Sverige har skärpt kampen mot gängens skjutvapen, men bakom de akuta insatserna finns stora strukturella brister. Riksrevisionen riktar nu skarp kritik mot både Polismyndigheten och Tullverket. Nationellt skjutvapencenter saknar bland annat heltidsorganisation, tydlig styrning och tillräckliga resurser – samtidigt som dåliga it-system och bristande informationsdelning försvårar jakten på dem som förser den kriminella marknaden med vapen.

Riksrevisionens nya granskning, som publicerades den 17 september 2026, beskriver ett system där myndigheterna har fått fler verktyg och byggt upp mer specialistkompetens, men där arbetet fortfarande inte är tillräckligt uthålligt eller träffsäkert.

En central del av kritiken riktas mot Nationellt skjutvapencenter, som skapades 2023 för att samla expertis och förbättra arbetet med bland annat beslagtagna och illegala skjutvapen.

Riksrevisionens slutsats är ovanligt hård: centret saknar grundläggande förutsättningar för att kunna arbeta effektivt.

Vapencentret saknar heltidschef och fast organisation

Problemen börjar i själva organisationen.

Nationellt skjutvapencenter har ingen långsiktig plan som tydligt slår fast vilka mål verksamheten ska nå, hur arbetet ska bedrivas eller vilka befogenheter olika delar av centret har.

Personalen arbetar dessutom till stor del bara delar av sin arbetstid på centret och kan behöva återvända till sina ordinarie arbetsuppgifter.

Tullverkets medverkan varierar också.

Särskilt anmärkningsvärt är centrets ledning. Arbetsledaren har enligt Riksrevisionens granskning uppdraget på omkring tio procent av sin arbetstid och kombinerar det med andra chefsuppgifter.

Det finns alltså ingen chef som på heltid kan driva verksamheten, utveckla organisationen och företräda centret när resurser ska fördelas.

Riksrevisionen pekar på att detta bidrar till att styrningen i praktiken blir svag.

Viktiga arbetsuppgifter hänger på enskilda personer

Organisationen är dessutom mycket personberoende.

En person ansvarar för att klustra samtliga inkommande skjutvapen och försöka identifiera samband mellan olika beslag. En annan person hanterar alla internationella förfrågningar.

Om någon av dessa personer inte finns på plats kan den delen av arbetet i praktiken stanna.

Arbetsprocesserna är inte heller dokumenterade på ett sätt som gör det enkelt för någon annan att ta över.

Riksrevisionen jämför situationen med Nationellt bombdatacenter, som har en tydligare organisatorisk hemvist, egen budget, anställd personal och en chef som arbetar heltid med verksamheten.

Skillnaden blir särskilt viktig eftersom vapencentret ska kunna upptäcka kopplingar mellan vapen som dyker upp i olika delar av landet.

Centret kan hitta sådana samband – men saknar egna utredningsresurser som kan gå vidare och försöka identifiera personerna bakom handeln och distributionen.

Personalen har efterfrågat en särskild utredningsresurs, men någon sådan har inte tilldelats.

Dåliga it-system försvårar jakten på vapennätverken

En annan av de tyngsta delarna av kritiken gäller myndigheternas it-system.

Relevant information finns utspridd i flera system som inte är ordentligt sammankopplade.

Det innebär att den som försöker kartlägga exempelvis en person, ett telefonnummer, ett fordon eller ett skjutvapen kan behöva leta i ett stort antal separata system.

Polisiära underrättelsehandläggare har enligt material som Riksrevisionen hänvisar till behövt arbeta i minst åtta olika system. Tullverkets medarbetare beskriver omkring sex.

En tullanställd som arbetar med vapenfrågor uppskattade att nästan halva arbetstiden kunde gå åt till administration av inhämtad information.

Problemet handlar därför om betydligt mer än irritation över gammal teknik.

När information om en person finns i ett system, ett vapen i ett annat och ett tidigare beslag i ett tredje ökar risken för att myndigheterna missar samband som skulle kunna avslöja en större smugglings- eller distributionskedja.

Tullverket bedömer själv att bristerna i systemstöden innebär en väsentlig risk för myndighetens brottsbekämpande förmåga.

Informationen mellan Polisen och Tullen delas inte tillräckligt systematiskt

Riksrevisionen ser också problem i samarbetet mellan Polismyndigheten och Tullverket.

Informationsutbytet kan fungera bra när myndigheterna arbetar tillsammans i ett konkret ärende. Däremot saknas tillräckligt stabila strukturer för vilken information som ska delas, när den ska delas och vem som ansvarar för att den når rätt mottagare.

Mycket blir därför personberoende.

Arbetet beskrivs dessutom som i hög grad reaktivt.

När en skjutning redan har inträffat eller när ett konkret vapen har hittats kan myndigheterna mobilisera stora resurser. Det långsiktiga arbetet med att identifiera var vapnen kommer ifrån och vilka personer som kontinuerligt förser den kriminella miljön får däremot inte samma tyngd.

Det saknas fortfarande en regelbundet producerad gemensam strategisk lägesbild som kan styra arbetet mot de viktigaste smugglingsvägarna och distributionsleden.

Jakten slutar ofta vid personen som har vapnet

Ett annat problem uppstår när ett illegalt skjutvapen hittas i en brottsutredning.

Vid exempelvis en mordutredning arbetar polisen ofta under stark tidspress. Fokus ligger naturligt på att klarlägga själva brottet, gärningsmannen och andra direkt inblandade.

Men resultatet kan bli att spåret bakåt från vapnet prioriteras ned.

Vem sålde vapnet? Hur kom det in i Sverige? Vem hade det tidigare? Finns samma leverantör bakom andra vapen?

Riksrevisionen konstaterar att Polisen sällan fortsätter den typen av bakspårning när övriga delar av ett ärende har gått till åtal, trots att det är möjligt.

Därmed kan personen som grips med vapnet lagföras samtidigt som människorna längre upp i distributionskedjan aldrig identifieras.

Det är också en viktig förklaring till Riksrevisionens kritik mot att arbetet blivit för händelsestyrt.

Tullen kan inte kontrollera alla viktiga gränspassager

En stor del av de illegala skjutvapen som finns i Sverige bedöms någon gång ha anskaffats utomlands och smugglats in i landet.

Därför blir Tullverkets kapacitet central.

Även där pekar Riksrevisionen på omfattande problem.

Tullverket kan inte bemanna alla relevanta kontrollplatser eller upprätthålla kontroller dygnet runt. Det innebär att även gränspassager som bedöms ha hög risk periodvis kan stå utan bemanning.

Tullverket har själv beskrivit situationen som ett problem eftersom organiserad brottslighet kan anpassa sig till myndighetens arbetssätt.

Det finns exempel på hur kriminella genom krypterade chattar och egen spaning har skaffat information om när kontrollplatser varit bemannade.

Sverige har bara tre större skannrar

Bristen på teknisk utrustning är ytterligare en svaghet.

Sverige har enligt granskningen bara tre större skannrar som kan användas för att kontrollera hela person- eller lastbilar. Utrustningen är dessutom gammal.

Tullverket planerar att köpa in fem nya mobila skannrar och bygga fyra fasta skanneranläggningar, delvis med EU-finansiering.

Processen har dock försenats efter överklaganden av upphandlingen.

Enligt uppgifterna i Riksrevisionens material väntas ingen ny skanner kunna tas i bruk före tidigast 2027.

Skannrar är särskilt viktiga i stora transportflöden där Tullverket inte redan har underrättelser om ett specifikt fordon eller en viss person.

Riksrevisionen: Polisen följer inte beslagen tillräckligt systematiskt

Även uppföljningen får kritik.

Polisen följer inte systematiskt upp beslag utifrån exempelvis var vapnen hittades, när de hittades och under vilka omständigheter.

Tullverket har samtidigt brister i sin samlade uppföljning av både kontrollinsatser och beslag.

Det gör det svårare att veta vilka metoder som faktiskt ger resultat och vilka smugglingsvägar som borde prioriteras.

Riksrevisionen varnar dessutom för att bara mäta framgång genom antalet beslag.

Få beslag kan betyda att färre illegala vapen förs in i landet – men det kan också betyda att myndigheterna helt enkelt hittar en mindre andel av dem.

Granskningen försöker därför inte slå fast exakt hur den totala mängden illegala vapen i Sverige har förändrats.

Uppskattningsvis 3 000–5 000 illegala skjutvapen

Riksrevisionen uppskattar att det finns omkring 3 000–5 000 illegala skjutvapen i Sverige.

Vapnen är en central del av den kriminella miljö där skjutningar under många år har varit en av Sveriges allvarligaste former av gängrelaterat våld.

Samtidigt har utvecklingen under 2026 gått tydligt åt ett annat håll när man ser till själva antalet skjutningar.

Under januari–augusti 2026 hade Polisen registrerat 53 skjutningar, jämfört med 114 under samma period 2025. I augusti registrerades bara fyra.

Hurbra har tidigare gått igenom den kraftiga minskningen av gängskjutningar i Sverige 2026.

Det gör Riksrevisionens rapport särskilt intressant.

Kritiken handlar inte om att antalet skjutningar just nu ökar. Den handlar om huruvida staten har byggt ett system som långsiktigt kan minska tillgången på vapen och slå mot de människor som förser kriminella nätverk med dem.

Där anser Riksrevisionen att det fortfarande finns stora brister.

Polisen och Tullverket har redan flera åtgärder på gång

Granskningen visar samtidigt att arbetet har utvecklats på flera områden.

Det internationella informationsutbytet har förbättrats och Nationellt skjutvapencenter deltar i fler internationella samarbeten än tidigare.

Svenska sambandsmän används i andra länder och arbete pågår på europeisk nivå för att utveckla en gemensam databas över beslagtagna vapen.

Polisens nationella operativa avdelning arbetar också med en ny strategisk lägesbild över skjutvapen som ska tas fram under 2026.

Polisen har dessutom en ambition att bygga upp en databas över beslagtagna skjutvapen och tillhörande information.

På Tullverkets sida pågår bland annat arbetet med nya skannrar och med bättre möjligheter att lagra information från kamerabevakning vid gränser.

Myndigheterna diskuterar också nya former för informationsdelning och användning av automatiserade analysverktyg, inklusive AI, för att hitta samband i stora informationsmängder.

Tvingande EU-projekt har gått före Tullens brottsbekämpande it

Tullverket har också förklarat delar av it-problemen.

Enligt myndigheten har flera tvingande EU-projekt för tullens fiskala system behövt prioriteras framför utvecklingen av brottsbekämpande it-stöd.

Det har gjort att moderniseringen av verktygen för underrättelse- och brottsbekämpningsarbete dragit ut på tiden.

Tullverket bedömer samtidigt att det behövs förstärkningar längs hela kedjan – från kontrollpersonalen vid gränsen till underrättelseverksamheten och tullkriminalen.

Riksrevisionen kräver konkreta förändringar

Riksrevisionen lämnar nu en rad rekommendationer till regeringen, Polismyndigheten och Tullverket.

Regeringen bör enligt granskningen utvidga pågående utredningar om myndigheternas behandling av personuppgifter så att även möjligheterna att gemensamt bearbeta information granskas.

Polisen och Tullverket rekommenderas att skyndsamt förbättra sina it-system och använda automatiserade verktyg för att identifiera mönster i stora datamängder.

Tullverket bör bland annat förbättra sin uppföljning, avsätta personal som faktiskt arbetar på vapencentret, köpa in nya fasta och mobila skannrar och möta personalbehoven i den brottsbekämpande verksamheten.

Polisen uppmanas att tydliggöra Nationellt skjutvapencenters uppdrag och ge verksamheten de organisatoriska förutsättningar som krävs.

Riksrevisionen vill dessutom se större nationell och regional kapacitet för långsiktiga insatser mot människorna som förser den illegala vapenmarknaden.

Den fullständiga granskningen finns hos Riksrevisionen.

Problemen har uppmärksammats tidigare

En del av problemen är inte nya.

Redan 2019 kritiserade Riksrevisionen bland annat Tullverkets riskbedömningar, resursprioriteringar och underrättelsearbete. Det fanns då indikationer på att arbetet mot införsel av bland annat vapen inte var tillräckligt för att minska tillgången.

Sedan dess har både lagstiftning, befogenheter och internationellt samarbete utvecklats.

Den nya granskningen visar därför inte att ingenting har förbättrats.

Däremot återkommer flera strukturella svagheter: styrning, informationshantering, uppföljning och förmågan att arbeta långsiktigt mot själva distributionskedjorna.

Det är där Riksrevisionen nu anser att staten fortfarande har ett betydande arbete kvar – trots flera års satsningar mot det grova våldet.