Sverige producerar mycket mat, men långt ifrån allt vi äter. En ny beräkning från LRF visar hur stora skillnaderna är mellan olika livsmedel om importen skulle upphöra. Tomater och lammkött hör till de mest utsatta produkterna, medan spannmål och potatis har en starkare inhemsk produktion. Men de datum som presenteras betyder inte att butikshyllorna skulle vara tomma då. Sveriges verkliga försörjningsförmåga är betydligt mer komplicerad.

Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, publicerade den 19 oktober en scenarioberäkning som utgår från att Sveriges livsmedelsimport upphör i mitten av augusti 2026. Genom att jämföra svensk produktion med dagens konsumtion har organisationen räknat fram datum för olika livsmedelsgrupper.

Enligt beräkningen når tomater ett kritiskt datum redan den 24 oktober, följt av får- och lammkött den 19 november och äpplen den 1 december. För spannmål sträcker sig den beräknade perioden ända till slutet av september 2027.

Skillnaderna illustrerar en verklig svaghet i Sveriges livsmedelsförsörjning. Men för att förstå vad beräkningen säger måste man skilja mellan hur mycket mat landet producerar, hur mycket som redan finns i lager och hur länge produktionen skulle kunna fortsätta under en kris.

Så ser LRF:s scenario ut – livsmedel för livsmedel

LRF:s beräkning utgår från dagens konsumtionsnivåer och hur stor del av denna konsumtion som motsvaras av svensk produktion.

I tabellen visas de datum organisationen anger för olika livsmedel vid ett tänkt importstopp i mitten av augusti 2026.

Livsmedel eller råvara	Datum i LRF:s scenario
Tomater	24 oktober 2026
Får- och lammkött	19 november 2026
Äpplen	1 december 2026
Ost	9 januari 2027
Rapsolja	25 januari 2027
Rapsmjöl	3 februari 2027
Huvudkål	15 februari 2027
Nötkött	16 mars 2027
Mejeriprodukter	1 maj 2027
Griskött	9 juni 2027
Lök	22 juni 2027
Socker	1 juli 2027
Matpotatis	19 juli 2027
Morötter	28 juli 2027
Spannmål, inklusive foder	Slutet av september 2027

Datumen kommer från LRF:s hypotetiska scenarioberäkning. De är inte prognoser över när livsmedel faktiskt tar slut i butikerna. Rapsmjöl används huvudsakligen som djurfoder.

Att exempelvis ost och andra mejeriprodukter får olika datum speglar att produktgrupperna har olika produktions- och konsumtionsförhållanden.

Tabellen visar framför allt hur olika Sveriges importberoende ser ut. Den ska däremot inte läsas som ett tidsschema för hur en faktisk livsmedelskris skulle utvecklas.

Varför betyder inte datumen att maten tar slut?

Den viktigaste begränsningen är att LRF:s beräkning bygger på förhållandet mellan årlig produktion och konsumtion, inte på en detaljerad inventering av Sveriges matlager.

Anta att ett land producerar en viss vara motsvarande 19 procent av den mängd som invånarna konsumerar under ett år. Den årsproduktionen motsvarar matematiskt ungefär 69 dagars normal konsumtion.

Det säger någonting om landets importberoende. Men det betyder inte att hela årsproduktionen finns tillgänglig den dag importen upphör, eller att det därefter finns exakt 69 dagars förbrukning i lager.

För tomater spelar exempelvis odlingssäsong, växthuskapacitet och hållbarhet stor roll. Spannmål kan lagras betydligt längre, men produktionen är koncentrerad till skördeperioden och en del används som djurfoder.

Mjölk produceras i sin tur kontinuerligt. Även om det finns kor som kan producera mjölk måste mjölken kunna hämtas, kylas, transporteras och förädlas.

Tre saker avgör därför hur länge maten faktiskt räcker:

• Den löpande produktionen: Hur mycket som kan produceras under de förhållanden som råder efter importstoppet.
• Befintliga lager: Hur mycket livsmedel och råvaror som finns tillgängligt, var de finns och hur länge de kan förvaras.
• Konsumtionen: Vad människor fortsätter att äta och hur snabbt konsumtionsmönstren förändras när utbudet minskar.

Vid en verklig störning skulle dessutom handeln, hushållen och livsmedelsproducenterna sannolikt behöva anpassa sig. Vissa produkter skulle kunna ersättas av andra, medan vissa verksamheter skulle behöva prioritera om sin produktion.

LRF:s pressmeddelande innehåller inte en fullständig offentlig redovisning av lagernivåer och beräkningsantaganden för varje enskilt datum. Det går därför inte att använda uppgifterna för att förutsäga när en viss vara skulle försvinna från svenska butiker.

Hur självförsörjande är Sverige egentligen?

Jordbruksverkets statistik ger en mer detaljerad bild av den svenska produktionens storlek i förhållande till konsumtionen.

Ett viktigt mått är försörjningsgraden. Om den ligger på 100 procent motsvarar den inhemska produktionen landets konsumtion under den aktuella perioden. En lägre siffra visar att produktionen inte motsvarar hela konsumtionen.

År 2025 såg försörjningsgraden mycket olika ut mellan olika livsmedel.

Sverige producerade spannmål motsvarande 150 procent av den inhemska konsumtionen. För socker var motsvarande andel 103 procent, för morötter 99 procent och för matpotatis 90 procent.

För kött och vissa andra livsmedel var importberoendet betydligt större. Griskött låg på 81 procent, mjölk på 73 procent, nötkött på 54 procent och får- och lammkött på endast 23 procent.

Tomater hade en försörjningsgrad på 19 procent och äpplen på 31 procent.

Det betyder att svensk produktion av vissa basvaror är omfattande, medan andra produkter till stor del är beroende av import.

Siffrorna visar också hur försörjningsgraden förändras från år till år.

Mellan 2024 och 2025 ökade spannmålens försörjningsgrad från 115 till 150 procent. Socker steg från 87 till 103 procent. Samtidigt minskade nötkött från 57 till 54 procent och lammkött från 25 till 23 procent.

En beräkning som använder ett enskilt års produktion kan alltså ge en annorlunda bild än samma beräkning med ett annat statistikår.

Rekordskörden 2025 visar hur mycket skördarna betyder

Spannmål är ett särskilt tydligt exempel.

Sverige hade en mycket stor spannmålsskörd 2025. Jordbruksverkets prognos för 2026, som presenterades i augusti, pekade på knappt 5,9 miljoner ton.

Det var omkring nio procent mindre än 2025 års rekordnivå, men fortfarande tio procent mer än genomsnittet för de fem föregående åren.

Även när Sverige har en hög försörjningsgrad kan alltså det tillgängliga överskottet förändras kraftigt beroende på väder och skördeutfall.

Den stora svenska spannmålsproduktionen är en styrka, men den gör inte hela livsmedelssystemet oberoende av omvärlden.

Sverige kan producera tillräckligt med kalorier – men inte dagens matkasse

Här finns en avgörande skillnad mellan svensk matproduktion och svensk livsmedelsberedskap.

I rapporten Livsmedelsförsörjningen i siffror konstaterar Jordbruksverket och Livsmedelsverket att den svenska livsmedelsproduktionen i princip är tillräcklig för att täcka befolkningens samlade energibehov och behovet av de flesta näringsämnen.

Det är ett betydligt mer positivt besked än vad de mest dramatiska datumen i LRF:s scenario kan ge intryck av.

Men myndigheternas slutsats innebär inte att Sverige skulle kunna fortsätta äta precis som vanligt om importen upphörde.

Den svenska produktionen motsvarar inte dagens konsumtion av alla livsmedel. För att utnyttja den inhemska produktionskapaciteten bättre skulle det sannolikt behövas förändringar i vad vi äter och hur jordbrukets råvaror används.

En del av spannmålen som produceras i Sverige används exempelvis till djurfoder. Den kan inte utan vidare räknas som färdig mat för människor. Förädling, kvalitet, transporter och fördelning mellan olika användningsområden måste också fungera.

Det finns alltså två olika frågor:

Kan Sverige producera tillräckligt mycket energi och näring för befolkningen?

Och kan Sverige fortsätta leverera ett livsmedelsutbud som liknar det människor köper i dag?

Svaret på den första frågan är betydligt mer hoppfullt än svaret på den andra.

Det stora importberoendet finns också ute på gårdarna

Det kanske viktigaste problemet vid ett långvarigt importstopp är inte färdiga livsmedel, utan det som behövs för att producera ny mat.

Svenskt jordbruk är beroende av en rad insatsvaror som helt eller delvis kommer från andra länder.

Drivmedel behövs till traktorer, skördetröskor och transporter. Mineralgödsel bidrar till att upprätthålla skördarnas storlek. Importerade foderråvaror används inom djurhållningen, medan växtskyddsmedel och utsäde kan vara avgörande för kommande odlingssäsonger.

Ett importstopp som enbart gäller färdiga livsmedel är därför någonting helt annat än ett stopp som också omfattar bränsle, gödsel, foder och andra viktiga produkter.

Även om svenska gårdar kan producera stora mängder spannmål skulle produktionen över tid kunna minska om tillgången till insatsvaror försämrades.

Brist på proteinfoder skulle dessutom kunna påverka animalieproduktionen. Problem med drivmedelsförsörjningen riskerar att slå mot både jordbrukets maskiner och möjligheterna att transportera råvarorna vidare.

Energiberoendet är särskilt viktigt. Försörjningen av diesel har betydelse långt utanför själva jordbruket, eftersom hela livsmedelskedjan är beroende av fungerande transporter.

Och produktionen är bara början. Spannmål måste kunna malas, mejeriprodukter förädlas och färdig mat distribueras till hushållen.

Det innebär att Sveriges verkliga livsmedelsberedskap inte kan mätas enbart i ton spannmål eller antal producerade liter mjölk.

Beredskapslager byggs upp – men är ännu inte fullt utbyggda

Sverige arbetar samtidigt med att stärka försörjningsberedskapen.

Jordbruksverket har påbörjat uppbyggnaden av statliga beredskapslager för spannmål och viktiga insatsvaror under perioden 2026–2028.

De första spannmålslagren har etablerats i de fyra nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland.

Ytterligare upphandlingar för andra delar av landet förbereds. Arbetet omfattar också beredskap för bland annat mineralgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och proteinfoder.

Planeringen för spannmålslagren utgår från en försörjningsperiod på tre till sex månader. Det ska däremot inte tolkas som att Sverige redan i oktober 2026 har fullständiga lager för den perioden.

Beredskapslagren är tänkta att skapa bättre uthållighet när handel och normala försörjningsvägar inte fungerar. De ersätter inte behovet av inhemsk produktion, fungerande infrastruktur och tillgång till energi.

Hur illa skulle ett verkligt importstopp slå?

LRF:s beräkning visar att Sverige har mycket olika förutsättningar för olika livsmedel. Sårbarheten är särskilt stor för produkter där en liten del av dagens konsumtion motsvaras av svensk produktion.

Men det går inte att utifrån beräkningen säga exakt hur länge maten skulle räcka i ett verkligt krisläge.

Ett kortvarigt stopp för import av färdiga livsmedel, där energi, insatsvaror och transporter fortsätter fungera, skulle ge helt andra konsekvenser än ett långvarigt avbrott i stora delar av Sveriges utrikeshandel.

Befintliga lager, tidpunkten på året och möjligheten att ställa om produktion och konsumtion skulle också få stor betydelse.

Det viktiga beskedet är därför inte att tomaterna skulle ta slut den 24 oktober eller att den svenska spannmålen räcker till ett visst datum nästa år.

Det är att Sveriges matförsörjning har två sidor. Landet har en betydande jordbruksproduktion och möjlighet att producera tillräckligt med energi och näring för befolkningen. Samtidigt är dagens livsmedelssystem starkt beroende av internationell handel, både för maten vi äter och för det som behövs för att producera den.

För att Sverige ska klara en långvarig störning räcker det därför inte att bara producera mer mat. Produktionen måste också kunna fortsätta när import, energi- och transportförsörjning samt normala leveranskedjor utsätts för stora påfrestningar.