Vita huset har granskat möjliga ersättare till vice försvarsminister Steve Feinberg, uppger Reuters den 5 september. Pentagon förnekar att ett byte förbereds. Samtidigt pressar Iran-kriget amerikanska robotlager som också har betydelse för Ukraina och Europas försvar.

Enligt Reuters tre källor har inget avsättningsbeslut fattats. Diskussionerna pågick i juni och enligt en källa fortfarande i slutet av augusti. Inga kandidater namnges. Försvarsminister Pete Hegseth stöder Feinberg.

För Europa handlar USA:s ammunitionsbrist framför allt om tillgången till vissa avancerade vapen. Samma robottyper behövs för amerikanska operationer, Ukrainas luftförsvar och Natoländernas egna förråd. När förbrukningen är hög och nya leveranser tar flera år blir det svårare att tillgodose alla behov samtidigt.

Flera förändringar i Pentagons ledning

Feinberguppgiften kommer efter att arméminister Dan Driscoll lämnat sin post. Reuters rapporterade den 31 augusti att avgången följde på månader av motsättningar med Hegseth. Den 3 september utsåg Donald Trump Adam Telle till tillförordnad arméminister.

Det är en förändring i arméns civila ledning, en annan befattning än den högsta uniformerade arméchefen.

Reuters beskriver också otillräckligt snabb ammunitionsutbyggnad som bakgrund till Feinbergnyheten. Källorna fastställer dock inte varför ersättare övervägs.

Vilken ammunition börjar ta slut?

De mest oroande uppgifterna gäller kvalificerade robotar för långräckviddiga angrepp och luftförsvar.

Reuters rapporterade den 4 augusti att USA hade förbrukat mycket stora delar av lagren av markmålsrobotarna ATACMS och PrSM, enligt anonyma källor. Även Tomahawk och luftvärnsrobotar uppgavs vara hårt belastade. Exakta återstående antal offentliggjordes inte. Trump och Pentagon motsatte sig bilden av otillräckliga resurser.

Analysinstitutet CSIS uppskattade den 27 juli att USA:s lager av Patriotrobotar hade fallit under 1 000 och att omkring 250 THAAD-robotar återstod. Båda används för att bekämpa inkommande robotar.

Siffrorna är daterade uppskattningar, inte ett offentligt besked om exakt vad Pentagon har kvar i september. Men de visar storleksordningen i analytikernas oro: ett fortsatt krig kan förbruka resurser som USA behöver behålla för att möta ett annat militärt hot.

För Europa är bristen på Patriotrobotar särskilt känslig. Ukraina använder dem i sitt luftförsvar, samtidigt som flera Natoländer behöver ammunition till sina egna system.

Nya kontrakt ska höja Patriotproduktionen kraftigt

USA och försvarsindustrin har redan fattat stora beslut om att bygga ut tillverkningen.

Lockheed Martin presenterade i januari en sjuårig överenskommelse om att öka den årliga produktionskapaciteten för PAC-3 MSE från omkring 600 till 2 000 robotar. PAC-3 MSE är en robotvariant för Patriot. Siffrorna avser ammunitionen, inte kompletta luftvärnsbatterier.

Den 29 juli meddelade företaget en ny kontraktsåtgärd som förde det totala fleråriga kontraktsvärdet till 58,62 miljarder dollar. Målet är att tredubbla kapaciteten till slutet av 2030.

Kontraktet är av en typ där alla villkor ännu inte är slutreglerade. Summan är alltså ett kontraktsvärde över flera år, inte pengar som redan har betalats ut eller robotar som redan ligger i förråd.

Lockheed Martin uppger också att bolaget investerar 8–9 miljarder dollar fram till 2030 för att modernisera över 20 amerikanska anläggningar och öka ammunitionstillverkningen. Utbyggnaden kräver bland annat fler anställda och större produktionsutrymmen.

Julibeskedet innebär att Patriotutbyggnaden har kommit längre än en överenskommelse om framtida ambitioner. Den svåra delen är att få den nya kapaciteten på plats medan förbrukningen fortsätter.

Varför tar det flera år att tillverka mer?

CSIS beskriver i en analys från den 31 juli en amerikansk försvarsindustri som under lång tid anpassats till effektiv fredstida produktion. Reservkapaciteten har varit liten. I försvarsbudgeten har ammunition dessutom konkurrerat med stora anskaffningar av fartyg och flygplan.

Enligt institutet kan det ta två till fyra år från kontrakt till ammunitionsleverans. Dagens leveranser speglar därför äldre beställningar, medan nya beslut får fullt genomslag senare.

Det förklarar hur produktionen kan öka samtidigt som lagren minskar. Om fler robotar avfyras än vad fabrikerna hinner leverera fortsätter förråden att krympa, även när tillverkningen går snabbare än tidigare.

För en regering som vill se snabba resultat blir skillnaden mellan beställning och leverans avgörande. Ett kontrakt kan skapa förutsättningar för expansion. Fabriker, personal och leverantörer måste sedan klara att producera i den nya takten.

Ukraina behöver både finansiering och tillgängliga vapen

En central del av det europeiskt finansierade stödet till Ukraina går genom PURL, Prioritised Ukraine Requirements List.

Upplägget innebär att allierade och partnerländer betalar för prioriterad amerikansk försvarsmateriel. Nato samordnar arbetet, och enligt alliansen pågår leveranserna till Ukraina.

PURL ger europeiska länder möjlighet att finansiera materiel som Ukraina behöver och som USA kan tillhandahålla. Det gör också stödet beroende av den amerikanska tillgången.

Finansiering kan ordnas snabbare än ny tillverkning. Om en viss robottyp behövs både av USA och Ukraina måste tillgängliga exemplar fördelas, även när europeiska regeringar är beredda att betala.

Här behöver tre sorters leveranser hållas isär:

• Materiel som tas ur befintliga amerikanska lager.
• Nytillverkad materiel som ska levereras enligt kontrakt.
• Natoländers egna beställningar för att bygga upp eller återfylla sina förråd.

De har olika tidsperspektiv. Uttag ur lager påverkar den omedelbara reserven, medan nyproduktion beror på vad industrin kan leverera framöver. Hög efterfrågan kan sätta press på båda.

CSIS bedömer samtidigt att stora delar av Ukrainastödet gäller markstridsmateriel som inte har någon central roll i Iran-kriget. Patriot är ett viktigt undantag. Konkurrensen är därför särskilt skarp för vissa vapentyper, snarare än lika stor för all ammunition.

Sverige berörs på två sätt

Sverige både finansierar amerikansk materiel till Ukraina och använder Patriot i det egna försvaret.

I regeringens besked den 27 augusti ingick ytterligare 14 miljoner dollar till PURL, motsvarande cirka 133 miljoner kronor vid publiceringen. Det var Sveriges femte bidrag och förde det sammanlagda svenska PURL-stödet till 552 miljoner dollar.

För Sveriges eget försvar är luftvärnssystem 103, Patriot, en viktig del av skyddet mot lufthot. Försvarsmakten uppger att full operativ förmåga uppnåddes vid slutet av 2025 och att ytterligare ammunition anskaffas.

Det finns inget bekräftat besked om att en viss svensk leverans har stoppats på grund av Feinbergfrågan. Risken ligger i den bredare försörjningen: hur snabbt Sverige och andra allierade kan få mer ammunition när flera länder behöver samma produkter.

Detta är möjliga följder av bristen, inte ett besked om ett generellt amerikanskt leveransstopp.

Den större beredskapsfrågan behandlas också i genomgången av USA:s militärchefers varningar om Iran-kriget. För Nato handlar tillgången till amerikanska förstärkningar om både materiel och möjligheten att använda resurserna där de behövs.

Europa bygger ut även sin egen robotproduktion

Europeiska satsningar omfattar både ammunitionens beståndsdelar och färdiga vapensystem.

EU:s program ASAP har avsatt 500 miljoner euro till 31 utvalda projekt. De omfattar bland annat sprängämnen, krut, granater, robotar samt provning och certifiering. Programmet riktar sig därmed mot flera av de led som kan begränsa tillverkningen.

För luftvärnsrobotar finns ett konkret exempel i MBDA:s Asterproduktion. Företaget meddelade att en första tidigarelagd leverans genomfördes den 23 juli 2025. Beställningar för Frankrike, Italien och Storbritannien omfattade nära 1 000 robotar.

MBDA har beskrivit hur snabbare tillverkning kräver investeringar i fabriker, rekrytering och större lager av råvaror och komponenter. Det är samma slags praktiska arbete som behövs när amerikanska tillverkare bygger ut.

Europa behöver därför skilja mellan olika produktionsbehov. Fler artillerigranater kan stärka uthålligheten i markkriget, men fyller inte automatiskt luckorna i luftförsvaret. Där behövs robotar och system som kan användas mot de aktuella hoten.

Den europeiska uppgiften blir att säkra leveranser på kort sikt och samtidigt lägga beställningar som gör större egen tillverkning möjlig över tid. Amerikansk materiel behövs under den perioden. Lockheed Martins mål för den kraftigt utbyggda PAC-3 MSE-kapaciteten ligger vid slutet av 2030.