Natos val av Saabs GlobalEye framför en amerikansk Boeing-lösning är ett tydligt tecken på att Europas försvarsinköp håller på att förändras. Saab gynnas inte bara av snabbt växande försvarsbudgetar. Bolagets radar, ubåtar och ledningssystem passar också in i Europas jakt på större kontroll över teknik, reservdelar och framtida uppgraderingar.

Europa rustar upp i en takt som försvarsindustrin inte har sett på flera årtionden. Kriget i Ukraina är den viktigaste förklaringen, men det finns också en växande oro för hur beroende europeiska länder har blivit av amerikanska vapen och politiska beslut.

För Saab innebär utvecklingen ett ovanligt gynnsamt läge.

Bolaget har redan en rekordstor orderstock och fortsätter att vinna affärer inom några av de områden som Europa prioriterar högst: luftövervakning, radar, ledningssystem, undervattensförmåga och vapen för markförband.

Frågan är inte längre främst om efterfrågan finns. Den är om Saab kan bygga ut produktionen tillräckligt snabbt för att leverera allt som Europas regeringar vill köpa.

Nato väljer Saab framför Boeing

Den tydligaste symbolen för förändringen är Natos beslut att gå vidare med Saabs GlobalEye.

Nato har inlett formella förhandlingar om upp till tio flygburna övervaknings- och ledningssystem. Affären kan bli värd omkring 4,5 miljarder dollar, men något slutligt kontrakt har ännu inte skrivits och Saab har därför inte bokfört någon order.

GlobalEye ska på sikt ersätta delar av Natos åldrande flotta av amerikanskbyggda Boeing E-3, som ofta kallas Awacs-plan. Systemen används för att upptäcka och följa flygplan, robotar, fartyg och andra hot över mycket stora områden.

Nato hade också kunnat välja Boeings E-7 Wedgetail. Att organisationen i stället går vidare med Saab är därför betydligt mer än ännu en svensk exportframgång.

Det visar att ett europeiskt bolag kan vinna även när Nato upphandlar en av alliansens mest strategiska gemensamma förmågor.

GlobalEye är samtidigt inte helt europeiskt. Flygplanet bygger på kanadensiska Bombardier Global 6500 och amerikanska företag finns också i leveranskedjan. Den centrala skillnaden är att Saab kontrollerar radarn, sensorerna och stora delar av ledningssystemet.

Det ger Europa större inflytande över den teknik som samlar in och hanterar informationen.

Europa vill kontrollera mer än själva vapnet

När europeiska regeringar talar om strategiskt oberoende handlar det inte nödvändigtvis om att sluta köpa amerikanska produkter.

Det handlar lika mycket om vad som händer efter köpet.

Ett modernt försvarssystem kräver reservdelar, programuppdateringar, ammunition, utbildning och underhåll under flera årtionden. Köparlandet kan också behöva godkännande från leverantörslandet för att modifiera systemet, integrera nya vapen eller sälja det vidare.

Europa betalar därför inte längre bara för militär prestanda. Länderna betalar också för kontroll över framtida beslut.

Den här utvecklingen syns tydligt i EU:s SAFE-program, som ska erbjuda upp till 150 miljarder euro i lån till gemensamma försvarsinköp.

För att ett inköp ska kunna finansieras får högst 35 procent av komponentkostnaden normalt komma från länder utanför EU, EES, Efta och Ukraina. För vissa avancerade system krävs dessutom att leverantören ska kunna modifiera utrustningen utan begränsningar från ett utomeuropeiskt land.

Det är regler som direkt gynnar europeiska tillverkare.

De områden som prioriteras omfattar bland annat luftförsvar, marina system, undervattensförmåga, elektronisk krigföring, övervakning och militära ledningssystem.

Det är nästan en sammanfattning av Saabs starkaste verksamheter.

Saabs stora affärer visar samma mönster

GlobalEye är den tydligaste affären, men långt ifrån den enda.

Tyskland har beställt radarsensorer, passiva sensorer, stridsledningssystem och kompositöverbyggnader från Saab till fyra nya fregatter. Ordervärdet är omkring 8,7 miljarder kronor och leveranserna ska pågå mellan 2029 och 2032.

Fartygen byggs i Tyskland och tyska TKMS är huvudleverantör. Saab levererar i stället några av de tekniskt mest avancerade systemen.

Det är en modell som sannolikt blir vanligare när europeiska länder försöker kombinera nationella jobb med gemensam europeisk teknik. Saab behöver inte bygga hela plattformen för att få en viktig och lönsam roll.

Polens beställning av tre ubåtar av A26-typ är ännu större. Affären är värd omkring 47 miljarder kronor och är Saabs största exportorder hittills. Förutom ubåtarna ingår vapen, utbildning och långsiktigt stöd.

Slutleveranserna är planerade till 2038.

Frankrike har beställt två GlobalEye-system och kan köpa ytterligare två. Landet har även valt det svensk-brittiska pansarvärnsvapnet NLAW.

Det är särskilt intressant eftersom Frankrike har en av Europas största och mest politiskt skyddade försvarsindustrier. När ett land med egna radar-, flyg- och robotföretag väljer Saab visar det att bolaget har produkter som även de största europeiska industriländerna saknar eller bedömer som bättre.

Saab har också fått ett avtal om 16 Gripen E till Ukraina. Leveranserna ligger flera år framåt i tiden, men affären stärker flygplanets ställning i Europa och kan få betydelse för framtida beställningar från andra länder.

Sammantaget visar affärerna att Saab inte längre främst är en svensk leverantör med enstaka exportframgångar. Bolaget håller på att bli en central teknikpartner i flera europeiska försvarsprogram.

Saab passar Europas största brister

Saabs fördel är inte att bolaget kan bygga allt.

Företaget är betydligt mindre än amerikanska Lockheed Martin, RTX och Northrop Grumman. Även europeiska koncerner som BAE Systems, Airbus och Leonardo är större inom flera områden.

Saab har i stället starka positioner i nischer där Europas behov är särskilt stora.

GlobalEye, Erieye och radarserien Giraffe används för att upptäcka flygplan, drönare, robotar och andra hot. Det är förmågor som fått större betydelse genom erfarenheterna från Ukraina.

Saabs marina ledningssystem och sensorer kan installeras på fartyg som byggs av andra europeiska bolag. Inom undervattensteknik har Sverige en lång tradition som få länder kan matcha.

Carl-Gustaf, AT4 och NLAW används av markförband och kan tillverkas i större volymer än avancerade flyg- och fartygssystem.

Saab har därmed flera färdiga produkter inom områden där Europa annars skulle behöva köpa amerikanskt eller starta nya utvecklingsprojekt som kan ta tio eller femton år.

Det är en viktig fördel när länderna vill få fram mer militär förmåga snabbt.

Gripen är inte helt oberoende av USA

Utvecklingen får ändå inte beskrivas som att Saab erbjuder helt svenska eller helt europeiska system.

Det tydligaste exemplet är Gripen E, som använder en F414-motor från amerikanska General Electric.

Amerikanska komponenter omfattas av amerikanska exportregler. Det kan innebära att USA behöver godkänna vidareexport, överföringar eller vissa förändringar.

Gripen kan fortfarande ge köparen större kontroll och större möjlighet till nationell anpassning än flera konkurrenter. Men flygplanet är inte ett helt USA-fritt alternativ.

Samma sak gäller många andra europeiska försvarssystem. Leveranskedjorna är internationella och innehåller amerikanska halvledare, motorer, elektronik och delsystem.

Europas mål är därför mer realistiskt att beskriva som minskat beroende och ökad handlingsfrihet än fullständig självförsörjning.

USA dominerar fortfarande den europeiska marknaden

Det finns också en gräns för hur snabbt inköpen kan förändras.

Under perioden 2021–2025 stod USA för 58 procent av de europeiska Natoländernas import av större vapensystem. Amerikanska bolag dominerar särskilt inom stridsflyg, långräckviddigt luftförsvar, helikoptrar och flera typer av precisionsvapen.

Många europeiska länder har redan beställt F-35. De systemen kommer att användas i flera årtionden och kräva amerikanska reservdelar, uppdateringar och vapen.

Nato har dessutom inte antagit någon generell princip om att amerikanska produkter ska väljas bort. Samtidigt som organisationen går vidare med GlobalEye köps också amerikanska system inom andra områden.

Valen görs produkt för produkt.

Det betyder att Saab fortfarande måste konkurrera på prestanda, pris och leveranstid. En svensk adress räcker inte för att vinna en affär.

Europeiska bolag konkurrerar med varandra

Minskad amerikansk dominans innebär inte automatiskt att beställningarna hamnar hos Saab.

Frankrike vill stärka Dassault, Thales och Naval Group. Tyskland har Rheinmetall, Hensoldt och TKMS. Italien har Leonardo och Fincantieri. Storbritannien har BAE Systems, och Norge har Kongsberg.

Försvarsinköp är fortfarande nära kopplade till industripolitik. Länderna vill skapa arbetstillfällen, behålla kompetens och säkra egen produktion.

Saab gynnas därför mest när bolaget har en produkt som är svår att ersätta eller när det kan samarbeta med ett nationellt företag i köparlandet.

Den tyska fregattaffären är ett tydligt exempel. Tyskland bygger fartygen, medan Saab levererar sensorerna och ledningssystemen.

Polens ubåtsköp innehåller på samma sätt ett omfattande industriellt samarbete.

Europa rör sig mot mer gemensamma inköp, men utvecklingen går långsamt. Endast omkring en fjärdedel av EU-ländernas materielutgifter sker fortfarande genom gemensamma upphandlingar.

Den europeiska marknaden är alltså större än tidigare, men den är fortfarande splittrad.

Produktionen kan bli Saabs största problem

Saabs orderstock uppgick vid halvårsskiftet till nästan 318 miljarder kronor. Det var 61 procent mer än ett år tidigare.

Mer än tre fjärdedelar av orderstocken kommer från internationella kunder, och en stor del av leveranserna ligger efter 2029.

Som framgår av Saabs senaste kvartalsrapport har bolaget därmed redan säkrat arbete långt in på 2030-talet.

Det är en styrka, men också en risk.

Ubåtar, stridsflygplan och avancerade radarsystem kan inte massproduceras på samma sätt som bilar eller konsumentelektronik. Produktionen kräver specialutbildad personal, säkerhetsklassade lokaler och långa leveranskedjor.

Saab bygger ut verksamheten i bland annat Karlskrona och Landskrona och investerar mer i fabriker, utrustning och nyanställningar. Antalet heltidsanställda har passerat 29 000.

Trots detta kan det ta flera år att öka kapaciteten.

Vissa komponenter är svåra att få tag på. Det råder också brist på bland annat sprängämnen, krut, elektronik och kvalificerad arbetskraft i hela den europeiska försvarsindustrin.

Långa leveranstider kan få kunder att välja andra leverantörer även när Saabs produkt egentligen är förstahandsvalet.

För bolaget blir nästa fas därför mindre en jakt på nya beställningar och mer en kamp för att genomföra de affärer som redan har vunnits.

Orderboomen är tillfällig – men förändringen är långsiktig

En del av efterfrågan är utan tvekan tillfällig.

Europeiska lager har tömts genom stödet till Ukraina. Ammunition och vapen måste ersättas. Länder försöker snabbt kompensera för årtionden av för låga försvarsinvesteringar.

Enskilda kvartal kan dessutom påverkas kraftigt av stora affärer. Polens ubåtsbeställning stod ensam för omkring 47 miljarder kronor av Saabs orderingång.

Det innebär att tillväxten inte kommer att fortsätta i samma takt varje år.

Den större förändringen är däremot svår att avfärda som en kort orderboom.

EU har byggt in europeiskt innehåll och teknisk kontroll i sina finansieringsregler. Försvarsbudgetarna fortsätter att stiga. De största beställningarna gäller system som ska levereras och användas långt in på 2030- och 2040-talen.

Osäkerheten kring framtida amerikanska beslut gör dessutom egen produktion, egna reservdelar och kontroll över programvara mer värdefullt än tidigare.

Europa kommer inte att sluta köpa amerikanska vapen. USA är fortfarande för dominerande inom flera avgörande områden.

Men en större del av Europas snabbt växande försvarsbudgetar kommer sannolikt att läggas på system som kan tillverkas, underhållas och utvecklas på den egna kontinenten.

Saab är inte den enda vinnaren på det skiftet. Bolaget är däremot ovanligt väl placerat inom flera av de förmågor som Europa behöver allra mest.

Det gör utvecklingen större än en tillfällig rad av rekordorder.