Donald Trump slopar planen på en avgift för fartyg som passerar Hormuzsundet. I stället ska Gulfstaterna kompensera USA genom handel och investeringar. Omsvängningen tar bort den mest svårgenomförbara delen av förslaget, men inte grundidén: Trump anser fortfarande att andra länder ska betala för det amerikanska skyddet av sjöfarten.

USA:s president Donald Trump backar från planen på att ta ut en avgift motsvarande 20 procent av lastvärdet för fartyg som passerar Hormuzsundet.

Planen presenterades som ett sätt att få betalt för den amerikanska militära närvaron och skyddet av den internationella sjöfarten. Nu säger Trump i stället att USA ska få omfattande handels- och investeringsavtal med länderna runt Persiska viken.

Några konkreta summor, färdiga avtal eller tidsplaner har ännu inte presenterats.

Tvärvändningen innebär därför inte att Trump har övergett kravet på ekonomisk ersättning. Han har bytt modell.

Avgiften ersätts av investeringar

Den ursprungliga planen gick ut på att rederier eller lastägare skulle betala en avgift till USA för att få passera Hormuzsundet under amerikanskt skydd.

Trump kallade det en ersättningsavgift, men förslaget beskrevs snabbt som en tull eftersom kostnaden skulle beräknas utifrån värdet på lasten.

Det var en ovanlig konstruktion. Hormuzsundet är en internationell farled, samtidigt som USA inte ensamt kontrollerar passagen. En amerikansk avgift skulle dessutom ha kunnat träffa fartyg och varor utan någon koppling till Iran.

Nu ska betalningen i stället ske genom förhandlingar direkt med Gulfstaterna.

Enligt Trump är länderna beredda att göra stora investeringar i USA och ingå nya handelsavtal. Det är ännu oklart vilka delar som faktiskt är nya och vilka som bygger på tidigare löften.

Den senaste utvecklingen beskrivs närmare av Reuters.

Trumps första plan var svår att genomföra

Omsvängningen kommer kort efter att Trump lanserade idén om att i praktiken göra Hormuzsundet till en amerikansk betalstation.

Förslaget mötte omedelbart flera problem.

Det saknades en tydlig juridisk grund för att USA skulle kunna ta betalt av internationella fartyg enbart för passage genom sundet. En sådan avgift skulle också ha kunnat strida mot principerna om fri sjöfart genom internationella farleder.

Det fanns dessutom stora praktiska frågor.

Vem skulle kräva in pengarna? Vad skulle hända om ett rederi vägrade betala? Skulle amerikanska styrkor stoppa ett fartyg på väg genom sundet? Och skulle avgiften gälla även laster från amerikanska allierade?

Några tydliga svar presenterades aldrig.

Det gjorde att förslaget redan från början mer liknade ett politiskt förhandlingsutspel än ett färdigt system.

Gulfstaterna hade mycket att förlora

Länderna runt Persiska viken har starka skäl att hålla Hormuzsundet öppet och kostnaderna nere.

En betydande del av världens olje- och gastransporter passerar genom sundet. En avgift på 20 procent av lastvärdet hade därför kunnat bli extremt kostsam, inte bara för Iran utan även för amerikanska partners i regionen.

Kostnaden hade sannolikt inte heller stannat hos rederierna. Den hade kunnat föras vidare till energibolag, importörer och slutligen konsumenter genom högre priser på olja, gas och transporter.

Trump säger att beslutet ändrades efter samtal med ledare i Mellanöstern. Det är därför rimligt att anta att Gulfstaternas motstånd spelade en viktig roll.

Genom att ersätta fartygsavgiften med investeringar kan Trump hävda att USA fortfarande får betalt, samtidigt som Gulfstaterna slipper en direkt kostnad på exporten genom sundet.

Trump backar från metoden – inte från kravet

Tvärvändningen kan först se ut som en fullständig reträtt.

Så enkel är den inte.

Trumps grundbudskap är fortfarande att USA inte ska skydda internationell handel utan ekonomisk ersättning. Skillnaden är att han nu försöker få ersättningen genom bilaterala avtal i stället för genom en avgift på varje fartyg.

Det passar också bättre med Trumps vanliga förhandlingsmodell.

Han presenterar först ett långtgående krav, skapar osäkerhet och öppnar därefter för en annan lösning som fortfarande ger USA ekonomiska eller politiska fördelar.

I det här fallet blev den första planen sannolikt för juridiskt och praktiskt komplicerad. Handelsavtal och investeringslöften är betydligt enklare att sälja som en amerikansk seger.

Samtidigt blir det svårare att kontrollera resultatet. En fartygsavgift hade åtminstone haft en tydlig prislapp. Nu återstår att se vilka investeringar som verkligen genomförs och om de är en direkt följd av förhandlingarna om Hormuz.

Ingen verklig avspänning runt Hormuz

Att avgiften försvinner betyder inte att konflikten runt sundet är löst.

Den amerikanska pressen mot Iran fortsätter, liksom risken för attacker mot fartyg, energianläggningar och amerikanska allierade i regionen.

I vår guide till Hormuzsundet går vi igenom varför den smala farleden har så stor betydelse för världsekonomin och energimarknaden.

Det är också viktigt att skilja mellan kostnaden för Trumps plan och den större säkerhetsrisken.

Oljepriset påverkas inte bara av eventuella amerikanska avgifter. Den största risken är fortfarande att trafiken genom sundet störs eller stoppas genom militära angrepp, blockader eller hot mot rederier.

Även en tillfällig minskning av transporterna skulle kunna få stora konsekvenser för energipriserna.

Ett politiskt utspel blev ett förhandlingsverktyg

Trumps ursprungliga Hormuzplan höll inte som praktiskt system.

Däremot kan den ha fungerat som påtryckningsmedel.

Genom att hota med en mycket dyr avgift tvingade Trump fram en diskussion om vem som ska betala för USA:s militära närvaro i regionen. När den konkreta avgiften blev för svår att försvara kunde den ersättas med löften om handel och investeringar.

Det gör inte det första förslaget mer realistiskt.

Men det förklarar varför Trump kan backa från själva avgiften och samtidigt beskriva utvecklingen som en framgång.

USA vill fortfarande ha betalt. Gulfstaterna slipper göra det genom en avgift på varje last som passerar Hormuz.