Gadi Eisenkot har fått uppdraget att bilda Israels nästa regering. Nu tar han ett oväntat steg och öppnar för samarbete med partier som hittills stött Benjamin Netanyahu. Men trots stöd från 67 ledamöter i parlamentet är vägen till en fungerande regering långt ifrån klar. Frågan om premiärministerposten, värnplikten och politiken gentemot Gaza kan avgöra förhandlingarna.

Israels president Isaac Herzog gav på söndagen den 8 november 2026 Gadi Eisenkot det formella uppdraget att försöka bilda regering. Den tidigare försvarschefen och oppositionspolitikern har 28 dagar på sig att samla ett regeringsunderlag som kan godkännas av parlamentet, Knesset.

Redan samma dag gjorde Eisenkot ett uppmärksammat utspel. Han bjöd in både Benjamin Netanyahus Likud och finansminister Bezalel Smotrichs högernationalistiska parti Religiös sionism till samtal om en bred regering.

Eisenkot vill bilda en nationell samlingsregering som kan hantera landets politiska och säkerhetsmässiga problem. Samtidigt har han gjort klart att han själv vill leda den.

Det innebär att förhandlingarna inte bara handlar om vilka partier som kan samarbeta. De handlar också om huruvida Netanyahu är beredd att lämna premiärministerposten.

Eisenkot öppnar för Likud och Netanyahus allierade

Eisenkots inbjudan är ett försök att bryta det politiska dödläge som uppstått efter parlamentsvalet den 27 oktober.

Ingen av de traditionella politiska grupperingarna fick egen majoritet. Eisenkots fyra samarbetspartier samlade 48 mandat, medan Netanyahus tidigare regeringsunderlag fick 53.

För att bilda regering behöver Eisenkot därför stöd från partier som hittills tillhört ett annat politiskt läger, eller ett upplägg där en regering kan tillträda utan att alla tänkbara stödpartier ingår i den.

Genom att vända sig till Likud försöker Eisenkot skapa ett bredare alternativ än en regering som är beroende av stöd från de arabiska partierna.

Samtidigt är det politiskt känsligt. Netanyahu och Eisenkot har varit motståndare, och båda har ambitioner att leda landet.

Eisenkot har tidigare varit chef för Israels försvarsmakt och tillhör de politiker som byggt sin profil kring nationell säkerhet. Hans tidigare karriär och politiska utveckling beskrivs närmare i vår artikel om Gadi Eisenkot och hans väg till den israeliska politiken.

Så har partierna reagerat

Likud har förespråkat en bred samlingsregering, men partiet har inte accepterat Eisenkots krav på att själv bli premiärminister.

Smotrichs Religiös sionism har ställt sig bakom Netanyahu. Smotrich har tidigare visat en viss öppenhet för samarbete med Eisenkot, men inte för att överge sina politiska allierade.

Itamar Ben-Gvirs Otzma Yehudit stöder också Netanyahu. Något bekräftat positivt besked från partiet efter Eisenkots nya inbjudan finns ännu inte.

Det ultraortodoxa partiet Shas har samtidigt förnekat uppgifter om att det redan skulle finnas en överenskommelse om att delta i Eisenkots regering.

Det är därmed för tidigt att tala om ett genombrott. Eisenkot har öppnat dörren till nya förhandlingar, men de inbjudna partierna har ännu inte accepterat hans regeringsmodell.

Så ser mandatfördelningen ut i Israel

Valresultatet visar varför regeringsbildningen är så komplicerad. Knesset har 120 ledamöter och en stabil majoritetsregering behöver normalt minst 61 mandat bakom sig.

Enligt Knessets officiella valresultat fördelades mandaten så här:

Eisenkot har fått stöd av 67 ledamöter i presidentens konsultationer inför regeringsbildningen. Netanyahu rekommenderades av 46 ledamöter, medan Förenade Torahjudendomens sju ledamöter avstod från att rekommendera någon av kandidaterna.

Men siffran 67 kan vara missvisande om den tolkas som en färdig regeringsmajoritet.

Eisenkots fyra samarbetspartier har tillsammans endast 48 mandat. De övriga 19 rekommendationerna kommer från Gemensamma listan och Ra’am.

Det innebär att Eisenkot har ett tydligt försteg i regeringsbildningen, men fortfarande måste lösa betydande motsättningar mellan partier som kan tänkas stödja honom.

Valets bakgrund, resultat och politiska konsekvenser finns också i vår tidigare genomgång av valet i Israel den 27 oktober 2026.

Tre möjliga vägar till en ny israelisk regering

Det finns flera matematiskt möjliga regeringskombinationer. Däremot är ingen av dem politiskt okomplicerad.

1. Samlingsregering mellan Eisenkot och Likud

Om Likuds 27 mandat förenas med Eisenkots nuvarande block på 48 mandat skulle en regering få 75 mandat.

Det skulle innebära en bekväm parlamentarisk majoritet och minska behovet av stöd från mindre partier med långtgående krav.

En sådan lösning skulle också kunna ge Israel en bredare regering i ett läge där Gaza och landets relationer med omvärlden fortfarande är centrala frågor.

Det stora hindret är ledarskapet.

Eisenkot vill bli premiärminister. Netanyahu har inte accepterat att lämna över regeringsmakten till sin politiska motståndare.

En tänkbar kompromiss skulle kunna vara ett rotationsavtal om premiärministerposten, men någon sådan överenskommelse är inte bekräftad. En samlingsregering skulle dessutom behöva enas om säkerhetspolitik, rättsväsende och relationen till de religiösa partierna.

2. Regering med de ultraortodoxa partierna

Ett annat alternativ är att Eisenkot får stöd från Shas och Förenade Torahjudendomen, UTJ.

De båda partierna har tillsammans 13 mandat. Med Eisenkots befintliga 48 skulle det ge exakt 61 mandat.

Matematiskt räcker det. Politiskt är vägen betydligt svårare.

Den största konfliktfrågan gäller militärtjänsten för ultraortodoxa män. Eisenkot har betonat principen om allmän tjänstgöringsplikt, medan de ultraortodoxa partierna länge försvarat särskilda undantag för religiösa studenter.

Avigdor Lieberman, vars Yisrael Beiteinu ingår i Eisenkots block, har dessutom motsatt sig långtgående eftergifter på området.

En uppgörelse skulle därför behöva vara tillräckligt omfattande för att få Shas och UTJ att byta sida, men samtidigt tillräckligt begränsad för att Lieberman ska stanna kvar.

Shas har redan förnekat att någon färdig överenskommelse finns.

3. Regering med stöd från arabiska partier

Det tredje alternativet bygger på de 67 ledamöter som rekommenderat Eisenkot till presidenten.

Om hans 48 mandat får stöd från Gemensamma listan och Ra’am, som tillsammans har 19, uppstår en matematisk majoritet på 67 mandat.

Men här finns ett avgörande problem.

Liebermans Yisrael Beiteinu, med sju mandat, motsätter sig en regering som är beroende av arabiska partier.

Om Lieberman lämnar samarbetet återstår 60 mandat. Därmed försvinner den absoluta majoriteten.

Demokraternas ledare Yair Golan har en mer öppen hållning till samarbete med arabiska partier, vilket ytterligare visar hur stora skillnaderna är inom Eisenkots tilltänkta regeringsunderlag.

En minoritetsregering kan under vissa parlamentariska förutsättningar också vara möjlig, men den skulle riskera att bli beroende av skiftande stöd i viktiga omröstningar.

Värnplikten och premiärministerposten kan avgöra

Eisenkot har presenterat flera grundprinciper för sitt regeringsprojekt. Bland dem finns att Israel ska förbli en judisk och demokratisk stat, att landets självständighetsförklaring ska respekteras och att principen om allmän tjänstgöringsplikt ska gälla.

Han vill också att Hamas militära förmåga och styre i Gaza ska avvecklas.

Principerna kan skapa en gemensam grund för delar av den israeliska mitten och högern. Samtidigt finns frågor där kompromisserna kan bli mycket svåra.

Värnplikten är en sådan fråga. För de ultraortodoxa partierna handlar den om religiösa institutioner och deras väljares levnadsvillkor. För Lieberman och andra förespråkare av förändring handlar den om att fler medborgare ska dela ansvaret för landets försvar.

Även rättsväsendets ställning och tidigare kontroversiella reformförslag kan skapa motsättningar mellan tänkbara regeringspartner.

Förhandlingarna påverkas dessutom av att partierna inte är överens om vilken politisk riktning ett regeringsskifte ska innebära.

En regering som inkluderar Likud och Religiös sionism skulle sannolikt behöva göra andra prioriteringar än en regering som förlitar sig på Demokraterna och arabiska partier.

Det räcker därför inte för Eisenkot att få ihop 61 mandat på papperet. Han måste också hitta en politisk överenskommelse som håller efter att regeringen tillträtt.

Vad skulle en regering under Eisenkot betyda för Gaza?

Ett eventuellt regeringsskifte skulle få stor internationell uppmärksamhet, inte minst på grund av situationen i Gaza.

Men Eisenkot representerar inte någon självklar motsats till Netanyahus säkerhetspolitik.

Som tidigare försvarschef har han en tydlig militär och säkerhetspolitisk bakgrund. Han motsätter sig en palestinsk statsbildning och har framhållit att Hamas inte ska kunna fortsätta kontrollera Gaza eller behålla sin militära kapacitet.

Det finns därmed betydande likheter mellan delar av Eisenkots säkerhetspolitiska hållning och den politik Netanyahu försvarat.

Skillnaderna kan i stället bli tydligare i hur Israel förhandlar internationellt och hur regeringen hanterar relationerna till USA och europeiska länder.

Eisenkot har kritiserat extremistiskt bosättarvåld och den nuvarande regeringens sätt att hantera vissa internationella relationer.

En bredare regering skulle kunna skapa andra diplomatiska förutsättningar och göra det lättare att förhandla om exempelvis Gazas framtida förvaltning.

Det är däremot inte givet att ett regeringsskifte skulle innebära en snabb förändring av Israels militära mål.

Frågorna om Hamas avväpning, israeliskt tillbakadragande, humanitärt bistånd och den framtida säkerhetsordningen skulle fortfarande behöva lösas.

Israel står inför viktiga förhandlingar med USA och EU

USA har en central roll i försöken att genomföra den internationella planen för Gaza. Trumpadministrationen har fortsatt att pressa på för framsteg i genomförandet.

Ett nytt israeliskt regeringsunderlag skulle därför behöva ta ställning till både amerikanska förväntningar och de krav som följer av situationen på marken.

Även relationerna till EU kan påverkas.

Europeiska ledare har fortsatt att framhålla tvåstatslösningen, humanitärt tillträde till Gaza och vikten av en långsiktig politisk lösning på konflikten.

Eisenkots motstånd mot en palestinsk stat innebär att betydande meningsskiljaktigheter skulle finnas kvar även under hans ledning.

Samtidigt skulle en regering med färre högerextrema inslag kunna förändra samtalsklimatet med europeiska regeringar.

Hur stor den förändringen blir beror på vilka partier Eisenkot faktiskt lyckas samla. En bred samlingsregering med Likud skulle inte nödvändigtvis föra samma utrikespolitik som en regering med större inflytande från mittenvänstern.

Eisenkot har 28 dagar på sig att bilda regering

Eisenkots första tidsfrist löper i början av december. Räknat från uppdraget den 8 november innebär 28 dagar att perioden sträcker sig till den 6 december.

President Herzog kan därefter bevilja en förlängning med ytterligare 14 dagar.

Om Eisenkot misslyckas kan en annan kandidat få möjlighet att försöka bilda regering. Netanyahu är ett tänkbart alternativ, men det är inte givet att uppdraget automatiskt går till honom.

Fortsatta misslyckanden skulle i förlängningen kunna leda till ännu ett val.

Den nyvalda Knesset ska samlas den 10 november. Redan då kan förhandlingarna om parlamentets ledning ge en första indikation på hur partierna tänker samarbeta.

Eisenkot har inlett samtal med Naftali Bennett, och ett möte med Avigdor Lieberman väntas den 9 november.

Samtidigt återstår den viktigaste frågan efter söndagens inbjudan: om Likud och andra tidigare Netanyahuallierade är beredda att diskutera en regering där Benjamin Netanyahu inte längre är premiärminister.