Mer än 35 år efter Tysklands återförening går den gamla gränsen mellan DDR och Västtyskland fortfarande att ana på moderna valkartor. I stora delar av östra Tyskland är AfD betydligt starkare än i väst, samtidigt som vänsterpartier med rötter i DDR historiskt haft sin tydligaste bas där. Skillnaden kan inte förklaras med en enda faktor. Den handlar om vad som hände med ekonomin efter 1990, om utflyttning och förlorade institutioner, om förmögenhet och representation – men också om migration, identitet, Ryssland och en stark känsla hos många östtyskar av att den egna delen av landet fortfarande inte behandlas som helt jämbördig.

Sachsen-Anhalt har blivit ett ovanligt tydligt exempel. Delstaten har länge förknippats med CDU, men inför delstatsvalet den 6 september 2026 har AfD legat över 40 procent i flera opinionsmätningar.

Det är ett extremt resultat i tysk politik, men fenomenet bakom det är betydligt större än en enskild delstat.

Tittar man på en karta över Tyskland är det fortfarande möjligt att hitta spår av en statsgräns som upphörde att existera den 3 oktober 1990.

Öst och väst har röstat olika sedan återföreningen

Den politiska skillnaden mellan östra och västra Tyskland är äldre än AfD.

Redan under de första valen efter återföreningen utvecklades två delvis olika partisystem. De stora västtyska folkpartierna CDU och SPD etablerade sig även i öst, men deras ställning blev aldrig lika stabil där.

Samtidigt överlevde delar av DDR:s tidigare maktparti SED i den demokratiska politiken. Efter flera namn- och organisationsförändringar blev partiet PDS och senare en central del av Die Linke.

PDS fick under lång tid mycket litet stöd i västra Tyskland men kunde nå tvåsiffriga resultat i öst. För många väljare fungerade partiet inte enbart som ett traditionellt vänsterparti utan även som en politisk representation för specifikt östtyska erfarenheter och intressen.

När AfD växte fram under 2010-talet förändrades kartan igen.

Partiet blev starkt i hela landet men etablerade en betydligt större väljarbas i de fem östliga delstater som tidigare tillhörde DDR. I val efter val har AfD där kunnat nå resultat som ligger långt över partiets stöd i stora delar av västra Tyskland.

Skillnaden är ibland nära det dubbla.

Det betyder inte att alla östtyskar röstar likadant. Berlin, Leipzig, universitetsstäder, industriregioner och landsbygdsområden kan skilja sig kraftigt från varandra. Det finns också västtyska områden där AfD är starkt.

Men på nationell nivå är mönstret tillräckligt stabilt för att den gamla DDR-gränsen fortfarande ska vara politiskt synlig.

Frågan är varför.

Återföreningen var också en ekonomisk chock

För att förstå dagens valkartor måste man gå tillbaka till början av 1990-talet.

Tysklands återförening var en enorm politisk framgång. En diktatur försvann, fria val infördes och människor i DDR fick tillgång till samma demokratiska institutioner och rättigheter som västtyskar.

Men ekonomiskt var processen brutal.

DDR:s planekonomi skulle på mycket kort tid integreras i en av världens mest avancerade marknadsekonomier. Företag som tidigare fungerat inom ett skyddat socialistiskt system utsattes plötsligt för västtysk och internationell konkurrens.

Många hade liten chans att överleva.

Industriproduktionen föll snabbt. Fabriker stängdes. Arbetsplatser som varit centrala för hela samhällen försvann.

Miljontals östtyskar fick på några år uppleva att de institutioner som präglat hela deras arbetsliv ersattes, privatiserades eller lades ned.

För den som endast jämför Tysklands levnadsstandard före och efter 1990 kan utvecklingen se entydigt positiv ut. Inkomsterna ökade, bostäder rustades upp, infrastrukturen moderniserades och tillgången till varor, resor och tjänster förbättrades dramatiskt.

Men det säger inte hela sanningen om hur förändringen upplevdes.

En människa kan få högre levnadsstandard och samtidigt förlora sitt jobb, sin yrkesstatus, sitt företag och känslan av kontroll över samhällets utveckling.

Det är just den kombinationen som blivit viktig i forskningen om dagens politiska skillnader.

Treuhand blev symbolen för omvandlingen

Ingen institution förknippas lika starkt med den ekonomiska omställningen som Treuhandanstalt.

Treuhand fick uppdraget att hantera och privatisera tusentals statsägda företag från DDR.

På några få år genomfördes en av historiens största överföringar av statlig företagsägendom till privat ägande.

En del företag kunde räddas genom investeringar och nya ägare. Andra saknade möjlighet att konkurrera och stängdes. I många fall följde omfattande nedskärningar.

Resultatet blev en mycket snabb förändring av arbetsmarknaden.

Treuhand har därför blivit mer än namnet på en myndighet. För många östtyskar symboliserar den en period då beslut om deras arbetsplatser och samhällen fattades av människor och institutioner som kom utifrån.

Senare forskning har också visat att effekterna kan ha blivit politiskt långvariga.

Personer som förlorade arbetet i samband med privatiseringarna uppvisade långt senare lägre politiskt förtroende och svagare anknytning till etablerade demokratiska partier.

Det är viktigt eftersom det pekar på något större än vanlig konjunkturpolitik.

En fabriksnedläggning 1991 behöver inte bara påverka inkomsten 1991. Den kan förändra en människas uppfattning om staten, marknadsekonomin, politiska institutioner och vilka grupper i samhället som faktiskt har makt.

Sådana erfarenheter kan dessutom föras vidare inom familjer och lokalsamhällen.

Öst är inte längre ekonomiskt ett annat land

Samtidigt är det missvisande att beskriva östra Tyskland 2026 som ett permanent fattigt område som aldrig hämtade sig efter återföreningen.

Mycket har förändrats.

Arbetslösheten, som under långa perioder efter återföreningen var dramatiskt högre i öst, har minskat kraftigt. Skillnaden mot väst är betydligt mindre än under 1990- och 2000-talen.

Pensionssystemets formella uppdelning mellan öst och väst har försvunnit.

Infrastruktur har byggts om i enorm skala. Många östtyska städer har restaurerats och flera regioner har fått framgångsrika kluster inom bland annat halvledare, energi, optik, logistik och avancerad tillverkning.

Leipzig, Dresden och delar av Thüringen och Brandenburg är knappast exempel på ekonomisk kollaps.

Ändå återstår tydliga strukturella skillnader.

Lönerna är fortfarande lägre i öst. Produktiviteten ligger fortfarande under den västtyska nivån. Beroende på mått och sektor hamnar öst ofta omkring fyra femtedelar av västs nivå.

Skillnaderna blir ännu större när man tittar på förmögenhet.

Förmögenhetsgapet är mycket större än lönegapet

En av de viktigaste skillnaderna mellan öst och väst syns inte på lönebeskedet utan i vad människor äger.

Under Västtysklands efterkrigsdecennier kunde familjer bygga upp privat kapital genom bostäder, företag, aktier, sparande och arv.

I DDR fungerade ekonomin helt annorlunda. Det fanns inte någon jämförbar generationell uppbyggnad av privat företags- och bostadsförmögenhet.

Den skillnaden går inte att ta igen på några få decennier.

Beräkningar av hushållens förmögenheter visar därför fortfarande ett mycket stort gap. Medianförmögenheten för hushåll i öst har uppskattats till omkring 52 000 euro, jämfört med drygt 200 000 euro i väst.

Exakta belopp varierar beroende på mätmetod, men storleksordningen är tydlig.

Ägandet av företag följer ett liknande mönster.

Många större företag som verkar i östra Tyskland ägs av koncerner med huvudkontor i väst eller utanför regionen. Det betyder att även när fabriker och arbetsplatser finns i öst hamnar strategiska beslut, vinster, kvalificerade huvudkontorsjobb och kapitalägande ofta någon annanstans.

Det hjälper till att förklara hur en region samtidigt kan ha fått högre löner, bättre infrastruktur och lägre arbetslöshet – men ändå uppleva att den ekonomiska makten ligger utanför regionen.

Miljontals lämnade öst

Sedan kommer demografin.

Efter murens fall började en mycket stor migration från öst till väst.

Miljontals människor flyttade.

Det var inte ett slumpmässigt urval av befolkningen. Unga människor var kraftigt överrepresenterade, och under perioder flyttade särskilt många unga kvinnor.

Konsekvenserna blev enorma för vissa kommuner.

När unga människor försvinner minskar inte bara befolkningen. Antalet framtida barn minskar också. Skolor får färre elever. Kundunderlaget för butiker och restauranger krymper. Företag får svårare att rekrytera.

När befolkningen sedan åldras ökar samtidigt behovet av sjukvård och omsorg.

Det kan skapa en självförstärkande spiral.

Ett område får färre arbetstillfällen. Unga flyttar. Service försvinner. Attraktiviteten sjunker ytterligare.

Utvecklingen har vänt i vissa större östtyska städer, men många mindre orter och landsbygdsområden bär fortfarande tydliga spår av utflyttningen.

Politik formas inte bara av vad en människa har i plånboken.

Den formas också av hur det känns när ens hemort tappar invånare, när den lokala butiken stänger, när vården hamnar längre bort eller när den egna generationens barn flyttar till München, Hamburg eller Frankfurt för att göra karriär.

Ekonomiska ”förlorare” räcker inte som förklaring till AfD

Det vore därför enkelt att dra slutsatsen att AfD:s styrka huvudsakligen kommer från människor som ekonomiskt förlorat på återföreningen.

Problemet är att forskningen inte ger stöd för en så enkel modell.

AfD-väljare finns i många inkomstgrupper.

Partiet får stöd både från människor med ekonomiska problem och från personer som har arbete, bostad och stabila inkomster.

En DIW-studie publicerad 2026, baserad på tyska paneldata från 2014 till 2024, fann att attityder och oro kring migration förklarade betydligt mer av variationen i AfD-stöd än individuella mått på ekonomisk deprivation.

Det betyder inte att ekonomin saknar betydelse.

Ekonomisk förändring kan påverka förtroendet för institutioner, synen på framtiden och mottagligheten för andra politiska frågor.

Men modellen ”fattig väljare blir AfD-väljare” fungerar dåligt.

För att förstå skillnaden mellan öst och väst måste man därför skilja mellan personlig ekonomi och något annat: kollektiv status.

Man kan få det bättre och ändå känna sig förlorad

En människa kan objektivt ha fått ett bättre liv sedan 1990 men samtidigt uppleva att den grupp eller region hon tillhör har förlorat status.

Det är en viktig skillnad.

Forskning publicerad 2026 visade att 57 procent av östtyskarna beskrev sig som medborgare av andra klass.

I västra Tyskland var motsvarande andel omkring 20 procent.

Känslan var särskilt utbredd bland AfD-väljare.

Det behöver inte betyda att personerna anser sig fattiga.

Det kan handla om något annat: vem som får definiera vad som är normalt, vilka erfarenheter som räknas, vilka människor som leder landets institutioner och hur östtysk historia beskrivs.

För många östtyskar var 1990 inte en sammanslagning mellan två jämbördiga system.

Västtysklands institutioner, lagar, valuta och politiska struktur fortsatte i praktiken, medan DDR-systemet avvecklades.

Det var av goda skäl på många områden. DDR var en diktatur.

Men på ett mänskligt plan innebar det också att nästan hela den ena sidans samhällssystem bedömdes, ersattes eller underordnades det andra.

Den upplevelsen kan leva kvar även hos människor som inte vill ha DDR tillbaka.

Eliterna är fortfarande betydligt mer västtyska

Känslan av ojämn status är inte enbart subjektiv.

Östtyskar är fortfarande underrepresenterade i många av Tysklands mäktigaste positioner.

Studier som kartlagt ledande poster inom näringsliv, rättsväsende, universitet, medier, förvaltning och andra samhällsinstitutioner har återkommande hittat samma mönster.

Människor med östtysk bakgrund utgör ungefär en femtedel av Tysklands befolkning men innehar en klart mindre andel av landets elitpositioner.

En kartläggning för 2024 placerade andelen kring 12 procent.

I vissa delar av näringslivet är representationen ännu lägre.

Skillnaden är särskilt laddad eftersom många ledande positioner i öst efter återföreningen fylldes av personer från väst.

Det skapar ett konkret underlag för känslan att den politiska och ekonomiska integrationen inte innebar en lika snabb integration av makt.

Representation bevisar inte varför någon röstar på AfD.

Men om invånare under flera decennier upplever att deras region producerar betydligt färre företagsledare, mediechefer, universitetsrektorer och höga tjänstemän än dess befolkningsandel antyder kan det påverka relationen till de institutioner som dessa personer företräder.

Migrationsparadoxen: starkast motstånd där invandringen ofta är mindre

Migration är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på varför politiska attityder inte går att läsa direkt ur lokal statistik.

Flera områden i östra Tyskland där invandringskritiska partier är mycket starka har betydligt lägre andel utrikes födda än stora västtyska städer.

Vid första anblick verkar det motsägelsefullt.

Varför skulle oro för migration vara starkare där människor möter färre invandrare?

En förklaring finns i forskning om kontakt mellan grupper.

Återkommande vardagskontakt kan under vissa förutsättningar minska upplevda gruppskillnader. Kollegan, skolkamraten eller grannen blir en konkret människa snarare än en abstrakt kategori.

Där invandringen är liten formas uppfattningen i större utsträckning av nationell politik, sociala medier, tv, enskilda händelser och föreställningar om hur samhället förändras.

Det innebär att faktisk närvaro och upplevt hot inte behöver följa varandra.

En person kan bo på en plats med mycket liten invandring och samtidigt uppleva migration som landets viktigaste politiska problem.

Att östra Tyskland historiskt haft mindre invandring från många delar av världen än väst spelar därför sannolikt en dubbel roll: invandring blir mer ovanlig i vardagen men kan samtidigt uppfattas som en större kulturell förändring när den väl ökar.

Ryssland delar också Tyskland

Ytterligare en skiljelinje gäller Ryssland och kriget i Ukraina.

Stödet för militärt stöd till Ukraina är generellt lägre i flera östtyska regioner än i väst.

Även här finns ingen enda förklaring.

Människor som vuxit upp i DDR hade en helt annan relation till Sovjetunionen än västtyskar. Sovjetisk militär fanns fysiskt närvarande i Östtyskland under hela DDR-perioden och de sista ryska trupperna lämnade det återförenade Tyskland först 1994.

Det innebär inte automatiskt positiva minnen.

Sovjetunionen var den yttersta garanten för DDR:s auktoritära system, och den sovjetiska invasionen av andra östeuropeiska länder är en central del av regionens historia.

Men erfarenheten skapade en annorlunda politisk kultur och en annan relation till Moskva än i Västtyskland.

Därtill kommer senare ekonomiska band.

Delar av östra Tysklands industri var starkt beroende av billig rysk energi och handel med Ryssland. Sanktioner, energikris och kriget i Ukraina har därför på vissa håll kopplats direkt till ekonomiska och industriella frågor.

AfD har kunnat fånga en del av det missnöjet genom sin kritik mot sanktioner och militärt stöd till Ukraina.

Men även det populistiska vänsterpartiet BSW har haft framgång med en mer Rysslandsvänlig och Ukrainakritisk linje.

Det visar att öst–väst-skillnaden i utrikespolitik inte enkelt följer en traditionell höger–vänster-skala.

De unga gör bilden mer komplicerad

Det finns ett möjligt slutdatum för många av de historiska förklaringarna.

Människor som är födda efter återföreningen har aldrig levt i DDR.

En 25-årig väljare i Sachsen-Anhalt 2026 föddes mer än ett decennium efter att staten försvann.

Borde inte skillnaden då gradvis dö ut?

Delvis kan det vara så.

Ny forskning om generationsminnen visar att själva återföreningen är en mycket starkare formativ erfarenhet för äldre östtyskar än för yngre generationer. För unga tyskar kan senare händelser, exempelvis covidpandemin, vara mer politiskt betydelsefulla oavsett om de växt upp i öst eller väst.

Men det betyder inte automatiskt att valkartan blir enhetlig.

Unga människor formas också av de samhällen där de växer upp.

En person behöver inte ha upplevt fabriksnedläggningarna 1991 för att leva i en kommun vars demografi fortfarande påverkats av dem.

Man behöver inte minnas Treuhand för att växa upp i en region med få huvudkontor, lägre genomsnittsförmögenhet och en lång tradition av misstro mot de stora partierna.

Dessutom kan nya politiska erfarenheter skapa nya regionala skillnader.

AfD har på flera håll varit mycket starkt även bland yngre väljare i östra Tyskland. Det är svårt att förena med teorin att partiets framgång bara skulle vara ett eko från människor som personligen förlorade sina arbeten när DDR-industrin försvann.

Historien reproduceras alltså inte nödvändigtvis genom minnen.

Den kan reproduceras genom institutioner, lokalsamhällen och politisk kultur.

Därför är Sachsen-Anhalt ett så tydligt fall

Sachsen-Anhalt samlar många av dessa faktorer på samma plats.

Delstaten förlorade en stor del av sin traditionella industri under omvandlingen efter DDR. Befolkningen har minskat kraftigt sedan återföreningen och många yngre invånare har lämnat regionen.

Samtidigt har mycket blivit bättre.

Arbetslösheten är långt lägre än under de värsta åren efter 1990, infrastrukturen har moderniserats och stora investeringar har kommit till regionen.

Det gör AfD:s kraftiga framgång särskilt intressant.

Partiets stöd går inte att beskriva som en enkel protest från människor som saknar arbete.

I stället möts flera lager av missnöje: migration, misstro mot de etablerade partierna, regional identitet, upplevelsen av att Berlin inte förstår öst, kritik mot politiken gentemot Ryssland och Ukraina samt ett historiskt arv från återföreningen.

Sachsen-Anhalt är samtidigt inte hela östra Tyskland.

Dresden är inte Magdeburg. Leipzig är inte en liten landsbygdskommun. Brandenburg runt Berlin utvecklas annorlunda än avfolkningsområden längre bort.

Lokala kandidater, delstatspolitik och politiska konflikter spelar också roll.

Men när samma mönster återkommer i Sachsen, Thüringen, Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt går det inte att förklara allt som lokala undantag.

Den gamla gränsen finns kvar eftersom historien byggdes in i samhället

Det märkligaste med dagens tyska valkartor är egentligen inte att människor minns DDR.

Det är att politiska och ekonomiska händelser kan lämna spår som består långt efter att själva staten försvunnit.

Återföreningen raderade gränsen på kartan.

Den kunde inte lika snabbt radera skillnader i kapital, företag, demografi, karriärvägar, institutioner och människors erfarenheter av vem som bestämmer.

Östra Tyskland har på många områden närmat sig väst enormt sedan 1990. Arbetslöshetsgapet har krympt. Pensionerna har harmoniserats. Infrastruktur och levnadsstandard är på en helt annan nivå än under DDR:s sista år.

Samtidigt återstår stora skillnader i privat förmögenhet, produktivitet, företagsägande och elitrepresentation.

Ovanpå det ligger frågor som inte främst handlar om pengar: migration, nationell identitet, Ryssland, politiskt förtroende och känslan av att tillhöra en region vars erfarenheter inte alltid värderas lika högt.

Ingen av dessa faktorer förklarar ensam varför en viss person röstar på AfD, Die Linke, CDU eller något annat parti.

Tillsammans gör de däremot något begripligt som annars ser närmast osannolikt ut.

Mer än en generation efter återföreningen kan man fortfarande lägga en modern tysk valkarta bredvid en karta över det delade Tyskland – och känna igen gränsen.

Den finns inte längre mellan två stater.

Men delar av den lever fortfarande kvar i människors ekonomi, erfarenheter, identiteter och politik.