Irans ekonomi pressas allt hårdare sex månader in i kriget med USA och Israel. President Masoud Pezeshkian uppger nu att både exporten och importen har minskat med omkring 35 procent, samtidigt som inflationen har nått 66 procent och USA trappar upp försöken att strypa landets handel och tillgång till internationella betalningar.

Beskedet den 29 augusti är ett ovanligt öppet erkännande från Irans högsta politiska ledning av hur hårt kriget och den ekonomiska isoleringen har slagit mot landet.

Samtidigt kommer signaler om att det ekonomiska trycket kan börja påverka Teherans vilja att återvända till förhandlingsbordet. Pezeshkian säger att han vill återuppliva den överenskommelse med USA som gav Iran tillfälliga lättnader tidigare under sommaren.

Men motsättningarna om sanktionerna och Hormuzsundet är fortfarande stora.

Irans handel har fallit omkring 35 procent

Enligt Pezeshkian har både Irans export och import minskat med omkring 35 procent till följd av sanktionerna och blockaden av landets hamnar.

Siffran är presidentens egen redovisning och ska därför inte ses som en färdig internationellt verifierad handelsstatistik.

Den ligger däremot i linje med tidigare uppgifter från den iranska handelsmyndigheten. Under de första fyra månaderna av det iranska året, från den 21 mars till den 22 juli, uppgavs både importen och den icke-oljerelaterade exporten ha minskat med omkring 30 procent.

Det pekar mot att handelsproblemen har blivit strukturella snarare än ett kortvarigt avbrott efter krigsutbrottet den 28 februari.

För Iran slår utvecklingen från två håll. Mindre export betyder färre inkomster i utländsk valuta, medan störningar i importen gör varor, råmaterial och insatsvaror dyrare och svårare att få tag på.

Så hårt pressas Irans ekonomi

Mått	Aktuellt läge
Export och import	Cirka −35 procent enligt presidenten
12-månadersinflation i juli	66 procent
Prisökning juli 2025–juli 2026	87,9 procent
Matpriser jämfört med året före	Cirka +128 procent
IMF:s prognos för BNP 2026	−5,4 procent
Olja som Iran uppger sig ha sålt under juniavtalet	Cirka 90 miljoner fat

Inflationen är en av de tydligaste signalerna på hur snabbt hushållens ekonomiska situation försämras.

Irans officiella tolvmånadersmått för inflationen nådde 66 procent i juli. Det betyder inte att alla priser har stigit exakt 66 procent sedan juli förra året.

Den så kallade point-to-point-inflationen, alltså prisnivån i juli 2026 jämfört med juli 2025, låg i stället på hela 87,9 procent.

För livsmedel var utvecklingen ännu mer dramatisk. Matpriserna låg omkring 128 procent högre än ett år tidigare.

Det innebär i praktiken att stora delar av befolkningen har fått sin köpkraft kraftigt urholkad på mycket kort tid.

IMF räknar med krympande ekonomi

Internationella valutafonden räknar med att Irans reala BNP minskar med 5,4 procent under 2026.

Prognosen är samtidigt ovanligt osäker eftersom kriget, sanktionerna och handelsstörningarna gör utvecklingen svår att förutse.

Iran hade stora ekonomiska problem redan före krigsutbrottet. Landet kämpade med hög inflation, en svag valuta, investeringsbrist och omfattande internationella sanktioner.

Kriget har lagt ytterligare kostnader ovanpå det.

Produktionsanläggningar och energiinfrastruktur har påverkats, transporter har blivit mer komplicerade och handel måste i flera fall flyttas till dyrare landvägar och rutter över Kaspiska havet.

Samtidigt minskar skatteintäkterna när företag säljer mindre, skär ned eller tvingas stänga.

Blockaden slår direkt mot oljeinkomsterna

Oljeexporten är särskilt viktig för den iranska staten.

En betydande del av statsbudgeten har historiskt varit beroende av inkomster från olja och gas. När exporten begränsas förlorar staten därför inte bara handelsinkomster utan också en central finansieringskälla för den egna verksamheten.

Blockaden av iranska hamnar har gjort det svårare både att exportera olja och att importera varor som landet behöver.

Problemet syns även på bensinmarknaden.

Iran producerar omkring 130 miljoner liter bensin per dag samtidigt som konsumtionen ligger nära 137 miljoner liter. Normalt kan skillnaden täckas genom import, men blockaden gör även den betydligt mer komplicerad.

Det skapar ett läge där Iran, trots att landet har några av världens största olje- och gasreserver, riskerar brist på raffinerade bränslen på hemmamarknaden.

Iran säger att 90 miljoner fat kunde säljas under avtalet

Kontrasten mot den korta period av lättnader som följde på överenskommelsen med USA i juni är stor.

Pezeshkian uppger att Iran hann sälja omkring 90 miljoner fat olja medan avtalet gällde.

Exakt hur stora intäkter försäljningen gav är inte offentligt redovisat. Det beror bland annat på vilket pris Iran fick, eventuella rabatter och hur stor del av betalningarna som faktiskt blev tillgängliga för den iranska staten.

Men mängden visar hur ekonomiskt värdefull en ny överenskommelse med Washington skulle kunna vara för Teheran.

Det förklarar också varför Pezeshkian nu öppet argumenterar för att återuppliva juniavtalet.

USA trappar upp sanktionerna

Samtidigt gör USA motsatsen.

Den 24 augusti lanserade Washington den nya sanktionskampanjen Operation Economic Outcast.

Syftet är att försvåra Irans möjligheter att använda internationella företag, banker och mellanhänder för att hålla handeln igång.

USA utökade möjligheterna att införa sekundära sanktioner inom bland annat digitala tillgångar, teknologi, guld, flyg och sjöfart.

Närmare 60 företag, personer och fartyg träffades samtidigt av nya åtgärder. Flera av dem anklagas för kopplingar till oljehandel, skuggflottor, finansiella nätverk eller militär upphandling.

USA försöker alltså inte enbart stoppa fartyg som transporterar iransk olja.

Strategin är också att göra det svårare att flytta pengarna efter att en affär genomförts.

Den amerikanska finansmyndigheten har bland annat gått vidare mot verksamhet i Förenade arabemiraten som anklagas för att ha hanterat stora betalningsflöden åt företag kopplade till iranska skuggbanker.

USA:s finansdepartement beskriver här Operation Economic Outcast och de nya sanktionerna.

Kina är fortfarande helt avgörande

En av de största frågorna är hur långt USA är berett att gå mot de länder som fortsätter att handla med Iran.

Kina har länge varit den klart viktigaste köparen av iransk olja.

Den kinesiska importen av iransk råolja uppgavs preliminärt ligga runt 534 000 fat per dag i augusti. Tidigare under året hade nivåerna varit betydligt högre, med toppar omkring 1,58 miljoner fat per dag.

Det visar hur kraftigt själva kriget och blockaden redan har begränsat flödena.

Men Washington har samtidigt ett dilemma.

Ju hårdare USA slår mot kinesiska, indiska och andra internationella bolag som handlar med Iran, desto större blir risken för konflikter även med dessa länder.

Det betyder att det fortfarande finns ännu hårdare ekonomiska verktyg som USA skulle kunna använda.

Matpriser och jobb kan bli regimens största problem

För den iranska regimen är utvecklingen på hemmamarknaden potentiellt ännu farligare än de fallande exportsiffrorna.

Kraftigt dyrare mat, svagare köpkraft och stigande arbetslöshet påverkar befolkningen direkt.

Familjer har börjat dra ned på inköp av bland annat kött och andra basvaror samtidigt som företag pressas av minskad efterfrågan och högre kostnader.

Det är särskilt känsligt eftersom Iran redan före kriget hade upplevt omfattande protester med ekonomiskt missnöje som en viktig drivkraft.

Den politiska ledningen visar också att den ser riskerna.

Inflation, arbetslöshet och höga priser har lyfts fram som problem som regeringen måste prioritera.

Samtidigt har staten historiskt haft en mycket hög tolerans för ekonomiskt lidande innan den ändrar sin utrikespolitik.

Ekonomisk press betyder därför inte automatiskt att regimen är nära att falla eller att Iran kommer att acceptera amerikanska krav.

Pressen kan både öka och minska risken för fred

Det ekonomiska läget skapar i stället två motverkande krafter.

Å ena sidan får Iran allt starkare ekonomiska skäl att nå en överenskommelse.

Ett avtal skulle kunna öppna för ökad oljeexport, frigjorda tillgångar, billigare import och bättre tillgång till internationella betalningssystem.

Å andra sidan kan samma ekonomiska press göra det mer attraktivt för Teheran att använda de verktyg landet fortfarande har för att höja priset för USA och dess allierade.

Det gäller framför allt Hormuzsundet.

Iran anser fortfarande att landet har kontroll över sundet och kräver bland annat lättnader i blockaden, sanktionslättnader och andra eftergifter innan situationen normaliseras fullt ut.

USA kräver i sin tur fri internationell passage.

Före kriget passerade omkring en femtedel av världens olje- och LNG-flöden genom Hormuz.

Det gör sundet till Irans kanske viktigaste ekonomiska påtryckningsmedel.

Läs också: Kan Iran stänga Hormuzsundet?

Pezeshkian vill tillbaka till juniavtalet

Det tydligaste tecknet hittills på att den ekonomiska pressen påverkar politiken kom den 29 augusti.

Pezeshkian sade då att han vill återuppliva juniöverenskommelsen med USA.

Avtalet hade bland annat gett Iran tillfälliga sanktionslättnader och förbättrade möjligheter att sälja olja och komma åt frysta tillgångar.

Samtidigt pågår nya diplomatiska försök.

Qatar har försökt återstarta kontakterna mellan parterna och Pakistan har sagt att framsteg gjorts i de indirekta diskussionerna med Iran.

Men några nya direkta förhandlingar mellan USA och Iran pågår ännu inte.

Washington har fortsatt att signalera att den ekonomiska pressen ska ligga kvar tills Iran är redo att förhandla på villkor som USA bedömer som meningsfulla.

Läs mer om bakgrunden: Varför är USA och Iran fiender?

Sex månader av krig börjar synas i ekonomin

Sex månader efter krigsutbrottet är det ekonomiska priset betydligt svårare för Irans ledning att dölja.

Handeln har enligt presidenten fallit omkring en tredjedel. Inflationen ligger på nivåer som snabbt urholkar hushållens inkomster. Matpriserna har mer än fördubblats på ett år och IMF räknar med en kraftigt krympande ekonomi.

USA försöker samtidigt gå från att enbart stoppa iransk handel till att också slå mot de banker, företag, fartyg och betalningssystem som gör handeln möjlig.

Att Pezeshkian samtidigt vill återuppliva juniavtalet är därför knappast en slump.

Den ekonomiska pressen har gett Iran starkare skäl att förhandla.

Men den har ännu inte fått Teheran att acceptera Washingtons centrala krav. Och så länge Iran ser Hormuzsundet som sitt viktigaste motvapen kan samma ekonomiska press som öppnar dörren för nya samtal också göra konflikten farligare.