CCS har gått från klimatplaner och pilotprojekt till storskalig verklighet. Den 18 september 2026 invigs Greensand i Danmark, EU:s första fullskaliga anläggning för permanent koldioxidlagring. Men vad innebär det egentligen att lagra koldioxid under havsbotten – och hur kan man veta att gasen inte kommer upp igen?

CCS står för Carbon Capture and Storage, alltså infångning och lagring av koldioxid. Grundidén är att fånga CO₂ innan den når atmosfären, transportera den till en lämplig plats och pumpa ned den långt i berggrunden.

Det kan låta som om enorma mängder gas helt enkelt hälls ned i ett hål under Nordsjön. Verkligheten är betydligt mer avancerad.

Så fungerar CCS i tre steg

Hela CCS-kedjan kan förenklas till tre delar.

Steg	Vad som händer
Infångning	Koldioxid separeras från exempelvis rökgaser vid en fabrik eller ett kraftvärmeverk
Transport	CO₂ komprimeras eller kyls och transporteras med fartyg, rörledning, tåg eller lastbil
Lagring	Koldioxiden pumpas ned i porösa berglager djupt under marken eller havsbotten

Det första steget är ofta det dyraste och mest energikrävande.

Vid exempelvis en cementfabrik innehåller rökgaserna koldioxid som måste skiljas från andra gaser. Därefter renas och komprimeras CO₂ så att den kan transporteras effektivt.

När koldioxiden når lagringsplatsen förs den genom en injektionsbrunn ned i berggrunden.

Greensand lagrar koldioxid 1,8 kilometer under havsbotten

Den danska Greensand-anläggningen ger ett konkret exempel på hur tekniken fungerar.

Koldioxiden transporteras till Esbjerg och förs vidare med specialfartyg till Nini West, ett tidigare olje- och gasfält omkring 250 kilometer ute i Nordsjön.

Där pumpas den ned omkring 1 800 meter under havsbotten.

Greensand ska i sin första kommersiella fas kunna hantera upp till cirka 400 000 ton CO₂ om året. Projektbolagen ser på längre sikt möjlighet att bygga ut systemet till flera miljoner ton per år.

Det är dock viktigt att skilja den framtida potentialen från dagens tillstånd. Det nuvarande tillståndet för Nini West omfattar upp till 2,4 miljoner ton koldioxid under en 30-årig tillståndsperiod.

Koldioxiden lagras inte i en stor underjordisk grotta

En vanlig föreställning är att CCS innebär att en stor hålighet fylls med gas.

Så fungerar det normalt inte.

Koldioxiden förs i stället ned i porös berggrund. Man kan förenklat tänka sig en mycket hård tvättsvamp: bergarten är fast, men mellan mineralkornen finns små porer där vätskor och gaser kan finnas.

Det kan handla om gamla olje- och gasreservoarer eller djupa berglager som naturligt är fyllda med salt vatten.

På tillräckligt stort djup är trycket så högt att koldioxiden blir mycket kompakt. Det gör det möjligt att lagra stora mängder CO₂ i relativt begränsade bergformationer.

Ovanför själva lagringsberget måste det finnas täta berglager som fungerar som ett naturligt lock.

Varför kommer inte koldioxiden upp igen?

Det finns flera mekanismer som håller CO₂ kvar.

Den första är den täta takbergarten ovanför reservoaren. Vid Nini West finns ett omfattande system av mycket täta berglager mellan koldioxidlagret och havsbotten.

Men koldioxiden hålls inte bara nere av ett enda geologiskt lock.

När CO₂ rör sig genom bergartens små porer fastnar en del av den. Med tiden kan ytterligare koldioxid lösas i saltvattnet i formationen.

På ännu längre sikt kan delar av koldioxiden reagera kemiskt med mineral i berggrunden och övergå till fasta mineralformer.

Det innebär att lagringen under rätt förhållanden kan bli mer stabil med tiden.

Ska koldioxiden verkligen ligga där för alltid?

Ja. Det är hela poängen med geologisk CCS.

Koldioxiden lagras inte med planen att den senare ska pumpas upp igen. Målet är permanent isolering från atmosfären.

När det exempelvis talas om ett 30-årigt lagringstillstånd för Greensand betyder det alltså inte att koldioxiden ska tas upp efter 30 år. Det handlar om tillståndet för verksamheten.

EU:s regler utgår också från permanent lagring. När ett lager stängs fortsätter övervakning och ansvar under lång tid innan staten kan ta över ansvaret från operatören.

Det vetenskapliga underlaget pekar på att väl valda och korrekt hanterade geologiska lager kan hålla koldioxid isolerad under mycket långa, geologiska tidsperioder.

Men kan CCS-lager läcka?

Risken är inte noll.

Därför är valet av lagringsplats en avgörande del av CCS.

Förkastningar i berggrunden eller gamla borrhål från tidigare olje- och gasutvinning kan i värsta fall ge koldioxid en väg uppåt. Ett läckage vid havsbotten skulle dessutom kunna påverka den lokala marina miljön, bland annat genom förändrat pH.

Det är därför lagringsområden undersöks noggrant innan injektionen börjar.

Geologer studerar bland annat bergarter, förkastningar, tidigare borrningar, tryck, porositet och hur tät takbergarten är.

Därefter fortsätter övervakningen under driften.

Seismiska mätningar kan användas för att följa hur koldioxiden sprider sig i reservoaren. Tryck och andra egenskaper i brunnarna mäts, och resultaten jämförs med datormodeller för hur CO₂ förväntas bete sig.

Syftet är att kunna upptäcka avvikelser långt innan de utvecklas till ett större problem.

Att beskriva ett lager som fullständigt ”läckagesäkert” vore därför för starkt. Det mer korrekta är att lämpliga geologiska formationer kan ge mycket långvarig lagring med låg läckagerisk – under förutsättning att platserna väljs, byggs och övervakas korrekt.

Varför behövs CCS när utsläppen kan minskas i stället?

Det här är en av de viktigaste frågorna i hela CCS-debatten.

För elproduktion och många transporter finns alternativ som vindkraft, solkraft, batterier och elektrifiering. Där går det i många fall att helt undvika fossila utsläpp.

Vissa tunga industrier har ett svårare problem.

Cement släpper ut koldioxid även utan fossila bränslen

Cement är det tydligaste exemplet.

En stor del av utsläppen uppstår när kalksten används för att tillverka klinker, cementens viktigaste beståndsdel.

När kalkstenen hettas upp sker en kemisk reaktion som frigör koldioxid.

Det betyder att en cementfabrik fortfarande kan ha stora CO₂-utsläpp även om själva ugnen drivs helt fossilfritt.

Det är sådana så kallade processutsläpp som gjort CCS särskilt intressant för cementindustrin.

Andra åtgärder kan minska utsläppen – exempelvis mindre användning av klinker, effektivare materialanvändning och alternativa bindemedel – men det är svårt att eliminera alla processutsläpp enbart genom att byta energikälla.

Även stålindustrin tittar på CCS

Inom stålindustrin är situationen något annorlunda.

Där finns flera möjliga vägar samtidigt.

Ökad återvinning av stål, elektrifiering och vätgasbaserad produktion kan kraftigt minska utsläppen. CCS kan samtidigt användas för att fånga utsläpp från vissa befintliga produktionsprocesser.

Tekniken betraktas därför snarare som ett av flera möjliga verktyg för stål än som den enda vägen framåt.

Varför är CCS omstritt?

Den största frågan är inte nödvändigtvis om det går att lagra koldioxid i berggrunden.

Det finns flera andra problem.

Det är dyrt

Att bygga utrustningen som fångar in koldioxid kostar mycket pengar. Det gör även komprimering, transporter, hamnar, fartyg, rörledningar och själva lagringen.

Cement är ett bra exempel. De första kommersiella cementanläggningarna med omfattande CCS kan få betydligt högre produktionskostnader än traditionella fabriker.

Det svenska Sliteprojektet visar hur avgörande ekonomin kan bli.

Heidelberg Materials planerade en stor CCS-satsning vid cementfabriken på Gotland men projektet pausades när finansieringen inte kunde säkras. Bolaget drog därefter tillbaka tillståndsansökan för CCS-ombyggnaden, även om ambitionen att kunna återuppta projektet finns kvar.

Infångningen kräver energi

CCS använder dessutom energi.

Att separera koldioxid ur rökgaser och sedan komprimera den kräver stora mängder värme och elektricitet.

Det betyder att tekniken själv kan orsaka indirekta utsläpp om energin inte är fossilfri.

CCS fångar inte alltid allt

En CCS-anläggning behöver inte fånga 100 procent av koldioxiden.

Hur hög infångningsgraden blir beror bland annat på teknik, process och ekonomi.

En anläggning kan därför fortfarande ha kvarvarande utsläpp även efter en stor CCS-investering.

Kritiker varnar för att CCS kan förlänga fossilberoendet

En mer principiell invändning är risken att CCS används där det egentligen vore bättre att helt sluta använda fossila bränslen.

Om företag kan fortsätta med samma fossila verksamhet och hänvisa till framtida koldioxidinfångning finns en risk att investeringar i verkligt utsläppsfria alternativ skjuts på framtiden.

Därför argumenterar flera miljöorganisationer för att CCS främst bör användas till utsläpp som är mycket svåra att få bort på andra sätt, exempelvis vissa utsläpp från cementproduktion.

Det är också viktigt för hur CCS passar in i klimatpolitiken. Tekniken kan komplettera direkta utsläppsminskningar men ersätter dem inte.

Samma princip gäller klimatmålen i stort. Hurbra har tidigare gått igenom varför världen kan behöva både mycket snabba utsläppsminskningar och negativa utsläpp när 1,5-gradersgränsen riskerar att passeras.

Bio-CCS kan ge negativa utsläpp

CCS får en särskild funktion när koldioxiden kommer från biomassa.

Träd och andra växter tar upp koldioxid från atmosfären när de växer. Om biomassa sedan används exempelvis i ett kraftvärmeverk frigörs kolet igen.

Om den koldioxiden i stället fångas och lagras permanent under marken kan resultatet bli ett nettoborttagande av CO₂ ur atmosfären.

Det brukar kallas bio-CCS eller BECCS.

Skillnaden mot fossil CCS är viktig.

Fossil CCS hindrar i första hand ny fossil koldioxid från att nå atmosfären. Bio-CCS kan under rätt förutsättningar faktiskt minska mängden koldioxid som redan ingår i atmosfärens kretslopp.

Sverige förbereder storskalig bio-CCS

Stockholm Exergi bygger ett av Sveriges största projekt.

Anläggningen är planerad för att kunna fånga omkring 800 000 ton biogen koldioxid per år från slutet av 2028.

Koldioxiden ska transporteras från Stockholm och lagras genom det norska Northern Lights-systemet.

Det illustrerar samtidigt en svensk utmaning: Sverige har ännu ingen kommersiell anläggning för geologisk CO₂-lagring.

Svenska projekt är därför åtminstone inledningsvis beroende av att kunna transportera koldioxid över nationsgränser.

Sverige har ingått överenskommelser med bland annat Norge och Danmark som gör sådan transport för permanent lagring möjlig. Under 2026 tillkom även en motsvarande överenskommelse med Nederländerna.

Kan Sverige lagra koldioxid under sin egen havsbotten?

Det kan finnas möjlighet.

SGU har undersökt de geologiska förutsättningarna och pekat ut områden söder om Skåne och sydost om Gotland som särskilt intressanta.

Modellering har pekat på möjlig lagringskapacitet på åtminstone omkring fem miljoner ton per år.

Men det är fortfarande stor skillnad mellan geologisk potential och ett färdigt lager.

Mer undersökningar, borrningar, tillstånd och infrastruktur behövs innan Sverige skulle kunna börja lagra koldioxid kommersiellt.

EU behöver betydligt större lager än Greensand

Greensand är en viktig milstolpe, men kapaciteten visar samtidigt hur stor utmaningen fortfarande är.

EU har satt ett mål om minst 50 miljoner ton årlig injektionskapacitet för koldioxid senast 2030.

EU-kommissionens modellering pekar samtidigt mot ett behov av omkring 250 miljoner ton permanent lagring om året runt 2040 om unionens klimatstrategi utvecklas som planerat.

Det går att jämföra med Greensands första kapacitet på högst omkring 400 000 ton per år.

EU måste alltså bygga många och betydligt större system under de kommande åren.

Den som vill följa unionens mål och utvecklingen kan läsa mer hos EU-kommissionen om Europas mål för koldioxidlagring.

Så säkert är CCS

Frågan om CCS är säkert har egentligen två olika svar.

Geologiskt finns starka skäl att tro att koldioxid kan lagras permanent när rätt bergformation väljs, injektionen görs korrekt och området övervakas under lång tid.

Det finns redan årtionden av erfarenhet från industriell CO₂-injektion och mycket omfattande forskning om hur koldioxid beter sig i berggrunden.

Samtidigt är ingen industriell verksamhet helt riskfri. Gamla borrhål, felaktigt valda lager eller andra geologiska svagheter kan skapa problem.

Det är därför strikta tillstånd, mätningar och långvarig övervakning är centrala delar av tekniken.

Den större osäkerheten kring CCS ligger snarare i hur snabbt tekniken kan byggas ut, vad den kommer att kosta och vilka utsläpp den bör användas för.

Greensand visar att det går att bygga en kommersiell kedja från infångning och fartygstransport till lagring nästan två kilometer under Nordsjön.

Men för att CCS ska få den roll som EU räknar med behöver dagens första stora projekt följas av en helt annan industriell skala.

Och även då är tekniken framför allt ett komplement: den kan hjälpa till med utsläpp som är mycket svåra att eliminera, men den gör inte behovet av att minska fossilanvändningen mindre.