UEFA säger öppet att förtroendet för FIFA-ledningen är borta. Concacaf kräver en uppgörelse med Gianni Infantinos presidentskap och höga chefer inom FIFA har tagit avstånd från den stoppade planen att släppa in privata investerare i VM:s kommersiella verksamhet. Infantino är inte nära att automatiskt avsättas, men vägen mot presidentvalet 2027 har plötsligt blivit betydligt farligare.

Gianni Infantino såg länge ut att gå mot ännu ett närmast obestritt presidentval i FIFA. Omkring 200 av organisationens 211 medlemsförbund hade uppgetts stödja honom inför valet i mars 2027.

Den bilden har förändrats snabbt.

Planen att sälja en minoritetsandel i ett nytt bolag med FIFA:s kommersiella rättigheter utlöste ett kraftigt motstånd. UEFA hotade med att dess förbund kunde bojkotta FIFA:s turneringar, Concacaf avvisade upplägget och kritiken spred sig in i Infantinos egen organisation.

FIFA drog till slut tillbaka förslaget. Reträtten stoppade den omedelbara konfrontationen, men inte förtroendekrisen.

UEFA säger att förtroendet är förbrukat

UEFA:s kritik riktas både mot själva affären och mot sättet som den förbereddes på.

Enligt det europeiska fotbollsförbundet fick FIFA:s konfederationer, medlemsländer och ordinarie styrande organ för lite information och för kort tid på sig att granska ett beslut med mycket stora och långsiktiga konsekvenser.

UEFA beskriver processen som sluten och oförenlig med de löften om transparens som Infantino gav när han tog över FIFA efter korruptionsskandalerna 2016.

I sitt officiella uttalande om den stoppade planen går UEFA ovanligt långt. Förbundet slår fast att det nuvarande FIFA-ledarskapet har förlorat UEFA:s förtroende och sannolikt även förtroendet i andra delar av den internationella fotbollen.

Det är mer än vanlig kritik mot ett enskilt beslut. UEFA gör Infantinos sätt att leda organisationen till huvudfrågan.

Flera stora europeiska fotbollsförbund har också protesterat. Kritiken har bland annat kommit från England, Tyskland, Nederländerna, Norge och Sverige.

Concacafs motstånd gör krisen farligare

Att UEFA går i konflikt med FIFA är inte helt oväntat. Organisationerna har länge konkurrerat om pengar, turneringar och kontrollen över den internationella matchkalendern.

Concacafs brytning är politiskt känsligare.

Konfederationen organiserar fotbollen i Nord- och Centralamerika samt Karibien och leds av Victor Montagliani, en FIFA-vicepresident som tidigare har betraktats som en viktig del av Infantinos maktbas.

Concacaf samlade sina 41 medlemsförbund och avvisade investeringsplanen. Organisationen kritiserade bristen på konsultation, den korta tidsfristen och att ett så omfattande förslag hade gått långt utan en fullständig behandling i FIFA:s styrande organ.

Concacaf ifrågasatte dessutom varför FIFA behövde sälja en andel av framtida intäkter när organisationen har stora reserver och precis har genomfört några av fotbollens mest lönsamma turneringar.

Efter att planen stoppats skärpte konfederationen kritiken. En affär av den storleken kan inte ha uppstått av en slump, löd budskapet. Concacaf krävde en bredare uppgörelse med hur Infantinos presidentskap har fungerat.

Det ska inte beskrivas som ett formellt misstroendebeslut identiskt med UEFA:s. Men politiskt är det ett tydligt avståndstagande från presidentens ledarskap.

Situationen blir ännu känsligare av att USA, Kanada och Mexiko arrangerar herrarnas VM 2026. Infantino behöver Concacaf för att genomföra den största turneringen i FIFA:s historia, samtidigt som konfederationen nu har vänt sig mot honom.

Så skulle den privata VM-affären fungera

Planen gick ut på att skapa ett nytt bolag med namnet FIFA Forward Enterprise.

Bolaget skulle samla stora delar av FIFA:s kommersiella verksamhet och viss praktisk evenemangsdrift. Det gällde bland annat:

Verksamhet	Vad som skulle ingå
Medierättigheter	Försäljning av tv- och sändningsrättigheter
Sponsring	Globala partner- och sponsoravtal
Biljetter	Biljettförsäljning och hospitality
Licenser	Kommersiella produkter och varumärkesrättigheter
Turneringar	Kommersiell drift kring bland annat VM och klubblags-VM

FIFA ville sälja upp till 20 procent av företaget till privata investerare och ta in som mest 4,2 miljarder dollar. Det motsvarade en värdering på omkring 20 miljarder dollar för verksamheten.

JPMorgan arbetade med projektet. Ett amerikanskt investeringsbolag med koppling till Joshua Kushner pekades ut som en möjlig viktig investerare. Kushner är bror till Jared Kushner, Donald Trumps svärson.

Kopplingen ökade den politiska laddningen. Infantino har redan kritiserats för sin nära relation till Trump, som är president i ett av värdländerna för VM 2026.

FIFA försvarade modellen med att organisationen skulle behålla en klar majoritet i bolaget och kontrollera styrelsen. Privata ägare skulle enligt FIFA inte få någon sportslig eller politisk beslutanderätt.

Motståndarna menade att den formella kontrollen inte var den enda frågan. En investerare som satsar flera miljarder dollar förväntar sig ekonomisk avkastning. Det kan skapa ett permanent tryck för större turneringar, fler matcher, högre biljettintäkter och en mer aggressiv exploatering av VM.

Pengar till förbunden väckte misstankar

Parallellt med affären presenterade FIFA ett stort ekonomiskt paket till medlemsförbunden.

Varje förbund kunde få upp till 40 miljoner dollar under perioden 2027–2030. Paketet bestod dock av två olika delar:

Del	Belopp
Ordinarie utvecklingsstöd genom FIFA Forward	20 miljoner dollar
Extra kapitalutbetalning kopplad till affären	Upp till 20 miljoner dollar

Det är därför missvisande att beskriva hela summan som en betalning för att godkänna planen. Hälften var ordinarie utvecklingspengar som redan ingick i FIFA:s program.

Den andra hälften blev däremot kontroversiell. Den extra utbetalningen erbjöds förbund som accepterade upplägget före den 19 september 2026.

Kombinationen av ett mycket stort belopp, en kort tidsfrist och ett kommande presidentval gjorde att erbjudandet uppfattades som ett försök att pressa eller locka medlemsländerna till ett snabbt ja.

Många små nationella förbund är ekonomiskt beroende av FIFA:s utvecklingspengar. De har samtidigt samma rösträtt i presidentvalet som stora fotbollsländer som England, Tyskland, Brasilien och Argentina.

Det är den modellen som har varit grunden för Infantinos styrka. Han har kunnat bygga en bred global koalition genom ökade utbetalningar till medlemsförbunden, även när relationen till Europas största fotbollsnationer har försämrats.

Två höga FIFA-chefer vände sig mot planen

Krisen blev allvarligare när kritiken flyttade in i FIFA:s egen organisation.

Carlos Cordeiro, tidigare ordförande för USA:s fotbollsförbund och senior rådgivare inom FIFA, avgick omedelbart. Han uppgav att han inte hade deltagit i förberedelserna och betraktade konstruktionen som en dålig affär för FIFA och medlemsförbunden.

Cordeiros bakgrund inom investmentbanken Goldman Sachs gav den ekonomiska kritiken extra tyngd. Han kunde svårligen avfärdas som en fotbollspolitiker som inte förstod hur en investeringsaffär fungerar.

FIFA:s operative chef Kevin Lamour gick ännu längre i sin interna kritik. Han beskrev projektet som en enskild persons plan och hävdade att personal hade vilseletts. Han kritiserade också en arbetskultur präglad av rädsla och påtryckningar.

Lamour sade sig vara beredd att förlora sitt arbete för att säga ifrån. Han hade däremot inte lämnat sin tjänst när uppgifterna blev offentliga.

Cordeiro har alltså avgått. Lamour har offentligt tagit avstånd men ska inte beskrivas som avgången.

Hotet om en europeisk bojkott stoppade affären

Det som till slut tvingade FIFA att backa var inte bara hårda uttalanden.

UEFA:s medlemsförbund uppgavs vara beredda att bojkotta FIFA:s turneringar om försäljningen drevs vidare. Ett herr-VM eller klubblags-VM utan Europas största landslag och klubbar skulle förlora en betydande del av sitt sportsliga och kommersiella värde.

FIFA:s plan byggde på framtida intäkter från just dessa turneringar. Ett trovärdigt bojkottshot kunde därmed slå direkt mot värderingen av det nya bolaget och göra investerarnas kalkyl betydligt osäkrare.

När Concacaf också avvisade förslaget och kritiken fick stöd i delar av Asien stod Infantino inför ett motstånd som omfattade en stor del av FIFA:s medlemsländer.

Han drog tillbaka planen innan konflikten hann utvecklas till ett öppet sammanbrott.

Bakgrunden till själva reträtten finns även i vår tidigare genomgång av hur FIFA stoppade VM-affären efter motståndet.

Kan Gianni Infantino avsättas?

UEFA:s förlorade förtroende innebär inte att Infantino automatiskt måste avgå.

FIFA är en medlemsorganisation där presidenten väljs av de 211 nationella förbunden. Varje förbund har en röst, oavsett landets storlek, ekonomi eller sportsliga betydelse.

För att tvinga fram en snabb formell uppgörelse krävs bland annat att motståndarna samlar stöd för ett extra möte i FIFA-rådet eller en extraordinär kongress.

Uppgifterna om att oppositionella rådsmedlemmar försöker organisera sig är trovärdiga, men någon offentlig majoritet för att avsätta eller formellt pröva Infantino har inte presenterats.

UEFA och Concacaf har tillsammans ett betydande inflytande men kontrollerar inte FIFA. De behöver stöd från framför allt asiatiska, afrikanska och sydamerikanska förbund.

Infantinos ställning är därför försvagad, men inte omedelbart ohållbar.

CAF i Afrika och Conmebol i Sydamerika har inte anslutit sig till den öppna revolt som UEFA leder. Flera betydelsefulla förbund har fortsatt att stödja Infantino eller valt att inte ta ställning offentligt.

Så länge han behåller stora delar av Afrika, Sydamerika och de mindre medlemsförbunden kan han överleva även ett mycket kraftigt europeiskt motstånd.

Presidentvalet hålls i mars 2027

Nästa FIFA-president ska väljas vid organisationens kongress i Rabat i Marocko den 18 mars 2027.

Infantino har meddelat att han kandiderar. Någon motkandidat har ännu inte formellt anmält sig.

Kandidater måste lämna in sina nomineringar senast den 18 november 2026. Det ger oppositionen drygt tre månader att enas om en person som kan samla stöd från flera konfederationer.

Det räcker inte med UEFA:s röster. En seriös utmanare behöver bygga en koalition som även omfattar Concacaf och betydande delar av Asien, Afrika eller Sydamerika.

Vid en omröstning krävs en majoritet av medlemsförbunden. Med samtliga 211 förbund närvarande motsvarar det minst 106 röster.

Infantino hade före krisen uppgetts ha omkring 200 stödskrivelser. Det är inte samma sak som 200 garanterade röster. Stödet kan dras tillbaka och en del förbund kan ändra sig om en trovärdig motkandidat träder fram.

Krisens viktigaste effekt är därför att den har gjort ett tidigare närmast avgjort val öppet.

De nämns som möjliga efterträdare

Ingen av de möjliga efterträdarna har formellt lanserat en kandidatur. Namnen ska därför beskrivas som tänkbara utmanare eller centrala maktspelare.

Victor Montagliani

Concacafs ordförande Victor Montagliani framstår som en av de mest realistiska kandidaterna.

Han är FIFA-vicepresident, har lång internationell erfarenhet och leder en konfederation som nu tydligt har vänt sig mot Infantino. Montagliani skulle sannolikt kunna få ett betydande stöd i Nordamerika och Europa.

Hans problem är att bygga en tillräckligt bred koalition i andra delar av världen. För att vinna behöver han övertyga förbund som ekonomiskt och politiskt har stått nära den nuvarande presidenten.

Sheikh Salman bin Ebrahim Al Khalifa

AFC-presidenten Sheikh Salman bin Ebrahim Al Khalifa förlorade presidentvalet mot Infantino 2016.

Han är fortfarande en av de mäktigaste personerna i FIFA och har själv kritiserat investeringsplanen. Om Asien skulle samlas bakom honom eller någon annan kandidat kan maktbalansen förändras snabbt.

Samtidigt är det inte säkert att AFC vill gå in i en full konflikt med Infantino. Konfederationen omfattar många förbund med olika intressen och politiska relationer.

Aleksander Čeferin

UEFA-presidenten Aleksander Čeferin är den tydligaste ledaren för motståndet, men det är osäkert om han själv vill bli FIFA-president.

Han kan i stället få en avgörande roll som den person som samlar stöd bakom en annan kandidat. UEFA:s röster, kommersiella styrka och klubbar ger honom ett stort inflytande även utan en egen kandidatur.

Nasser Al-Khelaifi

Paris Saint-Germains president Nasser Al-Khelaifi har också nämnts i diskussionen.

Han leder European Football Clubs och har ett omfattande internationellt kontaktnät. Hans representanter har dock avvisat att han planerar att kandidera. Qatars relation till Infantino gör dessutom en sådan kandidatur mindre sannolik i nuläget.

En större kamp om vem som ska styra fotbollen

Konflikten handlar inte bara om en misslyckad investeringsaffär.

Den handlar om vem som ska kontrollera den internationella fotbollens pengar och turneringar.

Infantino har under sitt presidentskap stärkt FIFA:s centrala makt, utökat turneringarna och ökat utbetalningarna till medlemsländerna. Samtidigt har FIFA hamnat i återkommande konflikter med UEFA, de europeiska ligorna och klubbarna om en allt tätare kalender.

Planen för FIFA Forward Enterprise väckte en principiell fråga: ska VM:s kommersiella rättigheter behandlas som en gemensam tillgång för medlemsförbunden eller som ett företag som kan få privata delägare?

FIFA:s argument var att externa pengar skulle ge snabbare utveckling och större resurser till fotbollen i hela världen.

Kritikerna såg i stället risken att privata investerare skulle få ett indirekt inflytande över hur många turneringar som arrangeras, hur ofta de spelas och hur hårt VM måste exploateras för att leverera avkastning.

Läs även vår tidigare fördjupning om varför UEFA motsatte sig en försäljning av FIFA:s kommersiella verksamhet.

Infantino är skadad, men långt ifrån borta

Den stoppade affären är ett tydligt politiskt nederlag för Gianni Infantino.

UEFA har förklarat att förtroendet är borta. Concacaf har krävt en uppgörelse med hans ledarskap. Höga FIFA-chefer har vänt sig mot honom och idén om ett obestritt presidentval 2027 har börjat falla sönder.

Det betyder fortfarande inte att han är nära att avsättas.

Infantino kontrollerar en stor internationell koalition, fördelar betydande utvecklingspengar och har länge varit skicklig på att samla mindre förbund bakom sig. Motståndarna måste enas om både en kandidat och ett trovärdigt alternativ till den ekonomiska modell som gjort honom populär utanför Europa.

Den avgörande frågan är därför inte om UEFA vill bli av med Infantino. Det är redan tydligt.

Frågan är om kritikerna kan få Asien, Afrika och Sydamerika att överge en president som fram till för några dagar sedan såg ut att vara säker på ytterligare en mandatperiod.