Iran skärper tonen mot grannländer som hjälper USA att öka det ekonomiska trycket på Teheran. Mohsen Rezaei, ny sekreterare för Irans högsta nationella säkerhetsråd, varnar för att även olje- och handelsrutter som går runt Hormuzsundet kan bli mål. Hotet träffar en av energimarknadens viktigaste säkerhetsventiler mitt under den pågående Hormuzkrisen.

Budskapet kommer samtidigt som USA förbereder en ny och omfattande ekonomisk offensiv mot Iran. Rezaei säger att grannländer som hjälper Washington kan betraktas som motståndare och att Iran kan slå mot deras intressen.

Särskilt känsligt är hotet mot alternativa oljevägar. När trafiken genom Hormuz har minskat kraftigt har pipelines genom Saudiarabien och Förenade arabemiraten blivit ännu viktigare för att hålla olja borta från den mest utsatta sjövägen.

Om också dessa korridorer betraktas som möjliga mål blir det svårare för marknaden att räkna med att ett längre stopp i Hormuz går att kompensera genom andra vägar.

Saudiarabien och UAE står mest i fokus

Rezaei har inte pekat ut enskilda Gulfstater som konkreta mål. Men geografiskt och ekonomiskt är framför allt Saudiarabien och Förenade arabemiraten centrala.

Saudiarabien har sin stora East-West-pipeline som kan transportera olja från landets östra delar till Röda havet. Kapaciteten uppgår till omkring 7 miljoner fat per dag, även om den praktiskt tillgängliga exportkapaciteten är lägre.

Den rutten är särskilt viktig eftersom oljan då helt kan undvika Hormuzsundet.

Förenade arabemiraten har på motsvarande sätt en pipeline till Fujairah på landets östkust, utanför Persiska viken och Hormuz. Kapaciteten ligger på omkring 1,8 miljoner fat per dag.

Det är just den typen av infrastruktur som fått allt större betydelse när oljeflödet genom Hormuzsundet har minskat kraftigt.

Kuwait, Qatar och Bahrain är ännu mer beroende av själva sundet och saknar i dag egna alternativ med motsvarande kapacitet. Qatar är särskilt utsatt eftersom landets mycket stora LNG-export normalt går sjövägen genom Hormuz.

Hotet riktas mot Gulfens plan B

Det som gör Rezaeis uttalande ekonomiskt viktigt är därför inte bara att Iran återigen hotar sina grannar.

Det handlar om att Teheran för in även lösningarna på Hormuzproblemet i den militära hotbilden.

Saudiarabien har diskuterat ytterligare utbyggnad av kapaciteten mot Röda havet. Samtidigt diskuteras fler framtida vägar via bland annat Oman och regional järnvägs- och pipelineinfrastruktur.

De projekten är tänkta att minska Gulfstaternas och världsekonomins beroende av ett enda smalt sund.

Om Iran signalerar att också sådana rutter kan angripas minskar deras värde som försäkring i en kris.

Det betyder inte att ett iranskt angrepp är nära förestående. Rezaeis uttalande är ett politiskt och militärt hot, inte ett besked om att någon attack har beslutats.

Men för energimarknaden räcker ofta en ökad risk för störningar för att driva upp kostnaden för transporter, försäkringar och olja.

Hormuz är redan kraftigt störd

Hormuzkrisen är redan långt ifrån ett normalt läge.

Före krisen passerade mer än 20 miljoner fat olja och oljeprodukter per dag genom sundet. Den amerikanske energiministern Chris Wright har uppgett att flödet på senare tid har legat kring 8 miljoner fat per dag räknat som ett sjudagarsgenomsnitt.

Även trafiken med stora råolje- och LNG-tankers har periodvis varit mycket begränsad.

Det gör varje fungerande alternativ viktigare.

Hormuzsundet är en av världens viktigaste energipassager, och ett längre avbrott påverkar inte bara Gulfstaternas export utan även priser på energi långt utanför regionen.

Oljepriset har redan stigit kraftigt

Marknaden gick in i helgen med ett tydligt riskpåslag.

Brentoljan stängde fredagen den 21 augusti på 94,39 dollar per fat efter att ha stigit drygt 6 procent under veckan. Den amerikanska WTI-oljan stängde på 87,06 dollar.

Det går däremot ännu inte att säga hur mycket Rezaeis senaste hot påverkar priset. Uttalandet fick internationell spridning under helgen, när den ordinarie oljehandeln var stängd.

När handeln öppnar blir en viktig fråga om investerare ser hotet mot alternativa exportleder som ytterligare ett skäl att lägga på en större geopolitisk riskpremie.

Det är också möjligt att hotet i första hand får effekt på försäkringskostnader, fraktpriser och villkoren för tankfartyg innan det syns tydligt i själva oljepriset.

USA förbereder nya sanktioner

Bakgrunden är att Trumpadministrationen förbereder ett nytt och mycket hårt ekonomiskt tryck mot Iran.

USA:s finansminister Scott Bessent väntas presentera nya åtgärder som bland annat kan rikta sig mot företag och länder som fortsätter göra affärer med Iran.

Kina är den viktigaste köparen av iransk olja och står enligt marknadsdata för mer än 80 procent av Irans sjöburna oljeexport.

Men Rezaeis budskap riktar sig särskilt mot Irans närmaste omgivning.

Förenade arabemiraten stoppade nyligen handel och finansiella transaktioner med Iran efter en ny militär incident. För Gulfstater som samtidigt har starka säkerhetsrelationer med USA skapar läget en svår balansgång.

Att ansluta sig till Washingtons ekonomiska press kan innebära större risk från Iran. Att stå utanför kan i stället skapa problem i relationen med USA.

Oman försöker fortfarande hålla diplomatin vid liv

Samtidigt fortsätter försöken att stabilisera situationen.

Oman har en särskild roll som medlare och har fortsatt kontakter med Iran om sjöfarten genom Hormuz. Egypten försöker också bidra till att Washington och Teheran återgår till förhandlingar.

Irak har dessutom fått iranskt tillstånd för vissa oljetankers att passera genom sundet.

Rezaei sade samtidigt att Iran fortsatt vill förhandla om en ordning för sjöfarten och att Teheran vill kunna ta ut avgifter för passage.

Det skapar en motsägelsefull situation: Iran diskuterar fortfarande praktiska lösningar för sjöfarten samtidigt som landets säkerhetsledning hotar de alternativa vägar som andra länder försöker utveckla.

Enligt Reuters fortsätter både USA och Iran dessutom med hård retorik inför de nya amerikanska sanktionerna.

Svårare att stabilisera energimarknaden

Den stora frågan för olje- och gasmarknaden är därför inte bara om Hormuz kan öppnas mer.

Den handlar också om huruvida Gulfstaterna kan bygga upp tillräckligt många andra exportvägar för att minska beroendet av sundet.

Rezaeis hot gör den kalkylen mer osäker.

Saudiarabiens Röda havsrutt och UAE:s Fujairahledning kan fortfarande transportera stora mängder energi utan att passera Hormuz. Men om infrastrukturen själv börjar betraktas som en del av konflikten ökar risken kring hela regionens energisystem.

Det kan göra det svårare att pressa ned oljepriserna även om själva trafiken genom Hormuz förbättras.

Och ju längre konflikten fortsätter, desto större blir pressen på Gulfstaterna att välja mellan två risker: USA:s ekonomiska krav och Irans säkerhetspolitiska hot.