En svensk regering behöver inte ha stöd av en majoritet av riksdagen. Den behöver framför allt undvika att en majoritet aktivt röstar emot den. Det är därför Sverige kan få en statsminister som betydligt färre än 175 ledamöter röstar ja till – och därför partier som inte ens sitter i regeringen kan få stort inflytande över både budget och politik.
Med elva dagar kvar till riksdagsvalet den 13 september 2026 har skillnaden mellan de politiska sidorna krympt till 2,6 procentenheter i en färsk Novusmätning. Men även om ena sidan skulle bli störst på valdagen betyder det inte automatiskt att den får statsministerposten.
I Sverige väljer väljarna nämligen inte regering direkt.
Vi väljer riksdagen. Sedan börjar nästa maktkamp.
Sverige har negativ parlamentarism
Det viktigaste begreppet för att förstå svensk regeringsbildning är negativ parlamentarism.
Det låter mer komplicerat än det är.
För att bli statsminister behöver en kandidat inte samla en majoritet bakom sig. Kandidaten måste i stället undvika att en majoritet röstar emot.
Riksdagen har 349 ledamöter. För att stoppa en statsministerkandidat krävs därför minst 175 nej-röster.
Får kandidaten 174 nej eller färre är kandidaten godkänd.
Det spelar ingen roll om antalet ja-röster är ännu lägre.
Det är den stora skillnaden jämfört med hur många intuitivt tänker sig en omröstning. I en vanlig föreningsomröstning eller många andra politiska beslut tänker vi oss att den sida som får flest röster vinner.
När riksdagen väljer statsminister är frågan i stället:
Finns det 175 ledamöter som aktivt motsätter sig den här kandidaten?
Om svaret är nej kan kandidaten bli statsminister.
En statsminister kan få fler nej än ja
Magdalena Anderssons statsministeromröstning i november 2021 är ett nästan perfekt exempel.
101 ledamöter röstade ja.
173 röstade nej.
75 avstod.
Om man bara tittar på ja och nej såg det alltså ut som ett mycket tydligt nederlag. Nästan dubbelt så många röstade emot Andersson som för henne.
Men 173 nej var inte tillräckligt.
Gränsen var 175.
Därför godkändes hon som statsminister.
Det är negativ parlamentarism i praktiken.
Nedlagda röster är därmed inte politiskt betydelselösa. Ett parti kan säga att det inte stöder en regering men ändå släppa fram den genom att avstå från att rösta nej.
Just därför används uttryck som att ett parti tolererar en regering.
Partiet behöver inte tycka att regeringen är bra. Det räcker att det bedömer alternativet som sämre eller inte vill bidra till att stoppa den.
Väljarna väljer inte statsminister
När vi röstar i riksdagsvalet väljer vi 349 riksdagsledamöter.
Vi röstar alltså inte formellt på Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller någon annan person till statsministerposten.
Valresultatet avgör hur mandaten i riksdagen fördelas mellan partierna. Därefter börjar regeringsbildningen.
Det innebär att uttryck som att någon ”vinner valet” kan betyda flera helt olika saker.
Ett parti kan bli störst.
En sida kan få flest röster.
En grupp partier kan få flest mandat.
Men inget av detta betyder automatiskt att dess ledare blir statsminister.
Det avgörande är i slutändan vilken statsministerkandidat som kan passera riksdagens 175-nej-gräns.
Fyra saker som inte är samma sak
| Begrepp | Vad det betyder |
|---|---|
| Största parti | Det parti som får flest röster eller mandat. |
| Flest mandat för en sida | Flera partier räknas tillsammans eftersom de väntas samarbeta. |
| Regeringsunderlag | De partier som gör det möjligt för en regering att tillträda och sitta kvar. |
| Budgetunderlag | De partier vars röster gör att regeringens budget kan vinna i riksdagen. |
De här fyra sakerna sammanfaller ibland.
Men de måste inte göra det.
Det är en viktig anledning till att svenska valresultat kan se enkla ut på valnatten men ändå följas av veckor eller månader av förhandlingar.
Vad gör talmannen efter valet?
Talmannen har en central roll när en ny regering behöver bildas.
Efter samtal med partiledarna försöker talmannen hitta den kandidat som bedöms ha bäst möjlighet att tolereras av riksdagen.
Det finns ingen regel som säger att talmannen måste börja med ledaren för det största partiet.
Det finns heller ingen grundlagsregel som ger det största ”blocket” första tjing på regeringsmakten.
Talmannens uppgift är i stället praktisk: att hitta en statsministerkandidat som kan klara omröstningen.
Talmannen kan ge en partiledare i uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Under sådana sonderingar förhandlar partierna bland annat om vilka som ska sitta i regeringen, vilka som ska stödja den utifrån och vilka politiska eftergifter som krävs.
När talmannen bedömer att en kandidat kan fungera läggs förslaget fram för riksdagen.
Då gäller återigen den avgörande regeln:
Minst 175 nej krävs för att stoppa kandidaten.
Den som vill läsa den formella processen steg för steg kan göra det hos Sveriges riksdag.
Den sittande statsministern försvinner inte automatiskt på valnatten
Ett riksdagsval fungerar inte som ett omedelbart maktskifte där den gamla regeringen försvinner när rösterna räknats.
Efter valet kan statsministern själv välja att begära sitt entledigande om det står klart att regeringen saknar möjlighet att fortsätta.
Men statsministern kan också sitta kvar och låta den nyvalda riksdagen pröva regeringen.
Efter ett ordinarie val finns en obligatorisk statsministerprövning om statsministern fortfarande sitter kvar.
Om minst 175 ledamöter då röstar nej måste statsministern avgå.
Om färre gör det kan regeringen fortsätta.
Det gör att även valets uppenbara ”förlorare” i teorin kan sitta kvar om motståndarna inte lyckas samla en majoritet bakom ett gemensamt nej.
Vad händer om ingen kan bilda regering?
Talmannen får göra fyra försök att få en statsminister godkänd.
Om riksdagen förkastar samtliga fyra förslag ska ett extra val hållas inom tre månader, så länge ett ordinarie val inte ändå ligger tillräckligt nära.
Sverige står samtidigt inte utan regering medan förhandlingarna pågår.
Den tidigare regeringen sitter kvar som övergångsregering tills en ny regering kan tillträda.
En övergångsregering sköter den löpande förvaltningen och sådant som måste hanteras, men enligt svensk politisk praxis bör den undvika stora nya politiska initiativ som kan vänta på en regering med tydligare parlamentariskt stöd.
Ett låst läge kan alltså bli politiskt besvärligt.
Men staten slutar inte fungera.
Hurbra har tidigare gått igenom detta mer ingående i Sverige utan regering efter valet 2026 – vad händer då?.
Minoritetsregeringar är normala i Sverige
En regering som själv kontrollerar färre än 175 mandat kallas minoritetsregering.
Det kan låta som ett undantagstillstånd.
I svensk politik är det snarare normalt.
Under stora delar av modern svensk demokrati har landet styrts av regeringar som inte själva haft majoritet i riksdagen.
Socialdemokratiska regeringar styrde exempelvis under långa perioder utan egna 175 mandat. Borgerliga regeringar har gjort samma sak.
Systemet bygger på att regeringar kan hitta stöd från andra partier från fråga till fråga eller genom mer formella samarbeten.
Det betyder att en regering kan vara liten till antalet mandat men ändå relativt stabil.
Det avgörande är vilka andra partier som accepterar att den sitter kvar.
Stefan Löfven blev statsminister med bara 132 ja-röster
Efter valet 2014 bildade Socialdemokraterna och Miljöpartiet regering under Stefan Löfven.
När riksdagen röstade om honom som statsminister fick han 132 ja-röster.
49 ledamöter röstade nej.
154 avstod.
Löfven hade alltså långt ifrån 175 aktiva ja-röster.
Men han hade heller inte 175 röster emot sig.
Därför kunde regeringen tillträda.
Det visar varför uttrycket ”regeringen har inte majoritet” inte behöver betyda att regeringen när som helst är på väg att falla.
Så länge oppositionen inte kan enas om att faktiskt fälla regeringen kan den fortsätta.
En regering kan också förlora sin budget
Samma Löfvenregering visade några månader senare att regeringsmakten och budgetmakten inte heller är samma sak.
I december 2014 förlorade regeringen riksdagens avgörande budgetomröstning.
Allianspartiernas budgetramar vann med stöd av Sverigedemokraterna.
Resultatet blev en dramatisk politisk kris, och Löfven meddelade att han tänkte utlysa extra val.
Något extra val genomfördes aldrig. I stället träffades den så kallade Decemberöverenskommelsen mellan regeringspartierna och delar av oppositionen.
Det viktiga principiellt är att budgetförlusten inte automatiskt avsatte regeringen.
Det finns ingen regel som säger att en statsminister måste avgå bara för att regeringens budget förlorar.
Regeringen kan göra det till en politisk förtroendefråga, men det är något annat än den formella konstitutionella mekanismen.
Budgeten är nästan en andra regeringsomröstning
En regering behöver därför lösa två olika problem.
Först måste den kunna tillträda.
Sedan måste den kunna regera.
Och där är budgeten central.
Riksdagen bestämmer hur statens pengar ska användas och vilka skatter som ska tas in. En regering som gång på gång inte kan få stöd för sina ekonomiska förslag får svårt att genomföra sin politik även om statsministern formellt sitter säkert.
Samtidigt är den svenska budgetprocessen byggd så att oppositionen inte hur enkelt som helst kan plocka russinen ur regeringens budget.
De övergripande ramarna beslutas först som ett sammanhängande paket. För att slå regeringens huvudalternativ behöver oppositionen därför normalt kunna samla stöd för ett konkurrerande budgetalternativ.
Det kan göra minoritetsregeringar mer handlingskraftiga än mandatantalet först antyder.
2021 visade hur statsminister och budget kan skiljas åt
Hösten 2021 blev den svenska parlamentariska matematiken särskilt tydlig.
Magdalena Andersson kunde godkännas som statsminister trots 101 ja och 173 nej.
Samtidigt antog riksdagen ett budgetalternativ framförhandlat av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Miljöpartiet lämnade därefter den planerade regeringen eftersom partiet inte ville sitta i en regering som tvingades styra på den budgeten.
Andersson begärde då att få bli entledigad innan hon ens formellt hade tillträtt sin första planerade regering.
Senare godkändes hon återigen och bildade en ren socialdemokratisk minoritetsregering.
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hur tre separata frågor kan uppstå samtidigt:
Vem tolereras som statsminister?
Vilka partier sitter i regeringen?
Vilken budget får majoritet i riksdagen?
Svar på de tre frågorna behöver inte vara desamma.
Stödpartier kan få stor makt utan ministrar
Att stå utanför regeringen betyder därför inte att ett parti saknar inflytande.
Tvärtom kan ett parti i ett jämnt parlamentariskt läge bli helt avgörande.
Ett stödparti kan kräva politiska reformer, budgetförändringar, utredningar eller andra eftergifter i utbyte mot att släppa fram regeringen eller rösta för dess budget.
Centerpartiets och Liberalernas roll efter valet 2018 är ett exempel.
Efter en lång regeringsbildning släppte partierna fram Stefan Löfven genom Januariavtalet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
C och L satt inte i regeringen.
Men genom det 73-punktsprogram som låg till grund för samarbetet fick de ändå betydande inflytande över regeringens politik.
Det är en avgörande del av svensk parlamentarism:
Ministerposter är inte den enda vägen till politisk makt.
Tidöavtalet visade en annan modell
Efter valet 2022 fick Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tillsammans 103 mandat.
Det är långt från egen majoritet.
Trots det kunde Ulf Kristersson bilda regering eftersom Sverigedemokraternas 73 mandat gav de fyra partierna sammanlagt 176 mandat.
SD gick inte in i regeringen.
I stället slöts Tidöavtalet, där partiet blev samarbetsparti och fick stort inflytande över flera centrala politiska områden.
Det visar återigen varför det är missvisande att bara räkna regeringens egna mandat.
En regering kan bestå av partier med 103 mandat men ha ett parlamentariskt underlag på 176.
Det är regeringsunderlaget som avgör mycket av dess faktiska styrka.
Varför kan stödpartier ibland bli starkare än regeringspartier?
Det beror på förhandlingsläge.
Om ett stödpartis röster krävs för att regeringen ska överleva eller få igenom sin budget kan varje hot om att dra tillbaka stödet bli betydelsefullt.
Ett parti med 20 mandat kan i ett extremt jämnt parlamentariskt läge vara mer avgörande än ett regeringsparti med 60 mandat.
Regeringspartierna är redan bundna till regeringen.
Stödpartiet kan däremot säga:
Utan våra röster finns ingen majoritet.
Det ger förhandlingsmakt.
Det betyder inte att stödpartiet bestämmer allt. Regeringen kontrollerar fortfarande Regeringskansliet, lägger propositioner och har ett omfattande politiskt initiativ.
Men den måste hela tiden ta hänsyn till vilka majoriteter som faktiskt finns i riksdagen.
Vad händer om regeringen verkligen förlorar riksdagens förtroende?
Då finns ett tydligare verktyg: misstroendeförklaring.
Minst 35 riksdagsledamöter måste begära en sådan omröstning.
Om minst 175 sedan röstar för misstroende mot statsministern måste hela regeringen avgå eller besluta om extra val.
Misstroende är alltså något helt annat än att regeringen förlorar en vanlig sakfråga.
En minoritetsregering kan förlora voteringar och fortsätta regera.
Det är först när en absolut majoritet uttryckligen säger att statsministern inte längre tolereras som regeringen ställs inför det formella valet att avgå eller utlysa extra val.
Vad betyder opinionsmätningarna inför valet 2026?
Det är här dagens politiska diskussion blir mer komplicerad än rubrikerna om två block.
I Novus/TV4:s mätning den 2 september ligger S, V, MP och C tillsammans på 50,3 procent.
M, SD, KD och L ligger tillsammans på 47,7.
Skillnaden är 2,6 procentenheter och ligger inom felmarginalen.
Men även om resultatet på valdagen skulle bli exakt så säger procentsiffrorna inte ensamma vilken regering Sverige får.
För det första ska rösterna omvandlas till mandat.
För det andra spelar fyraprocentsspärren stor roll. Liberalerna ligger i samma mätning under spärren, och om ett parti hamnar strax över eller strax under fyra procent kan mandatfördelningen förändras kraftigt.
För det tredje måste partier som räknas ihop som ett ”block” faktiskt kunna tolerera samma regering.
Det är fullt möjligt att flera partier tillsammans har fler mandat än sina motståndare men ändå har svårt att enas om vilka partier som ska sitta i regeringen, vem som ska vara statsminister eller vilken politik regeringen ska föra.
Därför är det värt att skilja dagens opinionsläge från den egentliga regeringsbildningen.
För den som vill följa de konkreta alternativen efter valet finns även Hurbra:s guide Regering efter valet 2026: Så kan den faktiskt se ut.
Fyraprocentsspärren kan ändra hela regeringsmatematiken
Ett parti behöver normalt få minst fyra procent av rösterna i hela landet för att delta i fördelningen av riksdagens utjämningsmandat.
Det gör spärrpartierna särskilt viktiga.
Skillnaden mellan exempelvis 3,9 och 4,1 procent kan vara bara några tusen röster.
Men de politiska konsekvenserna kan bli många mandat stora.
Om ett parti som förväntats ingå i ett regeringsunderlag faller ur riksdagen försvinner inte bara partiets egna mandat. Mandaten fördelas dessutom mellan de partier som klarar spärren.
Därför kan ett val där två sidor ligger nästan jämnt förändras kraftigt av hur det går för ett enda mindre parti.
Det gäller inte minst Liberalerna inför 2026, vilket Hurbra går igenom närmare i Kan Liberalerna klara riksdagsspärren 2026?.
Vem ”vinner” egentligen ett svenskt val?
Det finns inget enda svar.
Om ett parti får flest röster har det vunnit kampen om att bli största parti.
Om flera samarbetande partier får 175 mandat har de vunnit en parlamentarisk majoritet.
Om en partiledare kan få sin regering tolererad av riksdagen har den personen vunnit regeringsmakten.
Om regeringen dessutom kan samla stöd för sin budget har den fått betydligt bättre möjligheter att genomföra sin politik.
Det är fyra olika segrar.
De sammanfaller ibland.
Men det svenska politiska systemet kräver inte att de gör det.
Valresultatet är början – inte slutet
Det är därför svenska val ibland kan kännas märkliga för den som följer valvakan.
Ett parti firar att det blivit störst.
Ett annat block firar att det samlat flest mandat.
En tredje partiledare kan ändå visa sig ha den enklaste vägen till statsministerposten.
Och ett mindre parti kan sitta utanför regeringen men ändå få ett avgörande inflytande över budgeten.
Det är inte ett fel i systemet.
Det är själva konstruktionen.
Svensk parlamentarism utgår inte från att regeringen måste ha en egen majoritet. Den utgår från att en regering får styra så länge en absolut majoritet av riksdagen inte vill stoppa den.
Det gör den svenska definitionen av en valvinnare mindre självklar än en procentsiffra på valnatten.
Väljarna bestämmer hur riksdagen ska se ut. Riksdagen bestämmer vem som kan bli statsminister. Partiernas förhandlingar bestämmer regeringsunderlaget. Och riksdagens majoriteter bestämmer hur mycket av regeringens politik som faktiskt kan genomföras.
Det är först när alla de pusselbitarna har fallit på plats som Sverige verkligen vet vem som vann regeringsmakten.