Tidöpartiernas ledare samlas på Sagerska palatset efter valrysaren och det preliminära underläget med 173–176 mandat. Samtidigt håller Liberalerna dörren öppen för Centerpartiet. Kvällens stora fråga är om Tidösidan kan hitta en väg att behålla makten – genom att utnyttja motsättningarna mellan C och V.

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Simona Mohamsson samlas på måndagskvällen på Sagerska palatset för ett möte som snabbt har blivit en del av regeringskampen efter valet 2026.

Det preliminära mandatläget ger Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet 176 mandat tillsammans. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har 173.

Ändå har Tidöledarna inte gett upp regeringsmakten.

Tvärtom.

Ebba Busch beskriver fortfarande det ”blågula laget” som det enda verkliga regeringsalternativet. Simona Mohamsson gör samtidigt en tydlig invit till Centerpartiet, trots att C redan sagt att partiet vill förhandla med Socialdemokraterna.

På frågan om Liberalerna gett upp försöken att nå Centerpartiet svarade Mohamsson:

– Min famn är alltid öppen.

Det är en formulering som säger mycket om vad som nu står på spel.

Tidösidan behöver nämligen inte nödvändigtvis vinna tillbaka fler mandat för att Ulf Kristersson ska kunna fortsätta som statsminister. Den kan också försöka göra oppositionens 176 mandat mindre användbara.

Tidöpartierna samlas efter valrysaren

Mötet på Sagerska kommer medan rösträkningen fortfarande pågår och innan valresultatet är slutligt fastställt.

I det preliminära läget har oppositionens fyra partier 176 mandat:

Parti	Mandat
Socialdemokraterna	100
Vänsterpartiet	29
Centerpartiet	25
Miljöpartiet	22
Totalt	176

Tidösidan har samtidigt 173:

Parti	Mandat
Moderaterna	70
Sverigedemokraterna	62
Kristdemokraterna	22
Liberalerna	19
Totalt	173

Fler röster ska fortfarande räknas, bland annat sent inkomna förtidsröster och utlandsröster.

Det innebär att själva mandatfördelningen fortfarande kan förändras.

Men det förklarar inte hela aktiviteten kring Sagerska.

Ulf Kristersson har redan öppnat för samtal med partier utanför den nuvarande Tidökonstellationen. Han har talat om möjligheten att hitta en bredare icke-socialistisk grund för ekonomisk politik och har samtidigt pekat ut motsättningarna inom oppositionen.

Det gör kvällens möte till mer än en genomgång av valresultatet.

Det handlar också om hur de fyra Tidöpartierna ska agera om mandatläget 176–173 står sig.

Mohamsson öppnar dörren för Centerpartiet

Centerpartiet har under måndagen gjort sin egen linje tydlig.

Partiet vill förhandla med Socialdemokraterna om en regering med tydlig mittenprägel och anser att valresultatet inte ger stöd för vare sig en kraftig ekonomisk vänstersväng eller ett stort Sverigedemokratiskt inflytande.

Det är på pappret dåliga nyheter för Kristersson.

Ändå är Liberalernas Simona Mohamsson inte beredd att stänga dörren.

När hon anlände till Sagerska flyttade hon snabbt fokus från frågan om C föredrar Magdalena Andersson till en annan fråga:

Hur ska Centerpartiet få ihop sitt alternativ med Vänsterpartiet?

Det är där Tidösidan ser sin möjlighet.

Centerpartiet vill hålla V borta från regeringsmakten och begränsa Vänsterpartiets ekonomiska inflytande. Samtidigt har Vänsterpartiet gått till val med krav på betydligt större inflytande över en ny regering än under tidigare mandatperioder.

Den konflikten kan bli helt avgörande när en faktisk statsminister ska släppas fram.

Mohamssons ”famn är alltid öppen” bör därför inte främst läsas som ett erbjudande om att C omedelbart ska gå in i en ny fyr- eller fempartiregering med Tidösidan.

Det viktiga är att Liberalerna markerar att det fortfarande finns ett alternativ för Centerpartiet om förhandlingarna med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kör fast.

Därför räcker inte 176 mandat automatiskt

Det är lätt att läsa valresultatet som att 176 mandat automatiskt betyder regeringsmakten.

Så fungerar inte det svenska systemet.

Sverige har negativ parlamentarism.

En statsministerkandidat behöver inte få 175 ledamöter att rösta ja. Kandidaten godkänns så länge färre än 175 ledamöter röstar nej.

Det är en avgörande skillnad.

Om Ulf Kristersson möter 176 samlade nej-röster från S, V, C och MP kan han inte sitta kvar.

Men om några ledamöter eller ett helt parti i stället lägger ned sina röster och antalet nej sjunker under 175 förändras situationen.

Det betyder att Tidösidan inte måste övertyga Centerpartiet om att gå in i regeringen.

Det räcker i teorin att bryta oppositionens samlade nej.

Det är också därför regeringsbildningen efter valet 2026 kan bli betydligt mer komplicerad än mandatfördelningen först antyder.

Busch: Det blågula laget är enda regeringsalternativet

Ebba Busch gav vid ankomsten till Sagerska en betydligt mer självsäker bild än mandatställningen antyder.

Hon kallade det blågula laget för det enda regeringsalternativet och hävdade att Tidösidan fortfarande har goda förutsättningar i kommande talmansrundor.

Det låter märkligt när motståndarsidan samtidigt leder med 176–173.

Men Buschs resonemang handlar inte om att 173 skulle vara matematiskt starkare än 176.

Det handlar om hur sammanhållna de två sidorna är.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gick till val på att fortsätta sitt gemensamma regeringsprojekt.

På andra sidan finns fyra partier som tillsammans kan stoppa Kristersson, men som fortfarande måste komma överens om vilken regering de faktiskt är beredda att tolerera.

Socialdemokraterna kan inte ensamma bilda en regering om Centerpartiet och Vänsterpartiet drar åt helt olika håll i avgörande frågor.

Det är den sprickan Busch hänvisar till.

Tidös största chans ligger i C–V-konflikten

Centerpartiet och Vänsterpartiet har på flera områden fundamentalt olika ekonomisk politik.

C vill se en regering med tydlig mittenprägel och har motsatt sig att Vänsterpartiet får det inflytande partiet kräver.

Vänsterpartiet har samtidigt skärpt sina krav jämfört med tidigare mandatperiod.

Partiets kongress har beslutat att V ska kräva regeringsmedverkan om partiets mandat behövs för att bilda regeringen.

Där finns en uppenbar konflikt.

Men läget är inte helt svartvitt.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar har tidigare också sagt att partiet inte vill fälla Magdalena Andersson. Andra ledande V-företrädare har därefter betonat att partiets krav på verkligt regeringsinflytande fortfarande gäller.

Exakt var V:s absoluta gräns går kan därför bli en av hela regeringsbildningens stora frågor.

Samma sak gäller Centerpartiet.

Partiet säger i dag nej till Kristersson. Det betyder inte automatiskt att C också accepterar varje möjlig uppgörelse mellan S och V.

Det är den osäkerheten Tidöpartierna försöker göra politiskt relevant.

Kristersson har redan öppnat för nya konstellationer

Ulf Kristersson har själv gjort klart att han inte ser den gamla Tidömodellen som den enda tänkbara konstruktionen efter valet.

Han har sagt att han vill tala med andra partiledare om möjligheten att hitta en bredare politisk grund och har särskilt lyft ekonomiska frågor där borgerliga och marknadsliberala partier står närmare varandra.

Det gör Centerpartiet till ett uppenbart parti att försöka påverka.

C och KD har dessutom redan före valet öppnat för att kunna samarbeta i nya former efter valet.

Det betyder inte att en ny konstellation nu är nära.

Centerpartiets offentliga besked är fortfarande att partiet vill förhandla med Socialdemokraterna.

Men Kristerssons uttalanden visar att Tidösidan inte bara sitter och hoppas på att onsdagsräkningen ska rädda mandatmajoriteten.

Det finns också ett aktivt politiskt spår.

Åkesson sitter med i ett svårt balansspel

Jimmie Åkesson gick in på Sagerska utan att ge några kommentarer till medierna.

Hans position är samtidigt central för hela strategin.

Tidöpartierna gick till val med ett betydligt närmare samarbete mellan M, KD, L och SD. Inför valet hade Kristersson dessutom öppnat för att Sverigedemokraterna skulle kunna få ministerposter.

Det är samtidigt just SD:s regeringsinflytande som är ett av Centerpartiets stora problem med en fortsatt Kristerssonregering.

Där finns en inbyggd motsättning.

Ju mer Kristersson och Mohamsson försöker göra ett regeringsalternativ attraktivt för C, desto större risk att de måste erbjuda en konstruktion där SD:s inflytande blir mindre än vad Åkesson räknat med.

Det kan göra ett C-spår svårt även om Centerpartiet skulle börja tveka kring Socialdemokraternas alternativ.

Tidösidan måste med andra ord försöka locka ett parti som står långt från SD utan att samtidigt spräcka sitt eget regeringsunderlag.

Fyra realistiska vägar för Tidösidan

Om mandatläget 176–173 består finns några tydliga vägar kvar för Kristersson.

Rösträkningen förändrar mandatläget

Det är den enklaste vägen.

Sent inkomna röster kan fortfarande flytta mandat mellan partierna och blocken.

Ett underläge med tre mandat är dock tillräckligt stort för att Tidösidan inte kan utgå från att den räddas av sluträkningen.

Centerpartiet ändrar hur det röstar

C behöver inte gå in i Kristerssons regering för att hjälpa honom över statsministeromröstningen.

Om partiet skulle lägga ned sina röster i stället för att rösta nej skulle antalet nej-röster sjunka kraftigt under 175.

Men i nuläget finns inget som tyder på att Centerpartiet är på väg att göra det.

Partiets uttalade linje är tvärtom att Kristersson inte ska släppas fram.

Anderssons förhandlingar misslyckas

Om Socialdemokraterna, C, V och MP inte kan enas om villkoren för ett gemensamt regeringsunderlag kan regeringsbildningen dra ut på tiden.

Då kan ett nytt politiskt läge uppstå där något parti omprövar sina tidigare besked.

Det är sannolikt den utveckling Tidösidan försöker hålla dörren öppen för redan nu.

En helt ny regeringskonstellation växer fram

Kristersson har själv öppnat för detta.

Det skulle kunna handla om en lösning som inte exakt motsvarar den gamla Tidömodellen, men som ändå gör det möjligt för honom eller en annan borgerlig kandidat att tolereras av riksdagen.

Än så länge finns dock ingen offentligt presenterad modell som samlar ett sådant stöd.

Ett försök att spräcka oppositionen – men ännu ingen färdig C-affär

Det är för tidigt att säga att Tidöpartierna på Sagerska sitter och förhandlar fram en konkret överenskommelse med Centerpartiet.

Något sådant är inte känt.

Men strategin runt mötet är betydligt tydligare.

Kristersson har öppnat för samtal utanför Tidö. Mohamsson säger att hennes famn fortfarande är öppen för C. Busch pekar ut Tidösidan som det enda regeringsalternativet trots mandatunderläget.

Samtidigt riktar alla blickarna mot Centerpartiets svårighet att förena sin egen ekonomiska politik med Vänsterpartiets krav.

Det gör slutsatsen ganska tydlig:

Kvällens möte handlar inte bara om att hålla ihop Tidöpartierna medan de sista rösterna räknas.

Det handlar också om att hitta den punkt där oppositionens 176 mandat kan sluta fungera som ett gemensamt regeringsunderlag.

Om C och V lyckas lösa sina motsättningar minskar Tidös möjligheter kraftigt.

Om de inte gör det kan ett valresultat som på måndagskvällen ser ut som 176–173 snabbt utvecklas till en betydligt öppnare regeringsstrid.