Venezuela förbereder nya uppgörelser om olja, gruvor och ett skuldberg på minst 150 miljarder dollar när landets ledning för samtal i USA. Bakom förhandlingarna finns en ännu större förändring: landet med världens största bevisade oljereserver försöker återvända till både internationella kapitalmarknader och det globala finansiella systemet.

Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez har rest till New York med en delegation som ska diskutera energi, gruvor och skulder med amerikanska motparter. Tisdagen den 22 september väntas hon även träffa USA:s president Donald Trump.

Samtalen kommer efter flera månader av en snabb ekonomisk öppning där amerikanska och europeiska energibolag åter börjat positionera sig i Venezuela, samtidigt som USA lättat på delar av de sanktioner som länge gjort investeringar och skuldhantering mycket svåra.

Men situationen är mer komplicerad än att Venezuela plötsligt är tillbaka på världsmarknaden.

Landet har omkring 303 miljarder fat bevisade oljereserver, men producerar bara omkring 1,25 miljoner fat om dagen. Samtidigt ska skulder på minst 150 miljarder dollar hanteras och flera centrala amerikanska restriktioner gäller fortfarande.

Det som nu avgörs är därför inte bara vem som får producera Venezuelas olja. Minst lika viktigt är vem som får del av de framtida intäkterna.

Flera nya Venezuela-avtal kan vara på väg

Den venezuelanska delegationen har förberett diskussionerna med amerikanska företrädare och företag under en längre tid.

Någon offentlig och definitiv lista över avtal som ska skrivas under i New York finns ännu inte. Däremot pågår flera konkreta förhandlingar som visar hur snabbt marknaden håller på att öppnas.

Amerikanska Continental Resources och det statliga venezuelanska oljebolaget PDVSA skrev den 16 september under ett samförståndsavtal om Ayacucho 2 i Orinocobältet. Området uppskattas innehålla omkring 30 miljarder fat oljeresurser.

Nästa steg kan bli ett produktionsdelningsavtal.

ExxonMobil för samtidigt diskussioner om en möjlig återkomst till Venezuela, bland annat till Petromonagas och områden i Carabobo. Även där återstår dock ett slutligt avtal.

Den franska energijätten TotalEnergies skrev den 19 september under ett samförståndsavtal med den venezuelanska ledningen, men innehållet har inte offentliggjorts i detalj.

Också den amerikanska oljeservicekoncernen Halliburton har presenterat nya venezuelanska samarbeten.

Det innebär att flera stora internationella aktörer samtidigt försöker skaffa sig positioner på en marknad som under många år varit mycket svår att investera i.

303 miljarder fat gör Venezuela unikt

Venezuela sitter på omkring 303 miljarder fat bevisade råoljereserver. Det motsvarar ungefär 17 procent av världens kända reserver och placerar landet före bland annat Saudiarabien.

Det är samtidigt en siffra som lätt kan ge en missvisande bild av hur snabbt produktionen kan växa.

En stor del av oljan finns i Orinocobältet och består av mycket tung råolja. Den kräver omfattande behandling, tillgång till diluenter och stora investeringar i produktionsanläggningar, pipelines, raffinering och annan infrastruktur.

Landets oljeproduktion ligger i dag kring 1,25 miljoner fat om dagen.

Som jämförelse producerade Venezuela omkring tre miljoner fat om dagen i slutet av 1990-talet.

Potentialen är alltså mycket stor, men det krävs kapital och teknik för att omvandla reserverna till faktisk export.

Det är också bakgrunden till den snabba amerikanska återkomsten.

Hurbra har tidigare gått igenom USA:s stora oljeuppgörelse med Venezuela om 17 oljefält och mer än 65 miljarder fat. Den nya förhandlingsvågen visar att det avtalet kan vara början på en betydligt större omställning.

Venezuela försöker lösa ett skuldberg på minst 150 miljarder dollar

Oljeinvesteringarna går inte att skilja från en annan fråga som följer Venezuela överallt: skulderna.

Landet ställde i praktiken in betalningarna på stora delar av sin internationella skuld 2017.

Under 2026 har regeringen inlett arbetet med en omfattande skuldrekonstruktion. Skulder och andra krav bedöms uppgå till minst 150 miljarder dollar.

Vissa uppskattningar ligger betydligt högre.

Beroende på vilka företagskrav, obetalda räntor, skiljedomar och bilaterala lån som räknas med har bedömningar på omkring 200 miljarder dollar eller mer förekommit.

Statsobligationer och obligationer från PDVSA står för en stor del.

Det nominella obligationsbeloppet ligger kring 60 miljarder dollar, men när obetalda räntor räknas in blir fordringarna betydligt större.

Därutöver finns statliga lån, framför allt från Kina, skulder till internationella utvecklingsbanker och miljardkrav från företag som fått tillgångar exproprierade i Venezuela.

Kina har fortfarande miljardfordringar

Kinas roll är särskilt viktig.

Landet uppskattas fortfarande ha venezuelanska fordringar på omkring 13–15 miljarder dollar, till stor del kopplade till tidigare oljeuppgörelser.

Även Ryssland har stora ekonomiska intressen i landet.

Det innebär att USA:s återkomst till Venezuelas energimarknad också förändrar den geopolitiska balansen runt oljeproduktionen.

Om amerikanska företag investerar tiotals miljarder dollar och oljeproduktionen ökar kraftigt skapas nya kassaflöden.

Då uppstår nästa fråga: hur mycket ska gå till nya investeringar och hur mycket ska användas för att betala gamla fordringsägare?

Gamla skulder kan avgöra vilka bolag som återvänder

För enskilda energibolag handlar Venezuela därför inte bara om framtida vinstmöjligheter.

Flera företag vill också ha tillbaka pengar som landet redan är skyldigt dem.

Italienska Eni har exempelvis pekat på möjligheten att nya projekt kan hjälpa företaget att återvinna gamla fordringar.

ConocoPhillips har ännu större utestående krav efter tidigare expropriationer. Bolagets skiljedomsfordringar uppgår till omkring 11 miljarder dollar.

Det gör skuldfrågan till en direkt del av förhandlingarna om nya oljeprojekt.

Ett internationellt oljebolag kan alltså både vara potentiell investerare och gammal fordringsägare samtidigt.

USA har lättat på sanktionerna – men inte tagit bort dem

Den amerikanska sanktionspolitiken är en av de viktigaste nycklarna till hela processen.

Under 2026 har USA öppnat betydligt fler möjligheter för affärer med Venezuela.

Licenser från det amerikanska finansdepartementet har bland annat gjort det möjligt att genomföra fler transaktioner kring oljeproduktion, handel, investeringar, mineraler, banker och ekonomisk rådgivning.

Men det betyder inte att sanktionerna har försvunnit.

Den som vill följa de gällande reglerna kan se USA:s finansdepartements aktuella sammanställning över Venezuela-sanktionerna.

En avgörande detalj är att vissa licenser tillåter rådgivning inför en skuldrekonstruktion utan att automatiskt tillåta själva slutuppgörelsen med obligationsägarna.

USA har dessutom öppnat för nya oljeaffärer med PDVSA samtidigt som delar av hanteringen av gamla PDVSA-skulder fortfarande ligger utanför de bredare tillstånden.

Ytterligare amerikanska godkännanden kan därför behövas för att genomföra en fullständig skuldrekonstruktion.

Därför kan inte Venezuela lösa skulden över en natt

Venezuelas skuldproblem skiljer sig från en vanlig omförhandling där en stat samlar sina obligationsägare och erbjuder nya obligationer mot gamla.

Fordringsägarna består av flera helt olika grupper.

Där finns privata obligationsägare, Kina och andra stater, utvecklingsbanker, internationella energibolag och företag som fått stora skiljedomar efter expropriationer.

Dessutom finns amerikanska sanktioner och domstolsprocesser som begränsar hur olika tillgångar får användas.

Resultatet är ett pussel där en uppgörelse med en grupp kan påverka vad som återstår för nästa.

Citgo är en av de känsligaste tillgångarna

Den amerikanska raffinaderikoncernen Citgo är ett tydligt exempel.

En del av PDVSA:s gamla obligationsskuld är säkrad med en majoritetsandel i Citgo.

Samtidigt försöker andra venezuelanska fordringsägare få betalt genom rättsprocesser mot tillgångarna.

USA har skjutit fram möjligheten att fullt ut genomdriva vissa säkerheter till november 2026 och samtidigt öppnat för särskilda tillstånd om parterna lyckas förhandla fram en refinansiering eller rekonstruktion.

Hur Citgo-frågan löses kan därför påverka stora delar av den slutliga skuldplanen.

IDB arbetar med en tvåårsplan för Venezuela

Parallellt med olje- och skuldförhandlingarna pågår Venezuelas återkomst till de internationella finansinstitutionerna.

Interamerikanska utvecklingsbanken, IDB, arbetar med en tvåårig plan för landet.

Bland de centrala områdena finns elförsörjning, sociala behov och analys av den venezuelanska ekonomin och investeringsbehoven.

Det innebär dock inte att normal långivning redan har återupptagits.

Venezuela har omkring två miljarder dollar i utestående lån till IDB och landet saknar fortfarande den normala landstrategi som krävs för att banken ska kunna bedriva vanlig utlåning och godkänna nya garantier.

Skillnaden är viktig.

IDB har återupptagit arbetet med Venezuela, men Venezuela har ännu inte fått normal tillgång till bankens finansiering.

IMF har redan kommit längre

Internationella valutafonden har tagit ett större steg.

IMF återupptog relationerna med Venezuela under våren 2026 efter flera års avbrott.

Det innebär bland annat att Venezuela åter kan delta i fondens normala ekonomiska övervakning, få tekniskt stöd och i princip söka IMF-finansiering enligt de regler som gäller för medlemsländer.

Landet har också återfått tillgång till sina särskilda dragningsrätter, SDR.

IMF kommer däremot inte att förhandla Venezuelas privata obligationsskulder åt regeringen.

Världsbanken har fortfarande ingen aktiv normal låneportfölj i landet.

Oljan kan finansiera hela återkomsten

Det är här energiförhandlingarna och finansmarknaden går ihop.

Venezuela behöver kapital för att höja oljeproduktionen.

Internationella företag behöver rättsliga och ekonomiska garantier för att våga investera.

Gamla fordringsägare behöver en trovärdig källa till framtida återbetalningar.

Och internationella banker och institutioner behöver kunna bedöma hur landets statsfinanser ska fungera efter en rekonstruktion.

En kraftigt ökad oljeproduktion skulle kunna hjälpa till med alla fyra problemen.

Det är samtidigt orsaken till att kampen om oljeprojekten är så betydelsefull.

Bolag som kommer in tidigt kan få tillgång till några av världens största outvecklade petroleumresurser. Gamla fordringsägare kan försöka koppla sina krav till framtida oljeintäkter, samtidigt som Venezuela behöver lämna tillräckligt mycket kapital kvar i sektorn för att produktionen faktiskt ska kunna öka.

Venezuela är på väg tillbaka – men är inte framme

Utvecklingen under 2026 markerar ett tydligt brott med åren då Venezuela i praktiken var isolerat från stora delar av det västerländska finanssystemet.

Amerikanska företag diskuterar miljardinvesteringar.

Europeiska energibolag återkommer.

IMF har återupptagit sina relationer med landet.

IDB förbereder en ny plan.

USA har öppnat fler delar av ekonomin genom särskilda sanktionslicenser.

Och Venezuelas regering försöker nu hantera ett skuldberg som under nästan ett decennium hållit landet borta från normala kapitalmarknader.

Men den svåraste delen återstår.

För att återintegreringen ska bli verklig måste Venezuela både locka nya investeringar, öka oljeproduktionen, nå överenskommelser med mycket olika grupper av fordringsägare och få ytterligare delar av det amerikanska sanktionssystemet anpassade till en slutlig uppgörelse.

Mötet i New York kan bli ytterligare ett steg i den riktningen.

Den verkliga kapplöpningen handlar samtidigt om något mycket större än ett enskilt avtal: vem som får kontroll över investeringarna, produktionen och pengaflödena kring de drygt 300 miljarder fat olja som ligger under venezuelansk mark.