Iran säger sig vara redo att omedelbart återgå till interimsavtalet med USA från juni, om Washington gör samma sak. Men samtidigt förbereder USA nya banksanktioner och har åter angripit mål kopplade till Irans revolutionsgarde. Den dubbla utvecklingen gör att en diplomatisk väg fortfarande finns kvar, samtidigt som risken ökar för en ny större militär fas med konsekvenser långt utanför Mellanöstern.

Irans president Masoud Pezeshkian gav under tisdagen den 1 september beskedet att landet är berett att återgå till de åtaganden som gjordes i juni.

Villkoret är att USA också återgår till sin del av överenskommelsen.

Det är inte ett nytt fredsavtal och inte heller ett besked om att formella förhandlingar redan har återupptagits. Men uttalandet visar att Iran fortfarande ser juniöverenskommelsen som en möjlig väg tillbaka från den nuvarande konfrontationen.

Problemet är att utvecklingen samtidigt går åt motsatt håll.

USA:s finansminister Scott Bessent har meddelat att nya sanktioner mot en iransk bank sannolikt kommer redan denna vecka. Ytterligare åtgärder väntas därefter, samtidigt som Washington försöker isolera iranska banker, företag och andra aktörer med koppling till revolutionsgardet från det internationella finansiella systemet.

Under tisdagskvällen kom dessutom nya amerikanska flyganfall mot mål kopplade till revolutionsgardet.

Diplomati, ekonomiskt tryck och militära attacker pågår därför parallellt.

Iran vill tillbaka till avtalet från juni

Interimsavtalet från juni var tänkt att bryta den militära spiralen och skapa ett 60 dagar långt fönster för fortsatta förhandlingar.

De mest känsliga frågorna löstes inte. Det gällde framför allt Irans kärnprogram och den långsiktiga relationen mellan Teheran och Washington.

I stället handlade uppgörelsen om att stoppa striderna och minska det omedelbara trycket.

USA skulle bland annat lätta på delar av sanktionerna och blockaden mot iranska hamnar. Iran skulle i sin tur garantera säkrare passage för kommersiell sjöfart genom Hormuzsundet.

Det är denna ordning som Pezeshkian nu säger att Iran kan återgå till.

För Iran är det centralt. Landets oljeexport har pressats kraftigt av den amerikanska blockaden och de finansiella restriktionerna, samtidigt som Hormuz har blivit Teherans viktigaste verktyg för att sätta press tillbaka på USA och dess allierade.

Det gör att erbjudandet både är diplomatiskt och ekonomiskt.

Iran behöver lättnader för att kunna få ut mer olja och återfå tillgång till internationella betalningsflöden. Samtidigt vet ledningen att störningar kring Hormuz snabbt kan påverka energipriser över hela världen.

USA förbereder nya banksanktioner

Washington visar däremot få tecken på att vara på väg att lätta trycket.

Scott Bessent har sagt att USA sannolikt inför en ny sanktion mot en iransk bank redan denna vecka och ytterligare en nästa vecka.

Därefter kan fler sekundära sanktioner följa.

Det innebär att även företag och banker utanför Iran riskerar amerikanska åtgärder om de fortsätter göra affärer med sanktionerade iranska aktörer.

Strategin ingår i den amerikanska kampanjen Operation Economic Outcast, där målet är att begränsa Irans möjligheter att använda det internationella finanssystemet och slå mot de ekonomiska nätverk som USA kopplar till revolutionsgardet.

Det amerikanska finansdepartementet beskriver själv hur Operation Economic Outcast ska öka det finansiella trycket mot Iran.

Här uppstår den stora motsättningen.

Iran säger att en återgång till avtalet kräver amerikanska lättnader. USA går samtidigt vidare med nya åtgärder som kan göra Irans ekonomiska isolering ännu större.

Båda signalerna kan därför vara sanna samtidigt: det finns en diplomatisk dörr kvar, men de praktiska förutsättningarna för att gå igenom den blir allt sämre.

Nya amerikanska attacker höjer insatsen

Den ekonomiska konflikten sker dessutom samtidigt som de militära angreppen åter har intensifierats.

USA attackerade under tisdagen nya mål kopplade till Irans revolutionsgarde.

Explosioner rapporterades på flera platser i södra Iran, bland annat i områden kring Qeshm, Bandar Abbas, Chabahar, Jask och Sirik.

Attacken följde på en ny våg av konfrontation under de senaste dagarna.

USA hade tidigare slagit mot Larak. Iran svarade därefter med robotar mot två amerikanska baser i Jordanien.

Det betyder att det inte längre bara handlar om hård retorik eller ekonomiska påtryckningar.

Båda sidor har åter visat att de är beredda att använda militärt våld direkt mot den andra sidans intressen.

Det gör situationen betydligt mer instabil än när juniavtalet först slöts.

Hurbra har tidigare gått igenom varför den tidigare Iranöverenskommelsen började falla sönder. Dagens läge visar att samma grundproblem fortfarande finns kvar: varje begränsad attack riskerar att mötas av ett nytt svar.

Risken är inte ett helt nytt krig

Det är samtidigt missvisande att beskriva situationen som om USA och Iran står på tröskeln till ett helt nytt krig.

Konflikten har redan pågått under lång tid.

Den mer relevanta frågan är om den nu går in i en ny och betydligt större militär fas.

Det finns flera faktorer som ökar den risken.

USA har varnat för hårdare attacker om Iran svarar på de senaste amerikanska angreppen. Från iransk sida har företrädare samtidigt återkommande hotat med att andra länders oljeexport från Persiska viken kan påverkas om Iran själv blockeras från marknaden.

Det skapar en farlig mekanism.

Om båda sidor ser sina egna angrepp som begränsade men motståndarens svar som ett skäl för ytterligare eskalering kan konflikten växa utan att någon av dem egentligen fattat ett formellt beslut om ett större krig.

Samtidigt finns fortfarande bromsar.

Pezeshkians besked visar att den iranska regeringen inte har stängt dörren till ett avtal. Även från amerikansk sida har det funnits signaler om att varje militär konfrontation inte nödvändigtvis ska leda till ett fullskaligt krig.

Det är därför fortfarande möjligt att båda sidor använder trycket för att försöka förbättra sina positioner inför nya förhandlingar.

Men marginalerna blir mindre för varje ny attack.

Hormuz är den stora ekonomiska risken

För omvärlden är Hormuzsundet den viktigaste delen av konflikten.

Sundet mellan Iran och Oman är en av världens absolut viktigaste transportleder för olja och gas. En stor del av exporten från Saudiarabien, Irak, Kuwait, Qatar och andra producenter passerar genom området.

Hurbra har tidigare förklarat varför Hormuzsundet är så viktigt för världsekonomin.

Trafiken genom sundet har redan minskat dramatiskt under konflikten.

Amerikanska energimyndigheten EIA har uppskattat att olje- och petroleumflödena genom Hormuz föll från omkring 21,6 miljoner fat per dag under fjärde kvartalet 2025 till omkring 4,9 miljoner fat per dag under andra kvartalet 2026.

Läget är därför redan långt från normalt.

Under måndagen registrerades bara ett fåtal fartyg genom sundet. Samtidigt attackerades två supertankers med saudisk olja av okända projektiler efter att ha lämnat området.

Det finns inga säkra uppgifter som visar att Iran låg bakom attackerna.

Men för marknaden spelar själva osäkerheten stor roll.

Redare måste bedöma säkerhetsrisker, försäkringskostnader stiger och varje ny incident kan göra det svårare och dyrare att transportera olja ut ur Persiska viken.

Oljepriset steg kraftigt efter upptrappningen

Marknaden reagerade snabbt på tisdagens utveckling.

Brentoljan steg till omkring 94 dollar per fat under kvällen, medan den amerikanska WTI-oljan handlades runt 89 dollar.

Bakom uppgången finns framför allt risken för nya leveransstörningar.

Iran behöver inte kunna stänga Hormuz helt för att få stora effekter på energimarknaden. Det räcker att trafikvolymerna hålls nere eller att osäkerheten gör transporter dyrare.

Samtidigt har den amerikanska blockaden slagit hårt mot Irans egen export.

Iranska råoljelastningar uppges ha fallit till omkring 220 000–255 000 fat per dag i augusti, från ungefär två miljoner fat per dag i mars.

Kina är i praktiken den enda riktigt stora köparen som återstår.

Det hjälper till att förklara varför Iran både erbjuder en väg tillbaka till ett avtal och samtidigt håller Hormuzfrågan levande.

Teheran behöver få bort delar av det amerikanska trycket. Men landets starkaste motmedel är också det som riskerar att skada världsekonomin mest.

Så kan Sverige påverkas

För svenska hushåll och företag går vägen från Iran till den egna ekonomin framför allt via energi och inflation.

Sverige behöver inte importera stora mängder iransk olja för att påverkas.

Olja prissätts på en global marknad.

Om leveranser från Persiska viken minskar kan råoljan bli dyrare även för europeiska raffinaderier som köper sin olja från helt andra länder.

Därefter kan effekterna spridas vidare till diesel, bensin, transporter och industrikostnader.

Hurbra har tidigare gått igenom hur störningar kring Hormuz kan slå mot svenska bensin- och dieselpriser.

Den svenska kedjan är relativt enkel:

dyrare och mer riskfylld sjöfart genom Hormuz höjer oljepriset, vilket kan göra transporter och drivmedel dyrare. Det ökar företagens kostnader och kan i nästa steg hålla inflationen högre.

Det är särskilt känsligt när Riksbanken redan bevakar energipriserna noggrant.

Riksbanken konstaterade den 20 augusti att utbudsstörningarna från kriget i Mellanöstern fortfarande innebär en risk för för hög inflation.

Styrräntan ligger på 1,75 procent och banken har samtidigt hållit möjligheten öppen för en höjning senare under året.

En ny kraftig oljeprisuppgång skulle därför kunna göra det svårare för Riksbanken att sänka räntan, även om den svenska ekonomin i övrigt skulle behöva mer stöd.

Europa har samma problem

Liknande risker finns i euroområdet.

Europeiska centralbanken har varnat för att långvarigt högre energipriser kan minska hushållens realinkomster och pressa både konsumtion och investeringar.

Det betyder att en ny energichock kan ge Europas centralbanker ett obehagligt val.

Om oljepriset stiger kan inflationen öka igen. Samtidigt riskerar den ekonomiska tillväxten att försvagas.

Det är just den kombinationen som gör konflikten i Iran så ekonomiskt farlig även långt från själva striderna.

Ett mindre antal attacker i Persiska viken kan snabbt bli ett problem för europeiska hushåll, industriföretag och centralbanker.

Diplomatin finns kvar, men tiden arbetar emot den

Irans erbjudande om att återgå till juniavtalet är därför betydelsefullt.

Det visar att det fortfarande finns en möjlig politisk väg bort från en större militär eskalering.

Men det räcker inte att den möjligheten finns på papperet.

USA måste i så fall vara berett att lätta på åtminstone delar av sitt ekonomiska och militära tryck. Iran måste samtidigt kunna garantera att sjöfarten genom Hormuz blir säkrare och att nya attacker inte följer.

Just nu går utvecklingen åt andra hållet.

USA förbereder nya sanktioner. Amerikanska flyganfall har åter träffat iranska mål. Iran hotar med att andra oljeexportörer kan påverkas om landets egen export blockeras.

Det gör att både diplomati och eskalering pågår samtidigt.

Och så länge ingen sida faktiskt börjar genomföra den del av juniavtalet som den andra kräver kommer varje nytt angrepp, varje banksanktion och varje incident kring Hormuz att öka risken för att den diplomatiska dörren till slut stängs helt.