Brottmålet mot personerna bakom Think Pink har nått vägs ände sedan Högsta domstolen nekat prövningstillstånd. Men i Kagghamra ligger avfallet fortfarande kvar. Bara bortforslingen beräknas kunna kosta omkring 290 miljoner kronor – och frågan om vem som slutligen ska betala är ännu inte löst.

Högsta domstolens besked kom den 29 september 2026. Därmed blir det ingen ny prövning av det omfattande miljöbrottmålet, och Svea hovrätts dom från den 16 juni står fast.

Det innebär bland annat fängelsestraff på upp till fem år, långa näringsförbud och skadestånd på över 200 miljoner kronor för personer med centrala roller i Think Pink-verksamheten.

Hurbra har tidigare gått igenom vad HD:s besked innebär och vilka Think Pink-domar som nu står fast.

Den juridiska processen är alltså i praktiken avslutad. I Botkyrka återstår däremot ett mycket konkret problem: avfallshögen i Kagghamra.

Bortforslingen kan kosta omkring 290 miljoner

Avfallet i Kagghamra ligger kvar efter den omfattande brand som började i december 2020. Högen täcktes senare med sand och ett provisoriskt reningsverk installerades för att hantera förorenat vatten från området.

Botkyrka kommun har uppskattat att enbart bortforslingen av avfallet kan kosta omkring 290 miljoner kronor.

Till det kommer kostnader som redan har uppstått. Kommunen har tidigare uppgett att den lagt närmare 10 miljoner kronor på den provisoriska vattenreningen och ytterligare omkring 8,4 miljoner kronor på provtagningar fram till 2024.

Naturvårdsverket beviljade under 2025 dessutom 8,9 miljoner kronor för åtgärdsförberedande undersökningar i Kagghamra.

Det betyder dock inte att finansieringen av själva bortforslingen och en framtida sanering är klar.

Vem ska betala för Kagghamra?

Utgångspunkten i svensk miljörätt är principen att förorenaren betalar. Naturvårdsverket beskriver Think Pink-fallet som ett exempel där verksamhetsutövaren och markägaren kan ha ansvar.

Problemet uppstår när de ansvariga inte kan bära kostnaden.

Då kan offentliga pengar behöva användas för att hantera en miljörisk som inte rimligen kan lämnas kvar.

Botkyrka kommun driver därför frågan om statlig finansiering. Kommunens linje är att kostnaden för att ta hand om avfallet inte ska falla på Botkyrkaborna.

Men något slutligt beslut om att staten ska betala hela saneringen finns inte.

Det är därför missvisande att beskriva HD-beskedet som den definitiva slutpunkten för hela Think Pink-affären. Brottmålet har nått sitt slut, men miljöarbetet och finansieringsfrågan gör det inte.

Skadestånd på över 200 miljoner löser inte automatiskt problemet

Hovrätten dömde två personer med bestämmande inflytande över verksamheten till fem års respektive fyra år och sex månaders fängelse. De fick även tio års näringsförbud.

En annan central person dömdes till fyra års fängelse och tio års näringsförbud, medan ytterligare en fick två års fängelse och tre års näringsförbud.

Två andra personer friades helt och ytterligare personer dömdes för miljöbrott av normalgraden.

Hovrättsdomen innehåller också skadestånd på sammanlagt mer än 200 miljoner kronor, framför allt till Botkyrka och Västerås.

Men det betyder inte att omkring 200 miljoner kronor nu finns tillgängliga för Kagghamra.

En viktig skillnad är att en stor del av Botkyrkas skadeståndskrav har gällt kostnader för avfall på andra platser, framför allt Kassmyra.

Dessutom är ett utdömt skadestånd inte samma sak som att hela beloppet faktiskt kan drivas in.

Det är därför möjligt att stora skadestånd döms ut samtidigt som staten eller en kommun ändå behöver finansiera delar av den praktiska miljösaneringen.

Avfallet är ett problem – men reningen begränsar påverkan

Situationen i Kagghamra behöver samtidigt beskrivas med viss precision.

Kommunens provtagningar har visat att åtta av nio undersökta områden hade kemiska värden under gränsen för vad som klassas som farligt avfall. I ett område var zinkhalten för hög.

Relativt höga halter av PFAS har också hittats.

Det reningsverk som installerades efter branden behandlar vatten från området. Enligt kommunens bedömningar gör reningen att utsläppskraven för PFAS kan klaras. Den nuvarande påverkan på Kagghamraån bedöms som liten och påverkan på grundvattnet som mycket liten.

Det innebär inte att avfallet kan lämnas permanent. Däremot visar det varför frågan nu främst handlar om den långsiktiga lösningen: hur högen ska tas bort, hur området därefter ska hanteras och vem som ska finansiera arbetet.

Från branden till HD – Think Pink i korthet

Think Pink-härvan omfattar avfall på ett stort antal platser runt om i Sverige och har beskrivits som det mest omfattande miljöbrottmål som prövats i svensk domstol.

I Kagghamra blev problemet särskilt synligt när avfallshögen började brinna i december 2020.

Därefter följde flera år av utredningar och en mycket omfattande rättsprocess.

Åtal väcktes 2023. Efter tingsrättens dom gick målet vidare till Svea hovrätt, som den 16 juni 2026 dömde flera personer för grova miljöbrott på 18 platser.

När Högsta domstolen den 29 september beslutade att inte meddela prövningstillstånd blev hovrättens dom slutpunkten i brottmålet.

Kagghamra är däremot fortfarande ett pågående miljöärende.

Staten kan bli avgörande

Det finns historiska exempel på stora svenska miljöskandaler där det ansvariga företaget inte kunnat finansiera saneringen och staten till slut fått bära en stor del av kostnaden.

Ett av de tydligaste är BT Kemi-skandalen, där saneringsarbetet fortsatte i årtionden.

Det betyder inte att Kagghamra automatiskt får samma lösning. Men jämförelsen visar varför frågan om betalningsförmåga är så viktig.

Principen kan vara tydlig på papperet: förorenaren ska betala.

I praktiken krävs det också att det finns någon som faktiskt kan betala.

För Kagghamra är det därför nästa myndighets- och finansieringsbesked som blir avgörande. Först när finansieringen är säkrad går det att säga när de stora avfallsmängderna kan börja lämna platsen.

Think Pink-domen är avslutad.

Saneringsnotan är det inte.