Sydafrika vill återta kontrollen över en allt större del av sin bränsleförsörjning. Två statliga raffinaderiprojekt kan tillsammans kräva investeringar på mer än åtta miljarder dollar, motsvarande nära 80 miljarder kronor. Bakgrunden är ett växande importberoende som blivit betydligt mer kännbart när kriget kring Iran pressat tillgången på diesel och bensin.

Det största projektet gäller SAPREF i Durban, det tidigare raffinaderiet som drevs av BP och Shell. Den statliga Central Energy Fund, CEF, tog över anläggningen 2024 för den symboliska summan en rand.

Nu är ambitionen betydligt större än att bara starta om det gamla raffinaderiet.

SAPREF hade tidigare kapacitet att raffinera omkring 180 000 fat per dag. Den nya planen pekar mot omkring 400 000 fat per dag i ett första större utbyggnadssteg och på längre sikt så mycket som 650 000 fat per dag.

Det skulle göra anläggningen till en helt annan industriell verksamhet än den som stängdes.

Raffinaderiprojekten kan kosta över åtta miljarder dollar

De två statliga projekten ser mycket olika ut.

Projekt	Planen
SAPREF i Durban	Investering på omkring 7,15 miljarder dollar och mål om 400 000–650 000 fat per dag
Mossel Bay	Återstart i steg till först 18 000 och därefter 46 000 fat per dag

SAPREF står alltså för nästan hela den planerade investeringen.

Raffinaderiet har varit ur drift sedan 2022 och delar av anläggningen drabbades dessutom av omfattande översvämningar. CEF:s plan börjar därför inte med full raffinering.

Tanken är först att använda sådant som lagringstankar, importinfrastruktur för gasol och distributionsverksamhet för att skapa intäkter från området. Därefter ska ett betydligt större raffinaderiprojekt kunna genomföras.

Men investeringen är ännu inte beslutad.

Ett slutligt investeringsbeslut väntas enligt planerna först under budgetåret 2027/28. Det betyder att siffrorna på 400 000 och framför allt 650 000 fat om dagen ska ses som kapacitetsmål – inte som produktion som redan är finansierad eller på väg att starta inom kort.

Finansieringen är fortfarande olöst

Det största frågetecknet är pengarna.

Sydafrika har ännu inte presenterat någon färdig finansieringsmodell för de omkring 7,15 miljarder dollar som SAPREF beräknas kräva. Bland alternativen finns internationell finansiering, och Afreximbank har pekats ut som en möjlig aktör.

Sydafrika anslöt sig tidigare under 2026 till banken och har tillgång till ett större finansieringsprogram som bland annat kan användas till energi, infrastruktur och industriprojekt.

Det innebär däremot inte att pengarna redan är avsatta till SAPREF.

Även statliga godkännanden återstår innan projektet kan gå vidare. Den stora satsningen bör därför ses som en tydlig strategisk ambition snarare än som ett färdigfinansierat byggprojekt.

Enligt Reuters rapportering om raffinaderiplanerna är kostnaden för de två projekten tillsammans högre än åtta miljarder dollar.

Sydafrika importerar omkring 61 procent av sina oljeprodukter

Bakgrunden är att Sydafrikas egen raffinaderikapacitet har minskat kraftigt.

I dag produceras bara omkring 39 procent av de färdiga petroleumprodukter som landet använder inom Sydafrika. Resten måste importeras.

Under tredje kvartalet 2025 importerade landet omkring 3,3 miljarder liter diesel och 1,1 miljarder liter bensin.

Oman stod då för 45 procent av dieselimporten, medan betydande volymer också kom från Indien, Kuwait, Bahrain och Saudiarabien. Saudiarabien stod samtidigt för 43 procent av bensinimporten.

Det gör Sydafrika känsligt för två saker samtidigt: priset på råolja och tillgången på färdiga petroleumprodukter från raffinaderier utomlands.

Det är den senare risken som blivit extra tydlig under den nuvarande energikrisen.

Iran-kriget blottlägger problemet

Planerna på att återuppbygga den sydafrikanska raffinaderikapaciteten började före den senaste krisen kring Iran. Det är därför missvisande att beskriva projektet som ett direkt svar på kriget.

Men utvecklingen har gjort argumenten för satsningen betydligt starkare.

När raffinaderier och exportflöden i Mellanöstern störs räcker det inte att det finns råolja på världsmarknaden. Länder som Sydafrika är också beroende av att någon annan kan omvandla oljan till rätt typer av diesel och bensin och sedan skeppa bränslet dit det behövs.

Det är samma problem som ligger bakom den globala dieselbristen och risken för högre svenska dieselpriser.

Dieselpriserna på världsmarknaden har redan nått extrema nivåer samtidigt som leveranserna från Mellanöstern minskat kraftigt.

För Sydafrika blir konsekvensen särskilt stor eftersom landet har tappat så mycket av sin egen raffinaderikapacitet.

Ett nytt SAPREF skulle förändra bränslehandeln

Storleken på SAPREF-planen sticker ut.

Sydafrikas två kvarvarande fungerande konventionella raffinaderier har tillsammans kapacitet på omkring 208 000 fat per dag.

Ett SAPREF som når 400 000 fat om dagen skulle alltså nästan ha dubbelt så hög kapacitet som de två nuvarande raffinaderierna tillsammans.

Det skulle också vara mer än dubbelt så stort som det gamla SAPREF.

Den långsiktiga nivån på 650 000 fat per dag är ännu mer dramatisk. Den motsvarar ungefär 3,6 gånger den gamla anläggningens kapacitet.

Om åtminstone 400 000-fatsscenariot blir verklighet kan det få tydliga effekter även utanför Sydafrika.

Landet har historiskt importerat omkring 316 000 fat färdiga petroleumprodukter per dag sjövägen. Diesel och bensin står för en stor del av volymen.

Ett stort nytt inhemskt raffinaderi skulle därför kunna göra Sydafrika till en betydligt mindre köpare av färdig diesel och bensin på världsmarknaden.

För exportörer i exempelvis Mellanöstern och Indien skulle det innebära att en viktig kund minskar sina inköp.

Samtidigt kan fler laster med färdigt bränsle bli tillgängliga för andra importmarknader i Afrika och Europa.

Sydafrika blir inte oberoende av importerad olja

Det finns samtidigt en viktig begränsning.

Ett nytt raffinaderi gör inte Sydafrika självförsörjande på petroleum.

Landet producerar inte tillräckligt mycket råolja för att försörja en anläggning på 400 000 eller 650 000 fat per dag. Stora mängder råolja måste därför fortfarande importeras.

Importberoendet skulle med andra ord inte försvinna.

Det skulle förändras.

I dag köper Sydafrika stora volymer färdig diesel och bensin från utländska raffinaderier. Med ett stort eget raffinaderi kan landet i stället köpa råolja och själv bestämma hur mycket diesel, bensin och andra produkter som ska produceras.

Det ger större kontroll över den egna bränsleförsörjningen, men utsätter fortfarande landet för störningar i internationell oljehandel och sjöfart.

Mossel Bay är den mindre men snabbare delen

Det andra projektet finns i Mossel Bay.

PetroSA:s anläggning där har varit stängd sedan 2020 efter att tillgången på naturgas blivit otillräcklig.

Planen är först att få upp kapaciteten till omkring 18 000 fat per dag. Den delen beräknas kräva cirka 5,8 miljarder rand.

I nästa steg kan kapaciteten öka till omkring 46 000 fat per dag för ytterligare cirka 8,5 miljarder rand.

Även här är tillgången på råvara avgörande. Mossel Bay byggdes kring gas som råvara, och just gasbristen var orsaken till att verksamheten stoppades från början.

Ett jätteprojekt som fortfarande måste bevisa att det går att genomföra

Sydafrikas plan markerar en tydlig omsvängning.

Efter år då landets raffinaderikapacitet minskat försöker staten nu bygga upp en större inhemsk bränsleproduktion igen – och SAPREF-planen är så stor att den på sikt kan förändra både Sydafrikas energiförsörjning och landets roll i den internationella handeln med diesel och bensin.

Men avståndet mellan plan och färdig anläggning är fortfarande långt.

Finansieringen är inte klar. Det slutliga investeringsbeslutet återstår. Projektet kräver statliga godkännanden och flera års byggarbete.

Kriget kring Iran har därför inte gett Sydafrika någon snabb lösning på dagens bränslerisker.

Det har däremot gjort det betydligt tydligare varför regeringen är beredd att överväga en investering på nära 80 miljarder kronor för att återta kontrollen över landets raffinering.