Jannik Sinner, Jack Draper och Holger Rune saknas i US Open 2026. Ändå är årets bortfall av topprankade spelare inte ovanligt stort. Hurbra har följt 7 900 topp 50-platser i herr- och damtennisen under 20 säsonger – och hittar ingen statistiskt säkerställd ökning av frånvaro, avbrutna matcher och walkovers i Grand Slam-turneringarna.
Det ser ut som början på en skadekris. Världsettan är borta med ett knäproblem, flera andra välkända spelare kommer inte till New York och varje nytt återbud läggs till en redan tung lista.
Men när årets startfält jämförs med Australian Open, Roland Garros, Wimbledon och US Open sedan 2006 blir bilden betydligt mindre dramatisk.
Inför US Open 2026 saknas sex spelare som finns på den aktuella topp 50-rankingen. Det historiska snittet för US Open är 6,4. En topp 10-spelare saknas, jämfört med ett historiskt snitt på 1,9, och två topp 20-spelare är borta mot ett snitt på 3,1.
Årets turnering ligger alltså under sitt eget 20-årssnitt på samtliga tre nivåer.
Sex topp 50-spelare saknas i US Open 2026
Det största avbräcket är Jannik Sinner, vars återbud med höger knäskada har bekräftats av US Open. Italienaren är världsetta och den enda nuvarande topp 10-spelaren som saknas.
På damsidan är Victoria Mboko det högst rankade återbudet. Hon har inte spelat sedan hon skadade det mediala ledbandet, MCL, i vänster knä under grässäsongen. Hailey Baptiste är borta med en korsbandsskada och Jaqueline Cristian har haft knäproblem.
| Spelare | Ranking | Skadeuppgift |
|---|---|---|
| Jannik Sinner | 1 | Höger knä |
| Victoria Mboko | 15 | MCL, vänster knä |
| João Fonseca | 26 | Bukskada |
| Alejandro Davidovich Fokina | 27 | Ryggproblem |
| Hailey Baptiste | 34 | Korsbandsskada |
| Jaqueline Cristian | 43 | Knäproblem |
João Fonseca drog sig ur efter medicinska undersökningar av en bukskada. Det är det tydligaste exemplet bland toppnamnen på ett problem som uppstod under uppladdningen inför New York. Fonseca missar därmed US Open för första gången efter sitt stora genombrott.
Alejandro Davidovich Fokina har i sin tur haft fortsatta ryggproblem efter att redan ha stått över de stora hardcourtturneringarna i Montreal och Cincinnati.
Jämförelsen bygger på den officiella världsrankingen den 24 augusti, alltså den sista rankingen före huvudlottningen. Den använder inte spelarnas placering när den ursprungliga anmälningslistan publicerades.
| Rankinggrupp | US Open 2026 | Historiskt snitt |
|---|---|---|
| Topp 10 saknas | 1 | 1,9 |
| Topp 20 saknas | 2 | 3,1 |
| Topp 50 saknas | 6 | 6,4 |
Det finns därför två sanna bilder av årets turnering. Det medicinska bortfallet är påtagligt och flera stora karriärer påverkas av långvariga problem. Men mängden topprankade spelare som saknas är normal.
Därför känns årets bortfall större än det är
Den mest uppenbara förklaringen är Sinner. När världsettan försvinner påverkas både titelstriden, seedningen och hela berättelsen inför turneringen. Ett återbud från nummer ett väger tyngre i upplevelsen än flera återbud längre ned på rankingen.
Sedan tillkommer namnfaktorn. Jack Draper och Holger Rune är två av de mest uppmärksammade spelarna på frånvarolistan, men ingen av dem räknas längre in bland världens 50 bästa.
Draper är rankad 143 efter ett långt problem med vänster arm. Rune har fallit utanför topp 100 under rehabiliteringen av den allvarliga skadan på vänster hälsena som hållit honom borta sedan oktober 2025. Även Emma Raducanu, rankad 68, bidrar till känslan av ett försvagat startfält utan att påverka topp 50-siffran.
Det är en viktig skillnad. En lista kan vara full av välkända före detta toppspelare och samtidigt vara helt normal mätt mot den aktuella världsrankingen. Vanlig nyhetsrapportering fångar namnen. Den historiska jämförelsen fångar hur starkt startfältet faktiskt är just nu.
20 år visar ingen säker ökning
Hurbra har jämfört samtliga färdigspelade Grand Slam-turneringar från 2006 till 2025. Wimbledon ställdes in 2020, vilket ger 79 mästerskap och totalt 7 900 möjliga starter för spelare på topp 50: 50 herrar och 50 damer per turnering.
En spelare räknas som påverkad om han eller hon:
- saknades i huvudlottningen trots en plats på topp 50
- bröt en påbörjad match, markerat som retirement
- lämnade walkover före nästa match
Jämförelsen mellan periodens första och senaste fem säsonger visar en liten uppgång, men inte en förändring som är tillräckligt stor för att skiljas från normal variation.
| Grupp | Första fem åren → senaste fem |
|---|---|
| Topp 10, båda tourer | 11,25 → 12,25 % |
| Topp 20, båda tourer | 10,13 → 12,13 % |
| Topp 50, båda tourer | 10,3 → 11,3 % |
| ATP topp 50 | 13,1 → 12,8 % |
| WTA topp 50 | 7,5 → 9,8 % |
För topp 50 ökar andelen från 10,3 till 11,3 procent. Skillnaden är en procentenhet och inte statistiskt säkerställd. Detsamma gäller topp 20, där ökningen är två procentenheter, och topp 10, där den är en procentenhet.
Den långsiktiga riktningen är svagt stigande, men kurvan är ojämn. För topp 50 motsvarar lutningen ungefär en halv procentenhet per decennium. Det är långt ifrån en stadig utveckling där varje ny spelargeneration skulle vara mer utsatt än den föregående.
Den tydligaste slutsatsen är därför inte att ingenting har förändrats. Den är att Grand Slam-resultaten inte ger stöd för ett växande, brett skadeproblem bland de bäst rankade spelarna.
WTA visar en möjlig varningssignal
Herr- och damtouren har inte utvecklats likadant.
Bland ATP:s topp 50 minskar den sammanlagda andelen frånvaro, retirement och walkover marginellt, från 13,1 procent 2006–2010 till 12,8 procent 2021–2025. I praktiken är nivån oförändrad.
På WTA-touren går samma mått från 7,5 till 9,8 procent. Ökningen på 2,3 procentenheter ligger nära, men inte under, den vanliga statistiska gränsen för att resultatet ska betraktas som säkerställt.
Det gör WTA-utvecklingen mer intressant än ATP-utvecklingen, men den bör beskrivas som en signal snarare än ett avgjort trendbrott. Ytterligare säsonger kan visa om uppgången består eller om den senaste femårsperioden var ovanligt tung.
Det som framför allt har rört sig uppåt i det samlade materialet är inte frånvaron före turneringen. För topp 50 ökar den bara från 7,30 till 7,55 procent. Retirement och walkover inne i mästerskapen ökar mer, från 3,0 till 3,75 procent.
Det är en märkbar skillnad, men fortfarande för liten för att ensam bära påståendet att elittennisen befinner sig i en Grand Slam-skadekris.
Så fungerar Hurbra-indexet för toppspelarbortfall
Alla återbud är inte lika kännbara för ett mästerskap. Därför kombinerar Hurbra-indexet spelarens ranking med när bortfallet sker.
| Händelse | Vikt i indexet |
|---|---|
| Rankad 1–10 | 3 poäng |
| Rankad 11–20 | 2 poäng |
| Rankad 21–50 | 1 poäng |
| Saknas före start | Full rankvikt |
| Retirement eller W/O | 75 % av rankvikten |
En topp 10-spelare som aldrig kommer till start belastar alltså indexet mer än en spelare rankad 45 som lämnar walkover efter att ha spelat flera omgångar. Genomsnittet för de 79 historiska mästerskapen sätts till 100.
Indexet är konstruerat för att mäta hur hårt ett Grand Slam-startfält drabbas av bortfall. Det är inte en medicinskt validerad skala och ska inte läsas som en exakt mätning av antalet skador.
Den distinktionen behövs eftersom arkiven inte alltid berättar varför någon saknas. Retirement betyder att en spelare inte fullföljde en påbörjad match. Walkover betyder att nästa match aldrig började. Skillnaden mellan retirement, walkover och default är tydlig i resultaten, men orsaken bakom ett återbud kan vara allt från skada och sjukdom till graviditet, visumproblem, avstängning eller ett medvetet beslut att inte spela.
I hela materialet finns 524 förstartsfrånvaron och 261 retirement eller walkover. Tillsammans handlar det om 785 påverkade spelarplatser av 7 900, motsvarande 9,94 procent.
Att kalla samtliga 785 för skador skulle vara missvisande. Indexet visar toppspelarbortfall och fungerar som en medicinsk proxy när de verkliga orsakerna inte är fullständigt dokumenterade.
US Open har högst snitt – men skillnaden är liten
US Open är den mest belastade Grand Slam-turneringen i 20-årsmaterialet. Snittindexet är 104,8, tätt följt av Roland Garros på 102,2 och Wimbledon på 101,8. Australian Open ligger lägre på 91,4.
| Grand Slam | Genomsnittligt index |
|---|---|
| US Open | 104,8 |
| Roland Garros | 102,2 |
| Wimbledon | 101,8 |
| Australian Open | 91,4 |
US Opens högre nivå kommer framför allt från fler avbrutna matcher och walkovers. I genomsnitt berörs 3,9 topp 50-spelare per upplaga, mot 3,0 i Roland Garros, 3,1 i Wimbledon och 3,2 i Australian Open.
Wimbledon har i stället flest topp 50-spelare som saknas redan före start, 7,3 per turnering. Roland Garros ligger på 6,8, US Open på 6,4 och Australian Open på 6,1.
Skillnaderna mellan US Open, Roland Garros och Wimbledon är för små för att ensamma säga att en viss del av kalendern eller ett visst underlag orsakar fler problem. Australian Open ligger tydligare lägre, men även där kan sammansättningen av startfälten och enskilda ovanliga år påverka.
De värsta åren var inte de största skadeåren
US Open 2020 får det klart högsta Hurbra-indexet under perioden: 303,3. Wimbledon 2022 följer på 286,7. Därefter är avståndet stort ned till Wimbledon 2021 på 166,7.
| Högst belastning | Index |
|---|---|
| US Open 2020 | 303,3 |
| Wimbledon 2022 | 286,7 |
| Wimbledon 2021 | 166,7 |
| US Open 2021 | 160,0 |
| Roland Garros 2020 | 155,0 |
| Roland Garros 2021 | 155,0 |
| Australian Open 2022 | 155,0 |
| Roland Garros 2010 | 153,3 |
| Wimbledon 2010 | 150,0 |
| Roland Garros 2016 | 148,3 |
De två högsta noteringarna är samtidigt de tydligaste varningarna för att tolka indexet som ren skadestatistik.
US Open 2020 spelades under pandemin. Reserestriktioner, smittorisk och spelares egna beslut slog sönder det normala startfältet. Wimbledon 2022 stängde ute ryska och belarusiska spelare. I båda fallen var bortfallet enormt utan att drivas främst av ett växande medicinskt belastningsproblem.
Om Wimbledon 2022 helt tas bort ur jämförelsen mellan periodens första och sista fem år sjunker den senaste topp 50-andelen från 11,3 till 10,4 procent. Då är den nästan identisk med de 10,3 procent som uppmättes 2006–2010.
I andra änden finns US Open 2023 med index 31,7, den klart lägsta noteringen. Roland Garros 2015 följer på 48,3, medan Wimbledon 2012 och 2019 båda landar på 50,0.
| Lägst belastning | Index |
|---|---|
| US Open 2023 | 31,7 |
| Roland Garros 2015 | 48,3 |
| Wimbledon 2012 | 50,0 |
| Wimbledon 2019 | 50,0 |
| US Open 2018 | 51,7 |
| Wimbledon 2015 | 53,3 |
| Wimbledon 2018 | 55,0 |
| Roland Garros 2013 | 58,3 |
| Wimbledon 2014 | 58,3 |
| Australian Open 2015 | 60,0 |
Svängningarna mellan enskilda mästerskap är alltså mycket större än den långsiktiga förändringen mellan början och slutet av 20-årsperioden.
Tätt matchande före Grand Slam gav inte fler avbrott
En central del av debatten handlar om belastning. Om spelarna tävlar för mycket och återhämtar sig för lite borde de som spelat flest matcher veckorna före en Grand Slam också oftare bryta eller lämna walkover.
Det sambandet syns inte i materialet.
För varje topp 50-spelare som kom till start räknades antalet singelmatcher under de föregående 28 dagarna. Bland spelare med en till tre matcher slutade 3,70 procent av Grand Slam-starterna med retirement eller walkover. För dem med fyra till sex matcher var andelen 3,31 procent. Bland spelare med minst sju matcher var den 3,28 procent.
| Matcher senaste 28 dagarna | Starter | RET/W/O |
|---|---|---|
| 1–3 | 2 406 | 3,70 % |
| 4–6 | 2 869 | 3,31 % |
| 7 eller fler | 1 768 | 3,28 % |
Det finns med andra ord ingen positiv dos–respons där fler nyligen spelade matcher följs av fler avbrott. Skillnaden mellan gruppen med minst sju matcher och gruppen med en till tre är inte statistiskt säkerställd.
Resultatet betyder inte att ett pressat tävlingsprogram är ofarligt. Måttet fångar inte träningsbelastning, restid, matchernas längd, tidigare skador eller den sammanlagda belastningen över en hel säsong. Exakta matchdagar har dessutom behövt uppskattas från turneringarnas omgångar.
Det finns också en omvänd effekt: en spelare som redan är skadad spelar färre uppladdningsmatcher. Gruppen med noll matcher före en Grand Slam har den högsta avbrottsfrekvensen, 5,71 procent, men det kan lika gärna visa att problemen fanns före viloperioden som att vila ökade risken.
Den hållbara slutsatsen är smalare men tydlig: antalet matcher under de fyra föregående veckorna förklarar inte Grand Slam-bortfallet bland topp 50-spelarna.
US Open 2026 passar väl in i den bilden. Sinner hade inte tävlat sedan Wimbledon och stod över både Montreal och Cincinnati. Mboko och Baptiste har långa knäuppehåll bakom sig. Rune har varit borta sedan oktober 2025. Fonseca är det tydligaste exemplet på en akut skada under själva upptakten.
US Open 2026 är normalt drabbat – hittills
Före turneringsstart ger årets sex topp 50-frånvaron nio råpoäng i indexets förstartskomponent. När det historiska förstartssnittet sätts till 100 motsvarar det index 82. Jämfört enbart med tidigare US Open-upplagor blir siffran 79.
Av de 79 färdigspelade Grand Slam-turneringarna hade 42 lika många eller färre förstartspoäng. Årets US Open befinner sig alltså ungefär i mitten av det historiska materialet, inte i närheten av de verkliga extremåren.
Den slutliga placeringen går däremot inte att räkna ut ännu. Retirement och walkover under turneringen står för en viktig del av totalindexet. Ett normalt startläge kan fortfarande följas av ett ovanligt stort antal avbrott när matcherna börjar.
Men frågan inför huvudlottningen går att besvara redan nu. US Open 2026 har förlorat världens högst rankade spelare och flera stora namn på samma gång. Det gör turneringen sportsligt fattigare och frånvarolistan mer uppseendeväckande.
Historiskt är bortfallet ändå inte ovanligt stort. Det är namnen som sticker ut – inte antalet topprankade spelare som saknas.