Wimbledon är tennisens äldsta och mest laddade turnering. Det är gräsbanorna, de vita kläderna, Centre Court, jordgubbarna, kön, tystnaden före serven och känslan av att allt på något sätt betyder lite mer just här. Men Wimbledons historia är inte bara en berättelse om traditioner. Det är också historien om de största spelarna, de största matcherna och de ögonblick som gjort turneringen till något större än en vanlig Grand Slam.

Här har Björn Borg blivit odödlig. Här har Martina Navratilova byggt rekord som fortfarande står. Här har Roger Federer blivit själva bilden av grästennis, Serena Williams dominerat sin era och matcher som Borg mot McEnroe 1980 och Federer mot Nadal 2008 blivit en del av idrottshistorien.

Inför årets turnering finns vår guide till Wimbledon 2026 med lottning, spelschema, tv och favoriter. Här går vi i stället igenom hur Wimbledon blev Wimbledon.

Wimbledon i korthet

Fråga	Svar
Första turneringen	1877
Plats	All England Club i Wimbledon, London
Underlag	Gräs
Första mästare	Spencer Gore
Första dammästare	Maud Watson
Herrrekord i singel	Roger Federer, 8 titlar
Damrekord i singel	Martina Navratilova, 9 titlar
Svenska herrmästare	Björn Borg och Stefan Edberg
Mest kända traditioner	Vita kläder, gräs, The Queue, Centre Court, jordgubbar och grädde

Från croquetklubb till världens äldsta tennisturnering

Wimbledon började inte som en global idrottsscen. All England Club grundades 1868 som en croquetklubb, i en tid då lawn tennis fortfarande var nytt. När tennis började ta plats i brittiska trädgårdar och klubbar förändrades också klubben.

1877 spelades den första Wimbledonturneringen. Den bestod bara av herrsingel. 22 spelare deltog och Spencer Gore blev den första mästaren. Det var långt från dagens två veckor långa Grand Slam-maskineri med singel, dubbel, juniorer, rullstolsklasser, miljontals tv-tittare och global bevakning.

Ändå finns mycket av grundkänslan kvar. Wimbledon växte fram ur klubbmiljö, gräs, regler, ritualer och brittisk sommar. Det är en av förklaringarna till att turneringen fortfarande upplevs som annorlunda. Den har aldrig helt släppt bilden av sig själv som något äldre, mer formellt och mer traditionsbundet än resten av tennisvärlden.

1884 kom damsingeln in i Wimbledon. Maud Watson vann finalen mot sin syster Lilian Watson och blev den första kvinnliga mästaren. Samma period växte turneringen också med dubbelklasser. 1913 fick damdubbel och mixed dubbel mästerskapsstatus.

Därifrån blev Wimbledon gradvis mer än en brittisk klubbturnering. Det blev en scen för internationella stjärnor, rivaliteter och stora skiften i tennisen.

Church Road och Centre Court gjorde Wimbledon till ikon

En av de viktigaste brytpunkterna i Wimbledons historia kom 1922. Då flyttade turneringen från Worple Road till Church Road, där dagens Wimbledon spelas. Centre Court blev den nya huvudscenen.

Det är svårt att överskatta vad Centre Court betyder för Wimbledons identitet. Många stora arenor är högljudda, kommersiella och byggda för att kännas enorma. Centre Court fungerar annorlunda. Den känns både stor och instängd. Publiken sitter nära. Gräset ligger som en perfekt grön matta. De mörkgröna väggarna, de vita linjerna och spelarnas vita kläder gör att nästan allt annat skalas bort.

Det är därför så många Wimbledonminnen är knutna till just Centre Court. Det är inte bara platsen där finalerna spelas. Det är scenen där turneringens historia upprepas varje sommar.

När Wimbledon pratar om sin egen historia görs det ofta med årtal, vinnare och traditioner. Men den verkliga kraften ligger i att platsen är så igenkännbar. En publikbild från Wimbledon går att identifiera direkt. Det räcker med gräset, färgerna och stämningen.

Gräset är mer än ett underlag

Wimbledon är den enda Grand Slam-turneringen som fortfarande spelas på gräs. Det är inte en detalj. Det är själva kärnan.

Gräs förändrar tennis. Bollen studsar lägre. Spelet blir snabbare. Serven blir viktigare. Spelarna måste röra sig på ett annat sätt än på hardcourt och grus. Förr var Wimbledon nästan synonymt med serve-volley, korta poäng och snabba attacker mot nät. I dag har gräset och spelet förändrats, men underlaget gör fortfarande turneringen speciell.

Det är också ett visuellt underlag. Gräset är en del av bilden. Det börjar perfekt grönt, men slits under turneringen. Vid baslinjerna blir det gulare och mer upptrampat. Ju längre turneringen går, desto mer syns spåren av matcherna. Det ger Wimbledon en fysisk berättelse som inte finns på samma sätt på blå eller gröna hardcourtbanor.

På andra Grand Slam-turneringar är underlaget viktigt. I Wimbledon är det nästan heligt.

Klädkoden: därför spelar de i vitt

Wimbledons vita klädkod är en av sportens mest kända regler. Spelarna ska i princip vara klädda i vitt när de går in på banan. Det handlar inte bara om estetik. Det är en del av turneringens självbild.

Regeln har diskuterats, kritiserats och justerats genom åren, men den finns kvar. För vissa är den en charmig tradition. För andra är den stel och gammaldags. För Wimbledon är den nästan en del av varumärket.

Det vita gör också något med bilden av turneringen. Det skapar kontrast mot gräset. Det gör spelarna mer tidlösa. En Wimbledonbild från 1980, 2000 eller 2020 kan kännas märkligt nära varandra, trots att racketar, fysik, tv-grafik och spelstil förändrats enormt.

Just där ligger mycket av Wimbledons styrka. Turneringen har förändrats, men den vill inte se förändrad ut.

Traditionerna som gör Wimbledon annorlunda

Wimbledon är fullt av ritualer som hade känts märkliga om de uppfanns i dag.

The Queue är ett av de bästa exemplen. I en tid när nästan allt säljs digitalt finns fortfarande den klassiska kön till biljetter. Människor köar i timmar, ibland över natten, för att få komma in på området. Det är opraktiskt, långsamt och ganska brittiskt. Just därför har det blivit en del av upplevelsen.

Jordgubbar och grädde är ett annat exempel. Det är inte avgörande för tennisen, men avgörande för Wimbledonbilden. Tillsammans med gräset, de vita kläderna, publiken och den formella tonen blir det en ritual.

Royal Box är också en del av paketet. Wimbledon har alltid haft en koppling till brittisk överklass, kunglig närvaro och social markör. Det kan kännas gammalt och stelt, men det bidrar också till att turneringen upplevs som något annat än ännu ett sportevenemang.

Det finns en märklig motsättning i Wimbledon. Turneringen är global, modern och kommersiell. Samtidigt försöker den fortfarande kännas som en plats där tiden går långsammare.

De första stora mästarna

Wimbledons tidiga historia dominerades av brittiska spelare och av en helt annan tenniskultur än dagens. William Renshaw blev en av de första stora Wimbledonfigurerna. Han vann sju herrsingeltitlar och var tillsammans med sin bror Ernest en central del av turneringens tidiga era.

Det var en tid med andra regler och andra förutsättningar. Challenge Round-systemet gjorde att regerande mästare ibland gick direkt till final, vilket gör tidiga rekord svåra att jämföra rakt av med dagens. Ändå är spelarna från den tiden viktiga för Wimbledons självbild. De skapade de första hjältesagorna.

På damsidan var Lottie Dod och Dorothea Lambert Chambers tidiga storheter. Dod vann Wimbledon redan som tonåring och blev en av turneringens första stora kvinnliga profiler. Lambert Chambers vann sju singeltitlar och hör fortfarande till de största namnen i Wimbledons rekordhistoria.

Det här var inte modern idrott som vi känner den. Det var mer klubb, samhällsskikt och amatörideal. Men Wimbledon var redan då på väg att bli något större än sin egen tid.

Suzanne Lenglen gjorde tennis till scen

På 1920-talet kom Suzanne Lenglen och förändrade bilden av damtennis. Hon var inte bara en dominant spelare. Hon var en superstjärna innan idrottens superstjärnekultur riktigt hade fått sin moderna form.

Lenglen spelade med elegans, intensitet och ett slags dramatik som gjorde henne större än resultaten. Hon blev ett publikfenomen och en symbol för en ny typ av kvinnlig idrottare. Hon klädde sig annorlunda, rörde sig annorlunda och drog blickarna till sig på ett sätt som Wimbledon inte riktigt hade sett tidigare.

Efter henne kom Helen Wills Moody, mer stram, mer kontrollerad och lika dominant på sitt sätt. Tillsammans visar de hur Wimbledon redan tidigt blev en scen för mer än tennis. Det handlade om stil, personlighet och hur idrottare kunde bli kulturella figurer.

Althea Gibson och Wimbledon som historisk scen

1957 vann Althea Gibson Wimbledon. Hon blev den första svarta spelaren att vinna singeltiteln i turneringen.

Det var ett av de största historiska ögonblicken i Wimbledons historia, inte bara för tennisen utan för idrotten i stort. Gibson bröt igenom i en tid då tennisvärlden fortfarande var starkt präglad av klass, tradition och exkludering. Hennes seger visade att Wimbledon kunde vara både en symbol för det gamla och en scen där det gamla började förändras.

Det är lätt att prata om Wimbledon som tradition och elegans. Men historien innehåller också gränser, utestängning och långsam förändring. Gibson är därför en av de spelare som måste finnas med när man berättar turneringens historia på riktigt.

Open Era förändrade allt

1968 inleddes Open Era i tennis. Det betydde att professionella spelare fick delta i de stora turneringarna. För Wimbledon var det en avgörande förändring.

Före Open Era hade amatöridealet varit starkt. Efter 1968 blev tennis på allvar en modern professionell världssport. Pengar, tv, sponsorer, internationella tourer och större spelarprofiler förändrade spelet.

Wimbledon behöll sin yta av tradition, men innehållet förändrades. Det blev mer globalt, mer professionellt och mer kommersiellt. Spelarna blev större namn. Rivaliteterna blev tydligare. Tv-publiken växte.

Det är i den moderna eran Wimbledon verkligen blir en global berättelse.

Billie Jean King och kampen om damtennisens plats

Billie Jean King är en av de viktigaste personerna i Wimbledons historia, även om hennes betydelse inte bara kan mätas i titlar. Hon vann sex singeltitlar i Wimbledon, men var också en av de stora förändringskrafterna i tennisens utveckling.

Hon gjorde damtennis större, mer synlig och mer professionell. Hennes karriär hör ihop med kampen för bättre villkor, större respekt och mer jämlik behandling. Wimbledon blev en av de scener där den kampen syntes tydligast.

När Wimbledon långt senare införde lika prispengar för damer och herrar 2007 var det en del av en längre historia. Billie Jean King var en av dem som hade drivit sporten dit.

Björn Borg gjorde Wimbledon svenskt

För svenska läsare börjar Wimbledons moderna myt ofta med Björn Borg.

Borg vann fem raka Wimbledon-titlar 1976–1980. Det är fortfarande ett av de mest imponerande kapitlen i herrtennisens historia. Han kom från svensk tennis, från grus, från ett land utan naturlig Wimbledontradition, och blev ändå gräsets kung.

Det märkliga med Borg var inte bara att han vann. Det var hur han vann. Han var iskall, fysisk, koncentrerad och nästan orörlig i ansiktet. Där andra visade nerver såg Borg ut som om han spelade i ett eget klimat.

Hans fem raka titlar gjorde Wimbledon till svensk tv-historia. För en hel generation blev sommaren, tennis och Wimbledon sammanflätade med Borg. Han var inte bara en svensk som vann i London. Han gjorde Wimbledon till något svenskar följde som om det var vår egen turnering.

Borg mot McEnroe 1980: finalen som aldrig försvann

Wimbledonfinalen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe är en av de mest klassiska tennismatcherna någonsin.

Kontrasten var perfekt. Borg var kontroll, tystnad och kyla. McEnroe var irritation, attack och känsla. Matchen blev större än tennis eftersom spelarna nästan såg ut som två olika idéer om sport.

Det fjärde setets tiebreak är fortfarande ett av Wimbledons mest berömda ögonblick. McEnroe räddade matchbollar, Borg räddade setbollar och publiken drogs in i en lång, nästan overklig duell. McEnroe vann tiebreaket, men Borg vann matchen i femte set.

Det är just sådana matcher som gör Wimbledon speciellt. Resultatet är viktigt, men minnet handlar lika mycket om dramaturgin, personligheterna och platsen. Hade samma match spelats någon annanstans hade den fortfarande varit stor. På Centre Court blev den odödlig.

Martina Navratilova: Wimbledons största drottning

Om en spelare ska kallas Wimbledons drottning är det Martina Navratilova.

Hon vann nio singeltitlar i Wimbledon, fler än någon annan kvinna. Hennes spel var byggt för gräs: serve, volley, attack, snabbhet och mod. Hon tog sig framåt, stängde nätet och pressade motståndarna på ett sätt som gjorde henne perfekt för Centre Court.

Navratilova var också mer än en mästare. Hon blev en symbol för fysisk utveckling i damtennisen. Hon tränade hårdare, byggde spelet mer atletiskt och flyttade gränsen för vad som krävdes på den högsta nivån.

Hennes rivalitet med Chris Evert gav Wimbledon ytterligare en klassisk kontrast. Evert var baslinje, kontroll och precision. Navratilova var attack, rörelse och nätspel. Tillsammans formade de en era.

Becker, Edberg och serve-volley-eran

1980- och 1990-talens Wimbledon hade en annan rytm än dagens. Serve-volley var centralt. Spelare vann inte bara genom att slå hårt från baslinjen. De rusade fram, tog nätet och avgjorde poängen snabbt.

Boris Becker blev en Wimbledonikon redan som 17-åring när han vann 1985. Han kastade sig, servade tungt och spelade med en fysisk explosivitet som passade perfekt på gräs.

Stefan Edberg blev Sveriges andra stora Wimbledonmästare. Han vann 1988 och 1990, båda gångerna efter finaler mot Becker. Edberg var inte lika kraftfull som Becker, men hans spel var nästan idealiskt för gräs: ren serve, lätt rörelse framåt, mjuk volley och en elegans som gjorde honom till en av turneringens mest stilrena mästare.

Borg och Edberg gav Sverige två helt olika Wimbledonhjältar. Borg var baslinjens isman som erövrade gräset. Edberg var den naturliga grässpelaren, serve-volley-specialisten som såg ut att höra hemma där.

Sampras och Graf: 1990-talets dominanter

Pete Sampras gjorde Wimbledon till sin turnering under 1990-talet. Han vann sju herrsingeltitlar och var länge måttstocken för modern grästennis. Hans serve var ett vapen, men det var kombinationen av serve, volley, lugn och matchinstinkt som gjorde honom så svår att slå.

På damsidan var Steffi Graf en av epokens stora Wimbledonmästare. Hon vann sju singeltitlar och förenade kraft, snabbhet och precision på ett sätt som fungerade på alla underlag. På gräs blev hennes slice, forehand och rörelse särskilt effektiva.

Sampras och Graf tillhör den generation som gjorde Wimbledon globalt för tv-publiken före interneteran. De var stjärnor i en tid då finalerna fortfarande samlade enorma tv-publiker och då Grand Slam-turneringarna kändes som tydliga höjdpunkter under året.

Williams-systrarna förändrade Centre Court

Venus och Serena Williams gav Wimbledon en ny sorts dominans.

Venus vann fem singeltitlar i Wimbledon. Serena vann sju. Tillsammans gjorde de Centre Court till sin egen scen under stora delar av 2000-talet. De kom med kraft, serve, rörelse och en självklarhet som förändrade damtennisen.

Det fanns tidigare stora servare och fysiskt starka spelare, men Williams-systrarna drev utvecklingen framåt. De gjorde spelet snabbare, hårdare och mer explosivt. På gräs blev deras servar och första slag avgörande.

Serenas Wimbledonhistoria är särskilt tung. Hon kunde vinna genom kraft, men också genom matchsinne och förmåga att höja sig i de största ögonblicken. När hon var som bäst kändes hon nästan ostoppbar på Centre Court.

Federer gjorde Wimbledon vackert

Roger Federer och Wimbledon hör ihop på ett sätt som få spelare och turneringar gör.

Federer vann åtta singeltitlar i Wimbledon, flest på herrsidan. Men siffran är bara en del av berättelsen. Det handlade också om hur han spelade. På gräs såg hans tennis ibland löjligt enkel ut. Serven, fotarbetet, forehanden, slicen och nätattackerna flöt ihop till något som passade perfekt in i Wimbledons estetik.

Federer blev modern, men inte brutal. Han kunde spela snabbt utan att se stressad ut. Han kunde dominera utan att se ut att ta i. Därför blev han för många själva bilden av Wimbledon: elegant, exakt, traditionell och ändå modern.

Hans första Wimbledonseger 2003 blev början på en era. Hans åttonde titel 2017 blev slutpunkten på ett rekordbygge som länge hade känts nästan ofrånkomligt.

Nadal, Djokovic och den moderna rivaliteten

Rafael Nadal var inte den självklara Wimbledonmästaren på förhand. Han kom från gruset, från tunga slag, extrem topspin och fysisk kamp. Just därför blev hans Wimbledonframgångar så viktiga. När Nadal vann finalen mot Federer 2008 förändrades bilden av vad som var möjligt på gräs.

Novak Djokovic blev sedan den stora Wimbledonspelaren i nästa fas. Han vann titlar genom returspel, rörelse, balans och en nästan obehaglig förmåga att överleva de viktigaste poängen. Där Federer såg naturlig ut på gräs såg Djokovic ibland ut som om han hade löst banan matematiskt.

Andy Murray gav Wimbledon en annan sorts berättelse. Hans titel 2013 bröt en lång brittisk väntan på en herrsingelmästare. Det var inte bara en idrottsseger. Det var nationell lättnad.

Under 2020-talet har Carlos Alcaraz och Jannik Sinner blivit nya namn i Wimbledons moderna kapitel. Alcaraz segrar 2023 och 2024 visade hur snabbt en ny generation kunde ta över Centre Court. Sinners titel 2025 gav turneringen ännu en ny mästare och förstärkte känslan av ett skifte.

Flest Wimbledon-titlar i herrsingel

Spelare	Titlar	Kommentar
Roger Federer	8	Herrrekord i Wimbledon
Novak Djokovic	7	Modern dominant
Pete Sampras	7	1990-talets stora grässpelare
William Renshaw	7	Tidig rekordmästare
Björn Borg	5	Vann fem raka 1976–1980

Federers åtta titlar gör honom till herrarnas främsta Wimbledonmästare i singel. Men tabellen visar också hur olika epoker möts i turneringens historia. Renshaw spelade i en helt annan tid. Borg vann i en övergångsera. Sampras dominerade serve-volley-perioden. Federer och Djokovic formade den moderna Wimbledonhistorien.

Det är därför rekord i Wimbledon måste förstås med viss försiktighet. Samma siffra kan betyda olika saker beroende på era, spelsätt och regler. Men som historisk karta fungerar listan utmärkt.

Flest Wimbledon-titlar i damsingel

Spelare	Titlar	Kommentar
Martina Navratilova	9	Rekord i damsingel
Helen Wills Moody	8	En av de tidiga giganterna
Dorothea Lambert Chambers	7	Tidig Wimbledon-dominant
Steffi Graf	7	Modern stormästare
Serena Williams	7	2000-talets stora Wimbledonnamn
Suzanne Lenglen	6	Första stora superstjärnan
Billie Jean King	6	Mästare och förändringskraft

Navratilovas nio titlar är ett av Wimbledons tyngsta rekord. Det säger något om hennes nivå, men också om hur perfekt hennes spel passade gräset. Hon kunde dominera med serve, attack och nätspel på ett sätt som få spelare i damtennisens historia har kunnat matcha.

Samtidigt visar damsidans lista hur lång Wimbledons historia är. Lenglen, Wills Moody, Lambert Chambers, King, Graf, Serena och Navratilova hör hemma i helt olika tennisvärldar. Ändå binds de ihop av samma turnering.

Svenskarna i Wimbledon

Sveriges Wimbledonhistoria är framför allt historien om Björn Borg och Stefan Edberg.

Borg gjorde det omöjliga normalt. Fem raka titlar på gräs från 1976 till 1980 skapade en svensk tennisfeber som sträckte sig långt utanför sporten. Han vann inte bara matcher. Han skapade en bild av svensk tennis som något världsledande.

Edberg tog över på ett annat sätt. Han var inte Borg 2.0. Han var en helt annan sorts Wimbledonmästare. Hans spel var byggt för gräsbanorna och för den tidens tennis. Serve-volley, fotarbete, timing och känsla. Finalerna mot Becker blev en del av Wimbledonhistorien och gav Sverige ytterligare två herrtitlar.

Efter Borg och Edberg har Sverige inte haft samma roll i Wimbledon. Det gör deras prestationer ännu större. De var inte bara svenska framgångar. De var centrala kapitel i turneringens moderna historia.

Matcherna som gjorde Wimbledon odödligt

Wimbledon har haft tusentals matcher. Men vissa har blivit något mer. De fungerar som gemensamma referenspunkter, även för människor som inte följer tennis varje vecka.

Borg–McEnroe 1980

Det är den självklara svenska Wimbledonmatchen. Borgs femte raka titel, McEnroes utmaning, det klassiska tiebreaket och finalen som fortfarande nämns när stora tennismatcher ska jämföras.

Federer–Nadal 2008

Många håller finalen 2008 som den största tennismatchen någonsin. Nadal vann i fem set efter regnavbrott, mörker och maximal dramatik. Det var också matchen där Federer inte längre var ensam kung på Centre Court.

Isner–Mahut 2010

John Isner mot Nicolas Mahut blev den längsta matchen i tennishistorien. Den spelades över tre dagar och blev nästan absurd i sin längd. Matchen är viktig eftersom den visade att även traditionella regler kunde bli ohållbara i modern tennis.

Murray 2013

Andy Murrays Wimbledonseger 2013 var en brittisk urladdning. Efter decennier av väntan fick hemmapubliken en brittisk herrsingelmästare igen. Det var en seger som handlade lika mycket om nationell tyngd som om tennis.

Djokovic–Federer 2019

Finalen 2019 blev en av de mest dramatiska i modern Wimbledonhistoria. Federer hade matchbollar, men Djokovic överlevde och vann i fem set. Det blev också en symbol för Djokovics karriär: han vann inte alltid publikens hjärta, men han vann de viktigaste poängen.

Varför Wimbledon fortfarande känns störst

Det finns fyra Grand Slam-turneringar. Australian Open har energin och starten på året. Franska öppna har gruset, tyngden och uthålligheten. US Open har New York, ljudet och nattmatcherna. Wimbledon har historien.

Det är inte säkert att Wimbledon alltid har den bästa matchen varje år. Det är inte säkert att turneringen alltid känns mest modern. Men den har något de andra inte riktigt kan kopiera: en känsla av kontinuitet.

När en spelare går in på Centre Court kliver han eller hon in i samma berättelse som Borg, Navratilova, Becker, Edberg, Graf, Sampras, Serena, Federer, Nadal, Djokovic och alla andra. Den berättelsen är Wimbledons största tillgång.

Turneringen har förändrats mycket. Den har tak, modern teknik, lika prispengar, elektronisk linjebedömning och ett globalt mediemaskineri. Men den försöker fortfarande se ut som Wimbledon. Det är hela poängen.

Wimbledon förändras – men långsamt

Wimbledon har ibland beskrivits som konservativt, och det är inte fel. Men turneringen har förändrats flera gånger när den behövt.

Open Era förändrade spelarnas status. Lika prispengar för herrar och damer infördes 2007. Taket på Centre Court förändrade hur regn påverkade turneringen. No.1 Court fick senare också tak. Middle Sunday, den gamla vilodagen, blev till slut en vanlig speldag. Elektronisk linjebedömning har förändrat en av tennisens mest klassiska konflikter: bollen in eller ut.

Det intressanta är att varje förändring i Wimbledon känns större än på andra ställen. När en annan turnering inför teknik är det en uppdatering. När Wimbledon gör det känns det som historia.

Det beror på att Wimbledon har byggt sin identitet på långsamhet. Turneringen ändrar sig, men den vill att förändringen ska gå genom traditionen, inte ersätta den.

Därför lever Wimbledonhistorien vidare

Wimbledons historia är inte bara årtal och vinnare. Den lever därför att turneringen fortfarande spelas på en plats som känns kopplad till sitt förflutna.

När gräset slits under andra veckan syns historien i själva banan. När spelarna bär vitt syns den i kläderna. När publiken sitter på Centre Court syns den i miljön. När en ny spelare vinner sin första titel skrivs han eller hon direkt in i en lång kedja.

Det är därför Wimbledon fortfarande fungerar. Turneringen lyckas vara både museum och nutid. Den säljer tradition, men avgörs i direkta dueller mellan samtidens bästa spelare. Den ser bakåt, men skapar nya minnen varje sommar.

Det är lätt att bli överdrivet nostalgisk kring Wimbledon. Allt var inte bättre förr. Spelet är bättre nu, bredare, snabbare, mer fysiskt och mer professionellt. Men Wimbledon har förstått något som många moderna idrottsevenemang missar: människor vill inte bara se resultat. De vill se något som känns större än resultatet.

Det är därför Wimbledon fortfarande är Wimbledon.

Vanliga frågor om Wimbledons historia

När spelades Wimbledon första gången?

Wimbledon spelades första gången 1877. Då bestod turneringen bara av herrsingel och 22 spelare deltog.

Vem vann den första Wimbledonturneringen?

Spencer Gore vann den första Wimbledonturneringen 1877.

När började damer spela Wimbledon?

Damsingeln infördes 1884. Maud Watson blev den första kvinnliga Wimbledonmästaren.

Vem har vunnit flest Wimbledon-titlar i herrsingel?

Roger Federer har vunnit flest Wimbledon-titlar i herrsingel, med åtta segrar.

Vem har vunnit flest Wimbledon-titlar i damsingel?

Martina Navratilova har vunnit flest Wimbledon-titlar i damsingel, med nio segrar.

Vilka svenskar har vunnit Wimbledon?

Björn Borg och Stefan Edberg är de svenska herrspelare som vunnit Wimbledon i singel. Borg vann fem raka titlar 1976–1980. Edberg vann 1988 och 1990.

Varför spelar Wimbledon på gräs?

Wimbledon spelas på gräs eftersom turneringen kommer från lawn tennis-traditionen. Gräset är en av de viktigaste delarna av turneringens identitet och gör Wimbledon unik bland Grand Slam-turneringarna.

Varför måste spelarna ha vita kläder i Wimbledon?

Den vita klädkoden är en av Wimbledons äldsta och mest kända traditioner. Den är en del av turneringens formella identitet och bidrar till den klassiska Wimbledonbilden.

Var kan man läsa mer om Wimbledons historia?

Den som vill gå vidare kan läsa mer i Wimbledons officiella historik, där turneringen själv går igenom årtal, vinnare och viktiga händelser.