Sverige har börjat flytta intagna till ett fängelse i estniska Tartu. Det kan låta som en märklig nödlösning för ett land med ett eget stort kriminalvårdssystem, men bakom beslutet finns en ganska enkel ekvation: fler döms till fängelse, straffen har blivit betydligt längre och nya svenska anstalter tar flera år att bygga. Estlandsplatserna löser inte den svenska fängelsekrisen. De köper framför allt tid.

De första intagna har redan flyttats från Sverige till Tartu. På sikt kan Sverige använda upp till 600 platser i den estniska anstalten.

Det betyder inte att Sverige håller på att ersätta svenska fängelser med utländska. Kriminalvårdens prognoser pekar tvärtom mot ett mycket större behov av nya platser i Sverige under kommande år.

För att förstå varför Tartu över huvud taget blivit aktuellt måste man först förstå vad som hänt med den svenska fångpopulationen.

Sverige har inte bara fått fler fångar – straffen har blivit längre

Det mest uppenbara sättet att mäta trycket på fängelserna är att räkna hur många människor som döms till fängelse. Men det säger bara en del av historien.

År 2025 dömdes 15 643 personer till fängelse. Antalet fängelsedomar hade då ökat med 48 procent jämfört med 2016.

Under samma period ökade däremot den sammanlagda utdömda fängelsetiden med hela 141 procent.

Det är den skillnaden som till stor del förklarar varför platserna tagit slut.

Ett enkelt exempel visar varför.

Om ett fängelse har 1 000 platser och varje intagen stannar i två månader kan samma platser under ett år användas av ungefär 6 000 personer. Om varje person i stället sitter ett år räcker samma fängelse bara till omkring 1 000 personer.

Det avgörande är därför inte bara hur många som döms utan hur många platsmånader varje års domar skapar.

På tio år har Sverige både fått fler fängelsedomar och betydligt längre straff.

Utveckling	Förändring
Antal fängelsedomar 2016–2025	+48 %
Sammanlagd utdömd fängelsetid	+141 %
Livstidsdomar per år	från 11 till 40
Genomsnittlig strafftid	från omkring 8–9 månader till nära 14 månader under senare år

För våldsbrott har den genomsnittliga strafftiden stigit kraftigt. Även straffen för bland annat sexualbrott har blivit längre.

En lång rad straffskärpningar under flera regeringar har bidragit till utvecklingen. Den nuvarande kriminalpolitiken innebär dessutom fler förändringar som väntas öka behovet ytterligare.

Det innebär en multiplikatoreffekt:

fler fängelsedomar × längre straff = mycket större behov av fängelseplatser.

Så pressade är de svenska anstalterna

Platsbristen är inte längre bara en framtidsprognos.

Den 1 oktober 2024 hade 8 206 personer en pågående fängelseverkställighet i anstalt. Det var 91 procent fler än 2015.

Under hela 2024 påbörjade 11 812 personer ett fängelsestraff, den högsta nivån sedan 1996.

Samtidigt har Kriminalvården tvingats skapa platser på sätt som inte hade varit normala i ett mindre pressat system. Celler har dubbelbelagts, lokaler har förtätats och så kallade beredskapsplatser har öppnats.

Det gör att beläggningsstatistiken behöver läsas försiktigt.

Den officiella totala beläggningen låg 2025 på omkring 96 procent. Men den siffran räknar även med alla extra platser som Kriminalvården skapat för att hantera krisen.

Om beredskapsplatserna tas bort motsvarade beläggningen omkring 146 procent av antalet fasta anstaltsplatser.

Det är ett betydligt tydligare mått på hur hårt den ordinarie infrastrukturen pressas.

Varför bygger Sverige inte bara fler fängelser?

Det gör Sverige.

Problemet är tiden.

Att besluta om en ny anstalt innebär inte att några hundra celler finns tillgängliga året därpå. Mark ska hittas, detaljplaner tas fram, byggnader projekteras, säkerhetskrav uppfyllas, upphandling genomföras och personal rekryteras.

Ett större fängelseprojekt kan ta flera år från beslut till färdig anstalt.

Det planerade fängelset i Hörle utanför Värnamo visar storleksordningen. Där har investeringen uppskattats till omkring 2,4 miljarder kronor för ungefär 250 platser, med en byggtid på flera år.

Samtidigt måste Kriminalvården lösa platsbehovet varje dag fram till dess att de nya anstalterna står färdiga.

Det är i det gapet Estland kommer in.

Varför blev det just Estland?

Sverige hade ont om celler.

Estland hade motsatt problem.

Tartu-fängelset är en stor modern anstalt där en betydande del av kapaciteten stod oanvänd. När avtalet arbetades fram stod omkring 600 av anstaltens 933 platser tomma.

Estland hade alltså byggnader, säkerhetssystem och kriminalvårdspersonal som kunde användas.

För Estland innebär avtalet inkomster och möjlighet att behålla kriminalvårdskapacitet som annars riskerat att bli överflödig.

För Sverige innebär det att hundratals färdiga platser kan tas i bruk långt snabbare än om motsvarande kapacitet först skulle byggas hemma.

På så sätt passar ländernas problem nästan exakt ihop.

Hur många svenska fångar kan hamna i Tartu?

Avtalet gör det möjligt för Sverige att använda upp till 600 platser.

Överföringen sker stegvis.

De första svenska intagna kom till Tartu i augusti 2026. Den 25 augusti fanns totalt 15 personer från Sverige på anstalten efter att en andra grupp anlänt.

Planen är att antalet därefter ska öka successivt.

Men 600 platser låter större än det är när det jämförs med Sveriges framtida behov.

Kriminalvårdens huvudprognos pekar mot omkring:

Behov 2035	Prognos
Fängelseklienter, genomsnittligt antal	cirka 15 500
Anstaltsplatser	cirka 14 000
Häktesplatser	cirka 4 600
Sammanlagt platsbehov	cirka 18 600

Om samtliga 600 Tartuplatser används motsvarar de bara drygt fyra procent av det prognostiserade behovet av anstaltsplatser.

Estland kan därför inte ersätta den svenska utbyggnaden.

Tartu kan däremot göra skillnad under de år då den svenska kapaciteten ligger efter.

Det finns scenarier där behovet blir ännu större

Kriminalvårdens prognoser är beroende av vilka framtida lagändringar som faktiskt genomförs.

Huvudprognosen tar hänsyn till lagstiftning som redan gäller och flera reformer som finansierats.

Men det finns även ytterligare kriminalpolitiska förslag som skulle kunna öka antalet intagna kraftigt.

I ett högre scenario skulle ytterligare omkring 12 000 fängelseklienter kunna tillkomma jämfört med den mer begränsade prognosen. Det skulle kunna pressa det samlade behovet av häktes- och anstaltsplatser till över 30 000 år 2035.

Det är inte en prognos över vad som säkert kommer att hända. Det visar däremot hur känsligt systemet har blivit för nya straffskärpningar.

Varje reform som gör fler gärningar fängelsegrundande, höjer straffen eller gör att människor avtjänar en större del av strafftiden får en direkt fysisk konsekvens: fler celler behöver finnas.

Är Tartu ett svenskt fängelse?

Nej.

Det här är kanske den viktigaste juridiska detaljen i hela upplägget.

Sverige hyr inte bara en byggnad där svenska kriminalvårdare sedan driver verksamheten enligt svensk fängelselag.

Det är Estland som sköter den dagliga verkställigheten.

Enligt regeringens proposition om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands är grundprincipen att estnisk lag gäller under verkställigheten i Tartu. Avtalet innehåller samtidigt särskilda regler och undantag som ska anpassa behandlingen av de svenska intagna till de krav Sverige ställer.

Det skapas alltså ett slags juridiskt hybridsystem.

Estland driver anstalten.

Sverige ansvarar fortfarande för själva det svenska fängelsestraffet och behåller kontroll över ett antal centrala beslut.

Vem bestämmer över vardagen i fängelset?

Den estniska kriminalvården ansvarar för den praktiska verksamheten.

Det innebär bland annat:

• ordning och säkerhet
• bevakning
• den estniska personalen
• dagliga rutiner
• många beslut om den intagnes tillvaro
• användning av tillåtna tvångsmedel när det behövs
• sjukvård inne i Estland

Svenska Kriminalvården har samtidigt rätt till tillträde, information och kontroll av hur avtalet följs.

Sverige kan också besluta att en person ska tas tillbaka till Sverige.

Den grundläggande skillnaden mot en svensk anstalt är ändå tydlig: den person som låser upp celldörren, ingriper vid ett bråk eller fattar många praktiska beslut är en del av den estniska kriminalvården.

Vilka fångar kan Sverige skicka till Estland?

Alla kan inte skickas.

Målgruppen är framför allt vuxna män som avtjänar fängelsestraff och som Kriminalvården bedömer kan placeras i Tartu utan att säkerhet, vård eller andra viktiga behov gör placeringen olämplig.

Bland de grupper som inte ska skickas finns:

• kvinnor
• personer under 18 år
• personer med vissa allvarliga fysiska eller psykiska sjukdomar
• personer vars vårdbehov kräver behandling som inte lämpligen kan ges där
• personer som vårdas inom rättspsykiatrin
• estniska medborgare och vissa personer permanent bosatta i Estland
• personer som bedöms innebära vissa särskilt allvarliga säkerhetsrisker

Även familjesituation, anknytning till Sverige, rehabilitering och planeringen inför frigivningen ska vägas in.

Det innebär däremot inte att en person automatiskt slipper Tartu bara för att han har familj i Sverige.

En individuell proportionalitetsbedömning ska göras.

Kan fången själv säga nej?

Nej.

Det krävs inte att den intagne samtycker till att straffet delvis verkställs i Estland.

Personens inställning kan vägas in när Kriminalvården bedömer om placeringen är lämplig, men fången har ingen generell vetorätt.

Däremot kan Estland stoppa en överföring.

Den estniska sidan granskar de personer Sverige föreslår och måste acceptera dem. Estland kan alltså säga nej till en viss person om exempelvis säkerhetsbedömningen eller underlaget talar emot placeringen.

Det skapar en ovanlig situation:

den dömde kan inte själv stoppa överföringen, men den estniska staten kan göra det.

Kan hela straffet avtjänas i Estland?

Normalt nej.

Fängelsestraffet ska börja i Sverige.

Tanken är inte heller att en intagen ska släppas direkt från Tartu och sedan stå på en gata i Estland efter frigivningen.

Den intagne ska normalt föras tillbaka till Sverige senast en månad före den tidigaste dagen för villkorlig frigivning. Syftet är bland annat att frigivningsplanering och återanpassning ska kunna ske i Sverige.

Kriminalvården kan dessutom ta tillbaka en person tidigare.

Tartu fungerar alltså som en del av straffets verkställighet, inte som en fullständig export av hela processen från dom till frigivning.

Vem ansvarar för sjukvården?

Det gör Estland under tiden personen sitter i Tartu.

Det ska inte byggas upp någon separat svensk sjukvårdsorganisation inne i fängelset.

Estland ansvarar för bland annat:

• vanlig hälso- och sjukvård
• tandvård
• optik
• vård hos externa estniska vårdgivare när det behövs

En viktig del av den svenska lämplighetsprövningen är därför att avgöra om den intagnes vårdbehov faktiskt kan hanteras på ett tillräckligt bra sätt i Estland.

Tolk och översättning ska kunna användas när språk annars skulle hindra den intagne från att ta till vara sina rättigheter eller få korrekt vård.

Det är samtidigt en av de mest principiellt känsliga delarna av systemet.

Svensk sjukvårdstillsyn följer inte automatiskt med över Östersjön.

Vad händer om en svensk fånge begår ett nytt brott i Estland?

Då kan både svensk och estnisk rätt bli relevant.

Eftersom handlingen sker på estniskt territorium kan Estland ha rätt att utreda och lagföra brottet.

Sverige kan i vissa situationer också ha jurisdiktion.

Om båda länderna kan lagföra personen ska myndigheterna samråda om vilket land som ska driva ärendet. I komplicerade fall kan frågan även behöva hanteras genom europeiskt rättsligt samarbete.

Det innebär att svaret inte är så enkelt som att svenska fångar alltid fortsätter att omfattas av svensk straffrätt bara för att deras ursprungliga dom är svensk.

Vanliga disciplinära förseelser inne i anstalten hanteras däremot i huvudsak inom det estniska kriminalvårdssystemet och enligt specialreglerna i avtalet.

Sverige har samtidigt krävt undantag från vissa estniska regler. Ett exempel är att den estniska möjligheten att använda isoleringscell som disciplinstraff inte ska tillämpas på de svenska intagna.

Vad kostar Estlandsplatserna?

Efter upptrappningsperioden betalar Sverige en fast avgift på 30,6 miljoner euro per år för beredskap för 300 platser.

Det motsvarar 8 500 euro per plats och månad om samtliga 300 används.

Under de första tolv månaderna är den fasta avgiften lägre, 22,95 miljoner euro, eftersom verksamheten byggs upp stegvis.

Om Sverige använder fler än 300 platser tillkommer 8 500 euro per extra intagen och månad.

Vid maximala 600 fullt använda platser blir själva platskostnaden ungefär 61,2 miljoner euro om året före senare indexuppräkningar och vissa svenska merkostnader.

Användning	Årlig grundkostnad
300 fullt använda platser	30,6 miljoner euro
600 fullt använda platser	61,2 miljoner euro

Avgifterna ska dessutom räknas upp över tiden.

Är det billigare än ett svenskt fängelse?

På ren löpande kostnad kan det vara det.

Regeringens jämförelse anger omkring 8 500 euro per plats och månad i Estland mot ungefär 11 500 euro för motsvarande verkställighet i Sverige.

Det innebär ungefär:

Kostnad	Estland	Svensk jämförelse
En plats per månad	8 500 euro	11 500 euro
En plats per år	102 000 euro	138 000 euro
300 platser per år	30,6 miljoner euro	41,4 miljoner euro

Om 300 platser används hela året blir den rena skillnaden alltså omkring 10,8 miljoner euro.

Vid 600 fullt använda platser skulle motsvarande skillnad bli omkring 21,6 miljoner euro.

Men det är inte hela ekonomin.

Sverige betalar även för tomma platser

Grundavgiften betalas för beredskap.

Det innebär att Sverige efter upptrappningen ska betala för 300 platser även om färre personer faktiskt sitter där.

Om bara 200 platser används blir den fasta kostnaden utslagen på de faktiskt intagna i stället motsvarande 12 750 euro per person och månad.

Vid bara 100 intagna blir den 25 500 euro.

En enkel beräkning visar att ungefär 222 av de 300 grundplatserna behöver vara använda i genomsnitt för att kostnaden per faktiskt belagd plats ska hamna under regeringens jämförelsesiffra på 11 500 euro för svensk verkställighet.

Ju mer Sverige använder Tartu, desto bättre blir därför kalkylen.

Dessutom finns svenska merkostnader

Fångarna ska transporteras mellan länderna.

Svensk personal ska finnas tillgänglig.

Kriminalvården måste administrera ett system som sträcker sig över två länder.

Regeringen har uppskattat transportkostnaden till omkring 25 miljoner kronor under de första 18 månaderna och därefter drygt fem miljoner kronor per år.

Kostnaden för utsänd svensk personal har uppskattats till drygt sju miljoner kronor årligen.

Den verkliga kostnaden är därför högre än bara den estniska fakturan.

Men jämförelsen med att bygga är missvisande

Det är lockande att ställa 30,6 miljoner euro mot kostnaden för en ny svensk anstalt och sedan utse den billigaste lösningen.

Så enkelt går det inte att räkna.

Ett svenskt fängelse är en fysisk investering som kan användas i årtionden.

Avtalet med Estland är en löpande tjänst.

Det planerade fängelset i Hörle har exempelvis uppskattats kosta omkring 2,4 miljarder kronor i investering för cirka 250 platser.

Det är enormt mycket mer än ett års hyra i Tartu.

Men efter investeringen finns också en svensk anstalt kvar som kan användas långt efter att Estlandsavtalet upphört.

Därför är den viktigaste ekonomiska frågan egentligen inte om Tartu är billigare än att bygga.

Den är:

vad är det värt för Sverige att få hundratals platser nu i stället för om fyra, fem eller sex år?

Estland köper framför allt tid åt Sverige

Regeringen har själv varit tydlig med att huvudsyftet är att avhjälpa platsbristen.

Eventuella besparingar kommer i andra hand.

Det gör avtalet lättare att förstå.

Sverige står inför ett kapacitetsproblem som redan finns.

Att besluta om tusentals framtida platser löser inte situationen på en anstalt där cellerna är fulla i dag.

Tartu fungerar därför som en tidsbuffert medan nya svenska anstalter och utbyggnader färdigställs.

Det är i första hand där avtalets ekonomiska värde ligger.

Men kan Sverige garantera svenska rättigheter i ett estniskt fängelse?

Detta är den svåraste principiella frågan.

Sverige har länge sett verkställigheten av fängelsestraff som en kärnuppgift för staten.

När en person sitter i en svensk anstalt kan svenska myndigheter, svenska domstolar och svenska tillsynsorgan kontrollera olika delar av verksamheten.

I Tartu ser ansvarskedjan annorlunda ut.

Det är estniska offentligt anställda som genomför stora delar av frihetsberövandet.

Estland ansvarar för sjukvården.

Estnisk lag reglerar stora delar av vardagen.

Sverige försöker hantera det genom ett detaljerat mellanstatligt avtal, särskilda undantag, möjlighet att ta hem intagna och svensk kontroll av att överenskommelsen följs.

Men Sverige kan inte helt återskapa en svensk anstalt på utländsk mark.

Svensk tillsyn följer inte fullt ut med

Det är en av de tydligaste invändningarna mot modellen.

Svenska tillsynsorgan som Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och Inspektionen för vård och omsorg får inte samma direkta ansvar för själva verksamheten i Tartu som de har i Sverige.

IVO kommer exempelvis inte att vara den myndighet som granskar den estniska sjukvården.

I stället bygger kontrollen på flera lager:

• estnisk nationell tillsyn
• svenska Kriminalvårdens avtalskontroll
• internationella kontrollmekanismer
• möjlighet för Sverige att avbryta en placering
• Europarådets kontroll av frihetsberövanden

Europeiska tortyrkommittén, CPT, kan exempelvis inspektera anstalter och göra både anmälda och oanmälda besök.

Kritiker har ändå pekat på att ansvarsfördelningen kan bli mer svåröverskådlig för den intagne.

Om en svensk fånge upplever att något är fel är vägen från klagomål till rättelse inte nödvändigtvis lika enkel som i en svensk anstalt.

Familjen är långt borta

Även om förhållandena inne i Tartu håller god standard förändras något grundläggande när en person flyttas utomlands.

Familj och barn finns ofta kvar i Sverige.

Ett fängelsebesök som tidigare kanske krävde bil eller tåg kan plötsligt kräva en internationell resa.

Det påverkar en del av kriminalvården som är svårare att mäta i euro och antal celler: kontakten med livet utanför fängelset.

Svensk kriminalvård handlar inte bara om att hålla människor inlåsta under en viss tid. Straffet ska också så långt möjligt minska risken för återfall och förbereda den dömde på att återvända till samhället.

Därför måste familjeband, barn, behandling, utbildning och frigivningsplanering vägas in när Kriminalvården avgör vem som kan skickas till Estland.

Det är också en anledning till att de intagna normalt ska tillbaka till Sverige före frigivningen.

Sverige är inte först med att hyra fängelse utomlands

Modellen är ovanlig men inte unik.

Flera europeiska länder har under perioder fått så stora kapacitetsproblem att de använt anstalter i andra länder.

Belgien hyrde ett fängelse i Nederländerna

Belgien använde anstalten Tilburg i Nederländerna för hundratals belgiska intagna.

Bakgrunden var kraftig överbeläggning i Belgien samtidigt som Nederländerna hade lediga fängelseplatser.

Precis som för Sverige fungerade lösningen som en bro medan den inhemska kapaciteten byggdes ut.

Europeiska tortyrkommittén fann både positiva och problematiska delar. Personalen beskrevs på flera punkter professionellt, men det fanns bland annat frågor kring språk, våld mellan intagna, utbildning och möjligheten att hålla kontakt med omvärlden.

Norge skickade fångar till Norgerhaven

Norge hyrde 242 platser i det nederländska fängelset Norgerhaven från 2015.

Det norska problemet var bland annat långa köer av personer som hade dömts men ännu inte fått börja avtjäna sitt straff.

Norgerhaven hjälpte Norge att snabbt öka kapaciteten.

Den norska lösningen var däremot inte uppenbart billigare än att driva motsvarande antal platser hemma. Den motiverades framför allt med att Norge saknade ledig kapacitet och att nya fängelser tog tid att skapa.

Det är nästan exakt samma grundproblem som Sverige nu har.

Danmark hyr platser i Kosovo

Danmark har också beslutat att hyra upp till 300 fängelseplatser i Kosovo.

Den modellen skiljer sig från den svenska eftersom den är inriktad på utländska fångar som ska utvisas efter avtjänat straff.

Projektet har dessutom försenats och väntas enligt nuvarande plan tas i bruk först 2027.

Även där har frågor väckts om sjukvård, familjekontakter, juridiskt ansvar och tillsyn.

Det europeiska mönstret är tydligt

Länder börjar normalt inte hyra fängelser utomlands därför att det är den självklara eller önskade modellen för kriminalvård.

Det händer när två kurvor har glidit isär:

hur många fängelseplatser politiken kräver och hur många fängelseplatser staten faktiskt har.

Det var situationen i Belgien.

Det var situationen i Norge.

Och det är nu situationen i Sverige.

Är det rimligt att skicka svenska fångar till Estland?

Det beror i hög grad på om Tartu ses som en tillfällig eller permanent lösning.

Som tillfällig krisåtgärd är logiken relativt tydlig.

Sverige behöver platser nu.

Estland har en modern anstalt med stor ledig kapacitet.

Det finns ett detaljerat avtal mellan två EU-länder.

Platserna kan tas i bruk flera år innan motsvarande svenska nybyggnation skulle vara färdig.

Då kan alternativet i praktiken vara ännu hårdare dubbelbeläggning, ännu större trängsel och en kriminalvård med allt sämre möjligheter att bedriva säkerhet, behandling och rehabilitering.

Som permanent modell blir frågan svårare.

Ju mer svensk kriminalvård flyttas utanför landet, desto större blir problemen kring ansvar, tillsyn, familjekontakter och demokratisk kontroll.

Och Sverige måste ändå bygga.

600 platser räcker inte långt

Det är kanske det tydligaste argumentet mot att se Estland som en långsiktig lösning.

Kriminalvården bedömer att Sverige kan behöva omkring 14 000 anstaltsplatser år 2035.

Tartu erbjuder maximalt 600.

Även om varje plats används är det en liten del av det totala behovet.

Sverige kan därför inte hyra sig ur den underliggande utvecklingen.

Om politiken innebär att fler människor ska dömas till fängelse och sitta där längre måste landet på sikt också skapa den kapacitet som krävs för den politiken.

Därför har Sverige fått slut på fängelseplatser

Det finns inte en enda förklaring.

Platsbristen är resultatet av flera utvecklingar som förstärkt varandra:

• fler människor döms till fängelse
• genomsnittsstraffen har blivit längre
• fler mycket långa straff och livstidsstraff döms ut
• nya straffskärpningar fortsätter att öka efterfrågan
• nya anstalter tar många år att planera och bygga
• utbyggnaden har inte hunnit ikapp den kriminalpolitiska förändringen

Det är därför den mest träffande beskrivningen inte är att Sverige fått slut på fångceller.

Sverige har fått slut på fängelsetid i befintliga celler.

Antalet fängelsedomar har ökat kraftigt.

Men den sammanlagda utdömda strafftiden har ökat nästan tre gånger så snabbt.

Varje cell måste därför användas av en intagen under en längre tid innan den blir ledig för nästa.

Tartu löser inte krisen – men köper Sverige några år

Det är den större förklaringen bakom den till synes märkliga situationen.

Sverige skickar inte fångar till Estland därför att staten kommit fram till att svensk kriminalvård bäst bedrivs utomlands.

Sverige skickar dem dit därför att kriminalpolitiken har ökat behovet av fängelseplatser snabbare än staten har hunnit bygga dem.

Tartu ger Sverige upp till 600 platser som redan finns.

Det kan vara billigare i löpande drift om de används tillräckligt mycket.

Men framför allt ger det något som miljardinvesteringar i nya svenska fängelser inte kan ge på kort sikt:

färdiga celler i dag.

Den långsiktiga frågan finns därför kvar även när den 600:e svenska platsen i Estland tas i bruk.

Om Sverige även framöver vill döma fler personer till längre fängelsestraff måste landet också bestämma var alla dessa människor ska sitta.

Estland kan köpa Sverige tid.

Det kan inte bygga Sveriges framtida kriminalvård åt oss.