Donald Trump öppnar för att amerikanska styrkor kan stanna kvar i Iran även efter kriget – och säger att USA då kan ”ta oljan”. Iran sitter på omkring 209 miljarder fat bevisade oljereserver, men steget från presidentens retorik till faktisk amerikansk kontroll är enormt. Varken Venezuela-modellen, amerikanska sanktioner eller ett militärt övertag ger USA någon automatisk rätt till Irans energitillgångar.

USA:s president Donald Trump har flyttat diskussionen om Iran från själva kriget till vad som kan hända efteråt.

I nya uttalanden den 13 september säger han att USA kan bli kvar i landet och kopplar närvaron direkt till Irans enorma oljetillgångar.

– We might stay there, sade Trump enligt Reuters rapportering.

Han använde också formuleringen ”take the oil” – ta oljan – och hänvisade till Venezuela som en möjlig förebild.

Det är ett uppseendeväckande besked. Men ekonomiskt och juridiskt är skillnaden stor mellan att pressa ett lands oljeindustri genom sanktioner, låta amerikanska bolag arbeta där genom särskilda licenser och att faktiskt göra anspråk på landets naturresurser.

Trump har heller inte presenterat någon konkret plan för hur USA skulle kunna överta iransk olja.

Iran sitter på några av världens största energitillgångar

Det är lätt att förstå varför oljan står i centrum.

Iran har omkring 208,6 miljarder fat bevisade råoljereserver. Det placerar landet bland de absolut största oljenationerna i världen.

Därtill kommer ungefär 1 200 biljoner kubikfot bevisade naturgasreserver.

Som jämförelse uppgår USA:s bevisade råoljereserver till ungefär 74 miljarder fat. Irans underjordiska oljetillgångar är alltså närmare tre gånger så stora.

Värdet går inte att översätta genom att bara multiplicera antalet fat med dagens oljepris. En stor del av oljan skulle ta årtionden att producera, nya investeringar skulle behövas och både produktionskostnader och framtida oljepriser förändras.

Men det illustrerar storleksordningen.

Kontroll över Irans oljeproduktion skulle beröra en energiresurs värd många biljoner dollar över tid.

Venezuela är inte samma sak som att USA äger oljan

Trumps hänvisning till Venezuela riskerar samtidigt att skapa en missvisande bild av vad USA faktiskt gör där.

Washington äger inte Venezuelas olja.

Den amerikanska modellen har i stället byggt på sanktioner och särskilda licenser. Amerikanska myndigheter kan bestämma vilka företag som tillåts göra affärer med den statliga venezuelanska oljekoncernen PDVSA och på vilka villkor.

Chevron är det tydligaste exemplet på ett amerikanskt bolag som genom särskilda amerikanska tillstånd har kunnat bedriva verksamhet kopplad till venezuelansk oljeproduktion trots sanktionerna.

Det ger Washington ett mycket stort ekonomiskt inflytande.

Det är däremot något helt annat än att USA:s regering tar över Venezuelas oljefält.

Det mest realistiska sättet att tolka en eventuell ”Venezuela-modell” för Iran är därför inte att USA bokstavligen blir ägare till oljan.

Det skulle snarare kunna handla om att Washington försöker kontrollera vem som får producera, exportera och köpa den.

En president kan inte bara beslagta Irans olja

Det är här den juridiska gränsen blir central.

Att amerikanska styrkor efter ett krig skulle kontrollera delar av Iran innebär inte i sig att USA får göra landets naturresurser till amerikansk egendom.

En militär ockupation medför omfattande skyldigheter enligt internationell rätt. Att systematiskt beslagta naturresurser för den ockuperande statens egen vinning skulle möta mycket allvarliga folkrättsliga invändningar.

Även i USA skulle ett permanent övertagande vara något helt annat än ett vanligt presidentbeslut om sanktioner.

Ett legitimt långsiktigt oljeupplägg skulle i praktiken behöva vila på exempelvis avtal med en erkänd iransk regering, en ny rättslig ordning i Iran eller någon annan internationellt accepterad konstruktion.

Trump har inte beskrivit något sådant.

Det gör att formuleringen ”ta oljan” tills vidare främst ska ses som ett politiskt besked om vilket inflytande han vill att USA ska få efter kriget – inte som en färdig juridisk plan.

Amerikanska oljejättar skulle kunna bli vinnare

Om Iran någon gång öppnades för omfattande amerikanska investeringar skulle affärsmöjligheterna vara enorma.

Bolag som ExxonMobil, Chevron och ConocoPhillips har den tekniska och finansiella kapacitet som krävs för mycket stora internationella energiprojekt.

Det finns däremot inget verifierat besked om att något av dessa företag har lovats iranska oljefält eller andra tillgångar.

Det är en viktig skillnad.

Trump talar om vad USA skulle kunna göra. Någon konkret fördelning av iranska energitillgångar till amerikanska företag är inte offentliggjord.

Dessutom skulle vägen från politiskt beslut till fungerande produktion vara lång. Iransk oljeinfrastruktur skulle behöva bedömas, sanktioner förändras och kontrakt förhandlas. Säkerhetsläget skulle vara avgörande.

Att kontrollera ett oljefält militärt är inte samma sak som att kunna driva det effektivt och exportera miljontals fat olja.

Kina har mycket att förlora

En amerikansk kontroll över iranska oljeexportflöden skulle också få geopolitiska konsekvenser långt utanför Iran.

Kina är den klart viktigaste marknaden för iransk olja.

Teherans energiexport har under sanktionerna blivit en del av en handelsstruktur där kinesiska köpare spelar en central roll. Om Washington efter kriget fick möjlighet att bestämma vilka länder som får köpa iransk olja skulle det därför ge USA ett nytt ekonomiskt påtryckningsmedel mot Peking.

Det är en av de mest långtgående konsekvenserna av Trumps resonemang.

Frågan handlar inte bara om amerikanska oljebolag eller om vem som får intäkterna från ett iranskt oljefält. Den handlar också om kontrollen över en strategisk energikälla för världens näst största ekonomi.

Opec skulle ställas inför ett nytt problem

Iran är samtidigt en tung aktör i Opec.

Ett Iran där produktionen på sikt ökade kraftigt under en ny politisk ordning skulle kunna förändra maktbalansen inom producentorganisationen.

Saudiarabien och andra stora exportländer skulle behöva förhålla sig till att betydligt större iranska volymer kan nå världsmarknaden.

I ett fredligt scenario är det också här Trumps resonemang om lägre bensinpriser blir mer begripligt.

Om kriget upphör, störningarna kring Persiska viken minskar och iransk produktion kan öka skulle mer olja kunna nå marknaden. Det kan pressa världsmarknadspriset.

Men det kräver stabilitet.

Ett utdraget amerikanskt militärt styre, fortsatta strider eller ett försök att beslagta Irans oljetillgångar skulle kunna ge motsatt resultat.

Oljepriset är redan över 100 dollar

Marknaden går in i diskussionen med ett oljepris på över 100 dollar per fat.

Störningar i Mellanöstern, där även Saudiarabien påverkats, har gjort energiförsörjningen till en av krigets mest känsliga ekonomiska frågor.

Det är därför två helt olika scenarier marknaden måste försöka värdera.

I det ena upphör kriget, transportvägar stabiliseras och stora iranska oljevolymer kan återvända till marknaden.

I det andra följer en lång period av amerikansk närvaro, politisk instabilitet och konflikt om vem som egentligen kontrollerar Irans energiresurser.

Det första scenariot skulle kunna pressa oljepriset kraftigt.

Det andra kan hålla riskpremien hög under lång tid.

Därför skulle beskedet märkas även i Sverige

För svenska hushåll är det framför allt världsmarknadspriset på olja som gör frågan relevant.

Dyrare råolja kan slå igenom på bensin och diesel och därefter på transporter, företagens kostnader och inflationen. Hur stort genomslaget blir beror samtidigt på bland annat kronkurs, skatter och raffinaderimarginaler.

Om ett fredsslut i Iran skulle ge ett stort oljeprisfall kan effekten gå åt andra hållet.

Billigare energi skulle minska kostnadstrycket för både hushåll och företag.

Det gör att Trumps ord om att bensinpriset skulle kunna falla kraftigt efter kriget inte är ekonomiskt orimliga i sig. Det avgörande är vad som händer med produktionen och transporterna – inte att USA formellt ”tar” oljan.

Trumps ord är större än den plan som hittills finns

Det mest betydelsefulla med utspelet är därför kanske inte att USA står nära att bli ägare till Irans enorma oljereserver.

Några belägg för en sådan färdig plan finns inte.

Det viktiga är att den amerikanske presidenten offentligt kopplar ett möjligt långvarigt militärt fotfäste i Iran till kontroll över landets naturresurser.

Venezuela visar hur USA genom sanktioner, licenser och kontroll över finansiella flöden kan få ett mycket starkt inflytande över ett annat lands oljehandel utan att äga oljan.

Att göra samma sak i Iran skulle ändå vara ett projekt i en helt annan skala.

Och om ”take the oil” ska förstås bokstavligt går Trump betydligt längre än den modell USA hittills har använt i Venezuela.