Oppositionen ser ut att vinna enligt valkvällens undersökningar den 13 september. Men vägen till en regering med Magdalena Andersson som statsminister går genom flera motstridiga löften. Vänsterpartiet kräver ministerposter om partiets röster behövs. Centerpartiet säger nej till en regering där V ingår. Här är konflikterna, regeringsalternativen och reglerna som avgör vad som händer efter valet 2026.
Rösterna ska räknas, mandaten fördelas och partiernas besked prövas mot den nya riksdagen. Därefter behöver en statsministerkandidat få fram ett underlag som tillräckligt många ledamöter accepterar.
Det behöver inte bli en regering med alla fyra oppositionspartier. Sverige kan styras av en minoritetsregering, och partier kan släppa fram en statsminister utan att själva ta ministerposter. Men den möjligheten löser inte automatiskt konflikten mellan V och C: den ena parten kräver att få vara med, den andra kräver att den hålls utanför.
Vad visar undersökningarna om möjligheten att byta regering?
Både SVT:s Valu och TV4:s valdagsundersökning ger S, V, MP och C tillsammans 51,3 procent. Partierna bakom Tidösamarbetet, M, KD, L och SD, får 46,8 procent hos SVT och 47,0 procent hos TV4.
Det är ett tydligt övertag i undersökningarna. Siffrorna bygger på intervjuer med väljare och ska inte förväxlas med ett färdigräknat valresultat. Läs mer om hur SVT:s Valu fungerar.
För regeringsbildningen blir mandatfördelningen avgörande. Den visar vilka partier som tillsammans kan stoppa en statsminister och vilka som kan göra det möjligt för en kandidat att tillträda.
Att kalla hela oppositionen för vänstersidan förenklar också det politiska problemet. Centerpartiet är ett liberalt mittenparti med andra utgångspunkter än Vänsterpartiet. Ett gemensamt övertag mot Tidöpartierna betyder inte att det finns ett gemensamt regeringsprogram.
V kräver att få vara med, C kräver att V står utanför
Den skarpaste motsättningen gäller vilka som över huvud taget får sitta vid regeringsbordet.
Nooshi Dadgostars Vänsterparti har gått till val på att ingå i regeringen om partiets röster behövs för att bilda den. Kravet finns i partiets aktuella valplattform och har förankrats genom ett kongressbeslut. V föredrar ett samarbete med S och MP men är öppet för att även C deltar om det behövs.
Elisabeth Thand Ringqvists Centerparti har lämnat motsatt besked: C ska rösta nej till en regering där V har ministrar. Partiet säger också nej till en regering som är beroende av SD. I SVT:s utfrågning den 8 september höll Thand Ringqvist fast vid att C hellre accepterar ett nytt val än släpper in V i regeringen.
Om både V och C behövs går dessa besked inte att uppfylla samtidigt. Något parti måste ändra sitt villkor, eller också måste Andersson hitta tillräckligt stöd från andra håll.
Har V redan backat från ministerkravet?
Nej. Ett uttalande från Dadgostar i TV4 i augusti kunde uppfattas som att hon skulle släppa fram Andersson även utan egna ministrar. V förtydligade därefter att kravet står fast när partiets röster behövs. Uttalandet handlade enligt partiet om viljan att förhandla för att undvika en låsning.
Det är en viktig skillnad. Att vilja hitta en lösning betyder inte att V redan har accepterat en stödroll.
Kravet är samtidigt villkorat. Om en regering kan tillträda utan V:s röster kan partiet inte hindra den enbart genom att hänvisa till sitt krav på ministerposter. Därför spelar det slutliga mandatläget så stor roll.
Kan C lösa konflikten genom att stå utanför?
C kräver inte nödvändigtvis egna ministerposter och kan tänka sig att vara stödparti. Men om Andersson föreslår en regering med V kvarstår C:s nej även om Centerpartiet självt står utanför.
För att släppa fram en sådan regering måste C ändra sitt besked om V:s medverkan. Att avstå i statsministeromröstningen skulle fortfarande innebära att partiet accepterar att V tar plats i regeringen.
C:s besked ska däremot inte göras mer långtgående än det är. Ett nej till V-ministrar är inte automatiskt ett förbud mot varje budgetuppgörelse där V medverkar utanför regeringen. Där finns en möjlig skillnad att förhandla om, förutsatt att V accepterar den rollen.
Andersson måste också ge något i förhandlingarna
Magdalena Andersson gick till val som Socialdemokraternas statsministerkandidat utan att presentera en färdig regeringskonstellation. Inför valdagen försökte hon få V att acceptera stöd till en S-ledd regering även utan egna ministerposter. Dadgostar höll fast vid sitt krav.
För S kan en regering med få partier ge större kontroll över ministerposter och politiska prioriteringar. För partierna utanför uppstår i stället frågan hur de ska garantera att deras väljare får något för stödet.
V kan behöva väga ministerposter mot konkreta reformer och säkrat inflytande. C behöver kunna visa vad partiet får igenom om det släpper fram Andersson. S måste då vara berett att ändra sin egen politik eller dela mer av makten över besluten.
Vår bedömning är att en hållbar uppgörelse behöver svara på tre frågor: vilka reformer ska genomföras, hur ska de finansieras och hur ska partier utanför regeringen kunna påverka arbetet? En formulering om samarbete räcker inte om budgeten eller ett viktigt lagförslag senare bryter mot det ett stödparti trodde sig ha fått igenom.
Kärnkraften skiljer S och MP åt
Även om partierna löser ministerfrågan återstår konflikter om vad regeringen ska göra. Energipolitiken är en av de tydligaste.
Socialdemokraterna vill bygga ut fossilfri elproduktion med både kärnkraft och vindkraft. Partiet vill få till en bred energiöverenskommelse som ger långsiktiga villkor för bland annat ny kärnkraft och havsbaserad vindkraft.
Miljöpartiet motsätter sig ny kärnkraft. Daniel Helldén har sagt att MP inte kan sitta i en regering som bygger nya reaktorer. Senare uttalanden har delvis handlat om att projekten ändå inte kommer att bli verklighet, men partiets valmanifest är fortsatt emot ny kärnkraft.
Det räcker därför inte att S och MP båda vill ha mer fossilfri el. De behöver komma överens om vilka beslut en gemensam regering får fatta.
Förhandlingarna kan exempelvis gälla statens ekonomiska stöd, tidplaner och vilka energibeslut som ska förankras över blockgränsen. Det är möjliga förhandlingsvägar, inte en känd uppgörelse. Att skjuta en fråga framåt eller tillsätta en utredning löser inte motsättningen om MP fortfarande anser att regeringen öppnar för något partiet lovat att stoppa.
Skatter, välfärd och migration kräver egna uppgörelser
Alla vallöften är inte röda linjer. Det är skillnad mellan en reform som ett parti gärna vill genomföra och ett uttryckligt villkor för att över huvud taget stödja regeringen.
Centerpartiets publicerade krav omfattar jobb, minskade utsläpp, ungas psykiska hälsa, nära vård och skola, svensk matproduktion och lokal polisnärvaro. Partiet vill bland annat sänka skatter och avgifter kopplade till arbete och företagande. C har också uttryckligen knutit sitt fortsatta regeringsstöd till att utsläppen minskar.
Vänsterpartiet vill förändra den ekonomiska politiken, stärka välfärden och förbättra villkoren för löntagare och hyresgäster. Hyresfrysning och kortare arbetstid hör till partiets förhandlingsfrågor.
Här behöver partierna enas både om pengarna och om metoderna. En gemensam ambition att förbättra vården säger exempelvis inte hur stora anslagen ska vara eller vilka förändringar av välfärdens organisation som ska genomföras. Sänkta skatter och nya utgifter måste rymmas i samma budget.
Migrationen är ytterligare en konflikt. S står för en fortsatt stram linje, medan MP och V vill se en mer generös politik. Ett regeringssamarbete behöver klargöra vilka förändringar som ska göras och vilka förslag ett parti får avstå från att driva vidare.
Partier behöver inte bli överens om allt för att samarbeta. Men de måste kunna skilja mellan frågor som regeringen ska avgöra gemensamt och sådant som kan lämnas utanför uppgörelsen utan att regeringen faller.
Vilka regeringar kan bli aktuella?
En S-ledd regering är huvudfrågan om oppositionens övertag står sig. Vilka partier som ingår och vilka som ger stöd utifrån kan däremot kombineras på flera sätt.
| Möjlig regering | Vad som behöver lösas |
|---|---|
| S ensamt eller S–MP | Om V behövs måste V acceptera att stå utanför. Stödet från C och V behöver förhandlas. |
| S–V–MP | Om C kan stoppa regeringen måste C ändra sitt nej till V-ministrar. |
| S–C–MP | V:s krav kvarstår om V fortfarande behövs. Annars krävs tillräckligt stöd eller tolerans från andra partier. |
| S–V–MP–C | C måste acceptera V i regeringen. Alla fyra behöver enas om politiken och dela regeringsansvaret. |
| S-ledd regering med stöd från KD eller L | Kräver nya besked från de berörda partierna. Någon sådan uppgörelse är inte klar. |
En regering med S, C och MP är alltså inte i sig en lösning på V-frågan. Det avgörande är om den kan tillträda även om V röstar nej.
Varför går det inte bara att ersätta V med KD?
C har pekat på en mittenregering med S, C, MP och KD, möjligen även L. Men det är Centerpartiets önskemål. De andra partierna har inte därmed accepterat upplägget.
Ebba Busch har hållit fast vid det blågula regeringsalternativet och sagt nej till en S-ledd regering. KD:s beredskap att samarbeta med S om exempelvis sjukvård eller energi ska inte förväxlas med ett ja till Andersson som statsminister. Busch har dessutom sagt att KD ska ingå i en regering som partiet stöder.
MP:s Amanda Lind har samtidigt avvisat en gemensam regering med KD.
Att byta ut V mot KD skulle därför skapa två andra problem: KD:s nej till S-ledningen och MP:s nej till KD. Även ett sådant alternativ kräver att partier ändrar tidigare besked.
Andra blocköverskridande lösningar kan diskuteras om de första försöken misslyckas. Ett samarbete mellan exempelvis S och M förutsätter dock både politisk vilja och tillräckligt stöd i riksdagen. Det är ingen färdig reservregering som automatiskt tar över vid en låsning.
Andersson behöver undvika 175 nej
Sverige har negativ parlamentarism. Ett statsministerförslag godkänns så länge färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej. Det krävs alltså inte 175 ja.
Ett påhittat exempel visar skillnaden: 160 röstar ja, 170 röstar nej och 19 avstår. Kandidaten godkänns eftersom nej-sidan inte når 175. Detta är ett räkneexempel, ingen prognos över valets mandat.
Ett parti kan därför släppa fram en statsminister genom att trycka på den gula knappen och avstå. Partiet blir inte regeringsparti genom det beslutet, men hjälper kandidaten att tillträda.
Talmannen samtalar med partierna och lägger fram statsministerförslaget. Den godkända statsministern utser sedan ministrarna. Regeringsskiftet sker formellt vid en konselj med statschefen. Riksdagen beskriver processen i sin genomgång av så bildas en regering.
När kan en ny regering tillträda?
Det finns ingen bestämd dag då regeringsförhandlingarna måste vara färdiga. Riksdagens öppnande är inte en tidsgräns för en ny regering.
Ulf Kristersson kan avgå frivilligt. Om han gör det kan talmannen inleda arbetet med att få fram en efterträdare. Om Kristersson sitter kvar måste den nya riksdagen pröva hans stöd inom två veckor efter att den samlats. Röstar minst 175 ledamöter nej måste han avgå.
| Tidpunkt | Det händer |
|---|---|
| 14 september | Länsstyrelsernas slutliga rösträkning börjar. Även personrösterna granskas. |
| Cirka en vecka efter valdagen | Riksdagsresultatet väntas kunna fastställas. Någon exakt dag är inte garanterad. |
| 28 september klockan 11 | Den nya riksdagen samlas till upprop. Därefter väljs talman och vice talmän. |
| 29 september klockan 14 | Riksmötet öppnas. En ny regering behöver inte vara klar. |
| Inom två veckor från riksdagens samling | Den sittande statsministerns stöd prövas, om han inte redan har avgått. |
| Senast 12 november | Budgetpropositionen måste lämnas till riksdagen. |
Rösträkningen och regeringsförhandlingarna är olika processer. Ett fastställt valresultat ger partierna ett säkert mandatläge att utgå från, men ingen färdig överenskommelse. Här finns mer om när valresultatet blir klart.
Om riksdagen väljer en ny talman tar den personen över arbetet med regeringsbildningen. Sonderingar och samtal kan fortsätta innan ett formellt statsministerförslag läggs fram.
Vem styr under tiden?
Om Kristersson avgår fortsätter hans regering som övergångsregering tills en ny regering tillträder. Sverige blir alltså inte utan regering medan partierna förhandlar. Myndigheternas verksamhet och det löpande regeringsarbetet fortsätter.
En övergångsregering får inte själv besluta om extra val. Drar regeringsbildningen ut så länge att budgetfristen nås måste den också lämna budgetförslaget.
Budgeten blir nästa prov för samarbetet
En godkänd statsminister har inte automatiskt stöd för sin ekonomiska politik. Ett parti kan acceptera vem som leder regeringen och sedan motsätta sig skatterna eller utgifterna i budgeten.
En nytillträdd regering ska lämna sin budgetproposition inom tre veckor efter tillträdet, med en yttersta tidsgräns som 2026 infaller den 12 november. Valårsregeln utgår från den 15 november, men när det datumet ligger på en fredag, lördag eller söndag gäller torsdagen dessförinnan. Den 15 november 2026 är en söndag.
Förhandlarna behöver därför hantera både statsministeromröstningen och stödet för budgeten. Annars kan en regering tillträda och snart tvingas styra med ekonomiska ramar som andra partier beslutat om.
En förlorad budgetomröstning innebär inte automatiskt att regeringen måste avgå. Den politiska följden kan ändå bli allvarlig, och regeringen kan välja att göra sitt fortsatta styre beroende av att få igenom budgeten.
När blir det extra val?
Om riksdagen underkänner fyra statsministerförslag ska ett extra val hållas inom tre månader. Talmannen bestämmer valdag efter samråd med Valmyndigheten.
Det är fyra formella omröstningar som räknas. Fyra möten hos talmannen, fyra sonderingsuppdrag eller fyra misslyckade förhandlingsförsök utlöser inte extra val. Förhandlingarna har ingen motsvarande total tidsgräns.
Ett extra val startar inte heller en ny ordinarie fyraårig mandatperiod.
Det första avgörande beskedet efter mandatfördelningen blir därför hur partierna tänker rösta om ett konkret regeringsalternativ. C behöver ange om nej till V-ministrar står fast. V behöver ange om regeringsmedverkan fortfarande är villkoret när partiet behövs. Och S behöver visa vilken regering och vilken politik partiet faktiskt söker stöd för.