USA och Iran skulle använda 60 dagar till att förhandla fram en slutlig uppgörelse. Nu anklagar båda sidor i stället varandra för att ha brutit avtalet.

Efter de nya amerikanska attackerna mot Iran har läget snabbt blivit mer osäkert. USA säger att attackerna var ett svar på angrepp mot kommersiella fartyg vid Hormuzsundet. Iran säger att USA har brutit mot avtalet och varnar för svar.

Det är därför Iranavtalet nu ser ut att spricka. Inte nödvändigtvis för att någon sida formellt har lämnat alla förhandlingar, utan för att själva grunden för förhandlingarna håller på att rasa: båda sidor säger att de försvarar avtalet, men båda agerar på sätt som gör det svårare att rädda.

Ett avtal som redan var skört

USA och Iran hade ett tillfälligt upplägg som skulle ge parterna tid att försöka nå en större uppgörelse. Enligt Reuters uppgifter om det 14-punktsutkast som legat till grund för samtalen handlade det bland annat om Irans kärnprogram, sanktioner, oljeexport och frysta tillgångar.

Det var alltså inte ett enkelt fredsavtal där allt redan var löst.

Snarare var det en paus med villkor. USA ville pressa Iran till eftergifter. Iran ville få lättnader i sanktioner och kunna behålla delar av sitt politiska och ekonomiska handlingsutrymme. Båda sidor hade starka skäl att tala om förhandling – men också starka skäl att inte se svaga ut.

Det är just därför avtalet var bräckligt redan från början.

När ett sådant avtal bygger på att båda sidor samtidigt ska avstå från provokationer, visa styrka hemma och förhandla om stora säkerhetsfrågor, krävs det inte mycket för att det ska börja falla isär.

USA säger att Iran bröt först

USA:s linje är att de nya attackerna mot Iran var ett svar på angrepp mot kommersiella fartyg vid Hormuzsundet.

Enligt den amerikanska militären slog USA mot över 80 mål kopplade till Irans militära förmåga. Det handlade bland annat om luftvärn, radar, ledningsnätverk, anti-skeppssystem och båtar kopplade till Irans revolutionsgarde.

Hurbra har gått igenom själva attackvågen i nyhetsartikeln om att Trump bombar Iran igen och att USA slog mot över 80 mål.

Från amerikansk sida är argumentet tydligt: Iran eller Iranstödda aktörer hotade internationell sjöfart, och USA svarade militärt för att skydda fartygstrafiken.

Det är också ett sätt för Trump att markera att USA inte tänker acceptera attacker i Hormuzsundet. Sundet är en av världens viktigaste energipassager, och hot mot fartyg där blir snabbt en global fråga.

Men även om USA beskriver attackerna som defensiva får de politiska konsekvenser. För Iran blir det svårt att fortsätta tala om ett avtal samtidigt som amerikanska bomber träffar iranska mål.

Iran säger att USA har brutit avtalet

Iran ser saken från motsatt håll.

Från Teherans perspektiv är det USA som har eskalerat genom att slå direkt mot iranska mål. Iran kan därför beskriva attackerna som ett brott mot den freds- eller vapenvileprocess som parterna skulle hålla vid liv.

Det är en viktig skillnad.

USA säger att attackerna var ett svar på Irans agerande. Iran säger att attackerna visar att USA inte är seriöst med avtalet. Båda sidor kan alltså hävda att den andra sidan bröt först.

Det gör avtalet mycket svårt att rädda.

Om Iran inte svarar riskerar regimen att framstå som svag. Om Iran svarar militärt riskerar USA att slå igen. Om USA slår igen blir det ännu svårare för Iran att återgå till förhandlingar utan att tappa ansiktet.

Där finns den farliga spiralen.

Varje steg kan förklaras som ett svar. Men varje svar gör nästa steg mer sannolikt.

Trump använder både hot och förhandling

Donald Trumps Iranlinje bygger på två saker samtidigt: hot och förhandling.

Det är inte nytt. Trump har ofta använt hård press som en del av sin förhandlingsstrategi. Han vill kunna säga att USA är redo att göra upp, men också att USA är redo att slå till om motparten inte går med på villkoren.

Problemet är att Iranfrågan inte är en vanlig förhandling.

Det handlar om kärnprogram, sanktioner, regional makt, olja, fartygstrafik och amerikanska baser i Mellanöstern. Det handlar också om prestige på båda sidor.

När Trump säger att USA vill ha ett avtal men samtidigt hotar med att ”slutföra jobbet” blir budskapet dubbelt. Det kan öka pressen på Iran. Men det kan också göra det politiskt svårare för Iran att kompromissa.

Ingen regim vill se ut som om den förhandlar under bomber.

Det är därför attackerna inte bara är en militär insats. De påverkar själva möjligheten att fortsätta förhandla.

Hormuzsundet gör konflikten större

Att attackerna kopplas till Hormuzsundet gör läget ännu känsligare.

Hormuzsundet är inte bara en regional militär punkt. Det är en flaskhals för olja, gas och global handel. När fartyg hotas där reagerar inte bara försvarsdepartement och regeringar. Även energimarknaden reagerar.

Hurbra har tidigare förklarat varför Trumps attacker vid Hormuzsundet kan påverka oljepriset.

Det gör också konflikten svårare att isolera.

Om Iran vill svara kan fartygstrafiken bli ett sätt att sätta press på USA och dess allierade. Om USA vill svara kan militär närvaro i området öka. Om marknaden börjar räkna med större risker kan oljepriset stiga.

Då blir Iranavtalet inte bara en fråga om kärnprogram och sanktioner. Det blir en fråga om världshandel och energisäkerhet.

Därför är avtalet svårt att rädda

Iranavtalet riskerar att spricka av tre skäl.

För det första har båda sidor redan börjat använda avtalet som argument mot den andra. USA säger att Iran underminerar fredsprocessen genom attacker mot fartyg. Iran säger att USA underminerar fredsprocessen genom militära angrepp.

För det andra finns ett starkt behov av att visa styrka. Trump vill inte se ut som om han låter Iran hota fartygstrafiken. Iran vill inte se ut som om landet accepterar amerikanska attacker utan svar.

För det tredje är situationen rörlig. Nya incidenter i Hormuzsundet, attacker mot amerikanska mål eller ytterligare sanktioner kan snabbt förändra läget.

Det betyder inte att avtalet redan är dött. I konflikter av den här typen kan parter fortsätta prata även efter militära attacker, särskilt om båda vill undvika ett större krig.

Men det betyder att avtalet nu är mycket svårare att sälja politiskt.

USA måste kunna säga att man inte backar för Iran. Iran måste kunna säga att man inte böjer sig för USA. Det lämnar väldigt lite utrymme för en lugn återgång till förhandlingsbordet.

Vad händer om Iranavtalet faller?

Om avtalet faller helt ökar risken för flera saker samtidigt.

Den militära aktiviteten kring Hormuzsundet kan öka. Olje- och gasmarknaden kan bli mer nervös. Iran kan närma sig en hårdare linje kring kärnprogrammet. USA kan öka trycket genom fler sanktioner eller nya attacker.

Det kan också skapa problem för USA:s allierade.

Många länder vill undvika ett större krig med Iran, men de vill också skydda fartygstrafik och energiflöden. Om konflikten växer måste fler regeringar ta ställning till hur nära de ska ligga USA:s linje.

Det är därför den nya attackvågen är större än själva målen som träffades.

Den visar att USA och Iran fortfarande kan tala om avtal – men samtidigt röra sig mot en ny militär upptrappning.

Iranavtalet spricker inte nödvändigtvis i ett enda formellt besked. Det kan spricka steg för steg.

Det är det som händer nu.