Ett Sverige där Sverigedemokraterna får egen majoritet i riksdagen skulle inte förändras över en natt. Men det skulle förändra svensk politik i grunden.

Det avgörande vore inte bara att SD blev störst. Det avgörande vore att partiet inte längre behövde Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna eller något annat parti för att få igenom sin politik. Det är där scenariot börjar: i ett valresultat där kompromissen försvinner som politisk spärr.

Det här är inte en prognos. Det är ett scenario. Men det är ett scenario som visar vad egen majoritet faktiskt betyder i ett svenskt statsskick – och varför ett sådant resultat skulle bli en av de största politiska förändringarna i modern svensk politik. För fler fördjupningar om samhälle och politik finns Hurbra samlat under nyheter.

Vad betyder egen majoritet i riksdagen?

Riksdagen har 349 ledamöter. Egen majoritet innebär minst 175 mandat. Efter valet 2022 hade Sverigedemokraterna 73 mandat, vilket gör scenariot till ett politiskt jordskred snarare än en vanlig opinionsförändring.

Men om det väl händer är skillnaden enorm.

I dagens parlamentariska läge bygger regeringsmakt på förhandlingar. Partier måste väga sina egna krav mot andra partiers smärtgränser. En regering måste få igenom budgetar, lagförslag och uppgörelser i ett riksdagsläge där varje mandat kan spela roll.

Med 175 mandat behövs inte den typen av förhandling på samma sätt. SD skulle kunna bära fram en egen statsminister, rösta igenom sin egen budget och driva igenom vanlig lagstiftning med egen majoritet.

Det skulle inte vara obegränsad makt. Men det skulle vara den största tänkbara maktförskjutningen inom det normala svenska valsystemet.

Första förändringen: SD behöver inte fråga någon

Det första som händer är inte att enskilda lagar ändras. Det första som händer är att hela förhandlingslogiken ändras.

I ett sådant valresultat skulle SD inte längre behöva förhandla bort delar av sin politik för att hålla ihop ett regeringsunderlag. Partiet skulle inte behöva ta hänsyn till Liberalernas gränser, Moderaternas ekonomiska prioriteringar eller Kristdemokraternas profilfrågor.

Det betyder inte att allt SD vill automatiskt blir verklighet. Men det betyder att den interna frågan blir viktigare än den externa: vad vill partiet prioritera först när ingen koalitionspartner längre kan säga nej?

Det är där de första månaderna blir avgörande.

Regeringen skulle kunna bli helt SD-styrd

Sverige har negativ parlamentarism. Det betyder att en statsministerkandidat inte behöver få 175 ja-röster, men inte får ha minst 175 nej-röster emot sig. Med egen majoritet skulle SD i praktiken kunna släppa fram sin egen statsminister och skydda regeringen mot misstroende från oppositionen. Riksdagen förklarar hur regeringsbildningen fungerar.

En SD-regering skulle sedan kunna utse ministrar, forma regeringsförklaring, styra Regeringskansliet och lägga fram sin första budget.

Det är här scenariot skiljer sig tydligast från Tidöperioden. I Tidösamarbetet har SD haft stort inflytande utan att sitta i regeringen. Med egen majoritet försvinner den konstruktionen. Partiet går från att trycka på utifrån till att själv äga regeringsmakten.

Det skulle också göra ansvarsfrågan tydligare. Ingen annan skulle längre kunna pekas ut som bromskloss. Resultaten, konflikterna och misslyckandena skulle i betydligt högre grad landa på SD självt.

Budgeten blir det första stora maktverktyget

Den snabbaste förändringen skulle sannolikt komma genom budgeten.

Budgeten är inte bara siffror. Den är statens prioriteringslista. Där avgörs vilka myndigheter som får mer pengar, vilka verksamheter som får mindre, vilka reformer som ska finansieras och vilka områden som ska pressas tillbaka.

Med egen majoritet skulle SD kunna lägga en budget utan att först jämka den med andra partier. Det skulle kunna märkas i anslag till rättsväsendet, migration, återvandring, bistånd, kultur, public service, energi, försvar, kommunbidrag och olika välfärdssystem.

Den första SD-budgeten skulle därför bli mer än ett ekonomiskt dokument. Den skulle bli svaret på frågan: vad prioriterar partiet när det inte längre behöver kompromissa?

Migrationen skulle gå först

Det tydligaste sakområdet är migrationen.

SD:s egen linje är att Sverige ska ha en mycket strikt invandringspolitik. Partiet vill pressa reglerna mot EU-rättens miniminivå, göra fler utvisningar möjliga, skärpa anhöriginvandringen och höja kraven för medborgarskap och tillgång till skattefinansierad välfärd.

Med egen majoritet skulle SD kunna gå längre och snabbare än i ett samarbete där andra partier måste vara med på varje steg. Regeringens och Tidöpartiernas redan pågående linje om stramare migrationspolitik skulle sannolikt bli golvet, inte taket.

Det skulle kunna innebära fler lagförslag om tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare försörjningskrav, stramare anhöriginvandring, utökad inre utlänningskontroll, fler förvar, snabbare utvisningsprocesser och nya kvalificeringskrav till välfärden.

Men även här finns gränser. Sverige är medlem i EU, och EU-rätten sätter ramar i flera migrationsfrågor. Det betyder att en SD-regering kan pressa svensk migrationspolitik hårt, men inte fritt skriva en helt egen asyllagstiftning utanför EU-systemet.

Kriminalpolitiken skulle bli nästa stora motor

Kriminalpolitiken skulle sannolikt vara det andra stora reformområdet.

SD driver hårdare straff, slopade straffrabatter, hårdare tag mot gäng, fler utvisningar av utländska brottslingar och starkare verktyg för polis och åklagare.

Med egen majoritet skulle lagpaketen kunna komma tätare. Fler brott skulle kunna få högre straffskalor. Fler tvångsmedel skulle kunna utredas. Fler regler skulle kunna kopplas till gängkriminalitet, utvisning, vistelseförbud, förverkande av tillgångar och myndigheters informationsdelning.

Men även här skulle verkligheten bromsa.

Polisen får inte fler utredare samma dag som riksdagen röstar. Domstolar får inte oändlig kapacitet för att straffskalor ändras. Fängelser byggs inte över en natt. Åklagare, kriminalvård, socialtjänst och kommuner måste kunna genomföra politiken i praktiken.

Det första året skulle därför inte bara handla om hårdare lagar. Det skulle handla om flaskhalsar: cellplatser, domstolstider, polisiära resurser, överklaganden, upphandlingar och personal.

Myndigheterna skulle styras hårdare – men inte hur som helst

En SD-regering skulle kunna styra myndigheter genom budget, instruktioner, regleringsbrev, särskilda uppdrag och chefstillsättningar. Det är en mycket stor makt.

Migrationsverket, Polismyndigheten, Kriminalvården, Skolverket, Socialstyrelsen, Försäkringskassan och andra centrala myndigheter skulle kunna få nya prioriteringar. Uppdrag skulle kunna skrivas om. Mål skulle kunna ändras. Resurser skulle kunna flyttas.

Men Sverige har inte ministerstyre. En enskild minister kan inte gå in och bestämma hur en myndighet ska besluta i ett enskilt ärende. Regeringen styr myndigheter genom kollektiva beslut, inte genom att en minister ringer och avgör enskilda fall.

Det betyder att en SD-regering skulle kunna ändra riktningen för myndighetssverige. Men den skulle inte fritt kunna använda myndigheterna som partipolitiska verktyg i enskilda ärenden.

Skillnaden är viktig. Styrningen skulle kunna bli mycket tydligare. Men den skulle fortfarande behöva passera svensk förvaltningsmodell, domstolskontroll, offentlighetsprincip, lagprövning och myndigheternas krav på saklighet och opartiskhet.

Public service och kultur skulle bli en symbolstrid

Public service och kultur skulle sannolikt snabbt hamna högt på dagordningen.

Det beror inte bara på pengar. Det beror på att SD:s politik ofta har en tydlig konfliktlinje kring nationell identitet, kulturarv, opartiskhet, sammanhållning och synen på vilka institutioner som formar Sverige.

Med egen majoritet skulle SD kunna trycka hårdare på uppdrag, finansiering, granskning och inriktning. Inom kulturpolitiken skulle mer resurser kunna styras mot kulturarv, nationella institutioner och projekt som partiet bedömer stärker sammanhållning.

Men även här är skillnaden mellan riktning och kontroll avgörande. Public service-bolag, kulturinstitutioner och fria aktörer kan påverkas genom lagar, anslag och uppdrag. De kan inte förvandlas till rena regeringskanaler med ett enkelt riksdagsbeslut utan att det väcker betydligt större juridiska och politiska konflikter.

Grundlagarna är den stora bromsen

Det viktigaste i scenariot är vad SD inte kan göra direkt.

Sveriges grundlagar kan inte ändras med ett vanligt riksdagsbeslut. För att ändra en grundlag krävs två likadana beslut, med ett riksdagsval mellan besluten. Väljarna ska alltså kunna ta ställning innan ändringen blir definitiv.

Det innebär att en SD-majoritet kan inleda grundlagsändringar, men inte omedelbart genomföra dem fullt ut.

Det spelar roll i frågor som rör medborgarskap, föreningsfrihet, domstolarnas ställning, yttrandefrihet, tryckfrihet, valsystem, kommunalt självstyre och relationen mellan regering och myndigheter.

Med egen majoritet skulle SD kunna påbörja en grundlagsprocess. Men partiet skulle behöva överleva ett val till med samma linje för att få igenom förändringen.

Det är en av de viktigaste spärrarna i hela scenariot.

Medborgarskap visar gränsen tydligt

Frågan om att återkalla medborgarskap visar hur gränsen fungerar.

I dag finns ett starkt grundlagsskydd mot att svenska medborgare som är eller har varit bosatta i Sverige fråntas sitt medborgarskap. För att förändra det fullt ut krävs grundlagsändring.

Det betyder att SD med egen majoritet skulle kunna driva frågan mycket hårt. Men partiet skulle inte kunna göra om medborgarskapsreglerna fullt ut samma höst som valresultatet kommer.

Först kommer utredningar, lagförslag och riksdagsbeslut. Därefter krävs ett val. Sedan krävs ett nytt likadant beslut.

Det är långsamt med flit.

Kommunerna skulle inte bli statliga filialer

En annan broms är kommunerna och regionerna.

Sverige är inte bara en statlig pyramid där regeringen bestämmer allt. Kommuner och regioner har självstyre och egen beskattningsrätt. Staten kan ändra lagar, rikta statsbidrag, skärpa krav och påverka ramarna. Men den kan inte enkelt detaljstyra varje skola, vårdcentral, socialtjänstbeslut eller lokal prioritering från Rosenbad.

Det här skulle bli särskilt viktigt om SD vill ändra socialtjänst, skola, integration, bidrag, bostadsområden eller kommunala prioriteringar.

En SD-regering skulle kunna öka trycket på kommunerna. Den skulle kunna kräva mer rapportering, skärpa statliga krav och koppla pengar till politiska mål. Men genomförandet skulle fortfarande ske i 290 kommuner och 21 regioner, med lokala majoriteter, tjänstemannaorganisationer, domstolsprövningar och praktiska begränsningar.

Det är därför scenariot inte handlar om ett knapptryck. Det handlar om ett långt tryck nedåt genom hela samhällsapparaten.

EU skulle bli konfliktlinjen utåt

Med egen majoritet skulle SD få större makt i Sverige. Men partiet skulle inte få större makt över EU-regler bara för att det har egen majoritet i riksdagen.

Det skulle märkas särskilt i migration, rättspolitik, arbetsmarknad, miljö, handel, dataskydd och mänskliga rättigheter. Om svensk lag står i konflikt med EU-rätten gäller EU-rätten inom EU:s område.

Det betyder inte att Sverige saknar handlingsutrymme. Regeringar kan förhandla i EU, driva linjer i ministerrådet, söka allianser och använda det nationella utrymme som finns i direktiv och förordningar.

Men SD:s egen majoritet skulle inte göra Sverige ensamt suveränt i frågor där EU-rätten redan binder medlemsländerna.

Därför skulle en av de stora konflikterna sannolikt handla om gränsen mellan svensk folkvald majoritet och internationella rättsliga åtaganden.

Första året: så skulle scenariot kunna se ut

Valnatten blir historisk. Inte för att SD blir största parti, utan för att partiet får egen majoritet. Talmansrundan blir kortare än vanligt. Frågan är inte längre vilket block som kan tolereras, utan hur snabbt SD kan samla sin egen regering.

De första veckorna går åt till regeringsbildning, ministerposter och regeringsförklaring. Det politiska språket ändras direkt. Ord som återvandring, nationell sammanhållning, hårdare straff, inre kontroll, bidragstak, kulturarv och trygghet flyttar in i centrum av regeringsmakten.

Den första budgeten blir startskottet. Mer pengar går till vissa delar av rättsstaten. Migrationspolitiken får nya uppdrag. Bistånd, kultur, public service och myndighetsanslag ses över. Välfärdssystem kopplas hårdare till medborgarskap, bosättning, självförsörjning eller kvalificering.

Sedan kommer lagpaketen.

En migrationsvåg av motsatt slag börjar: inte fler som kommer in, utan fler regler för vem som får stanna, vilka krav som ska gälla och hur återvändande ska öka. Polisen får fler verktyg. Kriminalvården varnar för kapacitet. Domstolarna pekar på ökade målflöden. Kommunerna efterfrågar pengar för att klara nya krav.

Samtidigt börjar konflikterna.

Oppositionen driver att demokratins institutioner pressas. SD svarar att väljarna har gett partiet mandat att genomföra sin politik. Jurister granskar lagförslag. EU följer delar av migrations- och rättspolitiken. Kommuner klagar på statlig detaljstyrning. Public service-debatten blir permanent.

Efter ett år är Sverige inte ett annat land. Men den politiska riktningen är en annan.

Vad skulle märkas i vardagen?

För många skulle förändringen först märkas indirekt.

Den som söker asyl, uppehållstillstånd, anhöriginvandring eller medborgarskap skulle möta hårdare krav och längre väg in i permanenta rättigheter. Den som döms för brott skulle i fler fall riskera längre straff eller utvisning. Den som arbetar i polis, domstol, socialtjänst, skola, kommun eller myndighet skulle märka nya uppdrag, nya rapporteringskrav och hårdare politisk styrning.

För andra skulle förändringen märkas i debatten. Public service, kultur, skola, migration och kriminalitet skulle få en annan politisk mittpunkt. Sådant som tidigare stoppades i förhandlingar skulle kunna bli skarpa förslag.

Men mycket skulle också vara segare än många tror.

Vårdcentralen byter inte arbetssätt på grund av en valnatt. En kommunal skola får inte nya lokaler av ett riksdagsbeslut. Fängelser byggs inte på några månader. Domstolar hoppar inte över rättssäkerhet för att riksdagen vill se snabbare resultat.

Det är just den trögheten som gör scenariot intressant. Egen majoritet ger enorm politisk kraft, men kraften måste fortfarande tryckas genom ett system byggt för att inte kunna vändas på en dag.

Den verkliga frågan är inte bara SD

Det mest intressanta med scenariot är inte bara Sverigedemokraterna.

Det mest intressanta är vad det säger om Sverige.

Svensk politik bygger ofta på att ingen får allt den vill. Regeringar kompromissar. Budgetar förhandlas. Partier får ge och ta. Myndigheter arbetar långsamt. Grundlagar ändras sällan. Kommuner gör olika. EU-rätten sätter gränser.

Ett parti med egen majoritet förändrar den balansen.

Det gör inte demokratin avskaffad. Det gör inte heller partiets hela program genomfört. Men det tar bort en av de viktigaste praktiska spärrarna i svensk politik: behovet av andra.

Om SD får egen majoritet i riksdagen skulle Sverige därför inte främst få en dramatisk första dag. Sverige skulle få en dramatisk första mandatperiod.

Den skulle visa hur mycket ett parti faktiskt kan förändra när det inte längre behöver fråga någon – och hur mycket av staten som ändå står kvar, just för att den är byggd för att överleva även mycket starka majoriteter.