Storbritannien byter premiärminister ofta eftersom premiärministern inte är direktvald av folket. Britterna röstar på parlamentsledamöter – och om regeringspartiet byter ledare kan landet också få en ny premiärminister utan att ett nytt val hålls.

Britterna röstar inte direkt på premiärministern

Det brittiska systemet fungerar inte som ett presidentval. Väljarna röstar inte på en premiärminister direkt. De röstar på en lokal kandidat till underhuset.

Efter valet blir premiärministern den person som kan samla stöd i parlamentet. I praktiken är det normalt ledaren för det största partiet, eller ledaren för det parti som kan bilda regering.

Det är därför ett parti kan byta premiärminister mitt under en mandatperiod. Om regeringspartiet byter ledare och fortfarande har stöd i underhuset kan den nya partiledaren ta över som premiärminister.

Den officiella förklaringen hos UK Parliament är enkel: vid ett parlamentsval väljer väljarna sin lokala parlamentsledamot. De röstar inte direkt fram premiärministern.

Därför behövs inget nytt val

När en brittisk premiärminister avgår måste landet inte automatiskt gå till nyval. Det avgörande är om regeringen fortfarande kan styra med stöd i parlamentet.

Om Labour har majoritet och byter ledare kan den nya Labourledaren bli premiärminister. Om Konservativa partiet har majoritet och byter ledare fungerar det på samma sätt.

Det är därför Storbritannien har kunnat byta premiärminister flera gånger utan att väljarna samtidigt gått till valurnorna.

Det kan kännas märkligt om man ser premiärministern som direkt folkvald. Men i ett parlamentariskt system är det egentligen partiets och parlamentets stöd som avgör.

Det är också bakgrunden till Keir Starmers avgång. När Labour ska välja ny ledare handlar det inte bara om vem som tar över partiet. Det handlar också om vem som kan bli Storbritanniens nästa premiärminister.

Brexit startade den politiska karusellen

Systemet förklarar hur Storbritannien kan byta premiärminister ofta. Men det förklarar inte ensamt varför det har hänt så många gånger på kort tid.

Den politiska förklaringen börjar i Brexit.

David Cameron avgick efter folkomröstningen 2016, när britterna röstade för att lämna EU. Han hade drivit linjen att Storbritannien skulle stanna kvar. När resultatet gick åt andra hållet blev hans position omöjlig.

Theresa May tog över, men fastnade i Brexitförhandlingarna. Hon försökte få igenom ett avtal, men saknade tillräckligt stöd. Till slut föll även hon.

Boris Johnson vann stort 2019 med löftet att genomföra Brexit. Han lyckades bryta dödläget, men föll senare efter skandaler, misstro och stora ministeravhopp.

Brexit blev alltså inte bara en sakfråga. Det blev en konflikt som slet sönder regeringar, partier och ledarskap.

Premiärministrar sedan Brexit

Tabellen visar varför frågan har blivit så tydlig. Det brittiska systemet gör snabba byten möjliga. Men de senaste åren har också gett ovanligt många kriser som gjort bytena politiskt nödvändiga.

Liz Truss visade hur snabbt det kan gå

Liz Truss är det tydligaste exemplet på hur snabbt en brittisk premiärminister kan falla.

Hon tillträdde 2022, men avgick efter bara 44 dagar. Bakgrunden var den ekonomiska turbulens som följde efter regeringens budgetplaner. Marknaden reagerade kraftigt, förtroendet rasade och det egna partiet drog snabbt slutsatsen att hon inte kunde sitta kvar.

Truss hade inte förlorat ett val. Hon hade förlorat partiets och marknadens förtroende.

Det säger mycket om brittisk politik. En premiärminister kan ha ämbetet formellt, men utan stöd i det egna partiet blir makten snabbt mycket svag.

Partierna trycker snabbare på stoppknappen

En annan förklaring är att brittiska partier har blivit mer otåliga.

När opinionssiffrorna rasar, när val närmar sig eller när ett nytt hot växer fram kan partiet snabbt börja se sin egen ledare som problemet. Då blir ledarbyte ett sätt att försöka rädda situationen.

Det var så Konservativa partiet agerade under flera år. När Theresa May inte kunde lösa Brexit byttes hon ut. När Boris Johnson blev för belastad byttes han ut. När Liz Truss blev en ekonomisk risk byttes hon ut. När Rishi Sunak förlorade valet var partiets tid vid makten slut.

Nu pressas Labour av en liknande logik. Om partiet tror att ledaren inte längre kan vinna nästa val, hålla ihop regeringen eller stoppa väljarflykten kan trycket bli för stort.

Det är inte alltid väljarnas direkta dom som fäller en premiärminister. Ibland är det partiets rädsla för nästa val.

Reform UK har gjort läget ännu mer nervöst

Nigel Farage och Reform UK har också förändrat brittisk politik.

För Konservativa partiet har Reform varit ett hot från höger. För Labour är hotet mer komplicerat. Reform kan vinna väljare som är missnöjda med invandring, levnadskostnader, offentlig service och den politiska eliten i stort.

Det gör att både höger och vänster tvingas tänka mer kortsiktigt. Om ett parti börjar tappa väljare till Reform kan ledningen snabbt hamna under press.

Det är en viktig del av förklaringen till att ledarfrågor blivit så laddade. Partierna är inte bara rädda för traditionella motståndare. De är också rädda för att hela väljarkartan håller på att ritas om.

Är Storbritannien ovanligt instabilt nu?

Ja, i modern tid är det en ovanligt snabb omsättning.

Storbritannien har haft perioder av stark politisk stabilitet. Premiärministrar som Margaret Thatcher, Tony Blair och David Cameron satt länge jämfört med många av de senaste ledarna.

Efter Brexit har mönstret förändrats. Premiärministerposten har blivit mer utsatt, partierna mer splittrade och väljarnas tålamod kortare.

Det betyder inte att systemet har slutat fungera. Men det betyder att systemet hanterar ovanligt stark politisk press.

Premiärministrarna byts inte för att reglerna är kaotiska. De byts för att partierna inte längre lyckas hålla ihop lika länge kring samma ledare.

Måste Storbritannien hålla nyval?

Nej, inte bara för att premiärministern byts.

Ett nyval kan hållas om regeringen utlyser det, om mandatperioden tar slut eller om regeringen förlorar parlamentets förtroende. Men ett rent partiledarbyte räcker inte i sig för att tvinga fram ett val.

Det är därför Storbritannien kan få en ny premiärminister utan att väljarna går till valurnorna.

Den korta förklaringen är alltså enkel: britterna väljer parlamentet, inte premiärministern direkt.

Den längre förklaringen är att brittisk politik efter Brexit har blivit mycket mer pressad. Partierna är splittrade, ekonomin är svår, väljarna är missnöjda och nya hot som Reform UK gör ledarna mer sårbara.

Därför byter Storbritannien premiärminister så ofta.