Turkiet, Saudiarabien och Pakistan går vidare med den försvarspakt som länderna skrev under den 7 augusti. Nu ska fasta politiska och militära strukturer byggas upp, samtidigt som gemensamma militärövningar och ett djupare försvarsindustrisamarbete planeras. Pakten innehåller dessutom en långtgående princip: ett väpnat angrepp mot ett av länderna ska betraktas som ett angrepp mot alla tre.

Det nya beskedet kom den 13 augusti och innebär att försvarsöverenskommelsen börjar gå från politisk deklaration till praktiskt säkerhetssamarbete.

Turkiets försvarsdepartement beskriver bland annat hur försvarsministrar, utrikesministrar och de tre ländernas militärledningar ska kopplas samman genom fasta samordningsmekanismer.

Det gör den nya alliansen betydligt mer intressant än ett vanligt bilateralt försvarsavtal – inte minst eftersom Turkiet samtidigt är medlem i Nato och därmed allierat med Sverige.

Pakten får fasta militära strukturer

Försvarsavtalet undertecknades i Mecka den 7 augusti av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman och Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif.

Redan då väckte formuleringen om kollektivt försvar stor uppmärksamhet.

Nu kommer nästa steg.

Del av samarbetet	Vad som planeras
Politisk och militär samordning	Fasta kontakter mellan ministrar och militärledningar
Gemensamt försvar	Angrepp mot ett land ska betraktas som angrepp mot alla tre
Militärövningar	Gemensamma övningar ska genomföras
Försvarsindustri	Samarbete kring bland annat produktion och teknik ska fördjupas
Organisation	En ministerkommitté och ett permanent sekretariat ska byggas upp

Ett permanent sekretariat väntas placeras i Saudiarabien.

Planerna innebär att de tre länderna får en organisation som kan samordna politiska beslut och militär planering även mellan kriser.

Det är en viktig skillnad mot lösare försvarssamarbeten där länder framför allt lovar att samråda när något redan har hänt.

Ett angrepp mot ett ska ses som ett angrepp mot alla

Den mest uppmärksammade delen av pakten är principen om kollektivt försvar.

Ett väpnat angrepp mot Turkiet, Saudiarabien eller Pakistan ska betraktas som ett angrepp mot samtliga tre.

Turkiets utrikesminister Hakan Fidan har beskrivit konstruktionen som tekniskt jämförbar med Natos artikel 5.

Det innebär däremot inte att alla tre länder automatiskt måste svara med samma militära insats.

Om ett land angrips väntas medlemsländerna först samråda om situationen. Hjälpen kan därefter exempelvis bestå av underrättelser, logistik, materiel eller militära förband.

Likheten med Nato är därför tydlig – men den nya pakten är fortfarande långt mindre utvecklad.

Nato har under årtionden byggt upp gemensamma kommandostrukturer, försvarsplanering, standarder, övningar och förband. Den nya trepartsalliansen befinner sig fortfarande i början av den processen.

För den som vill förstå vad den svenska Natoanslutningen faktiskt innebär finns vår guide om vad Nato betyder för Sverige.

Tre regionala stormakter kompletterar varandra

Det som ger samarbetet särskild tyngd är att länderna bidrar med olika saker.

Turkiet har en av Natos största försvarsmakter och har under senare år byggt upp en omfattande egen försvarsindustri, bland annat inom drönare, robotar och andra vapensystem.

Pakistan har en stor och erfaren försvarsmakt och är dessutom kärnvapenstat.

Saudiarabien bidrar med ekonomisk styrka, ett strategiskt läge i Gulfregionen och mycket stora försvarsutgifter.

Tillsammans får de tre länderna därför en kombination av militär kapacitet, industri, pengar och strategiskt geografiskt läge som få andra regionala samarbeten kan matcha.

Försvarsindustrin kan också bli en central del av pakten.

Turkiet har ett tydligt intresse av att öka sin vapenexport och bygga internationella produktionssamarbeten. Saudiarabien försöker samtidigt skapa en större egen försvarsindustri, medan Pakistan redan har betydande militär produktion.

Gemensam utveckling, produktion och tekniköverföring kan därför bli minst lika betydelsefullt på längre sikt som de gemensamma militärövningarna.

Iran och Gulfkrisen förändrar säkerhetsläget

Tidpunkten för pakten är svår att bortse från.

Säkerhetsläget i Mellanöstern har försämrats kraftigt under den pågående krisen kring Iran och Gulfregionen. Saudiarabien och andra stater i området har tvingats hantera både direkta militära hot och risken för ytterligare störningar i handel, energiförsörjning och sjöfart.

Hormuzsundet är en av de centrala punkterna i konflikten. En mycket stor del av världens olje- och LNG-transporter passerar genom området, vilket gör även begränsade störningar kännbara långt utanför Mellanöstern.

Vi går igenom betydelsen för världsekonomin i guiden om varför Hormuzsundet är så viktigt.

Den nya pakten ska däremot inte beskrivas som en formellt uttalad anti-iransk allians.

Turkiet, Saudiarabien och Pakistan har inte pekat ut Iran som avtalets fiende och har sagt att försvarspakten inte är riktad mot något specifikt land.

Det går däremot att konstatera att den byggs upp mitt under ett säkerhetsläge där just Iranfrågan dominerar stora delar av Gulfregionens försvarsplanering.

Pakistan gör kärnvapenfrågan känslig

Pakistans deltagande ger också pakten en dimension som Nato-liknelsen lätt kan göra ännu mer dramatisk än den faktiskt är.

Pakistan har kärnvapen.

Det betyder dock inte att Saudiarabien eller Turkiet automatiskt har fått ett pakistanskt kärnvapenparaply.

Det finns hittills inget stöd för att kollektivförsvarsavtalet innehåller en sådan garanti. Saudiarabien har dessutom avvisat att uppgörelsen skulle vara kopplad till landets egna kärnvapenambitioner eller en regional kärnvapenkapprustning.

Pakistans kärnvapenstatus ökar ändå landets strategiska tyngd och därmed även betydelsen av den nya alliansen.

Skillnaden är viktig: en allians där en medlem har kärnvapen är inte automatiskt samma sak som en gemensam kärnvapenallians.

Turkiet får en ovanlig dubbel roll

För svensk del är Turkiets position särskilt intressant.

Turkiet är Nato-medlem och omfattas därmed av samma kollektiva försvarssystem som Sverige.

Samtidigt bygger Ankara nu upp ytterligare en försvarspakt tillsammans med två stater som står utanför Nato.

Det betyder inte att Sveriges Natoåtaganden utvidgas till Saudiarabien eller Pakistan.

Om exempelvis Saudiarabien skulle angripas innebär den nya pakten inte att Sverige automatiskt får någon skyldighet att delta i försvaret. Sveriges förpliktelser regleras av Nordatlantiska fördraget, medan Turkiets skyldigheter gentemot Saudiarabien och Pakistan följer av det separata avtalet.

Däremot kan Turkiets dubbla roller skapa nya säkerhetspolitiska frågor.

Om Turkiet skulle behöva lägga stora militära resurser på en konflikt inom den nya alliansen påverkar det exempelvis vilka resurser landet samtidigt kan bidra med inom Nato.

Det kan även uppstå politiskt komplicerade situationer om Natos och den nya paktens intressen drar åt olika håll.

Fler länder kan ansluta

Alliansen behöver inte heller stanna vid tre medlemmar.

Turkiska företrädare har öppnat för att ytterligare länder ska kunna ansluta och Egypten har nämnts som en möjlig framtida deltagare.

En sådan utvidgning skulle förändra paktens tyngd ytterligare.

Med Turkiet, Pakistan, Saudiarabien och eventuellt Egypten skulle samarbetet omfatta några av den muslimska världens största och militärt viktigaste stater.

Det är dock för tidigt att beskriva utvecklingen som ett färdigt alternativ till Nato.

Det finns fortfarande stora skillnader i utrikespolitiska mål mellan de tre länderna, och det återstår att se hur långt de är beredda att gå när solidaritetsklausulen prövas i en verklig kris.

Men beskedet den 13 augusti visar att avtalet från Mecka inte bara var en symbolisk markering.

Turkiet, Saudiarabien och Pakistan börjar nu bygga de strukturer som krävs för att göra kollektivförsvaret praktiskt användbart.

Det är där den verkliga betydelsen ligger: tre regionala stormakter håller på att skapa en permanent säkerhetsallians med Nato-liknande försvarsgarantier – mitt under en av Gulfregionens allvarligaste säkerhetskriser på många år.