Valresultatet ser vid första anblick ganska enkelt ut. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har tillsammans 176 mandat i riksdagen. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har 173.
Ändå räcker inte 176–173 för att Sverige snabbt ska få en ny regering.
Förklaringen är att de fyra partierna med sammanlagt 176 mandat inte är överens om vilken regering de kan acceptera. Framför allt står Centerpartiet och Vänsterpartiet långt ifrån varandra i själva regeringsfrågan. Samtidigt gör Sveriges system med negativ parlamentarism att en blivande statsminister inte behöver samla en majoritet bakom sig, men måste undvika att 175 ledamöter röstar nej.
Det är där regeringspusslet efter valet 2026 har fastnat.
Så fördelades mandaten efter valet 2026
Det slutliga valresultatet gav Socialdemokraterna 99 mandat och gjorde partiet klart störst i riksdagen. Moderaterna fick 70 och Sverigedemokraterna 62.
| Parti | Mandat |
|---|---|
| Socialdemokraterna | 99 |
| Moderaterna | 70 |
| Sverigedemokraterna | 62 |
| Vänsterpartiet | 30 |
| Centerpartiet | 25 |
| Kristdemokraterna | 22 |
| Miljöpartiet | 22 |
| Liberalerna | 19 |
Det innebär:
S + V + C + MP: 176 mandat
M + SD + KD + L: 173 mandat
Valmyndigheten fastställde det slutliga resultatet den 19 september. (val.se)
Skillnaden mellan de två grupperna är alltså bara tre mandat. Men ännu viktigare är att grupperingen med 176 mandat inte är ett färdigt regeringsunderlag.
176 mandat betyder inte automatiskt att man kan bilda regering
I många länder är huvudfrågan vilken kandidat som kan samla en majoritet för sig. Det svenska systemet fungerar annorlunda.
Sverige har negativ parlamentarism.
Det innebär att riksdagen inte behöver rösta fram en statsminister med minst 175 ja-röster. I stället är frågan om det finns minst 175 ledamöter som aktivt röstar nej till talmannens förslag.
Om 175 eller fler röstar nej faller kandidaten.
Om högst 174 röstar nej blir kandidaten godkänd.
En ledamot som lägger ned sin röst hjälper därför i praktiken till att tolerera kandidaten, utan att för den skull aktivt stödja honom eller henne. Riksdagen beskriver själv systemet på just det sättet: ett statsministerförslag är godkänt så länge färre än 175 ledamöter röstar emot. (riksdagen.se)
Det är också därför ord som tolerera, släppa fram och lägga ned sina röster blir så viktiga under en svensk regeringsbildning.
Vill du läsa mer om själva systemet finns vår guide Hur bildas en regering? Så fungerar statsministervalet.
Centerpartiet och Vänsterpartiet sitter på varsin nyckel
Det stora problemet efter valet är att både Centerpartiet och Vänsterpartiet behövs för att de 176 mandaten ska kunna fungera tillsammans, samtidigt som partierna har satt upp krav som kolliderar.
Efter samtalen med talmannen den 18 september sade C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist att Centerpartiet inte ser framför sig att sitta i regering med Vänsterpartiet.
V-ledaren Nooshi Dadgostar gav samtidigt beskedet att Vänsterpartiet endast tänker rösta för en regering där partiet självt ingår. (svt.se)
Det skapar en mycket konkret matematisk låsning.
Om Socialdemokraterna exempelvis skulle försöka bilda regering tillsammans med Centerpartiet och Miljöpartiet skulle de tre partierna ha 146 mandat. Om de 173 ledamöterna från M, SD, KD och L röstar nej kan Vänsterpartiets 30 ledamöter i praktiken avgöra om regeringen släpps fram eller faller.
Vänder man på konstruktionen uppstår samma problem från andra hållet.
S, V och MP har tillsammans 151 mandat. Om samtliga 173 ledamöter från M, SD, KD och L röstar nej krävs i praktiken att Centerpartiet inte ansluter sig till nejsidan.
En regering där både V och C ingår skulle lösa mycket av mandatmatematiken, men krockar med Centerpartiets uttalade nej till Vänsterpartiet i regering.
Det är därför tre mandats övertag inte löser problemet.
Så kan samma 176 mandat ge helt olika resultat
Några förenklade exempel visar hur negativ parlamentarism påverkar matematiken.
| Möjlig konstruktion | Parlamentariskt problem |
|---|---|
| S + C + MP | Behöver i praktiken tolereras av V om de 173 andra röstar nej |
| S + V + MP | Behöver i praktiken tolereras av C om de 173 andra röstar nej |
| S + MP | Behöver omfattande tolerans från både C och V om övriga 173 röstar nej |
| M + SD + KD + L | Har 173 mandat och behöver därför tolerans från minst några ledamöter utanför fyrpartigruppen om övriga röstar nej |
Det här är matematiska exempel, inte prognoser över vilka regeringar som faktiskt kommer att bildas.
Poängen är att nästan varje tänkbar minoritetsregering är beroende av att något parti som inte sitter i regeringen åtminstone avstår från att fälla den.
Centerpartiet säger också nej till samarbete med SD
Centerpartiets position komplicerar situationen ytterligare eftersom partiet inte bara har sagt nej till Vänsterpartiet i regering.
Elisabeth Thand Ringqvist har också sagt att Centerpartiet inte kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna. Inför valet beskrev hon alternativet som en mittenregering utan både V och SD. (svt.se)
Det begränsar möjligheterna att lösa situationen genom att helt enkelt flytta Centerpartiet från den ena sidan av mandatmatematiken till den andra.
Samtidigt har M, SD, KD och L tillsammans 173 mandat. De når alltså inte heller på egen hand upp till en position där de kan bortse från resten av riksdagen.
Om de övriga 176 ledamöterna skulle rösta nej till en statsministerkandidat från den gruppen blir kandidaten nedröstad.
Regeringsbildningen handlar därför inte bara om vilket block som är störst. Den handlar om vilka partier som faktiskt är beredda att inte rösta nej när talmannen så småningom lägger fram ett förslag.
Vad gör talmannen nu?
Regeringsbildningen inleddes den 17 september sedan Ulf Kristersson begärt att bli entledigad som statsminister.
Talman Andreas Norlén började då arbetet med att ta fram ett förslag till ny statsminister. Efter samtal med riksdagspartierna gav han den 18 september Magdalena Andersson i uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda en regering som kan tolereras av riksdagen. (riksdagen.se)
Ett sonderingsuppdrag innebär att kandidaten får undersöka vilka regeringsalternativ och överenskommelser som kan få tillräckligt parlamentariskt stöd.
Det är alltså inte samma sak som att Magdalena Andersson redan har blivit formellt föreslagen som statsminister.
Det är en viktig skillnad.
Talmannens fyra försök har inte börjat räknas bara för att förhandlingarna pågår
I diskussionen om regeringsbildningen talas det ofta om att talmannen har fyra försök på sig.
Det kan lätt låta som att varje sonderingsuppdrag är ett av dessa fyra försök. Så fungerar det inte.
De fyra försöken gäller formella statsministerförslag som läggs fram för riksdagen och sedan röstas ned.
Talmannen kan först hålla samtal med partiledarna, ge sonderingsuppdrag och försöka hitta en kandidat som bedöms kunna tolereras. Inget av detta räknas som ett förbrukat statsministerförsök.
Först när talmannen lägger fram en kandidat för riksdagen och minst 175 ledamöter röstar nej har ett av de fyra försöken misslyckats. Riksdagen ska pröva ett formellt förslag inom fyra dagar. (riksdagen.se)
Det innebär att en regeringsbildning kan dra ut på tiden utan att Sverige snabbt närmar sig den konstitutionella gränsen på fyra försök.
Vad händer om en kandidat får 174 nej?
Då blir kandidaten statsminister.
Detta är kanske den tydligaste illustrationen av negativ parlamentarism.
En kandidat skulle i teorin kunna få betydligt färre än 175 ja-röster och ändå godkännas. Så länge inte minst 175 ledamöter röstar nej har riksdagen tolererat kandidaten.
Det gör nedlagda röster till ett centralt förhandlingsverktyg.
Ett parti behöver inte säga:
”Vi stöder den här regeringen.”
Det kan i stället komma fram till:
”Vi tänker inte ingå i regeringen och vi tänker inte rösta för den, men vi tänker heller inte stoppa den.”
Det kan räcka.
Vad händer om talmannens kandidat röstas ned?
Om minst 175 ledamöter röstar nej är förslaget förkastat.
Då börjar processen om. Talmannen håller nya överläggningar och försöker hitta en kandidat som kan få ett annat utfall.
Det kan vara samma politiska sida med en förändrad överenskommelse eller en annan kandidat och regeringskonstruktion.
Grundlagen anger inte vilket parti som ska få nästa möjlighet. Talmannens uppgift är att försöka identifiera en statsministerkandidat som riksdagen kan tolerera.
Vad händer efter fyra misslyckade statsministerförsök?
Här finns en tydlig slutpunkt i grundlagen.
Om riksdagen fyra gånger har röstat ned talmannens förslag till statsminister ska regeringsbildningsförfarandet avbrytas. Processen får då återupptas först efter att ett nytt riksdagsval hållits.
Om ett ordinarie riksdagsval inte ändå ska hållas inom tre månader ska ett extra val hållas inom samma tidsperiod. (data.riksdagen.se)
I situationen efter valet 2026 skulle fyra nedröstade kandidater därför innebära ett extra val.
Det betyder däremot inte att ett extra val automatiskt närmar sig bara för att partiernas förhandlingar tar lång tid. Först måste fyra formella statsministerförslag faktiskt läggas fram och förkastas.
Sverige står inte utan regering under tiden
Även om det tar tid att hitta en ny statsminister finns det fortfarande en regering som sköter det löpande regeringsarbetet.
Den avgående regeringen sitter kvar som övergångsregering tills en ny regering kan tillträda.
Det innebär att staten fortsätter fungera medan talmannen och partierna arbetar med regeringsbildningen. En övergångsregering förväntas samtidigt normalt vara återhållsam med politiskt kontroversiella beslut som kan vänta tills en ny regering är på plats.
Varför kan inte partierna bara kompromissa?
Rent matematiskt finns flera konstruktioner som skulle kunna passera en statsministeromröstning. Det svåra ligger i de politiska villkoren.
En regeringsbildning handlar inte bara om vem som blir statsminister. Partierna behöver också förhålla sig till vilka partier som ska ingå i regeringen, vilken politik regeringen ska driva, budgeten och vilket inflytande partier utanför regeringen får.
För Centerpartiet och Vänsterpartiet handlar konflikten dessutom om själva regeringsformen, inte bara om enskilda sakfrågor. SVT rapporterade den 25 september att regelrätta gemensamma regeringsförhandlingar ännu inte hade kommit igång och pekade ut de båda partiernas röda linjer som den centrala knäckfrågan. (svt.se)
Det gör situationen svårare att lösa genom en vanlig kompromiss om några budgetposter.
Därför är regeringsbildningen 2026 så svår
Det går i grunden att sammanfatta läget i fyra punkter.
Valresultatet är extremt jämnt: 176 mandat mot 173.
Samtidigt är de 176 mandaten inte ett enat regeringsunderlag.
Centerpartiet och Vänsterpartiet har gett besked om regeringsfrågan som står i direkt konflikt med varandra, medan Centerpartiets nej till samarbete med SD begränsar möjligheterna åt andra hållet.
Och eftersom Sverige har negativ parlamentarism handlar allt till slut om vem som kan undvika att samla 175 nej-röster.
Det är därför frågan efter valet 2026 inte bara är vem som har flest mandat.
Den verkliga frågan är vem riksdagen kan tolerera som statsminister.