En skogsbrand kan göra marken mer känslig för erosion, ras och slamströmmar långt efter att lågorna har slocknat. När trädens rötter försvagas och växtligheten försvinner kan kraftiga regn få betydligt större konsekvenser. Det visar en ny kunskapssammanställning från Skogsstyrelsen, som samtidigt konstaterar att det saknas viktig forskning om riskerna i Sverige.

Skogsstyrelsen presenterade den 10 november rapporten Skogsbränders påverkan på mark och släntstabilitet. Den bygger på internationell forskning och visar hur en skogsbrand kan förändra markens egenskaper under lång tid.

Särskilt känsliga är branta sluttningar där vatten kan sätta jord, sten och annat material i rörelse. Följderna kan bli allvarliga om vägar, byggnader eller annan infrastruktur ligger nedanför.

Men det går inte att säga att alla branddrabbade skogar får en ökad rasrisk. Hur marken påverkas beror bland annat på brandens intensitet, jordarten, terrängen och hur snabbt vegetationen återhämtar sig.

Därför kan marken bli instabil efter en skogsbrand

Träd, buskar och annan växtlighet har en viktig funktion utöver att täcka marken. Rötterna hjälper till att hålla ihop jorden, medan löv, barr, mossa och andra växtdelar skyddar markytan mot regn.

Vid en kraftig skogsbrand kan flera av dessa skydd försämras samtidigt.

När växtligheten försvinner träffar regndropparna marken mer direkt. Jordpartiklar kan då lossna och transporteras bort med rinnande vatten.

Branden kan också förändra markens förmåga att ta emot vatten. Under vissa förhållanden ökar ytavrinningen, vilket innebär att mer vatten rinner över marken i stället för att tränga ned i den.

I sluttningar kan vattnet samla kraft och föra med sig jord, grus och sten.

Samtidigt pågår en långsammare förändring under markytan. Rötter från döda träd och andra växter bryts gradvis ned. När deras sammanhållande funktion försämras kan sluttningens stabilitet minska.

Det innebär att den största påverkan inte nödvändigtvis uppstår medan det fortfarande brinner.

Rasrisken kan finnas kvar under flera år

En viktig slutsats i sammanställningen är att markens återhämtning kan ta flera år.

Under den första tiden efter branden kan den oskyddade markytan vara särskilt känslig för kraftig nederbörd. I områden där mycket vegetation har försvunnit kan vatten snabbt börja transportera jord längs sluttningarna.

På längre sikt kan nedbrytningen av rotsystemen fortsätta att påverka stabiliteten.

Först när ny växtlighet etablerats och tillräckligt starka rotsystem utvecklats kan delar av den naturliga förstärkningen återställas.

Hur lång tid detta tar varierar kraftigt mellan olika miljöer. Jordens egenskaper, klimatet, nederbörden och växtlighetens återkomst spelar stor roll.

Det finns därför ingen generell tidsgräns efter vilken all brandpåverkad mark återigen kan betraktas som stabil.

En studie visar 25 procent lägre säkerhet

I rapporten hänvisar Skogsstyrelsen till en modellstudie där en skogsbrand kunde minska en slänts beräknade säkerhet mot ras med 25 procent.

Det är en betydande förändring, men siffran behöver tolkas rätt.

Den betyder inte att sannolikheten för ett ras ökar med 25 procent. Resultatet beskriver hur en beräknad säkerhetsnivå förändrades under förutsättningarna i just den studien.

Det handlar inte heller om ett genomsnitt uppmätt i svenska skogar.

Resultatet illustrerar däremot hur stor betydelse vegetationens stabiliserande funktion kan ha för en sluttning.

Branta sluttningar och raviner särskilt känsliga

Risken för markrörelser är inte jämnt fördelad i landskapet.

Branta sluttningar, raviner och områden där vatten samlas eller koncentreras är särskilt viktiga att undersöka efter en brand.

Jordarten har också betydelse. Mark med exempelvis sand, silt eller finjordrik morän kan under vissa förhållanden vara känslig för erosion och instabilitet.

När stora vattenmängder rör sig nedför en sluttning kan olika typer av jordrörelser uppstå.

Skillnaden är viktig eftersom erosion kan pågå gradvis, medan ett ras eller en slamström kan inträffa snabbt.

Även om själva branden har ägt rum långt från bebyggelse kan konsekvenserna märkas längre ned i terrängen.

En väg, bro eller byggnad nedanför en känslig sluttning kan påverkas om vatten och löst material börjar röra sig.

Samtidigt måste risken bedömas lokalt. En brant sluttning innebär inte automatiskt att ett ras kommer att inträffa.

Svenska förhållanden är fortfarande otillräckligt undersökta

Trots att Sverige har drabbats av stora skogsbränder är kunskapen om deras långsiktiga påverkan på markstabiliteten begränsad.

Skogsstyrelsens sammanställning bygger framför allt på internationella undersökningar. Enligt rapporten saknas vetenskapliga studier som direkt undersöker sambandet mellan skogsbrand och efterföljande jordrörelser under svenska förhållanden.

Det betyder inte att sambandet saknar betydelse i Sverige. Däremot går det inte utan vidare att överföra resultaten från exempelvis andra klimatområden till svenska skogar.

Nederbörd, jordarter, vegetation och terrängförhållanden skiljer sig åt.

Det finns svensk forskning om hur naturen återhämtar sig efter stora bränder, bland annat efter skogsbranden i Västmanland 2014 och bränderna kring Ljusdal 2018.

Men studier av vegetationens återkomst är inte samma sak som direkta mätningar av hur rasrisken förändras.

För att förstå de svenska riskerna behövs därför undersökningar som följer markens stabilitet efter en brand.

Skogsstyrelsen vill se mer forskning och bättre riskbedömningar

Myndigheten pekar på behovet av svenska fältstudier, markprovtagning och laboratorieundersökningar.

Ett viktigt mål är att bättre kunna identifiera vilka sluttningar som riskerar att bli instabila efter en skogsbrand.

Sverige har redan kartläggningar av områden som kan vara känsliga för erosion, ras och skred. Men dessa tar inte direkt hänsyn till hur en brand kan förändra vegetationens stabiliserande funktion.

Det är en kunskapslucka som kan få betydelse för framtida riskbedömningar.

I Hurbra:s jämförelse av Sveriges klimatrisker beskrivs bland annat hur kommuner kan vara utsatta för skogsbränder och markrörelser. Den nya rapporten visar varför sambandet mellan dessa risker behöver undersökas närmare.

Skogsstyrelsen vill också se mer kunskap om hur olika skyddsåtgärder fungerar i Sverige.

Internationellt används bland annat halm, bark och flis för att skydda markytan efter bränder. Barriärer av stockar eller annat material kan också användas för att bromsa vatten och jord.

Sådana insatser kan minska erosionen under vissa förhållanden, men behöver anpassas till den aktuella platsen. De är inte någon generell lösning på alla typer av instabilitet.

På längre sikt är återetablerad vegetation en viktig del av markens återhämtning.

Den som vill fördjupa sig i resultaten kan läsa Skogsstyrelsens rapport om skogsbränders påverkan på mark och släntstabilitet.

Rapportens slutsats är att bränder behöver betraktas som mer än en omedelbar fara för skog och bebyggelse. När elden är släckt kan marken fortfarande ha förändrats på sätt som får betydelse nästa gång kraftiga regn drar in.