Frågan låter brutal, men den dyker upp av en enkel anledning: Vladimir Putin har lett Ryssland in i ett förödande krig, han är internationellt isolerad, han är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen och han har många fiender både utanför och sannolikt även inom Ryssland.

Ändå sitter han kvar.

Det korta svaret är att Putin inte bara är en person som råkar ha makten. Han är toppen av ett helt system. Runt honom finns säkerhetstjänster, militär, propaganda, oligarker, lojalister, rädsla och en stat som under lång tid har byggts för att skydda regimen från just den typen av hot.

Därför är frågan “varför dödar ingen Putin?” egentligen flera frågor samtidigt. Varför gör ingen i Ryssland det? Varför gör inte Ukraina det? Varför gör inte USA eller väst det? Och framför allt: skulle något bli bättre om Putin försvann på det sättet?

Svaret är mer komplicerat än att “ingen vågar”.

Det korta svaret: Putin är svår att nå och farlig att ersätta

Det finns fyra huvudskäl till att Putin sitter kvar.

För det första är han extremt skyddad. En auktoritär ledare som styrt Ryssland i över två decennier lever inte som en vanlig politiker. Hans säkerhet är byggd för att han ska överleva hot från både yttre fiender och människor i den egna maktapparaten.

För det andra är Ryssland en kärnvapenstat. Ett attentat mot landets president skulle inte bara vara en rysk inrikeskris. Det skulle kunna bli en internationell kris med oförutsägbara följder.

För det tredje har många runt Putin mer att förlora än att vinna. Eliterna i Moskva kan vara missnöjda med kriget, sanktionerna och isoleringen, men deras rikedom, status och säkerhet är ofta kopplade till samma system som Putin leder.

För det fjärde är det inte säkert att Ryssland skulle förändras i demokratisk riktning bara för att Putin försvann. Efter Putin finns fortfarande säkerhetstjänsterna, militärledningen, nationalistiska krafter, krigsekonomin och en stat byggd på repression.

Det är därför frågan är så svår. Den handlar inte bara om Putin. Den handlar om hela den ryska maktstrukturen.

Putin är inte bara en person – han är ett maktsystem

Det är lätt att tänka på Ryssland som Putins personliga projekt. Det är delvis sant. Han har format landet, kontrollerat medierna, tryckt ner oppositionen och gjort staten allt mer beroende av sin egen person.

Men makten fungerar inte bara för att Putin säger åt alla vad de ska göra. Den fungerar för att många grupper har byggt sina liv, pengar och karriärer runt systemet.

Säkerhetstjänsterna har fått enorm betydelse. Militär och underrättelsetjänster är centrala. Statliga bolag, oligarker och regionala makthavare är beroende av Kreml. Domstolar, parlament och medier fungerar inte som fria motvikter på samma sätt som i en demokrati.

Det betyder att ett angrepp mot Putin inte automatiskt skulle slå ut systemet. Det skulle lika gärna kunna starta en kamp mellan olika hårda maktgrupper.

En ny ledare skulle inte nödvändigtvis vara mer demokratisk. Han skulle kunna vara en säkerhetstjänstman, en nationalist, en militärfigur eller en annan person från samma krets. I värsta fall skulle kampen efter Putin kunna göra Ryssland ännu mer oförutsägbart.

Det är en viktig skillnad. Putin är den tydligaste symbolen för Rysslands krig och förtryck, men han är inte den enda delen av problemet.

Varför gör ingen i Ryssland det?

Den som befinner sig nära Putin har också mest att förlora.

I teorin är det ofta personer inne i ett auktoritärt system som har störst möjlighet att avsätta en diktator. De känner miljön, de har tillgång till makten och de kan förstå sprickorna i systemet.

Men i praktiken är det också de som är mest övervakade, mest beroende och mest utsatta.

En rysk elitperson som öppet vänder sig mot Putin riskerar inte bara att förlora sitt jobb. Han kan förlora sin förmögenhet, sin frihet och i vissa fall sitt liv. Familjen kan drabbas. Allierade kan rensas ut. Hela nätverk kan slås sönder.

Det gör att missnöje inte automatiskt blir handling.

Många i den ryska eliten kan vara irriterade över krigets kostnader. De kan ogilla sanktionerna, isoleringen och risken för ett långvarigt krig. De kan till och med tvivla på Putins beslut.

Men frågan de måste ställa sig är: vad händer sedan?

Om Putin faller utan en tydlig efterträdare kan det bli maktkamp. Om kuppen misslyckas blir straffet förödande. Om en ny hårdare grupp tar över kan de själva hamna på fel sida.

Därför är det ofta rationellt för eliter i en diktatur att tiga, vänta och anpassa sig – även när de är missnöjda.

Putins säkerhet har blivit hårdare

Putins personliga säkerhet är inte bara en fråga om livvakter. Den är en del av hela statens säkerhetsapparat.

Efter invasionen av Ukraina har hotbilden mot honom blivit större. Kriget har lett till enorma förluster, återkommande attacker inne i Ryssland, hårdare internationell isolering och ökade spänningar i den ryska makteliten.

Det har också kommit uppgifter om att säkerheten runt Putin har skärpts. OCCRP och Important Stories har rapporterat om ökad säkerhet runt Putin och oro för kupp- och attentatsrisker, enligt uppgifter från en europeisk underrättelsekälla.

Det är inte konstigt. Ju längre kriget pågår, desto större blir också risken för interna sprickor. Förluster vid fronten, attacker mot ryska mål och ekonomisk press kan skapa missnöje. Samtidigt är Putins svar på hot sällan att öppna systemet. Det är att öka kontrollen.

Det gör honom svårare att nå, men det säger också något om läget. En ledare som måste skyddas allt hårdare är inte nödvändigtvis trygg. Han är skyddad eftersom systemet vet att hot finns.

Varför gör inte Ukraina det?

Ukraina har all anledning att se Putin som huvudansvarig för kriget. Rysslands invasion har förstört städer, dödat civila och soldater, skapat miljoner flyktingar och förändrat Europas säkerhetspolitik.

Ändå är frågan om ett attentat mot Putin något helt annat än vanlig krigföring.

För Ukraina skulle ett sådant försök vara extremt riskabelt. Om det misslyckades skulle Ryssland använda det maximalt i propagandan. Om det lyckades skulle det kunna skapa en oförutsägbar rysk reaktion. Det är inte säkert att kriget skulle sluta. Det är inte ens säkert att Ukrainas läge skulle bli bättre.

Ryssland skulle kunna svara med hårdare attacker. En ny ledare skulle kunna känna sig tvungen att visa styrka. Den ryska staten skulle kunna använda Putins död för att mobilisera ännu mer stöd för kriget.

Det betyder inte att Ukraina saknar militära mål eller underrättelseförmåga. Det betyder att ett direkt angrepp på Rysslands president skulle ligga i en helt annan kategori än attacker mot militära installationer, logistik eller ockuperade områden.

Varför gör inte USA eller väst det?

Det här är en vanlig följdfråga: om Putin anses vara så farlig, varför gör inte USA eller väst något direkt?

Svaret är att det skulle vara både juridiskt, politiskt och strategiskt katastrofalt.

USA har dessutom ett uttryckligt förbud mot att personer som arbetar för eller på uppdrag av den amerikanska staten deltar i politiska mord. Det är en viktig bakgrund till frågan varför dödar inte USA Putin, som är en ännu mer specifik version av samma problem.

Men det handlar inte bara om lagar. Det handlar också om världspolitik.

Om väst skulle ligga bakom ett attentat mot Rysslands president skulle det kunna uppfattas som ett direkt krigshandling mot en kärnvapenstat. Det skulle ge Kreml maximal propagandanytta och samtidigt riva upp en gräns som västliga demokratier har starka skäl att hålla fast vid: politiska ledare ska inte mördas som utrikespolitisk metod.

Det skulle också skapa en farlig norm. Om väst säger att det är legitimt att mörda en fientlig statsledare, vad hindrar andra stater från att använda samma logik mot västliga ledare?

Därför använder väst andra verktyg: sanktioner, militärt stöd till Ukraina, underrättelsesamarbete, diplomati, rättsliga processer och politisk isolering.

Det kan kännas långsamt. Det kan kännas otillräckligt. Men alternativet skulle kunna bli en eskalation som ingen längre styr över.

Kärnvapen gör frågan mycket farligare

Den stora skillnaden mellan Putin och många andra diktatorer är att han leder världens största kärnvapenmakt.

Ryssland har gång på gång använt kärnvapenhot som en del av sin avskräckning under kriget. Syftet är att få väst att tveka, bromsa stödet till Ukraina och undvika direkt konfrontation med Ryssland.

Det betyder inte att Ryssland automatiskt skulle använda kärnvapen om Putin dödades. Men risken gör varje extrem handling farligare.

I en kris efter ett attentat skulle omvärlden inte säkert veta vem som faktiskt styr Ryssland. Militär, säkerhetstjänster och politiska fraktioner skulle kunna dra åt olika håll. Beslutskedjor skulle kunna bli oklara. Propaganda och panik skulle kunna driva fram hårdare svar.

Just därför är stabilitet, hur obehaglig den än är, ibland något andra stater försöker bevara även när de avskyr ledaren i fråga.

Det är en kall verklighet i internationell politik. Man kan vilja se Putin ställas till svars och ändå förstå varför ett attentat mot honom skulle vara farligt för hela världen.

Skulle Ryssland bli bättre om Putin försvann?

Det är möjligt. Men det är inte säkert.

Putin är personligt ansvarig för mycket av Rysslands utveckling: kriget, förtrycket, lögnerna, kontrollen och den allt mer aggressiva utrikespolitiken. Om han försvann från makten skulle det kunna öppna ett fönster för förändring.

Men det finns inget automatiskt samband mellan Putins fall och ett demokratiskt Ryssland.

Ryssland saknar i dag starka fria institutioner som snabbt kan ta över. Oppositionen är krossad, fängslad, mördad, landsförvisad eller hårt kontrollerad. Fria medier har tryckts undan. Civilsamhället har slagits sönder. Kriget har gett säkerhetsapparaten ännu större makt.

Om Putin försvann plötsligt skulle den första kampen sannolikt inte stå mellan demokrati och diktatur. Den skulle stå mellan olika delar av samma maktsystem.

Det är därför många experter ofta skiljer på Putins personliga makt och putinismen som system. Personen kan försvinna snabbare än systemet.

Varför blir han inte avsatt i stället?

Det mer realistiska hotet mot Putin är inte att någon utifrån angriper honom. Det är att maktbalansen inne i Ryssland förändras.

Så faller auktoritära ledare oftare: genom elitbrott, palatskupp, sjukdom, förlorat krig, ekonomisk kollaps eller en kombination av press under lång tid.

Men även det är svårt i Ryssland.

Putin har under många år byggt ett system där ingen potentiell ersättare får bli för stark. Han har balanserat grupper mot varandra, belönat lojalitet och straffat avvikelse. Han har gjort det farligt att organisera självständig makt.

Det gör regimen mer stabil på kort sikt, men också mer skör på lång sikt. Om allt kretsar kring en person blir frågan om efterträdare farlig. Alla vet att Putin någon gång försvinner, men få vågar agera först.

Det är därför Ryssland kan se stabilt ut ända tills det inte gör det längre.

Frågan är begriplig – men svaret är obekvämt

“Varför dödar ingen Putin?” är en fråga som ofta kommer ur frustration. Kriget fortsätter. Människor dör. Putin sitter kvar. Då är det lätt att tänka att problemet borde kunna lösas genom att en person försvinner.

Men världspolitik fungerar sällan så enkelt.

Putin är skyddad av en massiv säkerhetsapparat. Han är omgiven av människor som är beroende av honom. Han leder en kärnvapenstat. Han är del av ett system som kan överleva honom. Och de aktörer som skulle kunna försöka stoppa honom med våld har starka skäl att frukta följderna.

Det betyder inte att Putin är omöjlig att förlora makten. Det betyder inte att hans regim är evig. Det betyder inte heller att han inte kan ställas till svars.

Men det förklarar varför svaret på frågan inte är att “ingen har tänkt på det”.

Många har tänkt på det. Problemet är vad som kan hända efteråt.