En svensk miljardärsskatt skulle få vissa mycket rika att flytta, skapa mer skatteplanering och kunna påverka företag som domineras av en enskild huvudägare. Men forskningen ger inget stöd för att skattebasen automatiskt skulle försvinna. Den verkligt svåra frågan är i stället hur skatten utformas – och hur mycket av de beräknade intäkterna som faktiskt blir kvar när miljardärerna anpassar sig.
Beskattningen av Sveriges allra rikaste har blivit en av valrörelsens stora ekonomiska stridsfrågor. Vänsterpartiet vill införa en särskild miljardärsskatt. Miljöpartiet vill beskatta de största förmögenheterna och har lyft möjligheten att få in mer än 50 miljarder kronor om året. Samtidigt varnar företagsledare och miljardärer för att ägare, kapital och investeringar kan lämna landet.
Socialdemokraterna har valt en annan linje. Magdalena Andersson har avvisat tanken på att återinföra de gamla svenska förmögenhets-, arvs- och gåvoskatterna och har också varit mycket skeptisk till de högsta intäktsberäkningarna för en ny miljardärsskatt.
Det gör frågan större än en vanlig skattedebatt.
Vad händer egentligen om Sverige åter börjar beskatta stora privata förmögenheter?
Det korta svaret är att det går att ta ut betydande skatt från extremt stora förmögenheter utan att alla rika lämnar landet. Men skatten träffar en ovanligt rörlig och planeringsbar skattebas. Därför spelar reglerna för företagsägande, värdering, utflyttning och undantag minst lika stor roll som själva skattesatsen.
En miljardärsskatt kan betyda flera olika saker
En komplikation i den svenska debatten är att ordet miljardärsskatt används för olika skattesystem.
Den gamla svenska förmögenhetsskatten var en årlig skatt på hushållens nettoförmögenhet över relativt låga gränser. Den träffade därmed betydligt fler människor än bara miljardärer.
En modern miljardärsskatt skulle kunna göras mycket smalare och enbart omfatta människor med exceptionellt stora förmögenheter.
En tredje möjlighet är någon form av minimiskatt för de allra rikaste. Tanken är då inte nödvändigtvis att varje miljardär ska betala en viss procent av hela förmögenheten ovanpå alla andra skatter. I stället kan staten fastställa en miniminivå för den totala personliga beskattningen i förhållande till förmögenheten. Har personen redan betalat tillräckligt mycket skatt behövs ingen eller en mindre kompletterande skatt.
| Modell | Hur den fungerar |
|---|---|
| Klassisk förmögenhetsskatt | En årlig procentuell skatt på nettoförmögenheten |
| Smal miljardärsskatt | Samma grundprincip men med mycket hög inträdesgräns |
| Minimiskatt för superrika | Säkerställer att den totala beskattningen når en viss nivå i förhållande till förmögenheten |
Skillnaden är viktig.
En skatt som börjar vid exempelvis en miljard kronor skulle få helt andra ekonomiska och politiska konsekvenser än den gamla svenska förmögenhetsskatten, som kunde träffa betydligt mer ordinära hushåll med stora bostads- eller aktievärden.
Vänsterpartiet har sagt att en miljardärsskatt ska införas, men någon komplett lagmodell med alla värderingsregler och exakta skattesatser är ännu inte fastställd.
Miljöpartiet har pekat mot beskattning av förmögenheter över en miljard kronor och en modell inspirerad av internationella förslag om minimibeskattning av de superrika.
Det är alltså för tidigt att säga exakt hur en framtida svensk skatt skulle se ut.
Miljardärernas pengar ligger sällan på banken
Det kan låta enkelt att beskatta någon som har en förmögenhet på tio miljarder kronor.
I verkligheten uppstår ett grundproblem direkt: mycket få miljardärer har huvuddelen av sin förmögenhet i kontanter.
För de allra rikaste består förmögenheten ofta till stor del av:
- aktier i börsnoterade företag
- aktier i egna eller familjeägda onoterade företag
- holdingbolag
- fastigheter
- fonder och andra finansiella tillgångar
- utländska tillgångar.
Ju längre upp i den svenska förmögenhetsfördelningen man kommer, desto viktigare blir framför allt företagsägandet.
Det innebär att en miljardärsskatt som undantar onoterade företag lätt kan missa en stor del av den förmögenhet som skatten egentligen är tänkt att träffa.
Men om onoterade företag beskattas uppstår nästa problem.
Vad är ett företag som aldrig har sålts egentligen värt?
Så skulle ett onoterat företag kunna värderas
För ett börsnoterat företag är värderingen relativt enkel. Marknaden sätter varje dag ett pris på aktien.
I ett privat företag finns inget sådant pris.
Skatteverket skulle därför behöva använda en eller flera värderingsmetoder. Ett företag kan exempelvis jämföras med liknande börsnoterade bolag. Ett mer moget företag kan värderas utifrån vinster och kassaflöden. Ett tillgångstungt bolag kan i högre grad värderas efter tillgångarna.
En startup som nyligen tagit in kapital kan ibland värderas med hjälp av den senaste externa finansieringsrundan.
Problemet är att inget system fungerar perfekt.
Två värderare kan komma fram till helt olika siffror för samma privata företag, särskilt om bolagets värde framför allt bygger på framtida tillväxt, patent, mjukvara eller andra immateriella tillgångar.
För staten blir värderingsreglerna därför helt avgörande.
Om tillgångarna värderas för lågt urholkas skatten. Om värderingen blir alltför aggressiv kan företagare tvingas betala skatt på värden som aldrig realiseras.
En miljardär kan vara rik på papperet och samtidigt sakna kontanter
Det leder till ett annat av de stora argumenten mot en årlig förmögenhetsskatt.
Anta att en entreprenör äger ett privat företag som värderas till fem miljarder kronor.
Företaget växer snabbt men delar inte ut några pengar. Ägaren har kanske en mycket stor förmögenhet på papperet men långt mindre pengar privat.
En årlig skatt på företagsvärdet kan då tvinga ägaren att:
- ta ut en större utdelning
- låna pengar
- sälja en del av företaget
- eller på annat sätt frigöra kapital.
Det är ett verkligt problem – men inte nödvändigtvis ett argument för att helt undanta företagsägande.
Ett alternativ är uppskov.
Skatten kan exempelvis skjutas upp för vissa illikvida företagsandelar och betalas senare, med ränta, när ägaren får utdelning, säljer aktier eller företaget på annat sätt genererar likviditet.
Norge har från 2026 byggt in just ett system där skatt kopplad till viss företagsförmögenhet kan skjutas upp.
Det illustrerar en av de centrala kompromisserna i nästan alla fungerande modeller:
företagstillgångar måste kunna beskattas, men skatten bör inte automatiskt tvinga fram en försäljning av ett välfungerande företag.
Norge har redan en förmögenhetsskatt
Norge är det närmaste exemplet för Sverige.
Landet har fortfarande en årlig skatt på nettoförmögenhet. För 2026 ligger det sammanlagda normala uttaget kring 1 procent, och något högre på större förmögenheter.
Samtidigt är det inte så enkelt som att alla tillgångar tas upp till fullt marknadsvärde. Olika tillgångar kan få olika värderingsrabatter.
Det är viktigt, eftersom rabatterna påverkar människors beteende.
Om exempelvis två ekonomiskt likvärdiga tillgångar beskattas olika blir det rationellt för den skattskyldige att försöka flytta förmögenheten till den skattemässigt gynnsammare tillgången.
Därför handlar den norska diskussionen inte bara om huruvida landet ska ha en förmögenhetsskatt.
En lika central fråga är om skattebasen bör bli bredare och mer neutral, samtidigt som skattesatsen hålls relativt låg.
Det är en viktig lärdom för Sverige.
En hög skatt med många undantag kan i praktiken vara betydligt lättare att kringgå än en lägre skatt som behandlar olika former av förmögenhet mer lika.
Flyttar miljardärerna verkligen?
Det är den fråga som dominerar den svenska debatten.
Spotify-grundaren Martin Lorentzon hör till företagarna som har varnat för vad högre förmögenhetsbeskattning kan göra med Sverige. Hurbra har tidigare gått igenom Martin Lorentzons varning om förmögenhetsskatten.
Att mycket förmögna människor reagerar på skatter är inte kontroversiellt.
De har större ekonomiska möjligheter än de flesta att välja var de ska bo, placera kapital, bilda bolag och organisera sitt ägande.
Frågan är hur stor effekten faktiskt är.
Här finns numera ovanligt relevant forskning för Sverige.
En omfattande studie av bland andra svenska och danska förmögenhetsdata visar att en höjning av den högsta förmögenhetsskattesatsen med en procentenhet på lång sikt minskar antalet mycket förmögna skattebetalare i landet med omkring två procent.
Det är en tydlig migrationsreaktion.
Men det betyder samtidigt att den överväldigande majoriteten inte flyttar.
Resultaten går att läsa i studien Taxing Top Wealth: Migration Responses and their Aggregate Economic Implications.
Skattebasen försvinner alltså inte
Resultatet är viktigt eftersom det motsäger två vanligt förekommande bilder samtidigt.
Den ena är att miljardärers bosättning nästan inte påverkas av skatt.
Det stämmer inte.
Högre skatt leder till fler utflyttningar.
Den andra är att en förmögenhetsskatt snabbt skulle tömma Sverige på rika människor.
Det stöds inte heller av forskningen.
En ökning på två procent i den långsiktiga utflyttningen per procentenhets högre skattesats kan vara ekonomiskt viktig, men är något helt annat än att större delen av skattebasen försvinner.
Forskarna uppskattar också att förlusten av andra skatteintäkter till följd av migration motsvarar en betydande men begränsad del av de nya intäkterna från förmögenhetsskatten.
Det går alltså inte att räkna med hela den statiska skatteintäkten.
Men migrationen äter inte automatiskt upp hela skatten.
Det större problemet kan vara de miljardärer som stannar
En av de mest intressanta lärdomarna från forskningen är att fysisk utflyttning kanske inte ens är den största ekonomiska reaktionen.
En miljardär behöver inte lämna Sverige för att minska sin skatt.
Det kan räcka att förändra hur förmögenheten ägs, redovisas eller placeras.
Pengar kan flyttas mellan olika tillgångsslag. Ägande kan läggas i nya juridiska strukturer. Skuldsättning kan förändras. Tillgångar kan flyttas utomlands. Företagsvärden kan bli föremål för avancerade värderingstvister.
Historiska svenska studier av den gamla förmögenhetsskatten visar betydande förändringar i den beskattningsbara förmögenheten när skatten förändrades.
En del av effekten verkar ha handlat om verkligt ekonomiskt beteende.
Men en betydande del handlade om rapportering, skatteplanering och i vissa fall underrapportering.
Det är därför missvisande att enbart räkna antalet miljardärer som lämnar landet.
En person kan bo kvar på Östermalm och samtidigt flytta stora delar av skattebasen utom räckhåll för den svenska skatten.
Schweiz visar att rika människor kan leva med förmögenhetsskatt
Schweiz är ett intressant motexempel till påståendet att förmögenhetsskatt och mycket rika människor inte kan existera i samma land.
Landet har länge haft förmögenhetsskatter på kantonal och kommunal nivå och samtidigt en mycket stor koncentration av privata förmögenheter.
Även där reagerar människor på skatten.
Forskningen visar tydliga förändringar i den redovisade förmögenheten när skatten ändras.
Men reaktionen sker inte bara genom flytt.
Finansiella portföljer och andra ekonomiska beslut förändras också.
Schweiz visar därför två saker samtidigt.
Det går att ha en förmögenhetsskatt i en rik och kapitalintensiv ekonomi.
Men det går inte att införa en sådan skatt och sedan låtsas som att människor inte anpassar sig efter den.
Spanien visar vad som händer när det går att flytta inom landet
Spanien ger ytterligare en viktig erfarenhet.
Landets regioner har under perioder haft mycket olika förmögenhetsbeskattning. Madrid hade länge i praktiken ingen sådan skatt alls.
Det skapade ett närmast perfekt läge för skatteplanering genom bosättning.
Forskning visar att högförmögna personer faktiskt flyttade till regioner där skatten var lägre.
När någon flyttar förlorar den tidigare regionen dessutom inte bara förmögenhetsskatt. Även inkomstskatt och andra skatter kan försvinna.
Det är en viktig påminnelse om att en skatt aldrig bör bedömas isolerat.
Samtidigt visar den spanska erfarenheten också varför ett nationellt system fungerar annorlunda än regional skattekonkurrens.
En miljardär i Stockholm kan inte undgå en svensk nationell skatt genom att flytta till Göteborg.
För att lämna skattesystemet krävs i stället en faktisk internationell flytt och att de svenska skattereglerna medger att beskattningen upphör.
Vad händer med företagen när ägaren flyttar?
Här är företagsledarnas varningar mer relevanta.
Om en passiv investerare flyttar från Sverige behöver det inte få någon större effekt på de svenska företag personen äger aktier i.
Men en miljardär kan också vara grundare, vd, huvudägare eller den person som fattar avgörande investeringsbeslut i ett företag.
När sådana personer flyttar kan företaget påverkas.
Den skandinaviska forskningen hittar stora effekter i enskilda entreprenörsdrivna företag efter att en förmögen huvudägare lämnat landet. Investeringar, sysselsättning, förädlingsvärde och skattebetalningar kan minska.
Men på samhällsnivå blir effekten betydligt mindre.
En orsak är att pengar, anställda och affärsmöjligheter inte nödvändigtvis försvinner ur ekonomin. Konkurrenter kan växa när ett annat företag drar ned. Arbetskraft kan anställas någon annanstans. Kapital kan hitta nya investeringar.
Forskarna beräknar därför mycket små men negativa samlade effekter på bland annat investeringar och sysselsättning.
Det gör två kategoriska påståenden lika problematiska:
”En miljardärsskatt påverkar inte svenska företag” är fel.
Men även:
”Om några miljardärer flyttar försvinner investeringarna och jobben med dem” är en kraftig överdrift.
Sverige hade förmögenhetsskatt fram till 2007
Den svenska historien spelar stor roll eftersom dagens debatt ibland ger intrycket att frågan aldrig har prövats.
Sverige hade länge en förmögenhetsskatt.
Den avskaffades av alliansregeringen från och med 2007.
Under de sista åren gav skatten omkring fyra till fem miljarder kronor årligen.
Det fanns flera argument bakom avskaffandet.
Kapital hade flyttats utomlands. Olika typer av tillgångar beskattades olika. Företagare kunde få likviditetsproblem. Personer med dyr bostad men relativt låg löpande inkomst kunde få stora skattekrav.
Dessutom fanns omfattande undantag och värderingsregler som gjorde skattesystemet mindre neutralt.
Det var alltså inte bara skattesatsen som var problemet.
Konstruktionen hade blivit allt svårare att försvara.
Den gamla svenska skatten är ändå en dålig jämförelse med en ren miljardärsskatt
Det är viktigt att skilja den historiska skatten från dagens förslag.
En skatt som endast börjar vid en miljard kronor skulle träffa en extremt mycket mindre grupp.
Den skulle exempelvis inte skapa samma problem för vanliga hushåll som fått stora orealiserade värdeökningar på en villa.
Det betyder inte att problemen med kapitalflykt och företagsägande försvinner.
Tvärtom kan de vara större per person bland miljardärer, eftersom deras ekonomi oftare är internationell.
Men skatten skulle åtminstone vara betydligt mer koncentrerad till den grupp som den politiska debatten faktiskt handlar om.
Sverige hade också arvs- och gåvoskatt
Arvs- och gåvoskatten avskaffades från 2005.
Den gav då omkring 2,6 miljarder kronor om året.
Även där var bakgrunden mer komplicerad än att regeringen enbart ville sänka skatten för de rika.
Problem hade uppstått vid generationsskiften i företag. Stigande fastighetsvärden kunde ge efterlevande höga skattekrav. Olika aktier värderades olika. Systemet gav möjligheter till omfattande skatteplanering.
Administrationen var dessutom relativt omfattande i förhållande till intäkterna.
Att Magdalena Andersson nu säger nej till ett återinförande av dessa gamla skatter betyder därför inte nödvändigtvis att varje tänkbar skatt på mycket stora förmögenheter betraktas som identisk med dem.
Hurbra har tidigare gått igenom Magdalena Anderssons besked om miljardärsskatten.
Skulle staten verkligen få in 50 miljarder kronor?
Det är kanske den svåraste frågan i hela debatten.
Miljöpartiet har lyft beräkningar enligt vilka en skatt på de största förmögenheterna skulle kunna ge mer än 50 miljarder kronor per år.
Problemet är att den siffran inte kan behandlas som 50 miljarder säkra kronor till statsbudgeten.
Det finns flera orsaker.
För det första saknar Sverige numera ett fullständigt register över hushållens förmögenheter motsvarande det som fanns när den gamla förmögenhetsskatten existerade.
För det andra beror intäkten helt på vilka tillgångar som omfattas och hur de värderas.
För det tredje kommer människors beteende att förändras.
En del flyttar. Andra ändrar sitt ägande. En del minskar sin beskattningsbara förmögenhet genom andra transaktioner. Företag kan förändra utdelningspolitik och finansiering.
Det innebär att en statisk beräkning kan vara användbar för att uppskatta skattens maximala bas – men inte för att säga hur stora intäkterna slutligen blir.
50 miljarder är därför inte samma sak som 50 miljarder i budgeten
Det är den mest korrekta formuleringen.
De politiska motståndarna gör samtidigt motsatt misstag om de behandlar beteendeeffekterna som att nästan alla intäkter skulle försvinna.
Det finns inte heller stöd för det.
Den bästa forskningen visar snarare att tre saker händer parallellt:
- staten får in nya skatteintäkter
- en del av skattebasen försvinner genom flytt
- ytterligare en del försvinner eller förändras genom andra beteendeeffekter.
Exakt hur mycket Sverige skulle få kvar går inte att ange seriöst innan det finns en färdig svensk lagmodell.
Det finns för många avgörande parametrar som fortfarande är okända.
En procents skatt är inte samma sak som två procent. Ett fribelopp på 100 miljoner är inte samma sak som en miljard. Företagsaktier till fullt marknadsvärde är inte samma skattebas som företagsaktier med 50 procents rabatt.
Och en skatt utan regler för utflyttning fungerar annorlunda än en skatt som kombineras med en exitskatt eller andra regler som beskattar värden som byggts upp under tiden personen bodde i Sverige.
Politikerna kan inte samtidigt maximera intäkterna och minimera alla problem
Det är här kompromisserna blir tydligast.
Anta att politikerna vill skydda entreprenörer från skatt på deras företag.
Då undantas onoterade aktier.
Problemet är att några av Sveriges allra största förmögenheter just består av onoterade företagsaktier.
Skatten missar då en del av målgruppen.
Anta i stället att samtliga onoterade aktier beskattas till fulla marknadsvärden.
Då ökar skattebasen, men problemen med värdering och likviditet blir mycket större.
Samma konflikt finns kring bostäder, pensionskapital, jord- och skogsbruk, stiftelser och andra tillgångar.
Ju fler undantag politikerna inför för att göra skatten mindre smärtsam, desto lättare blir den ofta att planera bort.
Därför skulle en modern modell sannolikt behöva en bred bas
Internationella erfarenheter pekar mot en ganska tydlig princip.
Om Sverige ändå väljer att beskatta stora nettoförmögenheter bör basen vara bred och reglerna så neutrala som möjligt.
Det betyder inte att varje tillgång måste beskattas på exakt samma tekniska sätt.
Men ekonomiskt likvärdiga tillgångar bör inte ha dramatiskt olika skatt bara för att den ena råkar ligga i ett börsbolag och den andra i ett privat holdingbolag.
Annars kommer enorma resurser att läggas på att flytta förmögenheten till rätt juridisk låda.
En välkonstruerad modell skulle därför sannolikt behöva:
- en mycket hög inträdesgräns
- relativt få undantag
- tydliga regler för skulder
- robust värdering av onoterade bolag
- regler för utländska tillgångar
- kontroll av verkligt ägande
- uppskov för vissa illikvida företagsandelar
- regler för människor som flyttar från Sverige.
Dessutom bör skatten fasas in på ett sätt som undviker absurda tröskeleffekter.
En person vars förmögenhet går från 999 miljoner till 1,001 miljarder kronor ska inte plötsligt kunna få ett helt oproportionerligt skattekrav.
En exitskatt kan göra utflyttning mindre attraktiv – men skapar nya frågor
När utflyttning blir central kommer frågan om exitskatt nästan automatiskt upp.
Principen är att Sverige på något sätt beskattar kapitalvinster eller värden som byggts upp medan personen varit skattskyldig här, även om personen lämnar landet innan tillgången säljs.
Det kan minska möjligheten att helt enkelt flytta dagen före en försäljning och därmed komma undan svensk beskattning.
Men även en exitskatt måste utformas försiktigt.
EU-rätten begränsar hur aggressivt ett medlemsland kan beskatta personer som flyttar inom unionen. Skatten kan också skapa likviditetsproblem om den tas ut innan en faktisk vinst har realiserats.
Det är därför ingen enkel universallösning.
Skulle entreprenörskapet minska?
Det går inte att utesluta.
Förmögenhetsskatt förändrar avkastningen på att bygga upp stora privata förmögenheter och kan därför påverka incitamenten att investera, spara och driva företag.
Men storleken på effekten är betydligt svårare att fastställa än den politiska retoriken antyder.
En entreprenör bygger normalt inte ett företag som blir värt tio miljarder kronor enbart därför att den framtida privata skatten är låg.
Samtidigt kan den skattemässiga skillnaden bli mycket stor över ett helt företagsliv.
Det viktiga är därför marginalen.
Hur mycket sämre blir avkastningen? Hur enkelt går skatten att skjuta upp? Kan företagets pengar användas för investeringar innan skatten tas ut? Finns bättre skattemässiga alternativ i andra länder?
Små förändringar påverkar sannolikt relativt få beslut.
Mycket höga och svårundvikliga skatter kan påverka betydligt fler.
Fördelningseffekten skulle däremot vara tydlig
Här råder mindre osäkerhet.
En skatt som börjar först vid en miljard kronor är extremt progressiv.
Nästan hela den direkta skattebördan skulle hamna hos en mycket liten grupp människor med exceptionellt stora förmögenheter.
Om intäkterna används till offentliga utgifter eller skattesänkningar längre ned i inkomstfördelningen ökar den ekonomiska omfördelningen ytterligare.
Det är också det starkaste argumentet från förespråkarna.
De menar att en person med flera miljarder i tillgångar har betydligt större betalningsförmåga än en löntagare vars huvudsakliga skatter tas ut på arbete och konsumtion.
Motargumentet är att förmögenheten ofta representerar ägande i produktiva företag och därför inte kan behandlas som ett stort bankkonto.
Båda perspektiven innehåller en del av sanningen.
En skatt på miljardärer är därför framför allt en fråga om design
Det är kanske den viktigaste slutsatsen.
Debatten låter ofta som en folkomröstning om huruvida miljardärer ska ”betala mer”.
Den ekonomiska frågan är betydligt mer teknisk.
En mycket dåligt konstruerad miljardärsskatt kan:
- ge mindre pengar än väntat
- skapa avancerad skatteplanering
- driva ut ägare
- gynna vissa tillgångsslag framför andra
- skapa återkommande värderingstvister
- pressa ägare att sälja delar av företag.
En bättre konstruerad skatt kan minska flera av problemen genom en mycket hög inträdesgräns, bred skattebas, neutrala värderingsregler och uppskov där det finns verkliga likviditetsproblem.
Det gör inte kostnaderna noll.
Men det kan förändra deras storlek kraftigt.
Så vad skulle faktiskt hända i Sverige?
Om Sverige inför en välkonstruerad miljardärsskatt är det mest sannolika förloppet inte särskilt dramatiskt.
Staten skulle få nya skatteintäkter.
Några mycket förmögna personer skulle lämna landet eller överväga att göra det.
Ännu fler skulle se över sina bolagsstrukturer och tillgångar tillsammans med skatterådgivare.
Vissa företagsägare skulle behöva frigöra mer privata pengar för att betala skatt, medan uppskovssystem skulle kunna lindra problemen för illikvida innehav.
Några företag där en utflyttande miljardär är en aktiv och central huvudägare skulle kunna påverkas tydligt.
Men Sverige skulle inte plötsligt tömmas på företag, kapital och miljardärer.
Samtidigt skulle staten inte heller kunna stoppa in en statisk mångmiljardberäkning i budgeten och utgå från att varje krona faktiskt kommer in.
Går det då att beskatta miljardärer hårdare utan att skattebasen försvinner?
Ja.
Det är det tydligaste svaret som den internationella och skandinaviska forskningen ger.
Men det är inte samma sak som att säga att skatten saknar kostnader.
Rika människor reagerar på skatter. En del flyttar. En del investerar annorlunda. Många skatteplanerar. Företag kan påverkas när en aktiv huvudägare lämnar landet.
Den bästa forskningen tyder samtidigt på att migrationseffekten är betydligt mindre än den mest dramatiska delen av debatten antyder.
Den större utmaningen kan vara att säkerställa att miljardärens förmögenhet fortfarande finns kvar i den beskattningsbara basen, även när personen själv bor kvar i Sverige.
Därför är det svårt att försvara påståendet att 50 miljarder kronor bara ligger och väntar på staten.
Men det är lika svårt att försvara påståendet att en miljardärsskatt skulle bli meningslös eftersom alla rika omedelbart lämnar landet.
Den verkliga striden handlar om allt däremellan.
Sverige kan beskatta miljardförmögenheter hårdare. Frågan är hur mycket skatteintäkter landet vill försöka få in – och hur mycket ekonomisk anpassning man är beredd att acceptera för att göra det.