Liberalerna når 3,5 procent i DN/Ipsos samtidigt som Socialdemokraterna faller till 27,1. Ändå leder oppositionen med 52,7 mot 44,9 procent. Inför valet den 13 september 2026 visar mätningen hur L kan rädda sin riksdagsplats utan att rädda regeringen – och hur Magdalena Andersson kan få ett starkt parlamentariskt underlag men svåra regeringsförhandlingar.

En halv procentenhet skiljer Liberalerna från riksdagsspärren i DN/Ipsos-mätningen som publicerades den 7 september. Partiet har stigit från 2,3 procent i föregående mätning och ligger betydligt bättre till än i juni, då stödet var 1,3 procent.

För Simona Mohamssons parti är det en viktig återhämtning. För Ulf Kristerssons regeringsunderlag är bilden mer bekymmersam.

Socialdemokraternas nedgång motsvaras nämligen inte av ett starkare Tidöblock. M och SD tappar också, medan framför allt C och MP växer. Oppositionens försprång är nu 7,8 procentenheter, jämfört med 6,8 i föregående Ipsos.

DN/Ipsos i september 2026: så ligger partierna till

Socialdemokraterna är fortfarande klart störst, men nedgången från 30,3 till 27,1 procent förändrar styrkeförhållandet inom oppositionen. Centerpartiet och Miljöpartiet ökar tillsammans med 3,7 procentenheter.

Vänsterpartiet backar marginellt från 9,0 till 8,8 procent. Det är alltså inte en gemensam uppgång för alla S:s möjliga samarbetspartier.

På andra sidan minskar Moderaterna från 17,9 till 17,4 procent och Sverigedemokraterna från 19,3 till 17,7. L:s uppgång och KD:s mindre ökning räcker inte för att väga upp nedgångarna. Tidöpartiernas sammanlagda stöd sjunker från 45,6 till 44,9 procent.

Tidigare L-väljare återvänder från M

Enligt rapporteringen om Ipsos kommer Liberalernas uppgång främst från tidigare sympatisörer som återvänder från Moderaterna. Det passar in i ett läge där partiets möjlighet att överleva i riksdagen får allt större betydelse för regeringsfrågan.

Återvändande väljare och taktiska stödröster behöver samtidigt inte vara samma sak. En tidigare L-väljare kan återvända för politikens skull, för att rädda partiet eller av båda skälen. Det tillgängliga underlaget ger ingen exakt uppdelning mellan motiven.

I Novus egen analys av mätningen den 7 september beskrivs däremot uttryckligen stödröster till L, framför allt från M och KD. Där når Liberalerna 4,3 procent.

Även Jimmie Åkesson har gett sig in i frågan om vem som bör rösta på L. I en debattartikel den 7 september uppmanar han borgerliga liberaler att göra det, men säger samtidigt att sverigedemokrater ska rösta på SD. Hans besked är alltså riktat till borgerliga väljare, inte en uppmaning till de egna sympatisörerna att byta parti.

Fyra procent kan ge L mandat – utan att ge Tidö majoritet

Spärren gör att några tiondelar kan få en betydelse som är mycket större än själva förändringen i väljarstöd.

Enligt Valmyndighetens regler för mandatfördelningen behöver ett parti minst fyra procent i hela landet för att delta i den nationella fördelningen. Ett parti kan också få fasta mandat i en valkrets där det når minst tolv procent, men det är en separat undantagsregel.

Om L stannar under spärren och inte tar några valkretsmandat bidrar partiets röster inte till Tidös antal riksdagsplatser. Om partiet klarar spärren får det del av mandaten.

Men L:s nya mandat kan inte bara läggas ovanpå de andra Tidöpartiernas. När röster flyttas från exempelvis M till L förändras båda partiernas mandat, samtidigt som alla riksdagens 349 platser fördelas på nytt.

Hurbra har räknat på två förenklade scenarier utifrån Ipsos partisiffror:

Beräkningarna använder jämkade uddatalsmetoden på de avrundade nationella siffrorna. De förutsätter att inga andra partier tar mandat och innehåller ingen geografisk valkretsmodell. Det är räkneexempel, inte en officiell mandatprognos från Ipsos.

I det andra exemplet får L omkring 14 mandat, men Tidö som helhet vinner bara sex. Blockets röstandel är fortfarande 44,9 procent eftersom förflyttningen sker mellan två av dess partier.

Även med L över spärren är Tidö alltså långt från de 175 mandat som krävs för egen majoritet i detta scenario. En räddning av Liberalerna förbättrar läget, men upphämtningen behöver också omfatta väljare utanför det egna blocket.

S:s tapp gör samarbetspartierna svårare att runda

För Magdalena Andersson är problemet ett annat. Oppositionen har ett tydligt övertag i Ipsos, men Socialdemokraterna blir mindre dominerande inom den.

S, MP och C samlar tillsammans 43,9 procent. S, V och MP når 44,5 procent. I räkneexemplet där L blir utan mandat motsvarar det 162 respektive 165 platser. Ingen av kombinationerna når egen majoritet.

Det ger både C och V en viktig position. Om Andersson vill bygga sitt underlag inom den nuvarande oppositionen behöver hon förhålla sig till båda, även om inte alla fyra partier ingår i regeringen.

Här finns redan en öppen konflikt. Nooshi Dadgostar kräver att Vänsterpartiet får sitta i regering. Centerpartiet säger nej till V i regeringen, och Andersson har uttryckt skepsis till partiets beredskap för regeringsansvar.

Dadgostars krav på regeringsmedverkan blir därför centralt även vid en tydlig oppositionsseger. En summa på 52,7 procent säger hur starka de fyra partierna är tillsammans i mätningen. Den säger inte vilken politik de kan enas om eller vilka som får ministerposter.

En minoritetsregering behöver inte 175 ja-röster

Att S, MP och C saknar egen majoritet betyder inte att en regering med dessa partier är omöjlig. Sverige har negativ parlamentarism: talmannens förslag till statsminister godkänns så länge färre än 175 ledamöter röstar nej.

Skillnaden mellan att rösta nej och att avstå kan därför avgöra vem som får bilda regering.

I det första räkneexemplet skulle Tidös 154 mandat tillsammans med V:s 33 räcka för att stoppa ett statsministerförslag. Tidö och C skulle också kunna göra det. Både V och C får därmed en möjlig blockerande roll om de väljer att använda den.

En regering kan ändå tillträda genom att ett parti utanför regeringen tolererar statsministern. Därefter behöver regeringen kunna få igenom en budget och samla stöd för sin politik. Ministerposter, statsministeromröstning och budgetsamarbete är tre förhandlingsfrågor som hänger ihop, men inte är identiska.

Novus visar varför valet fortfarande är öppet

Ipsos ger oppositionen ett betydligt större försprång än Novus, där ställningen den 7 september är 50,3–47,9 och Liberalerna når 4,3 procent.

Novus bedömer att L:s uppgång är statistiskt säkerställd. Däremot är själva nivån inte med statistisk säkerhet över fyraprocentsspärren. Partiet kan alltså ligga över gränsen i en publicerad mätning utan att dess riksdagsplats är säkrad.

Ipsos bygger på 1 708 intervjuer genomförda mellan den 25 augusti och den 7 september. Resultatet speglar hela den perioden. Skillnader mellan institut kan bero på bland annat urval, metod och när svaren samlats in.

L:s 3,5 i Ipsos och 4,3 i Novus ska därför inte läsas som en rörelse från den ena siffran till den andra. Inför den 13 september behöver två frågor följas var för sig: om Liberalerna klarar spärren och om Tidöpartiernas samlade stöd räcker för fortsatt regeringsmakt.