Vi tillbringar år av våra liv med att drömma, men forskarna kan fortfarande inte säga säkert varför vi gör det. Drömmar förekommer under flera delar av sömnen och verkar hänga ihop med både minnen och känslor. Däremot är det betydligt svårare att visa att själva drömmen fyller en bestämd biologisk funktion. Här är vad forskningen faktiskt vet – och var de stora frågetecknen fortfarande finns.

Vad är en dröm?

En dröm är i grunden en mental upplevelse som uppstår medan vi sover. Den kan bestå av bilder, ljud, känslor, tankar, människor, platser och händelser. Ibland bildar allt detta en lång och till synes sammanhängande berättelse. Andra gånger handlar det bara om korta bilder eller fragment av tankar.

Drömmen kan kännas fullständigt verklig medan den pågår, trots att händelseförloppet skulle ha varit omöjligt i vaket tillstånd. Platser kan smälta samman, personer byta identitet och tidsförlopp förändras utan att vi reagerar särskilt mycket på det.

Det är också viktigt att skilja mellan själva drömupplevelsen och minnet av den. Vi vet bara vad någon har drömt genom att personen efter uppvaknandet berättar om det. En stor del kan redan ha glömts.

Just detta är ett av drömforskningens grundproblem. Forskare kan mäta hjärnaktivitet medan en person sover, men de kan inte direkt läsa ut den subjektiva upplevelsen med samma precision. Drömmen måste fortfarande i stor utsträckning studeras genom rapporter efter uppvaknandet.

Vi drömmer inte bara under REM-sömnen

Drömmar förknippas ofta med REM-sömn, och det finns en bra anledning till det. REM står för rapid eye movement, eftersom ögonen gör snabba rörelser under ögonlocken. Hjärnans aktivitet förändras samtidigt påtagligt, medan kroppens stora muskler normalt hålls kraftigt hämmade.

Men föreställningen att vi bara drömmer under REM-sömnen är fel.

Under en normal natt växlar hjärnan mellan NREM-sömn och REM-sömn. NREM delas i sin tur in i flera stadier, från lättare sömn till djupare sömn. Den första REM-perioden brukar komma ungefär 90 minuter efter att man somnat och REM-perioderna tenderar att bli längre senare under natten.

Den som vill förstå sömnens olika faser mer generellt kan också läsa Hurbra-guiden om hur man sover bättre.

Enligt amerikanska National Institute of Neurological Disorders and Stroke sker mycket av vårt drömmande under REM, men drömmar kan också uppstå under NREM-sömn. Den myndighetsbaserade genomgången finns i Understanding Sleep från NINDS.

REM-drömmar brukar vara mer intensiva

När människor väcks under REM-sömn är det vanligt att de rapporterar relativt långa, visuella och emotionella drömmar. De innehåller ofta personer, händelser och någon form av berättelse.

Drömmar som rapporteras efter NREM-sömn tenderar i genomsnitt att vara kortare, mer fragmentariska och mer lika tankar.

Men skillnaden är inte absolut.

Man kan ha avancerade och levande drömmar under NREM, samtidigt som vissa REM-perioder inte leder till någon tydlig drömrapport alls. En del av skillnaden mellan REM- och NREM-drömmar minskar dessutom när forskare tar hänsyn till hur långa drömrapporterna är.

Det är därför mer korrekt att se REM som ett tillstånd där vissa typer av drömmar är särskilt vanliga än som hjärnans enda ”drömläge”.

Så varför drömmer vi?

Det korta svaret är att ingen vet säkert.

Forskare har flera teorier som förklarar olika delar av fenomenet. Problemet är att en teori kan få stöd av vissa experiment utan att det visar att den förklarar själva anledningen till att drömmandet finns.

Det är till exempel väl belagt att sömn är viktig för minnet. Men därifrån följer inte automatiskt att den medvetna drömmen är nödvändig för minnesbearbetningen.

Samma skillnad gäller känslor. Hjärnan bearbetar känslomässiga erfarenheter under sömn, men det betyder inte nödvändigtvis att drömmen är ett särskilt terapeutiskt verktyg.

Fyra förklaringar är särskilt viktiga i forskningen.

Teori 1: Drömmar hänger ihop med minnesbearbetning

Det här är ett av de starkare forskningsspåren.

Hjärnan fortsätter att arbeta med dagens erfarenheter när vi sover. Minnen stabiliseras, reorganiseras och kopplas samman med äldre kunskap. Det kallas ofta minneskonsolidering.

Forskare har också visat att sådant vi nyligen varit med om kan dyka upp i drömmar.

I ett uppmärksammat experiment fick deltagare lära sig navigera i en virtuell miljö. Några sov därefter en stund. De personer som rapporterade att de hade drömt om uppgiften förbättrade senare sin prestation betydligt mer än deltagare som inte hade gjort det.

Liknande studier har lett till ett återkommande fynd: människor som drömmer om något de nyligen lärt sig kan i vissa fall prestera bättre på efterföljande minnestest.

Det låter som ett starkt argument för att vi drömmer för att förbättra minnet.

Problemet är att sambandet inte visar vad som orsakar vad.

Det kan vara så att drömmen hjälper till med bearbetningen. Men det kan också vara så att hjärnan bearbetar ett minne av andra skäl och att den medvetna drömmen bara är en synlig följd av processen.

Drömmen kan alltså fungera ungefär som ett fönster mot något som pågår i hjärnan utan att själv vara den mekanism som gör jobbet.

Det är en avgörande skillnad.

Teori 2: Drömmar hjälper oss att hantera känslor

En annan populär idé är att drömmarna hjälper hjärnan att bearbeta emotionella upplevelser.

Det känns intuitivt rimligt. Stress, konflikter, rädsla och starka relationer letar sig ofta in i våra drömmar. Personer som går igenom svåra perioder kan också märka att drömmarna förändras.

Vissa experiment har hittat samband som passar teorin. Hur människor drömmer om hot och rädsla kan vara kopplat till hur deras hjärna reagerar på känslomässiga stimuli nästa dag.

Men bilden är långt ifrån enkel.

Andra studier visar att negativa drömmar kan följas av mer negativa känslor efter uppvaknandet. Ett intensivt känsloliv i drömmen tycks alltså inte automatiskt innebära att känslan har ”bearbetats bort”.

Även studier från de senaste åren pekar åt olika håll. Vissa fynd passar tanken att drömmar kan bidra till känsloreglering. Andra tyder snarare på kontinuitet: den som har mycket negativa känslor under dagen har också mer negativa känslor i sina drömmar och kan vakna med dem kvar.

Därför går det i dag att säga betydligt säkrare att sömn och känslobearbetning hör ihop än att drömmarnas biologiska uppgift är att reglera känslor.

Teori 3: Drömmen är en simulator för farliga situationer

En mer evolutionär förklaring kallas ofta hot- eller threats simulation-teorin.

Tanken är att drömmar gav våra förfäder möjlighet att öva på farliga situationer utan att utsätta sig för verklig risk. Att bli jagad, möta fiender, fly undan faror eller skydda andra skulle i så fall fungera som ett slags nattligt träningsprogram.

Det finns observationer som passar teorin.

Hot är vanliga i drömmar. Personer som utsatts för verkliga trauman kan dessutom få drömmar och mardrömmar där hotfulla situationer återkommer.

Men det är inte samma sak som att drömmandet utvecklades för detta ändamål.

När forskare har försökt testa teorins mer specifika förutsägelser har resultaten varit blandade. I vissa studier har personer som utsätts för fler verkliga hot inte alls haft fler realistiska hotdrömmar. Drömmarnas scenarier leder inte heller konsekvent till den typ av framgångsrik ”träning” som teorin skulle kunna förutsäga.

Det finns alltså gott om hot i människors drömmar.

Att hoten är anledningen till att evolutionen bevarat drömmandet är fortfarande en betydligt större och mer osäker slutsats.

Teori 4: Drömmar kan vara en bieffekt av hjärnans aktivitet

En klassisk teori utgår från att drömmen inte behöver ha något särskilt syfte alls.

När vi sover fortsätter hjärnan att vara aktiv. Under framför allt REM förändras aktiviteten kraftigt och olika delar av hjärnan skickar signaler trots att vi är avskärmade från den vanliga strömmen av information från omvärlden.

Enligt den klassiska aktiveringssynteshypotesen försöker hjärnan skapa mening av denna aktivitet. Minnen, känslor och fragment av information fogas samman till det vi upplever som en dröm.

Den populära versionen brukar beskrivas ungefär som att hjärnan får slumpmässiga signaler och hittar på en historia runt dem.

Det är sannolikt för enkelt.

Vi vet numera att drömmar förekommer även utanför REM-sömnen och att drömmarnas innehåll inte är fullständigt slumpmässigt. Det påverkas tydligt av våra erfarenheter, minnen, relationer och aktuella bekymmer.

Ändå finns en viktig kärna kvar i teorin: drömmen skapas av en hjärna som är aktiv utan att vara bunden till den yttre verkligheten på samma sätt som när vi är vakna.

Och här dyker en central fråga upp.

Att förklara hur hjärnan kan skapa en dröm är inte samma sak som att förklara varför vi drömmer.

Kanske fortsätter hjärnan bara att tänka

En annan användbar ingång är den så kallade kontinuitetshypotesen.

Den utgår från att drömvärlden inte behöver vara ett separat system med egna hemliga regler. Drömmar kan i stället ses som en fortsättning på hjärnans vanliga verksamhet.

När vi är vakna tänker vi på människor, problem, platser och framtida händelser. Vi minns saker, oroar oss, fantiserar och låter tankarna vandra.

När vi sover fortsätter hjärnan att använda samma enorma lager av erfarenheter, men under helt andra biologiska förhållanden och utan samma kontakt med omvärlden.

Det skulle kunna förklara varför gamla minnen blandas med dagens händelser, varför någon vi träffade för tio år sedan plötsligt kan dyka upp tillsammans med en kollega från gårdagen och varför verkliga bekymmer kan omvandlas till absurda situationer.

Det behöver inte finnas en särskild dold kod bakom kombinationerna.

Därför går det inte att slå upp vad en dröm "betyder"

Idén att en viss drömbild alltid skulle ha en bestämd innebörd har inget starkt vetenskapligt stöd.

Det finns ingen etablerad kodbok där exempelvis tänder, vatten, ormar, flygning eller fall betyder samma psykologiska sak för alla människor.

Det betyder inte att drömmar är meningslösa.

Drömmens innehåll kommer från en verklig människa med verkliga minnen, känslor och erfarenheter. En återkommande dröm kan därför vara intressant att prata om och sätta i relation till personens liv.

Men steget därifrån till universella symboliska översättningar är stort.

Forskningen ger inte stöd för formuleringar av typen ”om du drömmer om X betyder det Y”.

Samma försiktighet behövs medicinskt. Förändrat drömmande eller återkommande mardrömmar kan i vissa situationer vara relevant information för läkare eller psykologer. Men innehållet i en enskild dröm är inte en säker metod för att diagnostisera psykisk eller neurologisk sjukdom.

Varför får man mardrömmar?

En mardröm är en starkt obehaglig dröm som ofta innehåller rädsla, hot eller andra intensiva negativa känslor.

De flesta får mardrömmar ibland. Det behöver inte innebära att något är fel.

Mardrömmar kan bli mer intressanta medicinskt när de upprepas ofta, orsakar stort lidande, stör sömnen eller påverkar vardagen. Återkommande mardrömmar förekommer bland annat hos människor med posttraumatiskt stressyndrom, men kan också förekomma utan PTSD.

Även här är det viktigare att se på mönstret än att försöka tolka en särskild symbol.

Att någon gång drömma om att bli jagad säger väldigt lite i sig. Att under lång tid vakna flera gånger i veckan av återkommande skrämmande drömmar som förstör sömnen är en helt annan typ av information.

Vad är en klardröm?

En klardröm, eller lucid dream, är en dröm där personen blir medveten om att hen drömmer medan drömmen fortfarande pågår.

I vissa klardrömmar går det dessutom att påverka vad som händer.

Detta har gjort fenomenet särskilt intressant för forskare. Klardrömmar går nämligen att studera i sömnlaboratorium.

Personer som lärt sig känna igen att de drömmer kan komma överens med forskarna om bestämda ögonrörelser som signaler. Eftersom ögonen fortfarande går att röra under REM-sömn kan signalerna registreras medan personen ligger kvar och drömmer.

I experiment har forskare till och med lyckats kommunicera med sovande personer som befunnit sig i klardrömmar. Deltagare har kunnat uppfatta frågor och svara på bland annat enkla matematiska problem genom överenskomna ögon- eller ansiktsrörelser.

Klardrömmar är alltså ett verkligt och experimentellt studerbart sömnfenomen. De kräver inga övernaturliga förklaringar.

Det stora problemet: drömmen är privat

Drömforskningen har ett problem som forskningen om exempelvis puls eller blodtryck inte har.

Själva upplevelsen finns bara hos den sovande personen.

Forskarna kan registrera elektrisk aktivitet i hjärnan, ögonrörelser, muskelaktivitet, andning och andra fysiologiska signaler. De kan väcka försökspersonen vid exakt bestämda tidpunkter och fråga vad som pågick.

Men forskaren befinner sig fortfarande utanför drömmen.

Dessutom glömmer vi drömmar snabbt. En person kan vakna med en tydlig känsla av att ha drömt något omfattande men efter några minuter bara minnas enstaka delar.

Det gör det svårt att avgöra exakt hur drömmarnas innehåll hänger ihop med det som samtidigt händer i hjärnan.

Klardrömsstudier och nya metoder för hjärnavbildning har gett forskarna bättre verktyg, men de har inte löst grundproblemet.

Forskningen besvarar egentligen tre olika frågor

När någon frågar varför vi drömmer blandas ofta flera vetenskapliga problem ihop.

Vad skapar drömmen?

Här handlar frågan om mekanismerna i hjärnan: vilka nätverk som är aktiva och hur minnen, känslor och perception kombineras när signalerna från omvärlden minskar.

Det vet forskarna allt mer om.

Varför drömmer vi om just det vi drömmer om?

Här pekar forskningen tydligt mot våra egna erfarenheter. Nya händelser, äldre minnen, relationer, bekymmer och känslor påverkar innehållet.

Drömmar verkar alltså inte uppstå ur ett tomrum.

Har själva drömmen en funktion?

Det här är den svåraste frågan.

Kanske hjälper drömmar till med minnen. Kanske bidrar de till känslobearbetning. Kanske simulerar de viktiga situationer. Kanske är de huvudsakligen den medvetna upplevelsen av andra processer som hjärnan ändå måste genomföra när vi sover.

Och flera förklaringar kan vara sanna samtidigt.

Så vad vet vi egentligen om varför vi drömmer?

Vi vet att drömmar är normala mentala upplevelser under sömn.

Vi vet att de förekommer både under REM- och NREM-sömn, även om REM-drömmar i genomsnitt tenderar att vara längre, mer levande och mer berättande.

Vi vet också att drömmarnas innehåll påverkas av människans minnen, erfarenheter och känslor. Forskningen har hittat tydliga samband mellan drömmande och processer som minnesbearbetning och känslor.

Men där slutar säkerheten.

Det är fortfarande inte visat att själva drömupplevelsen behövs för att minnen ska lagras, för att känslor ska regleras eller för att hjärnan ska träna på hot.

Det kan visa sig att drömmar har en eller flera viktiga funktioner. Det kan också vara så att de delvis är den medvetna upplevelsen av processer som har andra primära uppgifter.

Därför är det mest vetenskapligt korrekta svaret på frågan ”varför drömmer man?” fortfarande ovanligt enkelt:

Vi vet mycket om vad hjärnan gör när vi drömmer – men vi vet ännu inte säkert varför själva drömmen finns.