektet.
Problemet är ofta inte ett enda intrång
Per Geijer visar också varför konflikterna inte kan förstås genom att titta på varje nytt projekt isolerat.
Ett nytt vägbygge kanske bara tar en mindre markyta.
En kraftledning tar en annan.
En järnväg skapar ytterligare en barriär.
En stad växer.
En befintlig gruva expanderar.
När nästa projekt sedan prövas kan varje enskilt intrång fortfarande beskrivas som begränsat.
Men för renskötseln kan den sammanlagda effekten vara dramatisk.
Renarna måste kunna röra sig genom landskapet.
Det räcker därför inte alltid att fråga hur stor yta en ny verksamhet upptar. Frågan kan vara om en strategisk passage, ett kalvningsland eller ett sammanhängande betesområde fortfarande fungerar efter ytterligare ett intrång.
Det är därför Gabnas uppgift om den smala återstående passagen förbi Kiruna är så central.
Om det verkligen är den sista fungerande länken kan förlusten av några tiotal meter i praktiken få betydligt större konsekvenser än kartbilden antyder.
Gruvfrågan handlar samtidigt om Europas beroende
Det andra perspektivet är lika verkligt.
Europa behöver stora mängder metaller för elektrifiering, elnät, vindkraft, fordon, digitalisering och försvar.
Samtidigt kontrolleras flera delar av världens försörjningskedjor för kritiska mineraler av ett litet antal länder.
Sällsynta jordartsmetaller är ett av de tydligaste exemplen.
EU försöker därför öka både brytning och förädling inom Europa.
Vi har gått igenom den större kampen om råvarorna i vår förklaring om EU:s och USA:s jakt på kritiska mineraler.
Ur det perspektivet är Per Geijer mer än en lokal fyndighet.
Den kan bli en del av Europas försök att minska sitt strategiska beroende.
LKAB är dessutom helt statligt ägt.
Det gör konflikten ovanlig.
Samma svenska stat som ska skydda samiska rättigheter är yttersta ägare till bolaget som vill exploatera fyndigheten.
Samtidigt ska statliga myndigheter göra självständiga rättsliga prövningar.
Det betyder inte att regeringen direkt styr Bergsstatens bedömning efter politisk vilja.
Men det visar hur många roller staten har samtidigt.
Klimatomställningen löser inte automatiskt markkonflikten
Ett av de svåraste argumenten är att de mineraler som bryts kan behövas för att lösa andra miljöproblem.
Metaller behövs för elektrifiering och fossilfri teknik.
Men en verksamhet blir inte miljömässigt problemfri för att slutprodukten används i klimatomställningen.
En gruva innebär fortfarande stora lokala ingrepp.
På samma sätt försvinner inte samiska rättigheter för att ett projekt har ett europeiskt klimat- eller säkerhetsargument.
Det är just därför konflikterna är så svåra.
Båda sidor kan peka på samhällsvärden som staten säger sig vilja skydda.
På ena sidan finns energiomställning, jobb, råvaruförsörjning, industriell konkurrenskraft och säkerhet.
På den andra finns en urfolkskultur, rättigheter som vuxit fram under mycket lång tid och en näring vars praktiska förutsättningar är direkt knutna till själva landskapet.
Det finns ingen teknisk lösning som automatiskt gör den motsättningen ointressant.
Så stark är samebyns rätt i praktiken
En sameby står juridiskt betydligt starkare än en vanlig förening som protesterar mot ett projekt.
Renskötselrätten är en faktisk rättighet.
Samebyn kan delta i prövningar, överklaga beslut, åberopa renskötselrätten och kräva ersättning för skador och intrång.
Rättigheten har också grundlagsskydd som en form av egendom.
Domstolar kan dessutom slå fast att historiskt samiskt bruk ger starkare rättigheter än vad staten tidigare räknat med, vilket Girjasdomen tydligt visade.
Men styrkan har en gräns.
Samebyn kan i dagens svenska rätt inte generellt säga nej och därmed stoppa ett gruvprojekt.
Staten kan efter prövning komma fram till att ett annat samhällsintresse ska väga tyngre.
Det är där skillnaden mellan en stark rättighet och ett veto blir avgörande.
Vem får då sista ordet?
Det finns egentligen inte en enda person eller institution som alltid har det sista ordet.
Det beror på vilket skede projektet befinner sig i.
Bergsstaten kan avgöra centrala delar av minerallagens prövning.
Regeringen kan få ett avgörande inflytande i särskilt betydelsefulla ärenden eller efter överklagande.
Mark- och miljödomstolar kan pröva de miljörättsliga tillstånden.
Högre domstolar kan ingripa om principiella rättsfrågor uppstår.
Och internationella organ kan efteråt konstatera att Sverige brutit mot sina människorättsåtaganden även om ett svenskt beslut redan fattats.
Men om frågan formuleras mer konkret – kan staten till slut godkänna en gruva trots att den berörda samebyn säger nej? – är svaret i dagens svenska system:
Ja.
Det är samtidigt bara halva svaret.
Staten får inte behandla samebyn som vilken intresseorganisation som helst.
Den måste förhålla sig till en rättighet som bygger på urminnes hävd, till grundlagens egendomsskydd, miljölagstiftningen, den samiska kulturens särskilda ställning och Sveriges internationella åtaganden.
Statens sista ord är därför juridiskt möjligt.
Det är inte juridiskt obegränsat.
Och när den återstående marken blivit så fragmenterad att ännu ett intrång riskerar att göra renskötseln omöjlig blir frågan till slut ännu större än vem som har rätt på papperet.
Då handlar den om hur långt staten kan driva ett annat samhällsintresse innan den rätt som skulle skyddas inte längre går att utöva i verkligheten.