Italien tar ett stort steg mot att återinföra kärnkraft. Senaten har gett sitt slutliga godkännande till regeringens plan för ett nytt regelverk, med små modulära reaktorer i centrum. Målet är både ökad energisäkerhet och lägre kostnader för energiomställningen, samtidigt som beslutet kan öppna en betydande ny marknad för Europas kärnkraftsindustri.

Italien har inte producerat kärnkraftsel på flera decennier. Efter folkomröstningen 1987 började landets reaktorer avvecklas, och den sista stängdes 1990.

Nu har parlamentet öppnat dörren igen.

Senatens godkännande den 23 september innebär inte att byggandet av en specifik reaktor kan börja omedelbart. I stället får regeringen omkring ett år på sig att ta fram de detaljerade regler som ska styra bland annat tillstånd, lokalisering, kärnbränsle, avfallshantering och avveckling.

Tyngdpunkten ligger på en ny generation mindre reaktorer snarare än en återgång till de stora kärnkraftverk som tidigare fanns i landet.

Italien vill minska beroendet av importerad energi

Energisäkerheten är ett av regeringens viktigaste argument för kursändringen.

Italien är starkt beroende av importerad energi och naturgas spelar fortfarande en stor roll i energisystemet. Under 2024 stod gas för omkring 36 procent av landets tillgängliga energimix.

Det innebär att Italien påverkas kraftigt när internationella gaspriser stiger eller leveranser blir osäkra.

Samtidigt importerar landet el från grannländer, däribland kärnkraftsproducerad elektricitet från Frankrike. Regeringens tanke är att en kombination av förnybar energi och ny kärnkraft på längre sikt ska minska behovet av importerade fossila bränslen.

Kärnkraften ska alltså inte ersätta Italiens satsning på sol- och vindkraft, utan komplettera den med planerbar elproduktion.

Regeringen räknar med att spara 17 miljarder euro

En av de mest uppmärksammade siffrorna är 17 miljarder euro.

Enligt regeringens beräkningar skulle Italien kunna minska den totala kostnaden för energiomställningen fram till 2050 med omkring 17 miljarder euro om kärnkraft står för minst 11 procent av elproduktionen.

Den italienska energi- och klimatplanen öppnar för att kärnkraft på längre sikt skulle kunna stå för omkring 22 procent.

Siffran ska dock inte tolkas som 17 miljarder euro i redan beslutade besparingar för statsbudgeten. Det handlar om en modellberäkning av hur kostnaden för hela energisystemets omställning kan förändras om kärnkraft ingår.

Utfallet kommer bland annat att bero på vilken teknik som väljs, hur snabbt reaktorer kan byggas och vad projekten faktiskt kostar.

Små modulära reaktorer står i centrum

Italiens nya kärnkraftsplan kretsar framför allt kring SMR, små modulära reaktorer.

Tanken bakom tekniken är att mindre och mer standardiserade reaktorer ska kunna produceras i större serier och byggas snabbare än traditionella stora kärnkraftverk.

EU arbetar samtidigt för att skapa en större europeisk marknad för tekniken. EU-kommissionens SMR-strategi pekar mot att de första europeiska projekten ska kunna tas i drift i början av 2030-talet.

Kommissionen bedömer att SMR-kapaciteten inom EU skulle kunna nå mellan 17 och 53 gigawatt till 2050.

Italiens beslut blir därför intressant även utanför landets gränser.

Ju fler europeiska länder som beställer samma eller liknande reaktortyper, desto större blir möjligheten att bygga upp gemensamma leverantörskedjor, fabriker och kompetens.

Italienska industrijättar har redan börjat förbereda sig

Industrin har redan positionerat sig inför en möjlig kärnkraftsrenässans.

Bolaget Nuclitalia bildades 2025 av energikoncernen Enel tillsammans med Ansaldo Energia och försvars- och industrikoncernen Leonardo.

Bolaget ska bland annat studera vilka SMR-tekniker som bäst passar Italien och vilka internationella partners som kan bli aktuella.

Även franska EDF har konkreta planer för Italien. Företaget har sagt att det vill bygga tio reaktorer av typen NUWARD i Europa fram till 2035. Frankrike är tänkt som första marknad, men Italien finns med bland de länder där följande projekt kan hamna.

Italienska Edison, Saipem och Webuild har pekats ut som möjliga delar av den industriella kedjan.

Det visar varför senatens beslut kan få betydelse långt innan någon italiensk reaktor faktiskt börjar producera el.

Företag som utvecklar reaktorer, turbiner, styrsystem, konstruktion, material och andra delar av kärnkraftens leverantörskedja får ytterligare en stor potentiell marknad i Europa.

Europas SMR-satsning växer

Utvecklingen sker samtidigt på flera håll i Europa.

Europeiska investeringsbanken gjorde i september sin första investering som särskilt riktades mot SMR-teknik. Finansieringen på upp till 40 miljoner euro går till finska Steady Energy.

Vi har tidigare skrivit om EIB:s investering i europeisk SMR-teknik och hur banken söker fler projekt inom området.

Även Sverige planerar ny kärnkraft, vilket gör utvecklingen i Italien relevant även här.

En större europeisk marknad kan ge fler projekt att fördela utvecklingskostnader och investeringar över. Det skulle kunna förbättra förutsättningarna för en europeisk leverantörskedja, men det innebär inte automatiskt att ny kärnkraft blir billig.

Kostnaden för nya reaktorer är fortfarande en av de stora osäkerheterna. Vi har även gått igenom vad ny kärnkraft kan kosta i Sverige.

Många steg återstår innan en reaktor byggs

Det parlamentariska beskedet är därför framför allt början på en process.

Italien behöver skapa ett fungerande regelverk, välja teknik, besluta var anläggningar kan placeras och lösa finansieringen. Därefter väntar tillståndsprocesser och konkreta investeringsbeslut.

Det finns också fortsatt motstånd mot kärnkraft i landet.

En opinionsmätning från Demopolis i juni visade enligt Reuters att 51 procent stödde en återgång till kärnkraft. Samtidigt var motståndet betydligt större när frågan handlade om att placera en reaktor nära den egna bostadsorten.

Avfall, säkerhet, kostnader och byggtider kommer därför att fortsätta vara centrala frågor.

Det som förändrats den 23 september är att Italien nu har tagit det parlamentariska steg som krävs för att gå vidare.

Efter nästan fyra decennier utanför kärnkraften kan landet därmed bli både en framtida producent av kärnkraftsel och en av de viktigare marknaderna i Europas försök att bygga upp en ny generation reaktorer.