Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väntas mötas på högsta nivå i ett nytt försök att komma vidare i regeringsbildningen. Den stora stridsfrågan är fortfarande densamma: V vill sitta i regeringen, medan S enligt uppgifter till SVT vill kunna förhandla utan att först lova V ministerposter.

Det handlar ännu inte om någon uppgörelse. Uppgifterna om det kommande mötet kommer från källor inom partierna och något gemensamt avtal har inte presenterats.

Men samtalen kan bli viktiga eftersom just relationen mellan S och V är en av knutarna i regeringsbildningen efter valet 2026.

Därför har S och V kört fast

Vänsterpartiet har hållit fast vid att partiet vill ingå i en regering som man hjälper till att släppa fram. Vice partiledaren Ida Gabrielsson upprepade på onsdagen partiets krav på regeringsmedverkan, samtidigt som hon betonade att partierna måste kunna kompromissa.

Socialdemokraternas linje har varit mindre bindande. Enligt SVT:s källor vill S nu få V att sätta sig i sakpolitiska förhandlingar utan att V på förhand garanteras ministerposter.

Det är en viktig skillnad.

Om V kräver plats i regeringen uppstår samtidigt en direkt konflikt med Centerpartiet. C har sagt nej till att ingå i eller stödja en regering där Vänsterpartiet sitter med som regeringsparti.

Därmed handlar S–V-samtalen inte bara om relationen mellan två partier. De påverkar möjligheten att få ihop hela det underlag som krävs för att en ny statsminister ska kunna tolereras av riksdagen.

Hurbra har tidigare gått igenom den bredare processen i guiden om regeringsbildningen efter valet 2026.

Mandaten räcker – men partierna måste acceptera samma lösning

Valresultatet gav S, V, C och MP tillsammans 176 mandat.

De fyra partierna på den andra sidan – M, SD, KD och L – har tillsammans 173.

Det finns alltså en majoritet av mandat på S, V, C och MP:s sida. Problemet är att de fyra partierna hittills inte har varit överens om hur regeringen ska se ut.

Framför allt krockar V:s krav på ministerposter med C:s motstånd mot att V ingår i regeringen.

Det är därför ett nytt besked från V skulle kunna förändra situationen. Om partiet accepterar att stå utanför själva regeringen men ändå förhandla fram politiskt inflytande minskar den direkta konflikten med Centerpartiet.

Det skulle däremot inte innebära att en regering automatiskt är klar. S, C, MP och V måste fortfarande komma överens om tillräckligt mycket för att en statsministerkandidat ska kunna tolereras i riksdagen.

En regering behöver inte få 175 ja-röster

En viktig del av regeringsmatematiken är att Sverige använder negativ parlamentarism.

En statsministerkandidat behöver alltså inte stöd av minst 175 ledamöter. Kandidaten stoppas i stället om minst 175 röstar nej.

Det betyder att ett parti kan låta en regering tillträda utan att själv rösta ja. Det räcker att partiet avstår från att rösta nej.

På riksdagens beskrivning av talmannens uppdrag framgår att talmannens statsministerförslag godkänns så länge färre än 175 ledamöter röstar emot.

Det gör orden stödja, tolerera och avstå viktiga i den fortsatta regeringsbildningen.

En möjlig S-ledd regering behöver exempelvis inte nödvändigtvis innehålla alla fyra partierna S, V, C och MP. Men tillräckligt många av partierna måste vara beredda att inte fälla den.

Talmansvalet skapade ytterligare irritation

Relationen mellan S och V försämrades ytterligare efter turerna kring talmansvalet.

Magdalena Andersson hade fått sonderingsuppdraget av talmannen Andreas Norlén den 18 september. Den 28 september lämnade hon tillbaka uppdraget efter att Vänsterpartiet valt att stödja Norlén som talman.

Andersson beskrev då situationen som att en ny konstellation mellan V och M hade uppstått.

Vänsterpartiet avvisade den beskrivningen och fortsatte att peka ut Magdalena Andersson som sin statsministerkandidat.

Socialdemokraternas gruppledare Lena Hallengren har därefter sagt att hon inte betraktar V och M som någon ny allians.

Talmansfrågan är därför främst ytterligare en konflikt i relationen mellan S och V – inte ett bevis på något nytt regeringssamarbete mellan Vänsterpartiet och Moderaterna.

Det kan ett S–V-möte förändra

Det viktigaste att följa är om något av partierna ändrar sin praktiska position.

Om V fortsätter kräva ministerposter och C fortsätter säga nej till V i regeringen finns den centrala motsättningen kvar.

Om V däremot kan acceptera en modell där partiet får politiskt inflytande utan egna ministrar blir andra regeringskonstruktioner möjliga att förhandla om.

Det kan exempelvis handla om en regering med S och ytterligare något eller några partier där V står utanför men accepterar statsministerkandidaten efter en politisk uppgörelse.

Exakt vilka eftergifter som i så fall skulle krävas är inte offentligt känt.

Anders Ygeman har sagt att alla partier kommer att behöva ta ett steg tillbaka. Från V:s sida har Ida Gabrielsson samtidigt sagt att partierna måste kunna kompromissa, utan att V hittills har släppt kravet på regeringsmedverkan.

Det är den motsättningen det nya mötet ska försöka hantera.

Vad händer om S och V inte kommer överens?

Talmannen Andreas Norlén höll nya samtal med partierna den 30 september men gav då inget nytt sonderingsuppdrag.

Han kan fortsätta med informella samtal, ge ett nytt sonderingsuppdrag till Magdalena Andersson, Ulf Kristersson eller någon annan, eller så småningom gå vidare med ett konkret förslag på statsminister.

Hurbra har gått igenom Norléns senaste besked om regeringsbildningen och även de tidigare regeringssamtalen mellan S, V, C och MP.

Även ett nytt försök från Ulf Kristersson är en möjlig del av processen. Det betyder däremot inte att det finns ett färdigt underlag för en sådan regering.

Om talmannen lägger fram ett formellt statsministerförslag och minst 175 ledamöter röstar nej faller förslaget. Talmannen får göra sammanlagt fyra försök. Om samtliga fyra förslag röstas ned ska extra val hållas inom tre månader.

Någon sådan situation har ännu inte uppstått. Regeringsbildningen befinner sig fortfarande i samtals- och sonderingsfasen.

Det nya mötet mellan S och V kan därför bli betydelsefullt, men den avgörande frågan är inte bara om de två partierna börjar prata igen.

Det avgörande är om samtalen leder till en konstruktion som även de andra nödvändiga partierna kan acceptera eller åtminstone låta passera i riksdagen.