Storbritanniens tillträdande premiärminister Andy Burnham stoppar Keir Starmers plan på ett nationellt digitalt id-system. Beslutet kommer innan Burnham formellt har hunnit tillträda och blir hans hittills tydligaste markering mot den avgående Labourregeringens politik.
Projektet skulle ge människor en statlig digital identitet i mobiltelefonen och användas för bland annat arbetskontroller och myndighetstjänster. Det hade uppskattats kunna kosta omkring 1,8 miljarder pund, men mötte kraftigt motstånd från både integritetsorganisationer, oppositionen och nästan tre miljoner personer som skrev under en protestlista.
Burnham skrotar däremot inte alla digitala identitetskontroller. E-visum, digitala kontroller av rätten att arbeta och privata verifieringstjänster kan bli kvar. Kursändringen gäller främst idén om en gemensam statlig digital identitet för hela befolkningen.
Burnham bryter med Starmer direkt
Andy Burnham valdes till ny Labourledare fredagen den 17 juli och väntas formellt ta över som premiärminister måndagen den 20 juli. Redan före maktöverlämningen har hans stab meddelat att arbetet med det nationella digitala id-systemet ska avslutas.
Personal och resurser ska i stället riktas mot frågor som levnadskostnader och hushållens ekonomi.
Det praktiska beslutet gäller ett tekniskt projekt som ännu inte var färdigutvecklat. Politiskt är betydelsen större. Burnham väljer en av Keir Starmers mest kritiserade reformer för att omedelbart visa att hans regering ska gå i en annan riktning.
Burnham har byggt mycket av sin profil på att flytta makt från Westminster och Whitehall till regioner, kommuner och lokala institutioner. Ett centraliserat statligt identitetssystem passar illa in i den berättelsen.
Att stoppa projektet blir därför både en konkret kursändring och en symbolfråga. Burnham kan framstå som handlingskraftig, samtidigt som han avvecklar en satsning som redan hade blivit impopulär och politiskt försvagad.
Det var inget vanligt nationellt id-kort
Förslaget har ofta beskrivits som ett brittiskt digitalt id-kort. Det handlade dock inte främst om ett fysiskt plastkort som alla invånare skulle bära.
Planen var att skapa en statlig digital identitet, tillgänglig exempelvis i en mobiltelefon. Den skulle kunna innehålla uppgifter som:
- namn
- födelsedatum
- fotografi
- nationalitet
- uppehållsstatus
Identiteten skulle från början användas för att bevisa att en person hade rätt att arbeta i Storbritannien. På längre sikt skulle samma lösning kunna ge tillgång till offentliga tjänster, bidrag och olika myndighetskontakter.
Starmer presenterade planen den 26 september 2025 som ett sätt att försvåra illegalt arbete och minska användningen av falska identitetshandlingar. Regeringen menade också att människor skulle slippa lämna samma personuppgifter till flera myndigheter.
Problemet var att systemets slutliga omfattning aldrig blev tydlig. Det saknades ett färdigt besked om vilka tjänster som skulle kopplas till identiteten, hur uppgifterna skulle lagras och vilka framtida regeringar som skulle kunna utvidga användningen.
Projektet hade startat – men systemet var inte färdigbyggt
Burnham river inte upp ett nästan färdigt digitalt system.
Starmers regering hade byggt upp en organisation, avsatt personal och förberett lagstiftning. En offentlig konsultation öppnades i mars 2026 och avslutades i maj. Regeringen arbetade också vidare med digital infrastruktur som GOV.UK One Login och en planerad statlig digital plånbok.
Däremot hade den slutliga tekniska lösningen inte beslutats. Regeringen hade inte heller presenterat någon fullständig kostnadsberäkning eller trovärdig tidsplan för när systemet skulle kunna tas i bruk.
Parlamentets granskning av planerna på digital identitet pekade på brister i både planering, kommunikation och ekonomiskt underlag.
Projektet hade alltså lämnat idéstadiet, men befann sig fortfarande i en förberedande fas. Burnham kan därför stoppa de största framtida investeringarna utan att behöva avveckla ett fullt fungerande system.
Kostnaden uppskattades till 1,8 miljarder pund
Storbritanniens budgetmyndighet OBR uppskattade att projektet skulle kunna kosta omkring 1,8 miljarder pund under budgetåren 2026/27 till 2028/29.
Cirka 500 miljoner pund beräknades gå till löpande utgifter och 1,3 miljarder till investeringar.
Det betyder inte att Burnham nu automatiskt frigör 1,8 miljarder pund. Beloppet var en prognos, inte en separat fond där alla pengar redan låg avsatta. En del kostnader för personal, utredningar, konsultationer och lagstiftningsarbete har dessutom redan uppstått.
Vissa närliggande digitala system ska fortsätta användas och kräver fortfarande finansiering.
Den ekonomiska vinsten ligger därför främst i att Storbritannien slipper gå vidare med den dyraste utvecklingen och lanseringen. Hur mycket som faktiskt sparas beror på vilka delar av arbetet som läggs ned och vilka som återanvänds i andra offentliga tjänster.
Oppositionen har samtidigt fått ett enkelt angreppsmål. Konservativa politiker anklagar Labour för att först ha lagt stora summor på ett dåligt planerat projekt och därefter avveckla det innan det gett någon nytta.
Liberaldemokraterna välkomnar att systemet stoppas, men beskriver processen som ett kostsamt slöseri.
Nästan tre miljoner skrev under protesten
Motståndet växte snabbt efter att Starmer meddelat att en digital identitet skulle krävas för att bevisa rätten att arbeta.
En namninsamling med kravet att regeringen inte skulle införa digitala id-kort samlade 2 984 191 underskrifter innan den stängdes i januari 2026. Frågan togs även upp till debatt i parlamentet.
Kritiken handlade inte bara om den första användningen för arbetskontroller. Motståndarna befarade att systemet gradvis skulle byggas ut till fler områden.
En identitet som först används vid anställning skulle senare kunna bli nödvändig för sjukvård, utbildning, bidrag, skatter eller andra offentliga tjänster. När infrastrukturen väl fanns på plats skulle det vara betydligt enklare för framtida regeringar att lägga till nya användningsområden.
Därmed blev debatten större än frågan om en app eller ett digitalt dokument. Den handlade om hur mycket information staten ska kunna koppla samman och hur enkelt en teknisk lösning kan utvecklas till ett bredare kontrollsystem.
Integritet, datasäkerhet och digitalt utanförskap
Regeringen hävdade att systemet inte skulle byggas som en enda stor central databas. Uppgifter skulle i stället hämtas från olika myndigheter när de behövdes.
Den förklaringen lugnade inte kritikerna.
Även ett system där informationen ligger utspridd kan göra det möjligt att koppla samman uppgifter om arbete, migration, bidrag och myndighetskontakter. Det skapar risker för både övervakning och felaktiga beslut om informationen är ofullständig eller felregistrerad.
Stora offentliga it-system kan också utsättas för dataintrång, driftstörningar och identitetsbedrägerier. Ju fler funktioner som kopplas till samma digitala identitet, desto större blir konsekvenserna om något går fel.
En annan kritik gällde personer som saknar modern mobiltelefon, stabil internetanslutning eller tillräcklig digital vana. Människor utan pass eller andra godkända handlingar skulle också kunna få svårt att skapa en digital identitet.
Ett system som skulle förenkla myndighetskontakter riskerade därmed att göra det svårare för äldre, låginkomsttagare och andra digitalt utsatta grupper att arbeta eller få tillgång till offentlig service.
Regeringen hade redan backat från obligatoriet
Starmerregeringen övergav redan i januari 2026 kravet att människor måste använda just den nya statliga identiteten för att visa sin rätt att arbeta.
Det var en stor reträtt. Den obligatoriska arbetskontrollen hade varit det tydligaste argumentet för att bygga systemet och samtidigt den del som väckt starkast motstånd.
Efter ändringen skulle den digitala identiteten vara frivillig och existera parallellt med pass, körkort och andra kontrollmetoder.
Burnham stoppar alltså ett projekt som redan hade förlorat mycket av sitt ursprungliga syfte. Det gör beslutet lättare att genomföra, men minskar inte dess politiska värde.
Han kan visa att en ny regering har tagit över utan att direkt behöva vinna en svår omröstning eller hitta finansiering till en stor ny reform.
Digitala arbetskontroller kan finnas kvar
| Del av systemet | Vad händer nu? |
|---|---|
| Nationellt statligt digitalt id | Skrotas |
| Obligatoriskt id för att få arbeta | Hade redan övergetts |
| Digital kontroll av arbetstillstånd | Väntas fortsätta |
| E-visum och digitala delningskoder | Finns redan och blir kvar |
| Privata verifieringstjänster | Berörs inte automatiskt |
| GOV.UK One Login | Framtiden är inte fullt klargjord |
Arbetsgivare använder redan digitala tjänster för att kontrollera personer med e-visum. För vissa brittiska och irländska pass kan identiteter även verifieras genom privata, certifierade företag.
Det finns dessutom planer på hårdare kontroller inom gigekonomin, där företag anlitar förare, bud och andra uppdragstagare utan traditionella anställningar.
Burnham verkar därför inte säga nej till digitala kontroller som princip. Skillnaden är att kontrollerna ska riktas mot särskilda situationer och inte bygga på att hela befolkningen får en gemensam statlig identitet.
Det är en viktig politisk gränsdragning, men ingen fullständig avveckling av den digitala kontrollapparaten.
Burnham behöver visa att kursändringen är mer än symbolpolitik
Beslutet stärker bilden av Andy Burnham som en premiärminister som vill bryta snabbt med Keir Starmer. Det passar också hans löfte om mindre centralisering och större fokus på hushållens vardagsekonomi.
Samtidigt är det enklare att stoppa en impopulär och ofärdig reform än att lösa Storbritanniens större problem med svag tillväxt, pressade offentliga finanser och höga levnadskostnader.
Burnham tar dessutom över utan att ha vunnit ett nationellt parlamentsval som partiledare. Oppositionen kommer därför att ifrågasätta både hans mandat och om hans politiska omläggning består av mer än att riva upp Starmers beslut.
Bakgrunden till maktskiftet och Starmers avgång finns i vår artikel om Keir Starmers väg bort från premiärministerposten. Storbritanniens återkommande ledarbyten förklaras också i guiden om varför landet byter premiärminister så ofta.
Den större digitala frågan försvinner däremot inte när det nationella id-systemet skrotas.
Om arbetskontroller, e-visum och myndighetsinloggningar fortsätter att utvecklas separat kan mycket av samma kontrollstruktur växa fram i mindre delar, utan att längre kallas ett nationellt digitalt id.
Burnhams verkliga kursändring avgörs därför inte bara av vilket projekt han stoppar. Den avgörs av vilka gränser hans regering sätter för de digitala system som blir kvar.