Sydkorea närmar sig det första konkreta projektet i det enorma investeringspaket på 350 miljarder dollar som landet lovade USA i samband med tullförhandlingarna. Längst fram finns ett gaskraftprojekt i Texas värt omkring 22 miljarder dollar – samtidigt som betydligt större amerikanska kärnkraftsprojekt diskuteras.

Sydkoreas industriminister Kim Jung-kwan har återvänt från tre dagars samtal i USA där han bland annat träffade handelsminister Howard Lutnick. Enligt Kim har parterna kommit nära varandra i många av de återstående frågorna, även om någon slutlig projektöverenskommelse ännu inte är klar.

Nya samtal väntas fortsätta omedelbart och Seoul siktar på att kunna nå en uppgörelse inom kort. Det innebär att det 350 miljarder dollar stora paketet nu är på väg att gå från en del av tullförhandlingarna till faktiska investeringar i amerikansk energiinfrastruktur.

Gaskraftprojekt i Texas ligger längst fram

Den tydligaste kandidaten är ett mycket stort gaskraftskomplex vid Encinal i Texas med en planerad effekt på omkring 6,3 gigawatt.

Projektet väntas framför allt försörja den snabbt växande efterfrågan på el från AI-datacenter och annan elintensiv verksamhet i delstaten. Den senaste rapporterade kostnaden ligger kring 22,3 miljarder dollar.

Det är en ökning från tidigare uppskattningar på omkring 19,8 miljarder dollar. Bland annat ytterligare krav på vattenförsörjning och annan infrastruktur ska ha bidragit till att driva upp kostnaden.

Men något koreanskt beslut om att investera hela summan är inte fattat.

Projektet bör snarare ses som den ledande kandidaten för den första stora affären inom investeringsprogrammet. Hur mycket koreanskt kapital som faktiskt går in, hur ägandet ska se ut och vilka företag som får kontrakten ingår fortfarande i förhandlingarna.

En möjlig modell är att anläggningen tecknar långsiktiga elavtal direkt med stora datacenter. Det skulle ge stabilare intäkter än om all el säljs på den öppna Texasmarknaden – och kan samtidigt minska investeringsrisken för Sydkorea.

Just den snabbt växande elförbrukningen från datacenter har redan blivit en central fråga i delstaten. Hurbra har tidigare skrivit om hur Texas börjat stoppa nya datacenter när elnätsprojekten blivit allt större.

350 miljarder är inte en check på 350 miljarder

Rubriksiffran i avtalet är enorm, men konstruktionen är betydligt mer komplicerad än att Sydkorea ska överföra 350 miljarder dollar till USA.

Paketet består av två delar.

200 miljarder dollar gäller strategiska investeringar inom bland annat energi, halvledare, läkemedel, kritiska mineraler, AI och kvantteknik.

150 miljarder dollar är kopplade till amerikansk skeppsbyggnad, där även finansiering, kreditgarantier och andra former av stöd får räknas in.

Det är framför allt den första delen på 200 miljarder dollar som Texasprojektet och de möjliga kärnkraftsprojekten hör till.

Dessutom finns ett viktigt tak: Sydkoreas strategiska investeringar får normalt inte överstiga 20 miljarder dollar per år.

Även om hela ramen på 200 miljarder så småningom används skulle den därmed behöva fördelas över minst tio år.

Pengarna ska också normalt betalas ut successivt när olika projekt når sina milstolpar. Ett amerikanskt projekt som totalt kostar 22 miljarder dollar innebär därför inte automatiskt att den sydkoreanska staten ska finansiera hela beloppet.

Så ska Sydkorea få fram kapitalet

Seoul har under året byggt upp en särskild struktur för investeringarna.

En ny Korea-U.S. Strategic Investment Corporation får ansvaret för att administrera programmet. Finansieringen kan bland annat komma från statliga kapitaltillskott, Sydkoreas valutaresurser, Foreign Exchange Stabilization Fund och obligationer som garanteras av staten.

Även statligt stödda aktörer som Korea Development Bank, Export-Import Bank of Korea och Korea Trade Insurance Corporation kan användas för lån och garantier.

Det årliga taket på 20 miljarder dollar är viktigt även av ett annat skäl.

Sydkorea vill inte riskera att stora kapitalöverföringar till USA pressar wonen eller tömmer valutareserven under perioder av oro på valutamarknaden. Konstruktionen ger därför Seoul möjlighet att begära att betalningar skjuts upp eller minskas om valutaläget blir problematiskt.

Den officiella konstruktionen för fonden och riskhanteringen finns beskriven av Sydkoreas finansdepartement.

USA bestämmer projekten – men Sydkorea vill ha tillbaka kontrakten

Den politiskt känsligaste delen av upplägget är kontrollen.

USA:s president har sista ordet om vilka projekt som väljs efter rekommendationer från en amerikansk investeringskommitté och konsultation med Sydkorea.

Den koreanska sidan måste därefter fatta sina egna formella beslut enligt sydkoreansk lag.

Det gör programmet ovanligt. Sydkorea tillhandahåller en stor del av kapitalet, men har inte ensam kontroll över vilka amerikanska projekt som får pengar.

I gengäld försöker Seoul säkra att en stor del av investeringarna återkommer till den sydkoreanska ekonomin genom kontrakt till koreanska företag.

Avtalet innebär att koreanska leverantörer och entreprenörer ska prioriteras där det är möjligt.

Det kan bli avgörande för om paketet i slutänden blir en bra eller dålig affär för Sydkorea.

Samsung, Hyundai och Doosan kan vinna på Texasprojektet

Flera av Sydkoreas största industribolag kan få roller om det stora gaskraftprojektet går vidare.

Samsung C&T och Hyundai Engineering & Construction nämns som möjliga entreprenörer för konstruktionen, medan Doosan Enerbility är en naturlig kandidat för gasturbiner och annan tung kraftutrustning.

Även bolag inom den statliga KEPCO-gruppen kan få uppdrag inom exempelvis projektutveckling, teknisk projektering, konstruktion, drift och underhåll.

Inga sådana kontrakt är ännu tilldelade.

Men det visar hur Seoul räknar.

Även om Sydkorea tar en betydande finansiell risk kan landet samtidigt skapa beställningar för sina största bygg-, energi- och industribolag. Ju större andel av investeringspaketet som återvänder som koreanska kontrakt, desto bättre blir den ekonomiska kalkylen.

Sydkorea försöker skydda sig mot förluster

På papperet finns flera skyddsmekanismer.

Projekt ska i normalfallet bedömas som kommersiellt rimliga. De ska alltså ha utsikter att skapa tillräckliga kassaflöden för att kapital och ränta ska kunna betalas tillbaka.

USA ska samtidigt kunna bidra med sådant som federal mark, anslutning till el- och vatteninfrastruktur, långsiktiga köpeavtal och snabbare myndighetsprocesser.

Under den första återbetalningsfasen delas kassaflödena enligt den överenskomna modellen mellan USA och Sydkorea.

När Sydkorea har fått tillbaka kapitalet och den avtalade avkastningen förändras däremot fördelningen kraftigt: 90 procent går till USA och 10 procent till Sydkorea.

Det gör att USA får en mycket stor del av den långsiktiga uppsidan om projekten blir framgångsrika.

Det finns samtidigt en mekanism för nya förhandlingar om ett projekt efter hand framstår som så svagt att Sydkorea sannolikt inte kan få tillbaka kapital och avkastning inom 20 år.

Striden handlar också om vem som tar smällen om ett projekt misslyckas

En av de viktigaste återstående frågorna gäller hur förluster ska hanteras.

Den ursprungliga modellen byggde på en gemensam struktur där kassaflöden från flera projekt kunde samlas. Ett mycket lönsamt projekt skulle då kunna väga upp ett annat som gick sämre.

Det hade minskat risken för Sydkorea över hela portföljen.

Men USA ska i förhandlingarna ha drivit en modell där varje projekt i större utsträckning står på egna ben.

Det skulle innebära att en misslyckad investering inte lika enkelt kan kompenseras med vinster från en annan del av paketet.

Just den frågan är ännu inte helt avgjord och kan få stor betydelse när Sydkorea ska bedöma om ett 20- eller 30-miljardersprojekt faktiskt är värt risken.

En annan konflikt gäller ägandet i de amerikanska projektbolagen.

Seoul vill att amerikanska dotterbolag till koreanska företag ska kunna räknas som amerikanska ägare. Om Washington i stället kräver större direkt amerikanskt ägande kan Sydkoreas inflytande minska trots att koreanskt kapital står för en stor del av finansieringen.

Kärnkraft kan bli mycket större än gasprojektet

Texasprojektet är stort, men det kan ändå bli mindre än nästa steg.

USA och Sydkorea diskuterar även ett omfattande kärnkraftsprogram som i olika scenarier kan omfatta upp till åtta stora reaktorer.

Med kostnader kring 15 miljarder dollar per reaktor skulle den totala projektvolymen kunna närma sig 120 miljarder dollar.

Det handlar fortfarande om planer och förhandlingar. Inga åtta reaktorer är färdigbeställda och varken samtliga platser, byggstarter eller slutkostnader är fastställda.

En avgörande fråga är också vilken reaktorteknik som ska användas.

USA har starka skäl att prioritera Westinghouse AP1000. Sydkorea vill samtidigt skapa utrymme för sin egen APR1400-teknik.

En möjlig kompromiss är att amerikansk teknik används i de första projekten samtidigt som sydkoreanska reaktorer kan komma in senare.

Även om Westinghouse står för själva reaktortekniken kan koreanska företag fortfarande få stora affärer. Doosan Enerbility kan tillverka tunga komponenter och Hyundai E&C är en möjlig byggentreprenör.

Om APR1400 däremot får plats skulle värdet för hela den sydkoreanska kärnkraftsindustrin bli betydligt större.

Några få projekt kan sluka nästan hela investeringsramen

Storleken på energiplanerna visar snabbt hur koncentrerat programmet kan bli.

Ett gaskraftprojekt på cirka 22 miljarder dollar och ett kärnkraftsprogram på omkring 120 miljarder skulle tillsammans ge ett projektvärde på ungefär 142 miljarder dollar.

Det motsvarar mer än 70 procent av hela den strategiska investeringsramen på 200 miljarder dollar.

Det betyder inte att Sydkorea själv måste betala 142 miljarder. Men det visar hur ett fåtal mycket stora energiprojekt kan komma att dominera hela programmet.

Investeringarna är priset för lägre tullar

Paketet går inte att skilja från Donald Trumps tullpolitik.

Sydkorea lovade investeringarna när USA gick med på att sänka den generella ömsesidiga tullnivån på sydkoreanska varor från 25 till 15 procent.

Avtalet förbättrade dessutom villkoren för bland annat bilar och bildelar – några av de viktigaste exportvarorna för Sydkoreas ekonomi.

USA har samtidigt behållit ett kraftigt påtryckningsmedel. Trump har tidigare hotat med att åter höja tullarna om den sydkoreanska sidan inte genomför investeringsdelen tillräckligt snabbt.

Det gör paketet till mer än en vanlig investeringsfond.

Washington använder tullhotet för att flytta kapital, industrikapacitet och tekniskt kunnande från Asien till USA. Seoul accepterar investeringarna för att skydda tillgången till sin viktigaste exportmarknad – men försöker samtidigt se till att koreanska bolag får så stor del av affärerna som möjligt.

Liknande osäkerhet kring amerikansk handelspolitik har redan påverkat privata investeringar. Hurbra har tidigare rapporterat om hur tyska investeringar i USA fallit till den lägsta nivån på tre år.

Första projektet blir ett test för hela 350-miljarderspaketet

Det gör det första projektvalet betydligt viktigare än själva storleken.

Om Texasprojektet går vidare på villkor som ger Sydkorea god möjlighet att få tillbaka kapitalet samtidigt som Samsung, Hyundai, Doosan och andra koreanska företag får stora kontrakt kan Seoul argumentera för att investeringsprogrammet också fungerar som exportpolitik.

Om den koreanska staten däremot tar huvuddelen av risken medan USA kontrollerar projekten och behåller huvuddelen av den långsiktiga vinsten blir kritiken betydligt svårare att bemöta.

De närmaste förhandlingarna handlar därför inte bara om vilket amerikanskt kraftverk som byggs först.

De avgör också hur ett av de största industripolitiska investeringsprogrammen mellan två länder ska fungera i praktiken – och om Sydkorea kan göra Donald Trumps tullkrav till en affär även för sin egen industri.