USA flyttar fram fler militära resurser samtidigt som Donald Trump överväger hur kriget mot Iran ska drivas vidare. Förstärkningarna ger presidenten möjlighet att utöka bombningarna, angripa känsligare mål eller inleda begränsade markoperationer. Men sjukvårdsberedskapen och skyddet av amerikanska baser visar också att Washington räknar med att Iran fortfarande kan slå tillbaka hårt.

Det är lätt att se den amerikanska kraftsamlingen som ett tecken på att ett nytt stort angrepp redan är beslutat. Så långt går det inte att dra slutsatserna.

Förflyttningen av stridsflyg, bombkapacitet, specialförband, lufttankningsplan och medicinska resurser innebär i första hand att Donald Trump skaffar sig fler alternativ. USA ska snabbt kunna öka trycket mot Iran utan att först behöva genomföra en lång militär uppbyggnad.

Samtidigt avslöjar förstärkningarna hur riskfyllda alternativen är. När sjukvårdskapaciteten byggs ut och amerikanska installationer förstärks handlar det inte bara om offensiv styrka. Pentagon förbereder sig också på att fler amerikanska soldater kan dödas eller skadas.

USA förbereder sig för ett större krig

Amerikanska attacker mot mål i Iran pågår redan. Ledningscentraler, drönarlager, flyghangarer, logistik och delar av Irans militära infrastruktur har slagits ut eller skadats.

USA:s centralkommando har offentligt beskrivit hur attackerna har genomförts natt efter natt. Den som vill följa den officiella amerikanska redogörelsen kan läsa Centcoms sammanställning av insatsen.

Den nya kraftsamlingen tyder däremot på att Trump vill kunna gå längre än den nuvarande insatsen.

En större amerikansk närvaro kan användas för att öka antalet flyganfall, skydda baser och fartyg, genomföra specialoperationer eller slå mot mål som hittills har bedömts som för svåra eller politiskt känsliga.

Förberedelser betyder inte att ett sådant beslut är taget. Militär kapacitet kan också användas för att avskräcka Iran och stärka USA:s position i eventuella förhandlingar.

Skillnaden är att tiden mellan beslut och handling blir betydligt kortare när resurserna redan finns på plats.

Sjukvårdsförstärkningen är en viktig signal

Stridsflygplan och bombflyg kan flyttas för att skicka politiska signaler. Förstärkt sjukvårdskapacitet har en mer konkret funktion.

Över 150 sjukvårdare uppges ha skickats till det amerikanska militärsjukhuset i Landstuhl i Tyskland. Sjukhuset är en central del av vårdkedjan för amerikanska soldater som skadas i Mellanöstern, Afrika och Europa.

Det betyder inte att USA väntar sig en bestämd mängd förluster eller att en stor markoperation är nära. Det visar däremot att Pentagon planerar för scenarier där fler skadade snabbt måste kunna flygas ut ur regionen.

Den delen av förberedelserna säger något viktigt om hur den amerikanska ledningen ser på läget.

Iran har försvagats av attacker mot militära installationer, luftförsvar, ledningsfunktioner och vapensystem. Landet har samtidigt kvar robotar, drönare, kustförsvar och förmåga att angripa amerikanska baser, fartyg och regional infrastruktur.

USA kan slå hårdare än Iran. Det betyder inte att Iran saknar möjlighet att orsaka stora kostnader.

Tre vägar till en amerikansk eskalering

Trump har flera möjliga sätt att trappa upp kriget. De kräver olika stora resurser och innebär olika risker.

Fler och bredare flyganfall

Det enklaste alternativet är att utöka luftkriget.

USA kan angripa fler militära anläggningar, robotbaser, ledningscentraler, hamnar, kommunikationer och logistiska knutpunkter. Även energianläggningar, broar och annan infrastruktur kan bli aktuella om Washington bedömer att de används för militära ändamål.

Trump har hotat med vedergällning mot iransk infrastruktur om Iran fortsätter angripa kommersiell sjöfart i Hormuzområdet.

Ett större luftkrig kräver inte att USA skickar in stora markförband. Det är därför politiskt enklare än en invasion.

Problemet är att bombningar inte automatiskt löser den strategiska uppgiften. USA kan förstöra anläggningar och försvaga Irans militära kapacitet, men det är svårare att genom flyganfall tvinga fram ett varaktigt stopp för attacker mot fartyg och amerikanska baser.

Angrepp mot kraftverk, broar eller annan infrastruktur skulle dessutom öka risken för civila konsekvenser och ett ännu bredare iranskt svar.

Begränsade markoperationer vid Hormuz

Ett betydligt farligare alternativ är att använda specialförband eller andra markstyrkor mot iranska öar och kustpositioner kring Hormuzsundet.

Syftet skulle kunna vara att minska Irans möjlighet att hota sjöfarten genom minor, robotar, drönare och mindre attackbåtar.

En sådan operation kan beskrivas som begränsad. I praktiken kan den snabbt bli svår att begränsa.

Territorium som tas måste försvaras. Förnödenheter och förstärkningar måste transporteras genom ett område där Iran kan använda robotar och drönare. Amerikanska fartyg, flygbaser och soldater skulle hamna närmare iranska styrkor.

Det som börjar som en operation för att öppna Hormuzsundet kan därför utvecklas till ett längre mark- och sjökrig.

I vår tidigare analys om varför Hormuz kan bli Trumps fälla är grundproblemet just detta: USA kan ha den starkare militären men ändå få svårt att kontrollera kostnaderna och krigets utveckling.

Attack mot djupt underjordiska mål

Det tredje alternativet är att angripa särskilt skyddade anläggningar kopplade till Irans kärntekniska program.

Den underjordiska anläggningen som brukar kallas Pickaxe Mountain har pekats ut som ett möjligt mål. Ett sådant angrepp skulle kunna kräva särskilda bomber, upprepade attacker eller insatser där bombflyg och specialförband kombineras.

För Trump skulle målet kunna presenteras som ett försök att försvaga Irans möjlighet att utveckla kärnvapen.

Den militära effekten är svårare att bedöma. Underjordiska anläggningar kan vara mycket svåra att förstöra fullständigt. Utrustning och kunskap kan också ha flyttats eller spridits.

En attack kan därför fördröja ett program utan att eliminera det. Samtidigt kan Iran få ett starkare argument för att lämna kvarvarande internationella begränsningar och helt överge den diplomatiska vägen.

Iran behöver inte besegra USA

Irans mål behöver inte vara att militärt besegra USA i ett traditionellt krig.

Det räcker att göra konflikten lång, dyr och politiskt svår.

Amerikanska baser finns på flera håll i regionen. Örlogsfartyg måste skyddas. Luftförsvarssystem och avancerade robotar måste användas mot iranska drönare och robotar. Kommersiell sjöfart måste eskorteras eller skyddas.

Varje nytt mål som USA vill kontrollera ökar behovet av fler soldater, mer ammunition och större logistiska resurser.

Iran kan dessutom försöka sprida kriget genom allierade grupper i Irak, Syrien, Libanon eller Jemen. Huthirebellerna kan återuppta eller öka sina attacker mot fartyg i Röda havet.

USA kan då tvingas hantera flera geografiskt skilda konflikter samtidigt.

För läsare som vill förstå bakgrunden finns vår genomgång av varför USA och Iran krigar.

Hormuz gör kriget globalt

Hormuzsundet är inte bara en militär fråga. Det är en av världsekonomins känsligaste transportleder.

En stor del av den globala handeln med olja och flytande naturgas passerar genom området. Även begränsade störningar kan höja oljepriset, försäkringskostnaderna och priset på transporter.

Ett större amerikanskt angrepp kan därför få en snabb ekonomisk effekt långt utanför Iran.

Om sjöfarten minskar eller fartyg tvingas välja längre och dyrare rutter påverkas energipriserna. Högre oljepris kan i sin tur öka inflationen och slå mot hushåll, företag och centralbankernas räntesättning.

Det gäller också Sverige. Dyrare olja påverkar bränsle, transporter och kostnader i stora delar av ekonomin.

Trump kan militärt vilja visa att Iran inte får kontrollera Hormuz. Ju större kriget blir, desto större är samtidigt risken att trafiken genom sundet störs ytterligare.

Kriget kostar redan tiotals miljarder

USA:s insats har redan blivit mycket dyr.

Pentagons uppskattningar pekar på kostnader på tiotals miljarder dollar. Trump har samtidigt begärt betydligt mer pengar från kongressen för att fortsätta finansiera operationerna, ersätta använd ammunition och förstärka amerikanska förband.

Luftvärnsrobotar, precisionsvapen, flygtimmar, bränsle och transporter kostar stora summor. En del av systemen tar lång tid att producera och kan inte snabbt ersättas.

Det skapar ett bredare strategiskt problem för USA.

Resurser som används i Mellanöstern kan inte samtidigt finnas tillgängliga för andra konflikter eller för amerikansk beredskap i Europa och Asien. Ett långt Iran-krig kan därför påverka USA:s handlingsutrymme även mot Ryssland och Kina.

Trump måste inte bara avgöra hur hårt Iran ska angripas. Han måste också avgöra hur länge USA är berett att hålla en stor militär styrka i regionen.

Det saknas fortfarande ett tydligt slutläge

Det stora frågetecknet är vad den amerikanska insatsen ska leda till.

Att förstöra iranska militära mål är en konkret uppgift. Att få Iran att permanent sluta angripa fartyg, överge sitt kärntekniska program eller acceptera amerikanska villkor är betydligt svårare.

Om målet är att pressa fram en förhandling kan kraftsamlingen ge Trump ett starkare förhandlingsläge.

Om målet däremot är att tvinga fram en grundläggande förändring av den iranska regimen eller landets säkerhetspolitik kan USA dras in i ett mycket längre krig.

Det är här förstärkningarna får sin dubbla betydelse.

De visar att USA har resurser att trappa upp och slå mot fler mål. De visar också att den amerikanska ledningen förbereder sig på att Iran svarar, att soldater skadas och att kriget fortsätter längre än planerat.

Trump skaffar sig fler militära alternativ. Frågan är om något av dem också erbjuder en trovärdig väg ut ur kriget.