En liten grupp människor står för en mycket stor del av den brottslighet som leder till lagföring i Sverige. Det är ett av de tydligaste resultaten i svensk kriminalitetsforskning. Men det betyder inte att några tusen personer kan sägas begå merparten av alla brott i landet. Skillnaden mellan faktisk, anmäld, uppklarad och lagförd brottslighet är avgörande.

Regeringen gav den 9 september 2026 Brå i uppdrag att göra en ny kartläggning av Sveriges mest brottsaktiva lagöverträdare. Bakgrunden är bland annat en äldre kartläggning som visade en extrem koncentration av registrerad kriminalitet.

Den ofta återgivna slutsatsen – att en liten grupp står för en stor del av brotten – är alltså i grunden riktig.

Men frågan är betydligt mer intressant än en enda procentsiffra.

Vad betyder egentligen att en liten grupp står för de flesta brotten?

Den siffra som ofta återkommer är omkring 61 procent.

Problemet är att den lätt får en betydelse som den ursprungliga statistiken inte har.

I Brås tidigare studie följdes personer som hade lagförts för brott och deras registrerade kriminalitet under en femårsperiod. Gruppen med minst fem lagföringar bestod av 13 309 personer. De utgjorde ungefär 15 procent av studiepopulationen men stod för 61 procent av de brott som populationen hade lagförts för.

Brås snävare definition av högaktiva lagöverträdare gav ett något annat resultat.

Grupp	Andel lagförda brott
Minst fem lagföringar	61 %
Brås högaktiva grupp	56 %

Den senare gruppen bestod av 11 632 personer och motsvarade omkring 0,16 procent av Sveriges vuxna befolkning vid tiden för studien.

Att drygt 11 000 personer stod för mer än hälften av den registrerade brottsligheten i ett så stort lagföringsmaterial visar en mycket kraftig koncentration.

Men det visar inte att 11 000 personer begick 56 procent av alla brott som faktiskt inträffade i Sverige.

Det är en helt annan fråga.

Alla brott går inte att se i kriminalstatistiken

För att förstå siffrorna måste man skilja mellan flera olika nivåer.

Först finns alla brott som faktiskt begås.

Den mängden känner ingen till. Många brott polisanmäls aldrig. Hur stort mörkertalet är varierar dessutom kraftigt mellan olika brottstyper.

Därefter kommer anmälda brott.

Under 2025 registrerades knappt 1,44 miljoner anmälda brott i Sverige. En anmälan betyder dock inte automatiskt att ett brott verkligen har begåtts, och framför allt betyder den inte att polisen vet vem gärningspersonen är.

Nästa steg är brott där en person kan knytas till gärningen och där rättsväsendet kommer så långt att brottet blir personuppklarat.

Under 2025 personuppklarades knappt 190 000 brott. Det motsvarade 13 procent av de handlagda brotten.

Skillnaderna mellan brottstyper är stora.

Narkotika- och trafikbrott upptäcks ofta därför att polisen själv söker efter dem. Stölder, bedrägerier och skadegörelse kan däremot anmälas i mycket stora volymer utan att någon gärningsperson identifieras.

Till sist finns lagföringarna.

Det är denna del av brottsligheten som framför allt kan användas när forskare följer enskilda personers kriminalitet över tid.

När Brå talar om att vissa personer står för en mycket stor del av brotten handlar det därför i första hand om brott som rättsväsendet både har upptäckt, kopplat till en person och lagfört.

Det är ett betydligt smalare urval än all kriminalitet i landet.

Koncentrationen är ändå mycket tydlig

Att statistiken bara fångar en del av brottsligheten betyder inte att koncentrationen försvinner.

Tvärtom återkommer samma grundmönster i många studier.

De flesta människor som någon gång registreras för brott har relativt få kontakter med rättsväsendet. En mindre grupp fortsätter däremot att återkomma gång på gång.

Även bland misstänkta personer syns mönstret.

Under 2025 misstänktes drygt 215 000 personer för brott i Sverige. Mer än hälften misstänktes för endast ett brott under året.

Bara omkring fyra procent misstänktes för elva brott eller fler.

Kriminaliteten är alltså inte jämnt fördelad ens inom gruppen personer som misstänks för brott.

En stor grupp förekommer sällan.

En liten grupp förekommer väldigt ofta.

De högaktiva är ofta generalister

Det är lätt att föreställa sig en återfallsbrottsling som någon som specialiserar sig på samma brott under många år.

Så ser verkligheten ofta inte ut.

Brås tidigare kartläggning visar i stället att högaktiva lagöverträdare i stor utsträckning är generalister.

Bland de högaktiva hade många under den studerade perioden lagförts för flera helt olika brottstyper.

Brottstyp	Andel av de högaktiva
Ringa narkotikabrott	79 %
Stöldbrott	67 %
Andra trafikbrott	67 %
Rattfylleri eller drograttfylleri	54 %
Våldsbrott	40 %
Rån	9 %

Siffrorna ska läsas på rätt sätt.

Att 67 procent hade lagförts för stöld betyder inte att gruppen stod för 67 procent av alla stölder i Sverige. Det betyder att två av tre personer i gruppen någon gång hade lagförts för stöld under perioden.

Den typiska högaktiva lagöverträdaren är alltså inte nödvändigtvis en renodlad rånare, inbrottstjuv eller narkotikabrottsling.

Det handlar ofta om en person vars kriminalitet rör sig mellan flera olika brottskategorier.

Våldsbrotten är också starkt koncentrerade

Ett av de tydligaste svenska exemplen gäller våldsbrott.

I en stor registerstudie följdes närmare 2,4 miljoner personer födda mellan 1958 och 1980.

Omkring 3,9 procent hade minst en dom för våldsbrott.

Men den verkligt extrema koncentrationen fanns bland dem som hade dömts upprepade gånger.

Drygt 24 000 personer hade minst tre våldsbrottsdomar. Gruppen motsvarade ungefär en procent av hela den studerade populationen.

Trots det stod de för drygt 63 procent av alla våldsbrottsdomar i materialet.

Samma lilla grupp stod också för närmare 60 procent av domarna för grovt våld.

Det är ett mycket starkt resultat.

Men även här gäller samma statistiska försiktighet: studien handlar om domar för våldsbrott, inte om allt våld som faktiskt begicks i Sverige.

Ju fler tidigare brott, desto större risk för nya

Återfallsstatistiken visar hur snabbt skillnaden mellan olika grupper växer.

Bland personer som hade en så kallad ingångshändelse i rättsväsendet 2023 fick omkring 24 procent en ny lagföring inom ett år.

Det betyder samtidigt att ungefär tre av fyra inte fick någon ny lagföring under perioden.

Men bakom genomsnittet döljer sig enorma skillnader.

Tidigare belastning	Ny lagföring inom ett år
Ingen tidigare belastning	11 %
Minst nio tidigare belastningar	78 %

I den längre treårsstatistiken blir skillnaden ännu tydligare.

Bland människor utan tidigare belastning låg återfallen på omkring 23 procent. Bland personer med minst nio tidigare belastningar handlade det om omkring 92 procent.

Tidigare brottslighet är därför en av de starkaste kända indikatorerna på framtida registrerad brottslighet.

En person som aldrig tidigare varit lagförd befinner sig statistiskt i en helt annan situation än någon som redan har tio eller femton tidigare lagföringar.

De flesta fortsätter trots allt inte

Här finns en viktig del av kriminalitetsforskningen som lätt försvinner i debatten.

Brottslighet är mycket åldersberoende.

För många börjar kriminaliteten under tonåren, ökar under några år och minskar sedan kraftigt.

För majoriteten av brottsaktiva ungdomar börjar brottsligheten klinga av runt övergången till vuxenlivet.

Även bland människor som fortsätter längre upp i åldrarna tenderar brottsfrekvensen så småningom att sjunka.

Det normala är alltså inte en livslång kriminell karriär.

Det normala är att sluta.

Det är just därför en mindre grupp långvarigt högaktiva personer blir så betydelsefull statistiskt. Medan stora mängder människor försvinner ur kriminaliteten fortsätter den lilla gruppen att samla nya brott, nya misstankar och nya lagföringar.

Går det att se vilka ungdomar som blir högaktiva vuxna?

Till viss del.

Men betydligt sämre än det ibland låter.

Forskningen hittar tydliga riskfaktorer.

Tidig brottsdebut är en.

Många problem samtidigt är en annan.

Vissa debutbrott har också ett starkare samband med fortsatt kriminalitet än andra.

Brå har exempelvis studerat ungdomar som lagfördes första gången för olika brott. Bland pojkar som debutlagfördes för rån eller grov stöld blev omkring 18 procent senare högaktiva lagöverträdare.

Det är en mycket högre risk än för många andra grupper.

Men siffran visar samtidigt prognosproblemets kärna:

82 procent blev inte högaktiva.

Att någon tillhör en högriskgrupp betyder alltså inte att samhället vet att personen kommer att fortsätta begå brott.

En pojke som som 16-åring döms för rån kan komma att fortsätta i grov kriminalitet.

Han kan också aldrig dömas igen.

Båda utfallen är vanliga nog för att individuell förutsägelse ska vara osäker.

Prognoser blir bäst först när många brott redan har begåtts

Det skapar ett nästan paradoxalt problem.

När någon är mycket ung och samhället har störst möjlighet att förhindra en lång kriminell bana är det svårt att veta vem som verkligen kommer att fortsätta.

När personen däremot redan har åtta, nio eller tio tidigare lagföringar blir prognosen betydligt säkrare.

Men då har en stor mängd brott redan hunnit begås.

Det går därför inte att bygga en träffsäker kriminalpolitik på tanken att staten tidigt kan sortera barn i framtida ”vanliga medborgare” och ”karriärkriminella”.

Riskbedömningar kan säga mycket om grupper.

De kan säga betydligt mindre säkert vad en viss individ kommer att göra.

Hög risk är inte samma sak som säker framtida kriminalitet.

Varför fortsätter vissa medan andra slutar?

Forskningen pekar inte ut en enda förklaring.

I stället handlar det ofta om en ansamling av faktorer.

Personer med mycket omfattande kriminalitet har oftare flera problem samtidigt: tidigare brottslighet, missbruk, svaga skolresultat, instabila familje- och boendeförhållanden, arbetslöshet, kriminella nätverk och andra sociala eller individuella riskfaktorer.

Men samma forskningsfält visar också att kriminalitet kan upphöra efter mycket långa brottskarriärer.

Arbete, utbildning, stabilt boende, prosociala relationer och en förändrad självbild kan bidra till att en person lämnar kriminaliteten.

Det är därför missvisande att behandla högaktiva lagöverträdare som en permanent biologisk eller social kategori.

En människa kan vara extremt brottsaktiv under en period och senare helt lämna kriminaliteten.

Skulle samhället kunna minska brotten genom att fokusera på en liten grupp?

Det korta svaret är ja.

Om en liten grupp människor står för en oproportionerligt stor del av den återkommande kriminaliteten finns ett starkt logiskt skäl att koncentrera polisens, Kriminalvårdens och sociala insatsers resurser just där.

Om en person begår ett stort antal brott varje år kan ett lyckat ingripande mot just den personen ge betydligt större effekt än motsvarande insats mot någon som annars bara skulle ha begått ett enda brott.

Det är grundtanken bakom selektiv inkapacitering.

När en verkligt högfrekvent gärningsperson sitter frihetsberövad finns brott som personen annars skulle ha kunnat begå och som därför aldrig blir av.

Samma koncentrationslogik är relevant i den svenska diskussionen om varför gängskjutningarna har minskat. När ett begränsat antal mycket aktiva våldsaktörer försvinner från gatan kan förändringen få stor effekt på den totala våldsnivån.

Men fler fängelseår är inte automatiskt samma sak som bättre precision

Det finns samtidigt en viktig skillnad mellan att rikta insatser mot dokumenterat högaktiva lagöverträdare och att generellt göra alla straff längre.

Generella straffskärpningar träffar även människor som har låg risk att fortsätta begå brott.

Vinsten av att hålla en sådan person inlåst länge kan vara liten, eftersom personen kanske ändå skulle ha slutat.

För den högfrekventa gärningspersonen kan kalkylen se helt annorlunda ut.

Det är en relevant skillnad i debatten om exempelvis avskaffandet av mängdrabatten.

Den centrala frågan är alltså inte bara hur hårt samhället ingriper.

Den är mot vem, när och med vilken träffsäkerhet.

En fängslad person kan också ersättas av en annan

Koncentrationen blir dessutom mer komplicerad när brott begås inom nätverk och marknader.

Om en ensam serietjuv frihetsberövas kan hundratals framtida stölder i teorin förhindras.

Om samma sak sker med en narkotikaförsäljare kan någon annan däremot ta över kunderna.

Och inom kriminella nätverk kan yngre personer rekryteras för att ersätta dem som grips eller döms.

Det är en av anledningarna till att rekryteringen av barn till kriminalitet har blivit en så viktig del av den svenska brottsdebatten.

Att låsa in den högaktiva personen kan fortfarande vara nödvändigt och effektivt.

Men om organisationen som producerar nya utförare finns kvar kan brottsligheten flytta snarare än försvinna.

Därför behövs både kontroll och hjälp att sluta

Den starka koncentrationen talar egentligen för två typer av riktade insatser samtidigt.

Den ena är kontroll.

Polis, åklagare och Kriminalvård har särskilt stora skäl att fokusera på personer som redan har en dokumenterad, omfattande och aktuell kriminalitet.

Den andra är återfallsförebyggande arbete.

Om samma lilla grupp står för oproportionerligt många brott kan det också ge stor samhällseffekt om några av dessa människor faktiskt lämnar kriminaliteten.

Missbruksbehandling, bostad, arbete, utbildning och fungerande stöd efter frigivning kan då få större brottsförebyggande effekt än om exakt samma resurser sprids jämnt över en mycket större population.

Hög koncentration betyder alltså inte bara att det finns argument för hårdare riktade ingripanden.

Den betyder också att lyckad rehabilitering av rätt personer kan ge ovanligt stor effekt.

Det nya Brå-uppdraget kan ge en betydligt bättre bild

Regeringens nya uppdrag till Brå är därför mer intressant än bara en uppdatering av en gammal procentsiffra.

Den tidigare stora kartläggningen bygger på kriminalitet från en annan period.

Sedan dess har både brottsligheten och rättsväsendet förändrats.

Kriminella nätverk har fått större betydelse. Unga utförare har blivit en central fråga. Narkotikamarknader har förändrats. Polisen arbetar på andra sätt och lagstiftningen har skärpts på flera områden.

Den nya kartläggningen ska redovisas senast den 25 november 2026.

En central fråga blir om samma extrema koncentration fortfarande syns och vilka brottstyper som dagens mest högaktiva personer står för.

Den gamla Brå-kartläggningen om högaktiva lagöverträdare visar hur stark koncentrationen kunde vara i det tidigare materialet.

Den nya studien kan visa om strukturen har förändrats.

Så – är Sveriges brottsproblem egentligen ett problem med några få människor?

Till betydande del, ja.

Bland människor som upptäcks, misstänks och framför allt lagförs är kriminaliteten extremt ojämnt fördelad.

En stor grupp människor förekommer en eller några få gånger i rättsväsendets register.

En betydligt mindre grupp återkommer gång på gång och kan under många år samla ett mycket stort antal brott.

Den gruppen står därför för en oproportionerligt stor del av den brottslighet som rättsväsendet faktiskt kan knyta till identifierade personer.

Men det finns två viktiga begränsningar.

Den första är statistisk.

Ingen kan med dagens registerdata säga att 11 000 eller 13 000 människor står för 56 eller 61 procent av alla brott som begås i Sverige. Mörkertalen och skillnaderna i upptäcktsrisk är alldeles för stora.

Den andra gäller framtiden.

Att brottslighet är koncentrerad betyder inte att staten i förväg säkert kan identifiera vilka unga människor som kommer att bli framtidens högaktiva lagöverträdare.

Det är mycket lättare att se den högaktive brottslingen när personen redan hunnit bli högaktiv.

Den verkliga kriminalpolitiska utmaningen ligger därför mellan två ytterligheter.

Samhället har mycket att vinna på att rikta oproportionerligt stora resurser mot människor som redan står för en mycket stor och aktuell brottsbelastning.

Men det måste samtidigt undvika att behandla människor som ännu inte byggt upp en sådan brottskarriär som om deras framtid redan vore bestämd.

Brottsligheten är starkt koncentrerad.

Människors framtid är det inte.