Sverigedemokraterna säger nej till Sanningskommissionens krav på en officiell statlig ursäkt till det samiska folket. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är positiva, medan flera andra riksdagspartier ännu inte lämnat något entydigt besked. Men vad är det egentligen staten skulle be om ursäkt för – och vad skulle en sådan ursäkt innebära?

Sanningskommissionen för det samiska folket lämnade den 30 september sin slutrapport efter flera års arbete med att kartlägga statens historiska politik gentemot samerna och vilka konsekvenser den har fått.

En av de tydligaste uppmaningarna i rapporten är att regeringen tillsammans med Sametinget och det samiska folket ska utforma en officiell ursäkt för de skador och orättvisor som staten har orsakat.

Sverigedemokraterna avvisar förslaget. Martin Kinnunen säger till SVT att partiets utgångspunkt är att man inte vill tillmötesgå kravet på en ursäkt.

V och MP säger ja – flera partier har inte gett klart besked

Det politiska läget är ännu långt ifrån avgjort.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ställt sig bakom kommissionens förslag om en ursäkt. För Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna finns däremot ännu inget entydigt ja eller nej i den aktuella rapporteringen.

Det betyder att frågan inte är avgjord genom partiernas första reaktioner på rapporten.

Någon statlig ursäkt är heller inte beslutad.

Den nuvarande övergångsregeringen har inte lagt fast hur förslagen ska hanteras. Kulturminister Parisa Liljestrand har sagt att det blir nästa regering som får ta ställning till kommissionens uppmaningar.

Vad vill Sanningskommissionen att staten ber om ursäkt för?

Förslaget handlar inte om en enskild historisk händelse.

Sanningskommissionen beskriver i stället en lång period där statliga beslut och institutioner på olika sätt har påverkat samernas rättigheter, kultur och levnadsvillkor.

Bland de områden som tas upp finns mark och vatten, tvångsförflyttningar, språk, utbildning och rasbiologi.

Kommissionen behandlar bland annat hur samiska rättigheter till mark och vatten har begränsats och hur exploatering av naturresurser har påverkat samiska samhällen.

Ett annat område är de tvångsförflyttningar som drabbade samiska familjer och grupper.

Även den tidigare statliga politiken som brukar beskrivas med uttrycket ”lapp ska vara lapp” lyfts fram. Den byggde på föreställningen att renskötande samer skulle hållas åtskilda från det övriga samhället och leva på ett sätt som staten ansåg passade dem.

Skolpolitiken är också central. Samiska barn placerades bland annat i nomadskolor, arbetsstugor och skolhem. Kommissionen vill att äldre samer som utsattes för sådana system eller andra övergrepp och kränkningar ska få en särskild ursäkt.

Rasbiologin är ytterligare en del av historiken. Samer utsattes för mätningar, fotograferingar och forskning som byggde på tidens rasbiologiska idéer.

Sammantaget beskriver kommissionen en politik där staten genom riksdag, regering och myndigheter – och i vissa sammanhang även Svenska kyrkan – har haft ansvar för beslut och verksamheter som inneburit kränkningar och förlust av rättigheter.

Den som vill förstå en av de stora nutida konflikterna kan också läsa Hurbra:s guide om vem som bestämmer över marken i Sápmi.

Närmare 300 personliga berättelser ligger bakom rapporten

Kommissionens slutsatser bygger inte bara på äldre dokument och tidigare forskning.

Under arbetet har närmare 300 personliga berättelser samlats in genom intervjuer och skriftliga vittnesmål.

Berättelserna används för att beskriva hur statens politik har påverkat människor i praktiken och hur konsekvenserna i vissa fall fortfarande märks i dag.

Arbetet inleddes efter att regeringen beslutade att tillsätta Sanningskommissionen 2021. Uppdraget var både att granska historiska förhållanden och att föreslå åtgärder som kan bidra till upprättelse och försoning.

Slutrapporten omfattar betydligt mer än frågan om en ursäkt. Kommissionen lämnar 71 uppmaningar och 49 förslag inom områden som rättigheter, självbestämmande, språk, utbildning, mark och gottgörelse.

Hela slutrapporten, Markerna berättar och minns, SOU 2026:58, finns hos regeringen.

Vad skulle en statlig ursäkt innebära?

Kommissionens tanke är inte att en ursäkt bara ska bestå av några ord från en minister.

Den ska enligt förslaget tas fram tillsammans med Sametinget och det samiska folket och fungera som ett officiellt erkännande av statens ansvar för historiska orättvisor och övergrepp.

Kommissionen ser samtidigt ursäkten som en del av en större process.

Den ska kombineras med dialog, kunskapsspridning, konkreta förändringar och olika former av gottgörelse.

Det innebär däremot inte att en ursäkt automatiskt skulle ge ekonomisk ersättning till alla som berörs.

Frågor om kompensation behandlas separat i rapporten. Där finns bland annat förslag och resonemang som berör förlust av rättigheter till mark.

En offentlig ursäkt skulle alltså framför allt ha en politisk och symbolisk betydelse, medan eventuella ekonomiska och juridiska åtgärder måste hanteras genom andra beslut.

Har Sverige redan bett samerna om ursäkt?

Frågan är mer komplicerad än den först verkar.

Dåvarande sameministern Annika Åhnberg gjorde 1997 och 1998 uttalanden som kom att uppfattas som en ursäkt från regeringen för delar av den svenska statens behandling av samerna.

Men Sanningskommissionen konstaterar att den ursäktens officiella status senare har varit oklar.

Den följdes inte av ett motsvarande tydligt ställningstagande från hela regeringen eller riksdagen.

Det nya förslaget skiljer sig därför genom att kommissionen uttryckligen vill se en officiell statlig ursäkt, utformad i dialog med samiska företrädare.

Nästa regering får avgöra hur frågan går vidare

Rapporten innebär inte att Sverige nu automatiskt kommer att be samerna om ursäkt.

Sanningskommissionen lämnar sina rekommendationer, men det är politiken som måste avgöra vilka av dem som ska genomföras.

Därför blir partiernas slutliga ställningstaganden viktiga.

SD har redan sagt nej, medan V och MP har sagt ja. Flera av de övriga riksdagspartierna har ännu inte lämnat något lika tydligt besked.

Nästa steg blir därför inte bara en diskussion om själva ordet ”ursäkt”, utan om hur långt staten är beredd att gå i frågor om ansvar, upprättelse och konkreta förändringar efter Sanningskommissionens arbete.