Sydkoreas president Lee Jae Myung vill ersätta vapenstilleståndet från 1953 med en permanent fredsordning. Men Nordkorea bygger ut sin kärnvapenförmåga, avvisar Seouls inviter och har stärkt banden till Ryssland. Ännu finns inget som visar att Pyongyang är berett att förhandla.

Lee Jae Myung vill återuppta samtalen med Nordkorea och formellt avsluta ett krig som har varit fruset sedan 1953.

I sitt tal på Sydkoreas befrielsedag den 15 augusti sade presidenten att det instabila vapenstilleståndet på Koreahalvön ska ersättas med en permanent fredsordning.

Lee vill att de båda koreanska staterna ska minska sin fientlighet, återuppta direkt dialog och skapa flera säkerhetsspärrar som kan hindra en kris från att utvecklas till en militär konflikt.

Samtalen skulle också kunna användas för att hitta praktiska sätt att stoppa Nordkoreas fortsatta utveckling av kärnvapen.

Det är en tydlig fredsinvit från Seoul. Det är däremot inte början på en fredsprocess. Nordkorea har inte accepterat några förhandlingar och har hittills avvisat Lees försök att återuppta kontakten.

Lee vill börja med fred i stället för kärnvapennedrustning

Det mest betydelsefulla i beskedet är ordningen.

Sydkoreas tidigare linje har i hög grad byggt på att Nordkorea först måste gå med på kärnvapennedrustning. Lee försöker i stället börja med fredlig samexistens, minskad militär spänning och ett stopp för den fortsatta utbyggnaden av kärnvapenprogrammet.

Målet om en kärnvapenfri Koreahalvö finns kvar, men fullständig nedrustning ska inte längre vara ett krav för att över huvud taget börja prata.

Det är en mer pragmatisk linje i ett läge där Nordkoreas kärnvapenprogram har fortsatt växa samtidigt som de diplomatiska kontakterna nästan helt har upphört.

Koreakriget avslutades aldrig med ett fredsavtal

Koreakriget pågick mellan 1950 och 1953. Striderna stoppades den 27 juli 1953 genom ett militärt vapenstillestånd, men något slutligt fredsavtal skrevs aldrig.

Avtalet undertecknades av militärbefäl för FN-kommandot, Nordkoreas armé och de kinesiska styrkor som hade gått in i kriget på Nordkoreas sida.

Sydkorea undertecknade inte vapenstilleståndet. USA skrev inte heller under som enskild stat, men en amerikansk general företrädde FN-kommandot.

De båda koreanska staterna har därför levt med ett mycket långt uppehåll i striderna, inte med en formellt avslutad konflikt. Den demilitariserade zonen mellan länderna har samtidigt blivit en av världens hårdast bevakade gränser.

Lees mål är att ersätta denna tillfälliga konstruktion med regler, säkerhetsgarantier och avtal som fungerar även när relationen mellan länderna försämras.

Nordkorea går samtidigt i motsatt riktning

Problemet är att Kim Jong Un under de senaste åren har rört sig längre bort från både återförening och kärnvapennedrustning.

Nordkorea betraktar numera Sydkorea som en separat och fientlig stat. Den tidigare politiken om en framtida återförening har övergetts och Kim har beordrat starkare militärt försvar längs gränsen.

I mars slog han fast att Nordkoreas ställning som kärnvapenstat är oåterkallelig. Han avvisade samtidigt tanken att landet skulle kunna byta bort sina kärnvapen mot ekonomiska fördelar eller säkerhetsgarantier.

Internationella atomenergiorganet IAEA har dessutom sett tecken på en kraftig utbyggnad av Nordkoreas förmåga att framställa kärnvapenmaterial. Vid kärnenergikomplexet Yongbyon finns en ny anläggning som misstänks kunna användas för urananrikning.

Spänningen har också ökat inför den stora amerikansk-sydkoreanska militärövningen Ulchi Freedom Shield den 17–27 augusti. Nordkorea har kallat övningen en provokation och lovat att förstärka sin kärnvapenavskräckning.

Lees fredsinvit kommer alltså samtidigt som Pyongyang ger besked om mer kärnvapen, genomför robotuppskjutningar och varnar för nya motåtgärder.

USA och Kina måste vara med i en verklig uppgörelse

Sydkorea och Nordkorea kan återuppta direktkontakten själva. En permanent fredsordning kräver däremot fler parter.

USA är Sydkoreas viktigaste militära allierade och har tiotusentals soldater i landet. USA leder också FN-kommandot som var part i vapenstilleståndet från 1953.

Amerikanska beslut om militära styrkor, säkerhetsgarantier, sanktioner och Nordkoreas kärnvapen blir därför centrala i varje verklig fredsprocess.

Lee har redan bett USA:s president Donald Trump att ta en ledande roll i ny diplomati. Trump har tidigare träffat Kim Jong Un tre gånger och har signalerat att han är intresserad av nya samtal.

De tidigare försöken visar samtidigt hur svårt det är. Toppmötet mellan Trump och Kim i Hanoi 2019 bröt samman när parterna inte kunde enas om kärnvapennedrustning och lättade sanktioner.

Kina är den andra nödvändiga stormakten. Landet deltog i Koreakriget, var representerat i vapenstilleståndet och är fortfarande Nordkoreas enda formella fördragsallierade.

Lee har bett Kinas president Xi Jinping att hjälpa till som medlare. Ett möjligt framtida format är därför samtal mellan Sydkorea, Nordkorea, USA och Kina.

Ryssland har förändrat Nordkoreas läge

Ryssland var inte part i vapenstilleståndet 1953, men har fått en mycket större roll genom det militära samarbetet med Nordkorea.

Nordkorea har skickat soldater och vapen till stöd för Rysslands krigföring. Samarbetet ger Pyongyang pengar, militär erfarenhet och en betydligt starkare partner i konflikten med USA och Sydkorea.

Det kan samtidigt minska Kims intresse av att göra eftergifter för att få lättade sanktioner eller ekonomiskt stöd från andra länder.

För Sverige gör detta frågan mer direkt relevant. Nordkoreas säkerhetspolitik är inte längre isolerad till Östasien. Landets soldater och robotar har blivit en del av det krig som Ryssland bedriver mot Ukraina.

En avspänning på Koreahalvön skulle därför påverka ett större säkerhetspolitiskt läge där USA, Kina och Ryssland redan står på olika sidor.

Detta krävs för att utspelet ska bli mer än ord

Det första tecknet på en verklig förändring skulle inte vara ett färdigt fredsavtal. Det skulle vara att Nordkorea accepterar någon form av kontakt.

Därefter krävs flera steg:

1. Direkta kommunikationskanaler mellan Seoul och Pyongyang måste öppnas.
2. Länderna behöver enas om åtgärder som minskar risken för incidenter vid gränsen.
3. Nordkorea måste åtminstone diskutera ett stopp för den fortsatta utbyggnaden av kärnvapenprogrammet.
4. Sydkorea och USA måste samordna sin fredslinje med den militära alliansen.
5. Kina måste vara berett att använda sitt inflytande över Pyongyang.
6. En framtida fredsordning måste innehålla säkerhetsgarantier som samtliga parter accepterar.

Lees besked kan därmed bli början på en ny sydkoreansk strategi. Det är ännu inte början på fredsförhandlingar.

Den avgörande frågan är inte om Seoul är berett att prata. Det är om Kim Jong Un anser att dialog ger Nordkorea mer än kärnvapnen och det växande samarbetet med Ryssland gör.