Konflikten inom Tidösamarbetet har blivit helt öppen. Efter Jimmie Åkessons besked om när borgerliga väljare bör överge Liberalerna slår klimatminister Romina Pourmokhtari tillbaka och uppmanar SD-ledaren att göra matematiken. Men mandatläget visar att båda sidor har ett problem.

Jimmie Åkesson har satt en tydlig gräns.

Om Liberalerna fortfarande ligger under 3,5 procent i opinionsmätningarna tio dagar före riksdagsvalet den 13 september bör väljare som vill ha kvar Tidösidan vid makten enligt SD-ledaren välja ett annat parti.

Romina Pourmokhtari, klimatminister och en av Liberalernas mest profilerade företrädare, svarar nu hårt.

– Pissa inte in i det egna tältet, är hennes budskap till Sverigedemokraterna.

Hon uppmanar samtidigt Åkesson att ”göra matematiken” och menar att högern behöver Liberalerna för att kunna hålla Magdalena Andersson borta från statsministerposten.

Bakom ordkriget finns en betydligt större fråga än relationen mellan två partier.

Kan Tidösidan faktiskt vinna valet om Liberalerna åker ur riksdagen?

Åkesson sätter deadline för Liberalerna

Åkessons gräns på 3,5 procent tio dagar före valet innebär i praktiken den 3 september.

Om Liberalerna då fortfarande ligger klart under riksdagsspärren på fyra procent vill SD-ledaren att borgerliga väljare ska sluta försöka rädda partiet.

Strategin är enkel.

En röst på ett parti som får exempelvis 2,5 procent nationellt ger normalt inga mandat i riksdagen. Om samma väljare i stället röstar på M, KD eller SD hjälper rösten Tidösidan i kampen om mandaten.

Åkesson har samtidigt sagt att han inte förankrat sin exakta 3,5-procentsgräns med statsminister Ulf Kristersson.

Tidpunkten är dessutom speciell eftersom förtidsröstningen börjar redan den 26 augusti. När Åkessons deadline infaller kommer svenska väljare alltså redan ha kunnat rösta i över en vecka.

Pourmokhtari: Högern behöver L

Pourmokhtari accepterar inte Åkessons resonemang.

Hon säger att Tidöpartierna i stället borde rikta sin kraft mot den politiska motståndarsidan och ställer sig bakom L-ledaren Simona Mohamssons kritik mot SD:s strategi.

Pourmokhtaris huvudargument är matematiskt:

Utan Liberalerna blir det mycket svårt för dagens regeringsunderlag att samla tillräckligt många mandat.

Det är också ett argument som har historien på sin sida.

I valet 2022 fick Liberalerna 4,61 procent och 16 mandat. M, KD, L och SD nådde tillsammans 176 mandat, mot 173 för S, V, MP och C.

Hela majoriteten var alltså bara tre mandat.

Liberalerna hade 16.

Om partiet hade hamnat under spärren och motsvarande väljare helt enkelt försvunnit från Tidösidans mandatunderlag hade regeringsskiftet inte varit möjligt.

Opinionsmätningarna ser mörka ut för L

Problemet för Liberalerna är att partiet just nu ligger långt från fyraprocentsspärren.

Flera av augustis större opinionsmätningar har placerat L kring två procent.

Mätning	Liberalerna
SVT/Verian, 17 augusti	1,9 %
Novus, 19 augusti	1,9 %
Aftonbladet/Demoskop, 12 augusti	2,4 %

I SVT/Verians mätning gav mandatfördelningen dessutom oppositionen ett mycket stort övertag: 196 mandat mot 153 för regeringssidan när Liberalerna hamnade utanför riksdagen.

För L räcker det alltså inte med en normal valspurt. Partiet behöver i flera mätningar nästan fördubbla sitt stöd för att vara säkert över spärren.

Men Åkesson har också rätt om matematiken

Det är här konflikten blir mer komplicerad än Pourmokhtaris formulering antyder.

Tidösidan behöver inte nödvändigtvis just Liberalerna.

Den behöver rösterna.

Om L får 2,5 procent och samtliga dessa röster annars hade gått till M, KD eller SD är det betydligt bättre för högerblocket att väljarna flyttar sig än att de ligger kvar hos ett parti som missar spärren.

Ett mycket svagt L kan därför bli ett matematiskt sänke för hela regeringssidan.

Åkessons resonemang bygger på att det någon gång före valet finns en punkt där sannolikheten att rädda L blir mindre än risken att kasta bort flera procent av blockets röster.

Det är den punkten han försöker sätta till 3,5 procent tio dagar före valet.

Därför löser inte stödröster allt

Samtidigt finns ett problem även med den klassiska stödröststrategin.

Tänk att Liberalerna ligger på 2,4 procent och får ytterligare 1,6 procentenheter från väljare som annars hade röstat på M, KD eller SD.

L når då fyra procent och kommer in i riksdagen.

Men blocket som helhet har inte blivit större.

Rösterna har bara flyttats mellan fyra partier på samma sida.

Det kan vara nödvändigt för att undvika att L-röster går förlorade, men det löser inte det större problemet om Tidösidan samtidigt ligger flera procentenheter efter oppositionen.

För att verkligen förändra mandatläget behöver regeringssidan också vinna väljare från andra sidan eller mobilisera personer som annars inte skulle rösta.

Det är därför Liberalernas verkliga betydelse inte bara avgörs av om partiet når fyra procent.

Den avgörs också av vilka väljare som tar partiet dit.

L kan vara mer värdefullt än sina egna mandat

Det finns därför ett scenario där Pourmokhtaris argument blir mycket starkare.

Om L kan locka väljare från exempelvis Centerpartiet, Socialdemokraterna eller tidigare soffliggare som aldrig skulle överväga SD eller KD kan partiet tillföra röster till hela Tidöunderlaget.

Då är ett L på fyra eller fem procent betydligt mer värdefullt än om samma resultat skapats nästan helt genom stödröster från Moderaterna.

Det är också här Liberalernas strategiska roll historiskt har funnits: partiet kan nå borgerliga och mittenorienterade väljare som inte självklart går att flytta till de övriga Tidöpartierna.

Men med opinionssiffror kring två procent blir tiden knapp.

Tidöbråket har blivit offentligt

Konflikten handlar heller inte längre bara om matematik.

Åkesson har beskrivit Liberalerna som en ideologisk politisk motståndare och pekat på stora skillnader i frågor som EU, euron, klimatpolitiken och biståndet.

Det sticker ut eftersom SD och L bara några månader tidigare stod bakom Sverigelöftet, där ambitionen vid en valseger var att M, SD, KD och L skulle ingå i regeringen.

Nu diskuterar SD-ledaren offentligt vid vilken punkt väljarna bör överge ett av de fyra partierna.

Simona Mohamsson har i sin tur sagt att både Ulf Kristerssons statsministerpost och Åkessons egna regeringsambitioner riskerar att falla om Liberalerna försvinner.

Kristersson har hållit en försiktigare linje och inte själv uppmanat väljare att stödrösta, men konstaterat att regeringssidan gynnas av att samtliga fyra partier kommer in.

Det är långt från bilden av ett regeringsunderlag som går in i valrörelsen med en gemensam strategi.

Vem har egentligen rätt?

Både Åkesson och Pourmokhtari kan alltså hänvisa till matematiken.

Pourmokhtari har rätt i att ett L under spärren kan vara katastrofalt för regeringssidan om flera procent av potentiella Tidöröster därmed blir utan mandat.

Åkesson har rätt i att samma röster kan göra större nytta hos M, KD eller SD om L inte längre har en realistisk chans att nå fyra procent.

Den verkliga striden handlar därför om sannolikheten att Liberalerna går att rädda.

Och om partiet väl räddas: varifrån de avgörande väljarna kommer.

Ett L som når fyra procent genom att ta väljare från oppositionen kan vara precis vad Tidösidan behöver.

Ett L som når fyra procent genom att nästan enbart tömma M och KD på stödröster löser betydligt mindre.

Ett L som stannar på två eller tre procent kan däremot bli direkt avgörande för en valförlust.

Det är den kalkylen Tidöpartierna nu måste göra samtidigt som de öppet attackerar varandra med mindre än tre veckor kvar till valet.