Sveriges planerade köp av fyra franska FDI-fregatter har utvecklats till en politisk strid inför den svenska signeringsceremonin med Frankrike. Socialdemokraternas Peter Hultqvist anklagar regeringen för att ha forcerat en försvarsaffär värd minst 40 miljarder kronor för att få den på plats före valet. Regeringen svarar att ett snabbt avtal ger Sverige både lägre pris och tidigare leveranser.

Själva valet av den franska fregatten är däremot inte kärnan i konflikten. Hultqvist har tidigare sagt att FDI är det bästa alternativet för Sverige.

Frågan är i stället hur hårt Sverige borde ha pressat Frankrike om pris, leveranstid och framför allt svensk försvarsteknik innan avtalet sluts.

Fyra franska fregatter ska ge Sverige nytt luftförsvar till sjöss

Sverige planerar att köpa fyra FDI-fregatter från Frankrike som grund för marinens nya Luleåklass.

Fartygen ska få betydligt större luftförsvarsförmåga och uthållighet än dagens svenska ytstridsfartyg och är en central del av den svenska marinens upprustning efter Nato-inträdet.

Leveranserna är planerade till perioden 2030–2034.

Regeringen har beskrivit satsningen som en av Sveriges största försvarsinvesteringar sedan Gripenprojektet inleddes på 1980-talet.

Det slutliga kontraktsvärdet har ännu inte offentliggjorts, men affären har beskrivits som värd minst 40 miljarder kronor. Det innebär i storleksordningen omkring tio miljarder kronor per fartyg, även om det totala paketet också omfattar system, integration och annan materiel.

Den 31 augusti deltar statsminister Ulf Kristersson och Frankrikes president Emmanuel Macron i en signeringsceremoni för den svenska fregattanskaffningen.

Samtidigt ska försvarsminister Pål Jonson och hans franska motsvarighet Catherine Vautrin underteckna ett separat ramavtal om försvarssamarbete.

Hultqvist: Sverige borde ha förhandlat längre

Peter Hultqvists kritik bygger på att Sverige enligt honom haft ett ovanligt starkt förhandlingsläge.

När ett land är på väg att lägga minst 40 miljarder kronor på fyra fartyg finns det, enligt Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, utrymme att kräva mer tillbaka i form av svensk industri, teknik och arbetstillfällen.

Hultqvist anser därför att regeringen borde ha låtit förhandlingarna fortsätta.

Hans kritik är särskilt riktad mot att avtalet nu slutförs så nära riksdagsvalet den 13 september.

Socialdemokraternas linje är att regeringen prioriterat att kunna visa upp en färdig affär före valet framför möjligheten att förhandla fram ytterligare svenska inslag.

Det betyder däremot inte att Hultqvist motsätter sig valet av Frankrike.

Redan när regeringen valde att gå vidare med det franska alternativet konstaterade han att FDI var det bästa av de aktuella fartygen.

Konflikten handlar därför snarare om hur Sverige köper fregatterna än vilka fregatter Sverige ska köpa.

Regeringen: Sverige tjänar på att skriva på nu

Försvarsminister Pål Jonson avvisar kritiken.

Regeringens argument är att fortsatt väntan snarare riskerar att göra affären sämre.

Enligt Jonson innebär ett avtal nu att Sverige får bättre pris, snabbare leveranser och en större andel svensk teknik och industri än tidigare i förhandlingarna.

Några offentliga siffror som gör det möjligt att kontrollera exakt hur mycket priset har pressats eller hur stor den svenska industriandelen har blivit finns däremot ännu inte.

Det är en viktig del av striden.

Regeringen hävdar att förhandlingen redan har förbättrat villkoren. Oppositionen anser att en ännu större affär hade kunnat ge Sverige ytterligare eftergifter.

Det här blir svensk teknik på fregatterna

Det går trots den politiska striden att slå fast flera konkreta svenska delar i den planerade konfigurationen.

Saab och BAE Systems Bofors får viktiga roller ombord.

Bland de svenska systemen finns:

Svensk teknik	Funktion
RBS 15	Sjömålsrobot
Torped 47	Ubåtsjakttorped
Giraffe 1X	Kompletterande radar
Trackfire	Fjärrstyrd vapenstation
Bofors 57 mm och 40 mm	Artilleri

Det innebär en tydlig svensk närvaro.

Men de kanske mest centrala systemen för själva luftförsvarsfregatten förblir i huvudsak icke-svenska.

Fartygets stridsledningssystem ska enligt den planerade lösningen vara Naval Groups SETIS i stället för Saabs 9LV.

FDI-plattformens huvudradar bygger på Thales SeaFire.

Luftvärnet ska bland annat använda Aster 30 och CAMM-ER.

Det betyder att Saab får leverera flera betydelsefulla delsystem, men inte hela den tekniska kärna som knyter samman huvudradar, stridsledning och det långräckviddiga luftförsvaret.

Där ligger kärnan i bråket om svenskandelen

Skillnaden är viktig.

Giraffe 1X är en svensk radar, men den ska inte förväxlas med den stora huvudradar som bär fregattens luftförsvarsförmåga.

Det är därför möjligt för både regeringen och oppositionen att samtidigt ha sakliga argument.

Regeringen kan peka på att flera svenska system faktiskt integreras.

Hultqvist kan samtidigt konstatera att Sverige köper fartyg där flera av de mest centrala systemen fortfarande kommer från franska och andra europeiska leverantörer.

Ingen offentlig procentsiffra visar ännu hur stor del av de minst 40 miljarderna som faktiskt hamnar hos svensk försvarsindustri.

Det gör frågan svårare än att bara räkna antalet svenska system.

Ett stridsledningssystem, en huvudradar eller ett omfattande luftvärnssystem kan ekonomiskt och tekniskt väga betydligt tyngre än flera mindre delsystem tillsammans.

Saabaffär i Tyskland visar vad som står på spel

En jämförelse finns i Tyskland.

Saab fick under 2026 en order värd omkring 8,7 miljarder kronor på system till fyra nya tyska MEKO A-200-fregatter.

Där ingår bland annat Saabs stridsledningssystem 9LV och flera radarsystem.

Det betyder inte att Sverige automatiskt hade kunnat flytta över ett motsvarande paket till FDI-fartygen.

Fartygskonstruktionerna, tidsplanerna och integrationsarbetet skiljer sig kraftigt.

Men den tyska affären visar hur ekonomiskt betydelsefullt valet av radar- och stridsledningssystem kan vara för svensk industri.

Det är också därför frågan om svenskandelen blivit politiskt laddad.

Frankrikes styrka är att fartyget redan finns

Regeringens främsta argument för FDI är samtidigt just att fartyget inte behöver utvecklas från grunden.

Plattformen är färdigkonstruerad och byggs redan för Frankrike och Grekland.

FMV:s linje har varit att Sverige ska köpa ett fartyg så nära den befintliga standardkonfigurationen som möjligt och undvika stora svenska speciallösningar.

Det är ett medvetet val.

Ju fler centrala system Sverige byter ut, desto mer omfattande blir integration, testning och certifiering.

Ett byte av exempelvis huvudradar och stridsledningssystem skulle kunna påverka en lång rad andra funktioner, från luftvärnsrobotar till sensorer och ledningssystem.

Det skulle också kunna hota målet om att de första svenska fartygen ska levereras omkring 2030.

Här står två olika försvarspolitiska prioriteringar mot varandra:

att få en redan utvecklad och beprövad fregatt snabbt – eller att använda Sveriges mycket stora order för att maximera den inhemska industriella andelen.

Svensk industri får även en roll på land

Den svenska medverkan begränsas inte helt till utrustningen ombord.

Naval Group har också ingått ett strategiskt samarbete med Oresund Drydocks.

Syftet är bland annat att bygga upp svensk kapacitet för underhåll och service av de framtida fregatterna och överföra kunskap till Sverige.

Det ger en långsiktig svensk industridel även om själva fartygen byggs i Frankrike.

Samtidigt är det viktigt att skilja denna typ av underhållssamarbete från frågan om hur stor del av fartygens avancerade stridssystem som är svenska.

Fregatterna förändrar Sveriges marin

Köpet är större än själva fartygsaffären.

Den svenska marinen får med Luleåklassen en förmåga som hittills varit mycket begränsad: kvalificerat luftförsvar till sjöss över betydligt större områden.

Fregatterna ska bland annat kunna skydda svenska och allierade fartyg och transporter i Östersjöområdet.

Det har blivit särskilt viktigt efter Sveriges Nato-inträde.

Sverige ska inte längre bara kunna försvara den egna kusten utan också bidra till att hålla sjövägar och förstärkningslinjer öppna mot exempelvis Finland och Baltikum.

Regeringen har bedömt att den samlade satsningen innebär en tredubbling av Sveriges kvalificerade luftförsvarsförmåga.

Hurbra har tidigare gått igenom hur den svenska marinen förändras genom Nato och planerna på nya större krigsfartyg i artikeln om Sverige i Nato och marinens nya krigsfartyg.

FDI-fartygen blir större än dagens svenska ytstridsfartyg och får större besättningar, längre uthållighet och möjlighet att operera helikopter.

FDI-basplattformen är omkring 122 meter lång och deplacerar cirka 4 500 ton, men Sveriges slutliga fartyg kan skilja sig på vissa punkter.

En av Sveriges största försvarsaffärer

Det är därför politiken kring affären blivit så känslig.

Sverige ska inte bara köpa fyra fartyg.

Beslutet kommer att påverka marinens teknik, industriella beroenden, underhållssystem och stridsförmåga under flera årtionden.

Samtidigt sker köpet under en period då svensk försvarsindustri växer snabbt och Saab får allt större europeiska beställningar. Det gör frågan om hur mycket svensk teknik som byggs in i nya svenska system ännu mer politiskt laddad.

För mer om den utvecklingen finns Hurbra:s analys av hur Saab gynnas när Europa minskar sitt beroende av amerikansk försvarsteknik.

Den franska affären visar samtidigt den andra sidan av frågan.

Sverige kan få en avancerad fregatt betydligt snabbare genom att köpa en redan färdig europeisk lösning än genom att försöka göra varje central komponent svensk.

Det är den avvägningen som nu hamnat mitt i valrörelsen.

Regeringens officiella information om signeringsceremonin och Emmanuel Macrons Sverigebesök bekräftar att fregattanskaffningen står i centrum för mötet.

Den verkliga frågan efter signeringen blir därför inte om Sverige får svenska system ombord.

Det får Sverige.

Frågan är om regeringen fick in tillräckligt mycket svensk teknik och industri – eller om en av Sveriges största försvarsbeställningar borde ha använts för att pressa fram ännu mer.