USA:s strategiska petroleumreserv har sjunkit till den lägsta nivån sedan 1982 samtidigt som oljepriset åter pressas upp mot 100 dollar per fat. Kombinationen är ovanlig och känslig: Washington använder sin viktigaste oljeberedskap för att mildra en akut energikris, men gör det samtidigt från en betydligt svagare utgångspunkt än tidigare.
USA:s strategiska petroleumreserv, SPR, föll med ytterligare 1,2 miljoner fat under veckan och uppgår nu till 285,4 miljoner fat. Det är den lägsta nivån sedan november 1982. Beskedet kommer samtidigt som Brentoljan under tisdagen var uppe på över 99 dollar per fat efter nya attacker mot saudisk energiinfrastruktur och fortsatta störningar kring Hormuzsundet.
Därför fortsätter USA att tömma reserven
Det kan låta motsägelsefullt att USA fortsätter släppa ut olja ur sin strategiska reserv just när marknaden åter blir mer pressad. Men det är i själva verket samma kris som förklarar båda sakerna.
Bakgrunden är den stora internationella beredskapsfrigivning som beslutades tidigare under året efter de kraftiga störningarna i oljehandeln kring Persiska viken. IEA-länderna enades då om en rekordstor gemensam åtgärd, och USA åtog sig att bidra med totalt 172 miljoner fat.
Det viktiga är att hela den volymen inte ska förstås som en permanent utförsäljning. En stor del har lagts upp som så kallade oljeutbyten, där bolag får låna råolja nu och senare lämna tillbaka olja till staten, ofta med en premie i form av extra fat.
I det korta perspektivet innebär modellen ändå att lagret fortsätter att minska. Det är precis det som nu syns i statistiken.
USA tömmer alltså inte reserven för att läget bedöms som tryggt. Reserven används därför att marknaden fortfarande är så pressad att regeringen vill få ut fler fat nu, även om det samtidigt minskar bufferten inför nästa möjliga störning.
Hur låg är nivån egentligen?
Att reserven ligger på 285,4 miljoner fat säger mer när siffran sätts i ett historiskt sammanhang.
I slutet av februari låg SPR på 415,4 miljoner fat. Sedan dess har omkring 130 miljoner fat försvunnit, vilket motsvarar drygt 31 procent av lagret på drygt ett halvår.
USA:s nuvarande lagringskapacitet för SPR är omkring 714 miljoner fat. Reserven är därmed bara fylld till ungefär 40 procent.
Skillnaden mot tidigare toppnivåer är ännu större. När SPR låg som högst 2010 innehöll den mer än 726 miljoner fat. Dagens nivå motsvarar mindre än 40 procent av den historiska toppen.
Hur många dagar räcker oljan?
Det är en naturlig fråga, men svaret beror helt på hur man räknar.
Om dagens 285,4 miljoner fat jämförs med USA:s nuvarande bruttoimport av råolja motsvarar lagret ungefär 42 dagars import. Jämfört med hela USA:s petroleumefterfrågan motsvarar det omkring 14 dagar.
Men inget av talen betyder att USA skulle få slut på bränsle efter 14 eller 42 dagar.
USA producerar själv nära 14 miljoner fat råolja om dagen och är som helhet nettoexportör av petroleum. SPR är därför inte ett lager som ensamt ska försörja hela den amerikanska ekonomin.
Reservens roll är i stället att fungera som en strategisk stötdämpare. Den kan användas för att ersätta bortfall, få ut mer olja på marknaden och köpa tid när den normala försörjningen störs.
Ju mindre stötdämpare, desto mindre handlingsfrihet om marknaden försämras ytterligare.
Hur mycket handlingsutrymme finns kvar?
USA har fortfarande en betydande nödreserv, men flexibiliteten är mycket mindre än tidigare.
285,4 miljoner fat är bara omkring 33 miljoner fat över nivån 252,4 miljoner. Under den nivån begränsar amerikansk lag vissa mindre och mer rutinmässiga typer av SPR-frigivningar.
Det betyder däremot inte att presidenten skulle vara förhindrad att använda reserven vid en verklig allvarlig energikris.
Den viktigare frågan är hur mycket olja som praktiskt kan tas ut snabbt och säkert.
SPR:s uttagskapacitet har försämrats jämfört med när systemet byggdes. Åldrande brunnar, underhåll och pågående arbeten gör att den maximala mängd olja som snabbt kan föras ut på marknaden är lägre än tidigare.
Därför räcker det inte att bara titta på antalet fat i marken. En mindre reserv kombinerad med lägre uttagskapacitet innebär att Washington har mindre möjlighet än förr att svara på en ny stor oljechock.
Det är missvisande att säga att USA håller på att få slut på olja. Men regeringen har betydligt mindre marginaler än tidigare.
Varför stiger oljan igen?
Oljepriset pressas nu upp av både verklig fysisk osäkerhet och en växande geopolitisk riskpremie.
Nya attacker mot saudisk energiinfrastruktur har åter riktat fokus mot sårbarheten i världens viktigaste oljeproducerande region.
Samtidigt är trafiken genom Hormuzsundet fortsatt kraftigt störd. Normalt passerar omkring en femtedel av världens oljeförsörjning genom sundet.
Saudiarabien har möjlighet att leda en del av sin olja västerut mot Röda havet, men attackerna mot saudisk energiinfrastruktur visar att även alternativa exportvägar kan utsättas för risk.
Det är därför nivån nära 100 dollar per fat är mer än bara en psykologisk gräns. Marknaden prissätter både den olja som faktiskt saknas och risken för att ytterligare produktion eller transporter ska störas.
Dyrare olja slår snabbt mot bensinen
För hushållen är den tydligaste konsekvensen stigande drivmedelspriser.
Amerikanska bensinpriser har redan stigit kraftigt. Dyrare råolja slår dessutom mot diesel, flygbränsle och transportkostnader i hela ekonomin.
När företag får högre kostnader för transporter, produktion och energi kan en del av dessa kostnader föras vidare till konsumenterna.
Samtidigt får hushållen mindre pengar kvar till annan konsumtion när det kostar mer att köra bil, värma bostäder och köpa varor som blivit dyrare att transportera.
Därför fungerar en kraftig oljeprisuppgång ofta som både en inflationschock och en broms på ekonomin.
För den som vill förstå den svenska kopplingen finns också vår genomgång av oljepriset och hotet mot bensinpriser och räntor.
Ny huvudvärk för centralbankerna
Det är också här oljepriset blir en räntenyhet.
Centralbanker reagerar normalt inte på en enskild dags uppgång i oljepriset. Men om energin blir dyr under längre tid kan inflationen stiga betydligt.
Amerikanska centralbanken Federal Reserve har redan fått se energipriser bidra till ett högre inflationstryck under året. En längre period med olja omkring 100 dollar skulle göra det svårare att snabbt få ned prisökningarna.
Marknaden har samtidigt börjat prisa in en högre sannolikhet för ytterligare amerikanska räntehöjningar.
Problemet för Fed är att samma oljechock som driver upp inflationen också kan dämpa tillväxten. Hushållen får mindre köpkraft och företagens kostnader stiger samtidigt som centralbanken kan behöva hålla räntorna högre.
Det är en obekväm kombination för hela ekonomin.
Världsekonomin är ännu mer utsatt
USA är samtidigt mindre sårbart för en oljechock än landet var 1982.
Den stora skillnaden är den amerikanska oljeproduktionen. USA har gått från att vara en mycket stor nettoimportör av petroleum till att bli nettoexportör.
Det gör att en internationell försörjningskris inte slår lika direkt mot den amerikanska ekonomin som under de stora oljechockerna på 1970- och 1980-talen.
För Europa och många stora asiatiska ekonomier är beroendet av importerad energi betydligt större.
En längre period med oljepriser nära eller över 100 dollar kan därför slå hårt mot världsekonomin även om USA:s egen oljeproduktion fortsätter på höga nivåer.
Internationella valutafonden har dessutom varnat för att stora lageruttag redan har hjälpt världsmarknaden genom tidigare störningar. När dessa buffertar successivt används upp blir nästa utbudschock svårare att absorbera.
USA har fortfarande en reserv – men mindre trygghet
Det centrala i beskedet är därför inte att USA står inför att få slut på olja. Det gör landet inte.
Problemet är att en av världens viktigaste strategiska energibuffertar nu är betydligt mindre samtidigt som den redan används i en pågående kris.
285,4 miljoner fat ger fortfarande Washington möjlighet att agera. Men handlingsutrymmet är mindre, uttagskapaciteten är begränsad och en stor del av den nuvarande frigivningen ska fortsätta innan oljan successivt börjar återvända till reserven.
Om störningarna kring Hormuz förvärras, nya saudiska anläggningar angrips eller andra stora oljeproducenter faller bort kan USA därför ställas inför ett svårare beslut: använda ännu mer av den återstående beredskapen eller acceptera ett högre oljepris.
När världens oljemarknad samtidigt närmar sig 100 dollar per fat är ett 44-årslägsta i USA:s strategiska reserv därför mer än en historisk kuriositet.
Det är ett tecken på att en viktig del av världens säkerhetsmarginal redan har förbrukats.