Tyskland har genomfört ett framgångsrikt test med det israeliska robotsystemet LORA från en tysk fregatt i Nordatlanten. Provet är ännu inget beslut om att köpa systemet, men visar hur snabbt Berlin försöker bygga upp en långräckviddig slagförmåga som landet i dag till stor del saknar. Sverige är samtidigt med i Europas gemensamma arbete med nya robotar som ska kunna nå mål hundratals eller till och med tusentals kilometer bort.
Tyska marinens fregatt Sachsen-Anhalt avfyrade LORA-robotar under ett prov i Nordatlanten natten till den 2 september.
Testet beskrivs som framgångsrikt och blir ett konkret steg i Tysklands försök att skaffa en förmåga som fått allt större betydelse efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina: att kunna slå mot viktiga militära mål långt bakom en frontlinje.
Tyskland har i dag långräckviddiga kryssningsrobotar av typen Taurus, men saknar ballistiska attackrobotar i sitt operativa arsenal.
LORA skulle kunna bli ett av flera alternativ när landet nu bygger upp sin så kallade Deep Precision Strike-förmåga.
Det betyder däremot inte att Tyskland har beställt LORA.
Provet ska i nuläget ses som en utvärdering av systemet och av möjligheten att använda långräckviddiga robotar från tyska örlogsfartyg.
LORA avfyrades från tysk fregatt
LORA står för Long Range Artillery Weapon System och utvecklas av israeliska Israel Aerospace Industries.
Under det tyska testet placerades systemets avfyrningsbehållare på flygdäcket på fregatten Sachsen-Anhalt av F125-klassen.
Det är en viktig detalj.
Testet innebär inte att roboten redan har byggts in permanent i fregattens vapensystem. I stället användes separata behållare för att visa att systemet kan opereras från ett tyskt örlogsfartyg.
Enligt uppgifter kring testet avfyrades två robotar i olika scenarier och båda träffade sina mål.
Tyska marinen ser resultatet som ett steg mot en betydligt större förmåga att verka på långt avstånd.
Hur långt når LORA?
Det finns olika offentliga uppgifter om LORA:s maximala räckvidd.
Tillverkaren Israel Aerospace Industries anger för den marina versionen en räckvidd på upp till omkring 430 kilometer.
Tyska myndigheter har samtidigt i samband med testet angett en räckvidd omkring 500 kilometer.
Det går däremot inte att slå fast att de robotar som avfyrades i Nordatlanten flög 500 kilometer. Den faktiska flygsträckan i testet har inte offentliggjorts.
Enligt Israel Aerospace Industries information om Naval LORA väger roboten omkring 1 600 kilo och använder tröghetsnavigering tillsammans med satellitnavigering för att nå sitt mål.
Systemet är konstruerat för precisionsbekämpning av viktiga mål på stora avstånd.
| System | Ungefärlig offentlig räckvidd |
|---|---|
| LORA | cirka 430–500 km |
| Taurus | över 500 km |
| Iskander-M | omkring 500 km |
| ELSA-system under utveckling | från 300 km till över 2 000 km |
Systemen fungerar på olika sätt och tabellen ska därför inte läsas som en rak teknisk jämförelse. Den visar däremot hur räckvidder på flera hundra kilometer blir allt viktigare i Europas militära planering.
Tyskland bygger långräckviddig slagkraft
LORA-testet är bara en del av den större tyska upprustningen.
Berlin arbetar parallellt med flera system som ska göra det möjligt att slå mot mål långt bort.
Den tyska Taurus-roboten har redan en räckvidd på mer än 500 kilometer, men landet planerar också en ny version, Taurus NEO.
Samtidigt ingår Tyskland i det europeiska samarbetet ELSA och har öppnat för amerikanska Tomahawk-robotar och Typhon-system.
Det skapar något helt annat än ett enskilt nytt vapen.
Tyskland försöker i praktiken bygga flera olika lager av långräckviddig konventionell slagkraft, från fartyg, flygplan och markbaserade system.
Utvecklingen är också en del av Europas försök att minska beroendet av USA för vissa av de mest avancerade militära förmågorna.
Hurbra har tidigare gått igenom vad som skulle hända om USA minskar sitt militära stöd till Europa. En större europeisk förmåga att bekämpa mål på långt avstånd är en viktig del av just den frågan.
Sverige är med i Europas robotprojekt
Den svenska kopplingen till utvecklingen är direkt.
Sverige ingår tillsammans med bland andra Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Polen i ELSA, European Long-Range Strike Approach.
Projektet ska utveckla och samordna europeiska långräckviddiga vapensystem.
Arbetet omfattar flera räckviddsklasser.
En kategori gäller system på cirka 300 till 500 kilometer. En annan sträcker sig från 500 till 2 000 kilometer. Dessutom diskuteras system med räckvidder över 2 000 kilometer.
Det är betydligt längre än de flesta vapen som europeiska markförband traditionellt haft tillgång till.
Sverige är alltså inte bara en åskådare när Tyskland testar LORA.
Svensk försvarsplanering är redan en del av samma europeiska rörelse mot längre räckvidder och större möjlighet att påverka en angripares militära resurser långt bakom fronten.
Rysslands robotar driver utvecklingen
Ryssland är den tydligaste bakgrunden till förändringen.
Moskva har under lång tid haft ballistiska robotsystem som europeiska Nato-länder inte haft någon direkt motsvarighet till i samma omfattning.
Ett av de viktigaste är Iskander-M med en räckvidd omkring 500 kilometer.
Systemet har använts omfattande mot Ukraina.
Rysslands användning av ballistiska robotar har samtidigt visat hur svårt det kan vara att skydda sig mot stora samordnade robotangrepp.
Hurbra har tidigare tittat närmare på hur extrema ballistiska robotattacker mot Kyiv kan belasta luftförsvaret.
För Nato handlar utvecklingen därför inte bara om att bygga bättre luftvärn.
Det finns också en växande tanke om att en angripare ska veta att viktiga militära resurser långt bakom fronten kan slås ut som svar.
Det är kärnan i avskräckningen.
Nato vill kunna slå mot mål bakom fronten
Långräckviddiga vapen kan användas mot exempelvis ledningscentraler, luftvärn, robotförband, flygbaser och militär logistik.
Om sådana mål ligger 300, 500 eller 1 000 kilometer från fronten räcker traditionellt artilleri inte till.
Det tvingar Nato att antingen använda flyg eller skaffa vapen som når betydligt längre.
Ballistiska robotar har dessutom andra egenskaper än kryssningsrobotar.
En ballistisk robot accelererar kraftigt efter avfyrning och följer därefter en bana som gör att den kan nå mycket höga hastigheter på väg mot målet.
En kryssningsrobot flyger i stället mer som ett obemannat flygplan genom atmosfären, ofta på låg höjd.
Det betyder att luftförsvaret ställs inför olika problem beroende på vilken typ av vapen som används.
En större blandning av system kan därför göra det svårare för en motståndare att planera sitt försvar.
Östersjön blir ännu viktigare
För Sverige får utvecklingen särskild betydelse runt Östersjön.
Efter Sveriges och Finlands Nato-medlemskap har nästan hela Östersjöns kust hamnat inom alliansen.
Ryssland har samtidigt kvar viktiga militära områden i Kaliningrad och runt Sankt Petersburg.
Där finns bland annat luftvärn, flygförband och robotsystem som kan påverka stora delar av Östersjöområdet.
Med längre räckvidder kan Nato i sin tur skapa möjlighet att bekämpa sådana system på större avstånd.
Det förändrar förutsättningarna för både Ryssland och Nato.
Östersjön har redan fått en större roll i Natos försvarsplanering, och den betydelsen växer ytterligare när fler länder skaffar vapen som kan verka över flera hundra kilometer.
För Sverige innebär det också att svenska hamnar, flygbaser, vägar, järnvägar, sensorer och militära förband blir delar av ett större nord- och östeuropeiskt försvarssystem.
Starkare avskräckning, men också högre insatser
Det finns två sidor av utvecklingen.
En större europeisk långräckviddig slagförmåga kan stärka Natos avskräckning kraftigt.
En angripare måste då räkna med att inte bara möta motstånd vid en gräns eller frontlinje. Även militära resurser långt bakom denna kan hotas.
Det gör ett angrepp dyrare och svårare att planera.
Samtidigt innebär fler långräckviddiga system att fler militära mål kan nås från större avstånd.
Därmed ökar också betydelsen av luftförsvar, tidig varning och möjligheten att snabbt avgöra varifrån en attack kommer.
För norra Europa blir det särskilt tydligt eftersom avstånden mellan Sverige, Finland, Baltikum, Polen, Tyskland och ryska militära områden är relativt korta.
En robot med 500 kilometers räckvidd täcker redan mycket stora delar av regionen.
System med räckvidder på 1 000 eller 2 000 kilometer förändrar kartan ännu mer.
LORA är bara början
Det tyska testet ska därför inte främst ses som historien om en israelisk robot.
Den större förändringen är att Europas försvar går in i en ny fas.
Efter flera år där mycket av upprustningen handlat om ammunition, artilleri, stridsfordon och luftvärn flyttar fokus även mot långräckviddig slagkraft.
Tyskland testar LORA.
Taurus NEO utvecklas.
Tomahawk och Typhon finns med i den tyska planeringen.
Sverige och flera andra europeiska Nato-länder arbetar tillsammans genom ELSA.
Det betyder inte att alla systemen kommer att köpas eller att Europas nya robotförmåga är färdig. Flera projekt befinner sig fortfarande på utvecklingsstadiet och LORA-testet är ännu inget tyskt anskaffningsbeslut.
Men riktningen är tydlig.
Europa bygger inte längre bara upp förmågan att försvara sin östra flank. Länderna bygger också en större möjlighet att slå tillbaka långt bakom en möjlig front.
För Sverige innebär det en starkare Nato-avskräckning, men också att Östersjöområdet blir ännu viktigare i den militära maktbalansen mellan Nato och Ryssland.